Massinvandringen kostar pengar. Ingen kan redovisa ett stort plus. Varifrån ska man då ta alla pengarna? Jo, från välfärdssektorn, som ska bekosta både hundratusentals migranter + sjuka/funktionshindrade, gamla och övriga i behov av samhällets stöd. Hur hårt invandringen har drabbat sjukvård och omsorg tror jag få har fattat vidden av.
De som är friska eller har privat sjukförsäkring ser det inte. De lever vidare i tron att det går bra för Sverige. Det kanske det gör men det går åt helvete för de sjuka och gamla! Är vi inte längre en del av det Sverige som det sägs gå så otroligt bra för? Gäller inte allas lika värde oss utan bara ensamkommande "barn"?
Det är vi som bekostar en stor del av invandringen genom att få se vård och omsorg skäras bort i allt större bitar år efter år. Det som inte tagits bort har avgiftsbelagts så mycket att många inte kan betala för boendestöd, hemtjänst eller annat. Kraven för all omsorg ökar för varje år. Jag sitter på den yttersta grenen och ser hur samhället sågar och sågar i trädet. Snart faller jag ...
Insatser ska omprövas var eller vartannat år. Jag får lägga ned allt mer tid på att kämpa hårt för att skriva brev, skaffa intyg, överklaga och hålla på. Snart ett heltidsarbete. Och medan jag skriver och väntar så skakar jag av ångest. Otryggheten är min ständiga följeslagare och så klart gör det att hela mitt hälsotillstånd försämras ytterligare.
VÅRDEN
Har nu väntat 13 månader på Sömnlabb. Jag hallucinerar om en syrgasapparat medan jag kämpar med döden varje natt. Kippar efter andan medan hjärtat löper amok och jag drunknar i svett. Går upp en massa ggr för att byta kläder och låta lungorna få hänga nedåt. De funkar bäst så. De klarar inte av att plattas ut i sängläge.
På remissvaret stod det att väntetiden kunde beräknas till 7 - 12 månader. Men det har ju inte hållit. Hur många år ska jag vänta? Internet säger att utan hjälp kommer den som har andningsuppehåll på natten att dö av hjärtsvikt till slut. En kapplöpning med döden.
Min kampvilja eller döden vinner medan vården drar sin sista suck och bara de med privat försäkring kan få vård på riktigt. Givetvis dör tusentals svenskar i köerna eller av vårdcentralens glada tillrop om att man är superfrisk för att lever och njurar fungerar.
FÄRDTJÄNSTEN
Den stora reformen 2004 ledde till att jag gick ut i media och kämpade mot de nya, sjuka lagarna som berövade de flesta sin färdtjänst. Jag tog reda på vilka regler de nu hade och alla är lika absurda. Man får inte kunna gå mer än TIO meter! VEM kan inte det, utom den som har amputerade eller förlamade ben? Och alla de totalt orkeslösa sjuka, som kan halta sig fram 100 + 100 meter de ska klara att åka kommunalt och då behöva gå kanske 1000 meter för att ta sig till o från buss, affär, sjukhus mm.
Alla de gamla som bor i en stuga på landet med 1 km till bussen måste egentligen flytta in till städerna om de bara kan gå 200 meter, för då får de ingen färdtjänst. Att man inte kan gå till bussen p g a avståndet är inget skäl till färdtjänst.
Varje år hårdnar kraven. Den sista blanketten sa att om jag kunde åka permobil då kan jag inte få färdtjänst!!! Permobil = elrullstol. Då är väl botten nådd??? Om en person utan armar och ben i en elrullstol inte kan få vårdtransport? Åka fem mil med permobil i kyla och snö till NÄL - funkar det?
INFORMATION OM NYA REGLER SÄNDS INTE UT TILL DEM SOM HAR ELLER TÄNKER SÖKA FÄRDTJÄNST.
Därför skriver folk allt för mycket sanning och får avslag. Om man skriver: Jag är hjärtsjuk men kan åka bil någon gång ibland - då blir det avslag. Man måste avstå från att nämna bilen som man kan ta en gång i månaden. Djup ärlighet lönar sig inte här.
Att kunna åka moped anses ju vara något för atleter, men i själva verket är detta fordon bra för dem som inte har fel på balanssinnet eller är dementa. Fördomarna är stora. Man trycker bara på startknappen och kör. Inte svårare än bil, men fördomarna står i vägen.
Nå, jag behöver inte känna mig som en hycklare. Jag har använt moped i många år och trodde att det skulle gå ett tag till, men det gör det inte. Den uteblivna sömnen gör att jag är så rörig i huvudet att jag inte kan köra längre. Ett försök gjorde jag med min nya moped, men det gick inte bra. Min hjärna är för seg. Jag reagerar för långsamt. Att köra utmattad är som att köra full. Det funkar inte.
Så min drömmoped är nu till försäljning, med förlust. Har bara använt den en enda gång.
Tänkte sedan ställa ned min gamla moped i garaget ett år eller så. Om jag fortfarande inte kan andas/sova så måste jag sälja den med.
Jag fick en rad frågor om gånghjälpmedel och det enda jag kunde skriva var att jag inte får belasta armar och händer för då kan min nya handprotes gå sönder. Jag får inte ens hälsa med den handen.
Färdtjänsten envisas med att bara fötterna räknas. Om man så skulle sakna armar - spelar ingen roll!
Den som kan rulla en rullstol (och får då färdtjänst) anses sjukare än den som inte kan det och behöver elrullstol. HUR F-N TÄNKER MAN? Vad är det för medicinskt totalt okunniga socionomer som stiftar lagarna???
Jag funderar på att skaffa en hopvikbar rullstol för att kunna handla i de stora köpcentra som nu är enda alternativet. Jag klarar inte av dessa enorma avstånd, kan inte köpa kläder där. Men jag får säkert betala den själv eftersom urdåligt allmäntillstånd inte räcker som skäl till rullstol. Jag misstänker att man helst ska vara död. Hjälpmedel och fordonsanpassningar har krympt till nästan ingenting, medan folk tror att man kan få motorsängar och allt möjligt. VAKNA! Sverige är snart inte alls någon välfärdsstat! Jag kan inte ens få en ergonomisk osthyvel längre.
Allt hänger nog snart på min kontaktperson enl. LSS. Jag har nu fått sex timmar i veckan. Men att använda henne som vårdtransport blir svårt. Hon har sitt eget schema att följa, andra brukare att hjälpa.
Min läkares intyg trodde jag sändes till kommunen direkt. Men det kom till mig, och han hade skrivit att jag kunde använda alla gånghjälpmedel - för att hjälpa mig. Men jag hade redan skrivit att jag inte kunde det, så nu är det nog kört. Olika uppgifter ser mycket dåligt ut. Jag kan verkligen inte åka med flera bussar och gå i trappor. JAG KAN INTE TA MIG TILL STORSJUKHUSET! HJÄLP!
Jag tumlar runt i ett svart universum fyllt med ondska. Vi sjuka ska kastas utför ättestupan trots att Sverige är en humanitär stormakt. Jag har blivit utskälld och utkastad från akuten, trots remiss, med brutna revben, hjärnskakning + nämnda sjukdomar. De skrek att jag skulle åka buss hem i stället för att fråga om de behövde köra mig i rullstol till entrén. Det hade behövts. Hatet kändes overkligt. En bekant behandlades som jag på akuten och dog efter några veckor i cancer. Han hänvisades till VC, d v s döden.
BOENDESTÖD
Två änglar pratar och städar med mig två ggr i veckan. Omprövning skedde igår. De ville helst koppla över mig till hemtjänst. Eftersom de såg hur sjuk min kropp var tyckte de inte att jag behövde social kontakt, prat, ångestlindring, sällskap. När kroppen tacklar av blir själen frisk!!! WOW! Vilken logik!
Men Aspergers syndrom räddade mig - ett år till. Vi klarar inte att främlingar springer ut och in. Nej, min dörr är igenspikad. Bara goa medmänniskor släpps in här! Hemtjänst? NEVER! De rengör bara golven och störtar ut. Mer envisa människor än Aspergare går nog inte att finna.
Jag kastade ut en hemsamarit som körde över min vilja helt och sedan sa jag upp hemtjänsten. Jag skrek som en galning och var nära att börja slåss med henne. Nej, alla sjuka går inte att tämja.
Min mamma tillbringade sina sista dagar på ett boende som hette VILJAN. Namnet var perfekt!
Här sitter jag med dator och printer och en massa VILJA. Men det är mina sista krafter jag andvänder nu till mina sista strider - mot samhället. De borde inte vara emot oss sjuka. De borde vara med oss!
