Peter och jag arbetade tillsammans för att finna en väg ut ur neuroleptikaträsket och tillbaka till Livet/Musiken/Kärleken. Biverkningarna hade ödelagt hans liv. De var en stor dag för oss båda två när han äntligen fick träffa en skicklig psykosexpert, som kunde slå fast att om han någonsin hade haft en psykossjukdom under de 25 år han varit neddrogad så fanns den inte kvar. Men det troligaste är att han helt enkelt var feldiagnosticerad - i 25 år!
När han satt där hemma med läkarutlåtandet i händerna och insåg vidden av det han hade läst: att han kanske hade haft fel diagnos och fel mediciner i alla dessa år, utlöstes ett jordskred av känslor: vrede, sorg och förtvivlan. Dessutom (detta hade jag inte förutsett) så var det en annan sak: Han hade nu inte längre någon diagnos kvar att identifiera sig med - och diagosen hade varit hans enda identitet!
Orden "Patienten har tappat sitt jag" fick en förödande inverkan på Peter, vars största problem hade varit känslan av att han inte fanns och nu fick han liksom en bekräftelse på detta. En människa som har tappat sitt jag - vem är det - en människa utan ett jag? Är en människa utan ett jag verkligen en människa? Psykiatrikern hade ryckt undan den tunna jordskorpa Peter stod på. Vi bävade båda två inför denna oförutsedda jordbävning, som nu drabbade Peter.
Och allt var mitt "fel"! Min längtan efter att minska hans lidande hade fått mig att ställa honom i kön till Psykosenheten för att få mer kvalificerad hjälp, framför allt "snällare" mediciner. Jag infogar här en biverkningslista på Leponex ifall någon undrar vad jag menar med "elaka" mediciner:
http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=19890317000026&DocTypeID=7&UserTypeID=2
Det står uttryckligen att man inte får ha epilepsi, d v s kramper och anfall. Men det hade han ständigt utan att läkarna brydde sig. OCD kan uppstå som biverkning, men det behandlades som ett originalproblem. Det mest otäcka var det där med ojämna hjärtslag och andning samt orden "okänd, plötslig död", som möjlig biverkning. Om medicinen ändå att minskat ångesten och gett god sömn, men den gjorde raka motsatsen. Ständig ångest och max två timmars sömn. Vad är vitsen med sådana piller? Mitt intryck är att den som inte är psykotisk kan bli det ifall man ger honom/henne antipsykotiska preparat.
Nå, det hade uppstått en nödsituation och det fanns tydligen inga läkare som kunde fastställa RÄTT DIAGNOS. Vad gör man då? För mig fanns bara en väg: vägen inåt, till det undermedvetna och det allmedvetna, den kosmiska kunskapen - längst inne i oss.
Jag åkte ut till landet och satte mig i gräset. Omgiven av naturens tempel: susande björkar, trygghetsalstrande granar, gräs, blommor, fjärilar och ett glittrande hav - lät jag pulsen och hjärnvågorna sjunka ned till den nivå som meditation handlar om, den nivå där vi är som mest mottagliga för klärvoajanta tankar och svar på våra frågor.
Med naturens hjälp kunde mitt hjärta börja bulta i takt med universums stora älskande hjärta och efter några timmar började några stora svarta bokstäver uppfylla hela hjärnan, eller himlen - vet inte vilket.
Bokstäverna var: ADHD ADHD ADHD ADHD ADHD
Detta var inte mina egna tankar, de ser aldrig ut på det sättet, men jag kunde inte acceptera diagnosen.
- Ursäkta mig Gud, jag vet att du är intelligentare än jag, men det här kan ju inte vara rätt svar!?
ADHD är väl ett litet problem? Och Peters är mycket större? Right? Nähä? Okey, då åker jag hem och tar fram min bok i neuropsykiatri och läser kapitlet ADHD en gång till.
Det gjorde jag. Jag läste om barn med ADHD och jämförde med Peters barndom, som jag tack vare hans stora berättarkonst kunde utantill och det stod då klart för mig att vartenda symptom jag läste om passade in på Peter som barn. Diagnosen passade som handen i handsken. JAG HADE HITTAT RÄTT DIAGNOS! Jag kände det med hela min varelse.
Fast, det fanns vissa symtom, som inte lät sig förklaras av ADHD. Om Peter drack ett enda glas öl/vin till maten så blev han galen, ja, faktiskt riktigt galen - blind av vrede, aggressiv och en helt annan människa. Det var som om han inte ens såg mig.
Detta fenomen googlade jag på ända tills jag fann liknande fall och tillhörande diagnos:
PARTIELL TINNINGLOBSEPILEPSI.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Temporallobsepilepsi
Partiell epilepsi? Men det får man ju absolut inte ha när man äter sådan medicin som sänker kramptrösklarna (b l a Leponex) Det förklarade ju de hundratals eller tusentals timmar han legat på golvet och krampat sönder käkar och kropp - utan att läkarna hade reagerat när de fick höra om det. Inte ens som inneliggande patient brydde man sig om det, trots att det innebar att samtliga tänder och delar av käken totalförstördes! Jag misstänker att ryggen också skadades då - den kom att ge svåra symtom senare.!
Peter hade verkligen hallucinationer av olika slag: hörsel, lukt och syn, men jag hade kommit fram till att de skiljde såg åt från den typ av hallucinationer som hänger ihop med schizofreni. Hans hallucinationer triggades av epilepsi! Att se skillnaden är förstås svårt och de flesta psykiatriker tycks missa det, varför gjorde inte jag det? Kanske för att jag har mina autistiska drag, vilket innebär förmåga till detaljsinne och analys? Kanske för att jag och Peter träffades så ofta och att jag fick så enormt mycket mer tid på mig att iaktta och försöka förstå vissa fenomen än vad en läkare har till förfogande under max en timmas tid per år.
Och så var det ju den där natten då jag låg nära Peter och kände att varje muskel i hans kropp kontraherade, som på en boaorm, medan han befann sig i ett aggressivt, transliknande tillstånd. Det där gav mig verkligen något att fundera på och det var väl första gången ordet epilepsi for igenom min hjärna.
Sedan jag hade mediterat och gjort min research var jag omskakad av de sanningar jag funnit för jag visste att jag hade hittat rätt!
Jag delgav Peter allt som jag hade funnit och när han läste igenom symtomen på ADHD så blev han svårt tagen: Det handlade ju om HONOM! Han kände igen alltsammans eftersom hans minnen var mycket starka. Så, då fanns det trots allt en förklaring. Hoppets gnista tändes i hans trötta ögon. Vi såg på varandra och tänkte samma tanke: MEN HUR? Hur ska vi kunna bli trodda? Skulle jag kunna gå till Peters doktor och säga:
- Ursäkta, men du har faktiskt haft fel i alla dessa år. Peter har inte schizofreni. Han har ADHD och partiell epilepsi. Det sa Gud till mig när jag mediterade och gjorde en symtomanalys.
Nej! Den strategin var helt utesluten. Läkaren var oerhört dominant och lyssnade aldrig någonsin till sina patienter eller deras anhöriga. Så vad gör man då? Återigen famlade jag i mörkret och Peter började falla igen ...
I panik ringde jag psykakuten för att be om hjälp beträffande Peters mående och fick då "av en slump" rådet att ta kontakt med en psykiatriker som samtidigt var neurolog - en person med mycket gott rykte, känd för sin skicklighet. Partiell epilepsi befinner sig i gränslandet mellan psykiatri och neurologi så detta var uppenbart Peters räddare! Jag nappade omedelbart och skrev ett "MAYDAY-BREV" till Dr. "Björk".
Jag var van vid att korta mayday-brev har större effekt på vården än långa, komplexa. Vi fick svar! Vi fick en tid hos honom - om några månader.
Dagen D var vi båda taggade. Jag hade med mig papper med Peters symptom samt symtom tillhörande de diagnoser jag hade ställt. Syftet var att visa hur väl de stämde överens. Peter hade/har en stor verbal kapacitet och en förmåga jag helt saknar: att snabbt hitta de rätta argumenten, de rätta orden - oerhört snabbt. Man kan säga att vi kompletterade varandra.
De första 15 minuterna var kritiska. Vårt koncept var svårköpt eftersom det underkände den heliga Psykiatrin i grunden. Men sedan - plötsligt lossnade det. Läkarens ögon såg eftertänksamma ut, han tog in mer och mer information, sorterade den, klassificerade den och - till sist fann han det sannolikt att de nya diagnoserna var de mest rätta!
Vi var vimmelkantiga av lycka när vi stegade ut i vårljuset. Äntligen tycktes framtiden finnas där någonstans, trots den långa kalla vintern. Knoppar var på väg att brista, inte utan smärta, men i alla fall. Något var definitivt på väg att hända.
Det vi inte hade klart för oss just då var att Peter inte skulle bli inlagd för att snabb kunna få alla utredningar. Nej, väntetiden för en MGR var ett år. Detsamma för en datortomografi. Och till neuropsykiatrin var kötiden 2 - 3 år!
Det enda vettiga med all denna väntan var att Peters hjärna behövde bli så fri som möjligt från neuroleptika-påverkan. Långvarig användning ger permanenta skador, men utsättningen av medicinen skulle i alla fall frilägga stora delar av hjärnan. Man bör vara så opåverkad av droger som möjligt vid en neuropsykiatrisk utredning.
Framför oss låg alltså en törnbeströdd stig: långsam avgiftning från neuroleptika och väntan, väntan, väntan. Ingen ADHD-medicin utan färdig diagnos. Dessa plågsamma år var förstås värst för Peter, men den var väldigt svår för mig också. Tonvis med känslor, som varit infrysta i decennier, behövde få komma ut ur Peter: vrede, bitterhet, frustration och sorg över ett förspillt liv. Jag vet inte hur svårt det är att avgiftas från heroin, bara att det är svårt. Frågan är om det kanske är ännu värre att avgiftas från tung neurolepika? Något behandlingshem för detta finns så vitt jag vet inte. Var jag rätt person att ta emot all denna aggressivitet? Nej!
Jag har alltid varit konflikträdd och min reaktion på utbrott var uppbrott! Jag sprang helt enkelt ut genom dörren och hem, när det blev för mycket. Jag fann det så svårt att jag ville avsluta vår relation många gånger, men grejen var den att jag inte kunde ge upp förrän vi var i hamn. Jag bara måste finnas kvar och skriva och tjata på vården att prioritera Peter, därför att han knappt orkade hålla sig vid liv under hela tre år, hängandes i luften. Hur skulle ett självmord ha känts för mig i det här läget?
Ilskan hade b l a direkt med abstinenssymtom att göra. Detta att Peter var på väg tillbaka till sin gamla identitet, före insjuknandet, innebar också att han var på väg tillbaka till rollen som Ledargestalt. Eftersom jag hade haft ledarrollen ett tag nu, då han själv inte hade haft förmåga att driva sin egen sak, så fanns det något i honom som ville avvisa mig.
Med dessa ord vill jag ha sagt: Jag gjorde både fel och rätt, MEN JAG GJORDE NÅGOT! Jag använde mina erfarenheter av lidande, neuropsykiatri och sjukdomar av alla de slag Jag omvandlade dem till något som senare kom att bli mycket positivt för Peter, ja omvälvande.
Universum består av en stor mängd svart energi, som en förutsättning för skapandet av något helt nytt. Vi är alla delar av detta skeende. Det är både skrämmande och vackert. Men det är Livet!
En länk till musik som beskriver Universum på ett mäktigt sätt:
https://www.youtube.com/watch?v=pwwAvGcvlMM
I nästa inlägg kommer jag fram till det relativt lyckliga slutet av dramat Peter.
