I mitt föregående inlägg skrev jag om hur mitt boendestöd sedan januari 2015 har börjat kollapsa.
Med detta menar jag själva meningen och innehållet i STÖD i hemmet för personer med psykiska problem eller multisjuka, som jag.Att få hjälp att städa hemmet när man är handikappad ser jag fortfarande som en självklarhet. Det tog tid att få de styrande att inse att jag VERKLIGEN är funktionshindrad och ofta inte kan städa själv, på sin höjd damma. Efter år av stridigheter accepterade kommunen att man nog kan vara BÅDE fysiskt sjuk och deprimerad. Så boendestödjarna städade utan att klaga. Och när jag ville prata så gjorde vi det. Jag hade två fasta hjälpare och vikarier bara ibland. Situationen hade stabiliserats.
PANG! Och så sprack ballongen. Vikarierna började hagla ned. De fasta kom nästan aldrig. TRYGGHETEN FÖRSVANN! Och de hade ändrat innehållet i vården: max 45 minuters samtal. Jag fick inte påverka min vård själv, d v s de klampade in på och skadade min integritet. Som människa vill man påverka sitt eget liv, annars avhumaniseras man gradvis. Jag insåg att denna kommunala besparing placerat mig i en Titanic-liknande situation. Jag skulle inte klara det ...
Jag insåg att jag måste inställa min depression, lyfta luren och ringa till Tesia: en privat aktör på marknaden. Har inte varit så positiv till detta förut men nu var det plötsligt min enda chans att överleva!
TESIA: fick tala med en trevlig kvinna som sa att vi snart skulle träffas och diskutera vilka intressen och egenskaper jag önskade att mina två fasta boendestödjare skulle ha. ???????????? Va? Hörde jag fel? De talade inte bara om fasta hjälpare utan också om VILKA egenskaper jag önskade hos dessa.
Fick en mindre chock. Kommunen hade tvingat på mig två fasta ett par år och sedan bytt ut dem mot vilka som helst, utan att fråga mig.
Jag skrev ett vädjande brev till chefen och bad henne att inte ta bort en stödjare jag hade som var den mest underbara människa jag någonsin träffat. Hon var mer som en ängel än en människa. När hon kom kunde jag gråta ut, vara mig själv, prata om allt och hela tiden bli bekräftad och förstådd rakt igenom. Inte satt hon där och nickade till, nej, hon såg rakt in i mig och strålade andlighet, kärlek, värme och tillit på mig. Den främsta egenskap en person inom psykiatrin kan ha är andlighet! Den rymmer allt man behöver för att överleva. Jag menar nu inte någon särskild religion. Andlighet är att följa den goda rösten/kärlekens.
Boendestödschefen svarade inte ens på mailet. HON bestämde vad HON ville och JAG var bara jag - nästan ingenting, ingen alls.
Så nu har jag sagt upp kommuns boendestöd och hoppas på att Tesia håller sina löften om att jag själv ska få påverka mitt stöd/min tid. Att krossa en människas vilja är att förminska henne och jag är rädd att de som har svåra psykiska sjukdomar kan drivas till att säga upp boendestödet utan att söka ett alternativ, då de får panik av myllret av vikarier som vill tränga sig in i deras privata sfär. Detta är inte hemtjänst. Det är kommunens psykiatri! Själar sköra som glas kan inte kastas hit och dit.
Av alla de besparingar jag sett på senare år så är detta är en av de grymmaste: Man låter de fast anställda gå i pension och sedan ersätter man dem med timvikarier. De kommer farande som en stormvind, man minns varken deras utseende eller namn. En helande relation har ingen chans att utvecklas till 30 vikarier per halvår, eller hur de nu tänkt.
Jag vill inte ens tänka på de psykotiska människor som kommer att insjukna av detta och den förhöjda självmordsrisk som uppstår när man tar bort de två fasta boendestödjarna/kompisarna. Det är kanske inte bara de gamla utan också de sjuka man vill knuffa utför Ättestupan?
Man sparar ihjäl både sjuka och gamla! Vi kan snart inte kalla Sverige för ett välfärdsland.
----------
Så till ett annat ämne: MIRAKEL! Jag fick en ny KONTAKTPERSON efter bara en vecka!
LSS-samordnaren hade insett att jag är en "överklagartyp" och att jag säkert tänkte kontakta Socialstyrelsen igen. (Kommunen blir skyldig att böta om man inte verkställer ett uppdrag)
Så hon fixade fram en ny person direkt. Det var någon jag kände lite och verkligen skulle kunna ha en kompisrelation med, vilket jag föredrar. De där auktoritära typerna som vill ha en idiot att bestämma över har jag verkligen fått nog av. Varken ledgångsreumatismen eller Aspergers syndrom gör mig till en idiot - framför allt inte det senare, då vår IQ brukar ligga över genomsnittet.
Tyvärr måste min nya kontaktperson skaffa ett nytt jobb. Det blir nog rullande schema och då bör jag få plats någonstans någon gång, men oroligt känns det, nu när jag funnit den mest lämpade personen hittills.
Hon pratar lika mycket som jag och har pluggat in en mängd poäng i olika ämnen på universitet. Är själv akademiker. Hon pratar med armarna, precis som jag. Hon är rak och okonventionell, som jag. Det viktigaste i livet är att vara medmänniska och att hjälpa så gott man kan, tänker hon - och jag. Vi har båda satsat en del på att stötta hemlösa. Att älska sin nästa som sig själv är nämligen livets mening - och det ser vi glasklart båda två!
Hur kunde det bli så här? Jag skrev när jag efter fyra träffar förlorade en kontaktperson, efter 8 månaders väntan: JAG FALLER! För det gjorde jag. Och Någon fångade upp mig!
VI FÅR INTE GLÖMMA I ALL VÅR KAMP MOT VÅRA SJUKDOMAR OCH SVÅRIGHETER - ATT FORTFARANDE HÄNDER DET OVÄNTADE:
MIRAKEL!
Suzzie Tapper: kampen mot Parkinson och FÖR kärleken:
