Jag har skrivit tidigare om denna förändring: färdtjänst åker man till vänner. Till sjukhus ska man åka kommunalt! Man får ju färdtjänst för att man inte klarar av att åka med ett antal bussar till sitt mål, men när man ska till sjukhus då ska man plötsligt klara det!!
Var finns logiken? Antingen kan man klara resekedjan alltid eller aldrig!
MEN det finns en chans att få åka taxi till sjukhus: om man kan få t ex sin reumatolog (i mitt fall) att skriva ett intyg, som ska skickas till sjukreseenheten i en viss stad. Detta klarade min f d reumatiker läkare av, men han är utbränd och borta med vinden, liksom alla de övriga läkarna.
Numera kommer det en reumatolog från Göteborg till Uddevalla och jobbar av och till. Det är i stort sett det hela. När nu läkarbristen är skriande stor i landet - är det då läge att öka den byråkratiska bördan på dessa hyrläkare? Situationen blir ju ohållbar, men jag kan inte ge upp eftersom det bokstavligen gäller livet.
Jag låg på gynekologen på NÄL hårt för att få nytt cellprov taget, eftersom jag ligger risigt till med envisa cellförändringar trots två operationer. Till sist gav de mig tid hos en barnmorska för att jag inte skulle behöva vänta i 3 år eller mer. Hennes lön är hälften av vad en gynekolog har, så därför såg man till att jag, som väntat mycket mer än ett år, skulle få träffa henne idag. Provanalysen sker senare av en gynekolog.
Man är tacksam för smulorna, så jag ringde färdtjänst och Vårdrese-kontoret i Vänersborg för att kolla upp att mitt intyg angående vårdresor var registrerat där, men NEJ!
Det hade gått några veckor sedan reumatologsköterska bekräftade att hyrläkaren skulle skriva intyg.
Jo, det gjorde han, men sedan blev det kvar i datorn eller sänt till fel adress. Läkaren är ju inte hemmastadd här och visste nog inte vart intyget skulle sändas. Så blir det när de fasta läkarna är borta, då försvinner också mängder av kompetens och lokalkännedom.
En snäll diakonissa körde mig till NÄL idag för provtagning och sedan till reumatologen där jag gick in och letade upp en sköterska, som jag fick att printa ut intyget för att sedan kunna skicka det till rätt adress. Hon vet eftersom hon jobbat här i några decennier. (Jag kan inte nå reumatologen via telefon längre)
Jag blev också hemkörd av diakonissan och jag var förstås tacksam. MEN jag är inte nöjd med att jag numera ofta måste belasta människor jag känner, därför att skyddsnäten håller på att brista. Hålen i dem blir allt större. Otryggheten breder ut sig allt mer. Vården krymper oavbrutet i omfattning. Var ska det sluta?
Hyrläkaren skulle jag få träffa till hösten. Men vad ska vi prata om då? Min största problemet numera är Sjögrens syndrom, som bör tillhöra reumatologin. Min fd fasta läkare kunde en hel del om denna sjukdom och skrev nödvändiga remisser till röntgen o andra specialister. Läkare NN sa att han knappt visste något om denna sjukdom, som är en följdsjukdom till ledgångsreumatism. De jobbar på tillsammans för att bryta ned kroppen, sammanvävda.
Jag är nu inne på slutet av mitt liv som reumatiker och behöver möta stor kompetens och blir allt mer vårdkrävande. Samtidigt kollapsar vården. Jag kan inte gråta för jag känner mig allt för apatisk.
Det gamla, trygga Sverige finns inte mer.
