Muddar på koftor och jackor är osäkra moment. Modet har aldrig varit trängre än nu. Man måste banta ned armarna för att få dem igenom en jackärm. Det är löjligt! Tacka vet jag 80-talets mode då man kunde klä sig varmt och tjockt under kappan. Och kappor finns ju inte ens idag. Märkligt med tanke på alla tights och tunikor som behöver täckas när det regnar eller är kallt.
Men modet är ju inte funktionellt. Man ska vara sexig medan man dör, när man är gipsad, när man är utslagen eller gammal: sexig, sexig, sexig. Ingenting annat är viktig. Vi förökar oss ju tills vi är 200 år, eller var det 250?
Det tighta modet är alltså ett av problemen. Jag har för få nattkläder och även mina pyjamasar har tighta ärmar. Jag kommer inte att vara helt naken i alla fall, tror jag, någon gammal trasig tröja kanske finns att sova i, från 80-talet.
Jag skulle tvätta det lilla jag har idag, men då fanns det inget varmvatten i kranarna. Jag försökte att inte få panik. "If anything can go wrong it will". Till sist kom vattnet. Puh!
Och igår blossade Herpes upp. Jag måste vara infektionsfri till operationen. Ned med två Valtrex Original, snabbt som sjutton. Ha! Där fick ni! Försök knäcka mig bara, men jag äter inga kopior mer och originalet klarar ni inte av! Det blev en snabb Herpes-reträtt.
Jag ringde färdtjänst och beställde resan, men det kunde de inte godkänna, sa de. Jag förklarade att resekontoret redan hade godkänt den, men nej, DE skulle ringa kontoret för att få grönt ljus, då jag åker utanför landstingsgränsen. Kul, att ha ovisshet in i sista sekunden. Som sagt, det är mycket här som kan gå snett. Ingen resa. Eller en förkylning. Om jag klarar mig fram till operationsbordet utan hinder så betraktar jag det som ett mirakel.
Jag ser inte fram emot att vätta håret med Hibiscrub och se ut som en igelkott i håret, torrare än torrast. Balsam, smink, fön och sånt - glöm det! Smycken, värdesaker - glöm det! Alla dessa ritualer inför operationen är väl ungefär som att hamna i fängelse eller på psyk och där avklädas all mänsklig värdighet. Man känner sig som en plockad höna. Man är till sist en hibiskrubbad kropp i en sjukhusdräkt, en kalkon som ska in i ugnen. fjädrarna är borta.
Jag köpte en ny toalettväska och borste för att allting ska vara så rent som möjligt. Det skulle ta en månad att göra ren min borste och desinficera den. Den gamla väska ska vi inte tala om. Det är väl inte bara slarvig jag är utan de dåliga händerna och tröttheten har fått det mesta att gro igen hemma. Och så ska man plötsligt var bakteriefri från topp till tå! Jag som har spindelväv i taken lite här och där. Hemtjänst städar enbart golv så resten har ett lager damm på sig. Men vi har reducerat dammet i sovrummet något.
Det stod att jag inte fick röka eller snusa före operationen, men ingenting om att inte supa??? Så det är alltså tillåtet? Bra! Jag kan behöva en stänkare. Att jag inte får köra bil hem efter det att de har kopplat bort morfindroppet tycket jag var en onödig anmärkning, vem skulle ens vilja försöka?
Fast, morfin har ju den effekten på somliga att man blir så euforisk och kärleksfull att man tappar verklighetsuppfattningen. Jag brukar gråta och skatta av glädje, säga att jag älskar kirurgen och kräva att personalen ger honom en stor kram från mig. Dessutom vill jag krama alla i personalen för jag är så kärleksfull att det saknas gränser. Skulle nog kunna flyga ut genom fönstret och hem, eftersom ALLT plötsligt är möjligt. Undrar om det är därför de slutade ge mig morfin?? Sedan blev det bedövningsmedel eller urkassa värktabletter.
Nå, snart är man där och under narkosen kommer jag inte att kunna oroa mig, kanske inte heller efteråt om jag nu får mitt morfindropp. Den skicklige, men äldre, något darrhänte kirurgen gör kanske ett bra jobb ... eller inte. Åldern kan ju ta ut sin rätt. Men det finns väl assisterande läkare med och om allt skulle skita sig så har vi ju alltid vår trygghet i
GOOGLE!
