Medan jag hade mina andningsstillestånd såg jag inte till en enda fjäder, inte en enda ängel, ingen NDU. Det var bara svart. Men efter upplivningen kände jag i varje cell av min kropp att jag har ett enormt ANSVAR för mitt och andras liv, primärt mitt eget förstås. Jag kunde känna hur oerhört djupt jag skulle ha sårat dem som fanns närmast mig. Min son hade kanske blivit alldeles knäckt. Och cirklarna utåt - till bekanta, till obekanta: De kan bli förfärande stora!
Trots att jag inte fick veta detta i himmelen men under min tid som medvetslös så inpräntades denna kunskap på något sätt djupt i mig: hur stor skada jag skulle ha vållat andra. Och detta medetande skulle jag behövt dras med "på andra sidan". Så, sedan dess är jag förändrad och kan absolut inte tänka mig att riva upp mitt livskontrakt med Gud. (Eutanasi nära döden är en annan sak)
Lägenheten bredvid min gapar fortfarande tom och jag tänker med smärta på mannen som under kortare tid satte i sig nog med knark och alkohol för att avsluta det här livet och jag ber att han ska hitta ljuset i nästa liv. Om detta för mig chockartade dödsfall skrev jag i föregående inlägg. Jag har nu fått mer information: Han var en av dessa många som förlorade sin familj med barn och villa. De flyttade långt bort. Och mamman dog ... Han saknade stöd.
Tyvärr visste jag inte att en väninna blivit uppmanad att kolla upp honom lite, fast hon inte kände honom - och det blev aldrig av. Vi visste inte att vi båda hade fått liknande "uppdrag" gällande samma person. Jag tror alltså att det i första hand är vi vanliga som ska stötta varandra eftersom den "professionella" hjälpen det talas om mest är till för de allra rikaste, man får betala själv. Att ringa Hjälplinjen två gånger om året räddar inga liv. (Deras gräns) På en vårdavdelning får man knappt tala med någon. Hjälpen finns tyvärr inte, den professionella.
Medan jag pratade med väninna om det inträffade fick jag veta att någon nära mig hade tagit sitt liv i våras, efter flera försök. Jag bor i ett låghusområde. Hjärtat åkte upp i halsgropen. Det var ju i våras jag kom i kontakt med en suicidal kvinna, med flera, täta försök bakom sig (omfattande sådana). Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa, tills hon drog sig undan. Jag hoppades att hon fortfarande var ihop med mannen hon träffade när jag släpade ut henne på dansbanan, men jag visste inte.
Med tunga steg och en sten i bröstet gick jag mot hennes hus, stod framför dörren och försökte minnas om det var rätt dörr (vi hade mest träffats hos mig). Där frös jag fast. Förmådde inte att ringa på. Då kom det en ung grabb, som en västanfläkt, och undrade varför jag stod där. Jag förklarade saken och att jag egentligen bara ville veta om hon levde. Han sa att han kunde ringa på och säga att han hade råkat ringa fel. Visst, jag gick ut och väntade.
Så kom då killen ut, log och sa: HON LEVER!
Jag tackade honom varmt och omtöcknad av lycka vacklade jag hemåt. Då hade åtminstone inte det "uppdraget" misslyckats! Ja, jag tänker på det sättet eftersom jag har den livssynen att Gud kallar oss till olika uppdrag - att vi är varandras skyddsänglar.
Så, då var det kanske den andra kvinnan som hade tagit sitt liv? Jag hade assisterat polisen med vissa nycklar när de letade efter en kvinna som bara hade struntat i att gå till jobbet utan att höra av sig. Hon orkade inte bry sig mer.
Plötsligt kändes som om jag var ute och gick mitt i en stridszon, där skott hördes och minor sprängdes, där folk dog runt omkring mig oavbrutet. Och det är faktiskt så det är:
Var 40:e sekund är det en människa som tar livet av sig. Fler människor på jorden dör i självmord än p g a mord och krig!!!
P g a smittorisken hör vi bara talas om självmorden via djungeltelegrafen, inte massmedia. Bara mord rapporteras. Men, tänk om vi varje dag fick höra om hur många som tagit sitt liv, särskilt under sommaren då de flesta självmorden sker!
Om vi bombarderades med dessa fruktansvärda fakta så skulle det kanske leda till av VI och de politiker vi röstar på skulle börja GÖRA någonting radikalt år den pågående katastrofen. Jo, vi har ju redan en Nollvision, som bara består av några fagra ord, men jag menar PÅ RIKTIGT!
http://www.dn.se/debatt/sa-har-kan-vi-minska-sjalvmorden-radikalt/
Att låta någon som nästan tagit sitt liv få träffa en psykolog fyra gånger i förebyggande syfte låter som en mycket bra idé, bättre än att förse en människa med mängder av mediciner som dels ökar ångesten initialt, dels kan användas för att ta sitt liv med.
Att sätta höga staket på Västerbron är förstås inte fel det heller. En vän jag hade hoppade från bron. Egentligen var det så att jag ingick i ett skyddsnät runt kvinnan, med uppgift att dra ut henne i livet - och det gjorde jag. Hon var t ex välkommen hem på julaftonen. Det var den bästa julen jag haft - för kvinnan var så oerhört lycklig över förtroendet (hon hade svår schizofreni) att hon lät sin tacksamhet falla ned som ett glittrande fyrverkeri över oss andra i rummet. Hon var verkligen inte van vid att fira jul med en familj!
Jag visste inte vad de övriga i skyddsnätet gjorde men tydligen satsade de inte så mycket som jag, så när jag tvingades att flytta från stan p g a arbete så bröt hon ihop strax efter och tog hon sitt liv.
Ja, det är inte lätt att spela rollen som ensam skyddsängel, men tillsammans kan vi göra väldigt stor skillnad.
Som nu under sommaren: bjuda in singlar på diverse trevligheter och inte bara sluta sig familjevis. Singelresor, singelträffar ... whatever, bara de ensamma får känna att de också har existensberättigande och får ta del av livet "där ute".
Själv har jag genomlidit så många stunder på så många stränder och öar i egenskap av den enda ensamma personen där att jag har gett upp. Jag väntar ofta tills någon ev. har tid med mig innan jag ger mig ut i turistdistrikten, där jag bor. De dagarna, de stunderna är hela min sommar. De ögonblicken ÄR min sommar.
Min liv som sjuk är nu reducerat till ögonblick av lycka, det har jag accepterat, och denna lycka är jag villig att dela med mig av.
När min son plötsligt hade tid att köra ut mig med båten en varm, solig sommardag med lätt bris var jag nära att glömma bort ett par fattiga, bil- och båtlösa vänner. Men, som väl är funkade telepatin, så när jag höll på att packa hörde väninnan av sig och jag kunde erbjuda en fantastisk dag på havet - i gemenskap med varandra, det skapade och skaparen.
DU SOM HAR NÅGOT ATT DELA MED DIG AV - GÖR DET! Det finns mängder av fattiga människor idag som inte har chans till sådant som jag här skildrar med några bilder. Genom att dela vår lycka med andra växer den! Och så kan vi minska de där juli-självmorden en aning. VI KAN!
