DE HEMLÖSA, del 4

Fortsättning på storyn om Micke och Johan, från 11 juni:

Jag var alltså så korkad år 2000 att jag trodde att jag, som filantrop, kunde vara en motivationslänk i en kedja bestående av: avgiftning, behandlingshem, bostad och rehabilitering. Det var därför jag tog hand om en döende Johan. Jag trodde inte att jag var healer, behandlingshem eller mirakelgörare men jag trodde att jag kunde få vara en länk i en kedja. Det jag inte visste var att det inte längre fanns någon kedja. Sverige hade förändrats.

Jag lät honom få sju veckor på sig att övervinna sin motvilja mot socialen och när vi väl var där erbjöds han i stort sett bara en BARACK att bo i. Dessa barackområden i Småstad har ingen dygnet-runt-bevakning och risken för våld och övergrepp är därför mycket stor. De är till för AKTIVA MISSBRUKARE. Men jag invände att Johan väl inte kunde räknas som aktiv efter sju veckor utan droger? De svarade bara att det var allt de hade att erbjuda.

Även de psykiskt något starkare ger ofta upp barackboende sedan de nästan blivit skjutna med hagelgevär genom väggarna. Men de som har psykiska och neurologiska problem vet mycket väl att de inte skulle överleva i en sådan miljö. Det var detta som var det återkommande problemet med Micke och Johan: DE VAR INTE BARA MISSBRUKARE - DE VAR TRIPPELDIAGNOSER!

Sverige är bra på att sätta in människor i rutor, d v s EN ruta per person och liv. Men många av oss har mer än ett enda problem - och då står samhället handfallet där. Det finns boenden för psykiskt sjuka - men då får de inte ha missbruksproblem.

Efter det ytterst nedslående mötet med missbruksenheten följde en del tafatta försök att hitta en vanlig lägenhet men det gick ju inte p g a alla betalningsanmärkningar. Johan hade inte betalat en enda räkning på åratal. Det samhällsnyttiga bostadsföretaget var inte längre nyttiga för samhällets svagaste och ett nej innebar nej från alla andra bostadsföretag, utom ett: Men då måste de få 3000 som säkerhet och tyvärr var jag fattig och kunde inte hjälpa till med detta.

Jag var fortfarande reumatiker, även om jag hade en bättre period just då, och trots Johans förödande humor så visste jag (och han) att jag inte skulle orka med situationen i längden. Hans återfall stod och väntade i ett mörkt hörn. Det skulle komma att utlösas av julen. Jag hade ordnat till allting som det skulle vara med julgran, god julmat och julpynt. Johan berättade om alla de jular han hade gått förbi villornas fönster och tittat in genom fönstren på idyllen där inne, som i ett dockskåp.

Han berättade om en av sina barndoms jular. Han och mamman hade ordnat till allting. Julmaten fyllde kylskåpet. Då fick pappan ett av sina stora utbrott, på fyllan, och slängde ut mamman och de fyra barnen i snön. De fick söka skydd hos vänliga grannar. Pappan tömde all julmat i en säck, som han slängde in i bilen innan han drog iväg. Julen gick alltså åt helvete och mönstret inristades i Johans hjärna, det där mönstret som hjärnan gärna vill följa och upprepa i all oändlighet.

Så mot slutet av julen kom jag hem och fann Johan redlöst berusad i soffan, vilket innebar att han skulle kissa ned lägenheten eftersom blåsan blivit skadad efter många års missbruk. Jag var tvungen att ringa den pastor som stöttat mig något -  i en baptistkyrka jag tillhörde på den tiden. Han klarade av att släpa Johan till sin bil och köra iväg med honom. Han placerade honom på en bänk i stan och lämnade honom där, med en hel del smärta i sitt hjärta. Inte heller han visste vad man skulle göra. Småstad hade/har inga härbärgen eftersom "det skulle förstöra deras behandlingsplan" ?????

Det blev snart dags för nästa ledoperation för min del och jag var på sjukhuset ett par dygn. Min son fick tag på mig och sa att Johan ringde på dörren och ville komma in. Jag sa till honom att inte släppa in honom. Den tid och kraft jag hade kunnat ge var slut. Nu var jag tvungen att ta hand om mig själv och det arbete det är att vara en reumatiker, som kastas in i skov och operationer regelbundet.

När jag kom hem fann jag att trappuppgången var full av kiss, från en berusad Johan, som hade tillbringat natten i trapphuset. Jag hämtade genast mopp och hink och tvättade av hela trapphuset medan jag bad grannarna skamset om ursäkt:

- Förlåt! Jag försökte bara hjälpa en hemlös, men jag hittade ingen bostad åt honom
- Jag träffade honom i tvättstugan, sa en iranska, han verkade så trevlig - men - inte kan han bo ensam?

Hon kom från en kollektivistisk kultur där människor tar hand om varandra och förstod sig inte på den svenska individualismen och vår utsatthet. Inte jag heller. Jag hade önskat att det fanns behandlingshem som Venngarn kvar. Det var ett kristet ställe där man efter behandlingen fick bo kvar resten av livet, i gemenskap med andra och med möjlighet att arbeta med snickerier och annat. De insåg att vissa missbrukare är så skadade att de behöver få vara omslutna av andra människors kärlek livet ut.
Jag grät hela dagen nyheten nådde mig; att Venngarn hade lagts ned därför att regeringen beslutat att dra in sina statsbidrag till flertalet behandlingshem i landet.

En peson som jag måste få citera, AnnBritt Grünewald, f d fängelsedirektör: "Idag är våra fängelser fulla och våra behandlingshem tomma - det borde vara tvärtom! " Words!

En vinternatt när snöstormarna rasade knackade någon på fönstret och bad att få komma in. Det var en berusad, frusen Johan. Detta var det mest fruktansvärda Nej jag någonsin uttalat men jag såg inget alternativ. Han gav upp och sprang iväg mot Mickes provboende. Jag grät tårar av is i min frustration och smärta. Det jag hade kämpat så hårt emot skulle snart kunna bli verklighet: Mickes vräkning.

En av de sista åtgärderna jag tog till var att söka LVM (tvångsvård). Men även denna är ju numera i stort sett satt ur spel av besparingsskäl. Jag blandade in pastorn i denna ansökan, eftersom han tidigare hade haft en viss maktposition i kommunen - och vips å blev det annan ton i skällan. Johan erbjöds ett kristet behandlingshem, bara han infann sig på socialen viss dag, viss tid. Jag lyckades få fram budskapet till honom, men skulle han verkligen dyka upp - nu när han var aktiv alkoholist igen?
Svaret blev NEJ. Han hade fått nog av myndigheternas godtycklighet och lek med hans liv. När han bad om hjälp blev det nej och nu kunde de gott dra åt skogen!

Men av rädsla för att bli tvångsomhändertagen sökte han sig SJÄLV, av egen vilja, till Länkarna, som då hade ett par rum för korttidsboende. Han prövade på nykterhet igen, träffade en fin tjej på Länkarna, som var frisk och orkade satsa på detta osäkra kort. De förlovade sig och flyttade ihop. Ett helt år gick då Johan fick chansen att blomstra och leva som en riktig människa, innan trauma och missbruk slog ut honom igen.

ETT HELT ÅR FICK JOHAN LEVA ETT NORMALT LIV OCH BLOMMA UT! (Rosor blommar inte så länge)

Sedan även detta försök till ett nytt liv hade kraschat försvann han iväg till närmaste storstad där han efter en tid dog av okänd anledning. Eftersom han brukade bli slagen av andra missbrukare så antar jag att våld var en del av förklaringen, i kombination med förgiftning, kyla etc.

Sista gången jag mötte Johan talade han om sin längtan till Skottlands gröna kullar och jag hängde givetvis på och talade om möjligheten att vistas en tid på ett ekumeniskt center där. Så korkad jag var! Det han såg inom sig var sin snara framtid: de gröna kullarna i Himmelen och allt annat vackert där, en evig retreat - hemma hos Kärleken. Jag tror att han har det mycket bättre där än här och det tröstar mig!

DE HEMLÖSA, del 3

Här fortsätter min livsresa med Micke och Johan (från 11 juni):

En dag träffade Micke på en Vän, en hemlös kille som hade varit med i kristna sammanhang ibland, liksom Micke. De hade en del gemensamma nämnare och blev därför vänner. 

Jag satt hemma hos en vän som levde med ett öppet hjärta och ett öppet hem när Micke och Johan dök upp. De satte sig i soffan och jag betraktade med viss förskräckelse den nya vännen. Första tanken var: ”Han är väl inte beväpnad?” Han såg så vild ut, så annorlunda, så avvikande, så smutsig och långhårig att jag fick anstränga mig för att inte stirra på honom. Han var faktiskt den första genuina uteliggare jag kommit så pass nära. Johan sa att han hade varit uteliggare i 35 år, vilket givetvis utlöste en ravin av frågor inom mig:

 

Varför? Hur? Hur då? Hur överlever man? VEM VÄLJER LIDANDE OCH HEMLÖSHET? Har inte socialen en skyldighet att ge varje medborgare en bostad?

Varför valde ha då att övernatta på hårda golv i trappuppgångar och annat? Hur ser man till att inte frysa ihjäl? Det måste ju finnas underliggande problem. Hade någon brytt sig om att finna dem?

 

Jag är till min natur mycket nyfiken och fördjupar mig lätt i det ena eller det andra som kräver lite analytiskt sinnelag. De här frågeställningarna hade inte varit intressanta för mig tidigare i livet.

Under många år hade jag trots mina sjukdomar levt ett någorlunda normalt liv, pendlat mellan förorten och jobbet, haft hem, familj och barn att ta hand om. Jag hade haft spelningar och konstutställningar. Men uteliggarna hade jag inte lagt märke till. Nå, i Stockholm är det nog svårt att se någonting p g a mängden människor. Men i småstaden – där är det annorlunda, där syns individen väldigt väl. Och jag stressade inte nu, som sjukpensionär.

 Många av mina frågor skulle komma att få ett svar, för några dagar senare dök de båda vännerna upp på besök hemma hos mig. Stanken från den otvättade luffaren var stark, men luktsinnet slår ju av efter en stund … Vi pratade om allt möjligt och när jag sa att jag hade funderat på att starta en meditationsgrupp så sa Johan att han väldigt gärna ville vara med.(?) Han berättade att han hade fått bo och arbeta en tid på en av svenska kyrkan gårdar och hur han med dem hade fått vara med på en resa till Taizé i Frankrike, en slags pilgrimsort. Detta hade gjort ett djupt intryck på honom.

"Ja, visst är du välkommen om jag får igång en grupp", sa jag.

 

När besökarna hade gått vädrade jag ut länge och tvättade soffan i såpa och bakteriedödande medel för att bli av med den outhärdliga stanken. Johan skulle helt klart bli tvungen att duscha om han skulle kunna vara med i en grupp.

 

När jag nu skriver om Johan kommer jag att upprepa lite från ett tidigare inlägg, men nu sätter jag in det i ett större sammanhang, som handlar om mina försök att rädda två personer från undergång och eftersom deras liv hade länkats samman så kunde jag inte välja att hjälpa en av dem utan måste i så fall hjälpa båda två.

 En höstkväll ringde Micke förtvivlat och talade om risken för vräkning. Johan hade tuppat av i lägenheten efter en flaska vodka och Micke orkade inte bära ut honom i skogen. Om kommunen nästa morgon fann att han hade haft en nattgäst i sitt provboende så skulle Micke bli vräkt.

 

Samtalet slutade med att jag lovade att komma över till Micke. När jag kommit fram såg jag något fasansfullt: Johan låg i soffan med blödande, sönderslaget ansikte, klädd i ljusblå sjukhuskläder, där avklippta slangar stack ut här och där. Han hade hittats så gott som död i alkoholförgiftning och blivit återupplivad på sjukhuset i tid. Han hade haft enorm tur som levde och ändå hade han rymt för att få tag på ännu mera sprit. Det kallar jag för självmordsförsök. Så, vad skulle vi göra? Ringa polisen så att de kunde förvara honom där i fyllecellen i fyra timmar? Och sedan? Johan tycktes snurra runt i en ond cirkel. Mest handlade det om polis-sjukhus-polis-sjukhus. Gick den att bryta?

 

ÄR DET FRÄMST POLISEN SOM STÅR FÖR DAGENS VÅRD AV TUNGA MISSBRUKARE?

 

 

 

- Snälla, ta hem honom till dig! vädjade Micke. Eller så bär vi ut honom i skogen här utanför.

- Vi kan väl inte lägga honom i skogen? Han är ju i uruselt skick, det är oktober, regnar och är kallt.

 

Jag utkämpade en tuff inre strid. Att ta hem honom var ju en galen tanke men jag såg inga andra alternativ. Jesu berättelse om den barmhärtige samariten torterade mig. En samarier stötte på en slagen man på en enslig väg, rånad och blodig. Tidigare hade ett par religiösa judar passerat men inte reagerat. Samariern tog hand om mannen. Så ska ni handla, sa Jesus, så ska ni älska varandra. Det är våra kärleksfulla gärningar som räknas, inte om vi har "rätt" tro eller inte.

 

Jag gick hem och hämtade min son. Han fick se den slagne mannen han med och gick med på att ta hem och sköta om honom ett tag.  

 Ingen mer än Micke förstod varför jag tog in staden värsta uteliggare, men det var liksom inte jag som valde detta utan det var nöden som valde mig. Det var den högre kärleken som utmanade mig: NU har du ett val! Man kan inte hjälpa alla människor här i världen, men kanske just den som kommer i ens väg.

När dagen grydde vaknade en förvånad Johan upp, förvånad över att han inte var hos polisen igen, men i ett hem med levande ljus och vacker musik samt frukost på sängen. Sedan följde bad och ombyte till riktiga kläder. Plötsligt var vår familj en aning större och under de tre månader som följde fick jag lära mig en hel om hemlöshetens mekanismer och samhällets nedrustning, nedläggningen av behandlingshemmen, avskaffandet av rätten till bostad och kommunens "Öppenvårdsmodell". Öppen vård under öppen himmel.

 

Jag insåg inte då vilket sladder mitt val skulle resultera i. Hade väl bott i Stockholm för länge för att vara medveten om de förödande konsekvenserna av småstadsskvaller.

Men som väl är blev jag inte vräkt trots vissa incidenter efter den här tiden, när Johan hade fått återfall och försökte komma tillbaks. Tyvärr kunde jag inte ha honom boende hos mig. Tanken var att jag bara skulle få honom på fötter så att vi tillsammans kunde gå till socialen och samtala om detta med behandlingshem eller bostad. Men rädslan för samhället var så stor att det skulle dröja sju veckor innan jag kunde få honom med mig dit och jag lärde mig då att det förnedrande bemötande man får där är något man helst undviker.

 

Jag förstår nu att Johan var periodare och kunde låta bli spriten ett tag utan avgiftning. Han drack ingenting under den tid han bodde hos oss och det var då vi hade alla de där samtalen som gav mig en inblick i en okänd värld. Det var mycket han ville berätta. Jag hade en AA-bok som vi diskuterade innehållet i. Han fick åka MC med min son och ofta låna min moped. Johan levde upp igen och en gång sa han: "Jag skulle vilja berätta ALLT för dig!" Men riktigt så långt kom vi inte. Han dolde sin skam under en otaliga lager av skryt, självhävdelse och lögner. Vi skulle ha behövt mycket tid för att skala av allt detta så att ljuset fick komma in.

 

På nätterna brukad jag vakna av hans skrik, då han hade sina mardrömmar. Hela hans liv hade varit en mardröm. Först familjen där pappan söp, mamman jobbade och Johan tog hand det mesta av hushållsarbetet och sina småsyskonen. Han arbetade hårt och det fanns ingen tid till lek. Han blev regelbundet misshandlad av pappan. Johan blev allt mer överansträngd av situationen och började tackla av, fick hjärnhinneinflammation och bestående skador av den. Han var så svag att han ramlade ned för trapporna och fick hjärnskakning dessutom. Det blev därefter hjälpklass och ett utanförskap han bara bröt tillfälligt genom att, i tonåren, bjuda "kompisar" på sprit, när han hade pengar. När de var slut var "kompisarna" som bortblåsta.

 

Delar av denna story fick jag genom att ringa mamman. För detta med hjärnskadan var ingenting Johan ville prata om, förstås. Att jag nämner det gör nog ingenting eftersom han är död nu.

Det var mycket jag tog reda på, i syfte att skriva ihop något till missbruksenheten som skulle få dem att se Johan som ett vuxet barn, ett barn som farit mycket illa och behövde VÅRD OCH STÖD.

Så dum jag var! Som om de skulle bry sig om VARFÖR Jeppe super. Den som super får skylla sig själv. Den som är hjärnskadad, lider av posttraumatisk stress och super för att lindra den får finna sig i ett liv på gatan. På min fråga angående ett behandlingshem, helst med tolvstegs-program, svarade kommunen:

- Det kan ni glömma! Det är åååratals väntan till kommunens behandlingshem.

 (Det är dessutom obevakat under helgerna, ligger på gångavstånd till systembolaget och ett flertal knivskärningar har inträffat där.)

 

Jag försökte mobilisera andliga människor till ett nätverk, som skulle stötta Johan, medan han hade mig och proffsen att prata med MEN han behövde en egen bostad, anpassad till hans särskilda behov - och detta gick inte att få fram. Kommunen erbjöd psykologhjälp men ingen bostad. Det kallas Öppenvård.