Jag är vän av en mer restriktiv invandringspolitik och att EU straffar Rumänien för deras brott mot romerna, deras brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag har politiska åsikter och förnuft, men också ett hjärta.
Plötsligt stod hon där framför mig på apoteksgolvet. Hon smekte sin stora mage. Jag SÅG henne och eftersom jag nyligen pluggat på en hel del om romer så gav jag henne ett stort leende, vilket besvarades. Sedan "pratade" vi med kroppsspråket, vilket blir rätt komiskt. Hennes romska väninna kunde lite svenska. Jag frågade: "Var bor ni?" Svaret blev: "Under bron!" Under bron???!!! Kort beskrivning och jag förstod - allt.
En kvinna ska när som helst föda ett barn, hon bor under en bro och gruppen romer ska vräkas om några dagar. Smärtan skar i mig. "Gud, vad ska jag göra?? Ska hon föda på gatan eller i diket?"
Jag fick snabbt tag på papper och skrev ned telefonnummer till en diakonissa som talar rumänska. Kanske kunde de bolla problemet med henne? Dana, den gravida kvinnan, fick pengar och en stor kram, innan vi skildes åt som om vi varit gamla vänner. Jag är mamma och det är också Dana snart. Moderskapet förenade oss på ett mystiskt sätt.
Jag kunde inte glömma henne. Så fick jag höra om vräkningen och jag började grubbla. Ett rum har jag redan hyrt ut åt en svensk rom. Det finns ett litet rum kvar - åt Dana? Men jag ska opereras om fyra veckor. Mina garderober står i det lilla rummet. Det går inte så bra ihop.
Jag fick syn på en artikel i en tidning, som belyste just den här gruppens situation. Människor uppmanas samla ihop kläder och ge mat, men tak över huvudet? Någon? Jag tänkte på alla kyrkliga människor som bor i villor med ett eller flera gästrum - de rika. Jag har ofta tagit mig an hemlösa. Men de där villamänniskorna som har det bra brukar följa konventionens regler och då tar man varken inte missbrukare eller zigenare.
Lidandet formar människor. Det har ristat mönster i min själ. Jag kan inte se en djupt lidande människa i ögonen och gå därifrån utan att göra något eller erbjuda just den där sängen som fattas så ofta. Lidandet har haft sitt grepp om mig i större delen av livet - sjukdom och dess konsekvenser + Jesus, lidandets Gud.
Jag lusläste artikeln men den fanns ingen som kunna erbjuda så mycket som en garderob. Jag grät. Varför hade ingen hört av sig om ett enda litet rum? Måste Jag, är det jag? Är det jag som är min medmänniskas bönesvar, hennes skyddsängel?
Här är artikeln: Jag har sett in i Danas ögon. Där bor lidandet och där bor kärleken. Nej, det är ingen organiserad brottslighet. Alla romer stjäl inte. Vissa gör det. Vissa svenskar stjäl också.
Läs artikeln och begrunda. Det ska jag med. får väl fundera på om det går att pressa in en rom till ...?
http://m.bohuslaningen.se/Default.aspx?pageid=1135&parentid=0&link=1.3159350
Fortsättning:
Jag hade en sömnlös natt. Insåg ju att det var omöjligt att ta in Dana så här före min operation - och vem skulle betala för sjukhuskostnaderna vid hennes förlossning? De fattiga romerna har inget Europeiskt sjukvårdskort utan måste betala all vård själv - och den är svindyr, tro mig!
Men jag fick tag i en kristen människa som jag vet är bättre insatt i detta än jag. Jodå, hon kände till Dana, som har minst två månader kvar till förlossningen och möjlighet att återvända till Rumänien, där romerna erbjuds viss, billig bassjukvård, som t ex förlossningshjälp. Ett enkelt hus i lera väntar, utan el och vatten, men ändå ... Om de vill åka snart så kan de sätta sig i bilen och åka hem.
Bohusläningen nämnde inte att det fanns en bil eftersom det får de flesta svenskar att reagera med: "Ja, men då är de ju inte fattiga!" Fast vi måste minnas att vi lever superindividualistiskt och egoistiskt. Dessa Östeuropeiska romer lever enligt sin gamla sedvänja - i stammar! Man håller ihop i vått och tort. Alla bidrar, alla delar med sig. Man skickar pengar till varandra med mobilerna - det är därför de måste finnas. De kan hjälpas åt att köpa in en billig bil och även om de flesta än analfabeter, så finns det ändå vissa som har lärt sig läsa och kunnat ta körkort. Fråga mig inte vad det kostar! Allt jag vet att lönerna för alla slags arbeten i Rumänien är extremt låga, så kortet var väl också billigt. Man tränade väl privat, dvs delade sin kunskap med andra.
Nej, vi svenskar kan nog inte begripa en kultur där man kan försörja en sjuk kusin. Vi försörjer inte ens en sjuk syster eller mamma. Utifrån vår horisont blir romerna obegripliga. Hur kan de prioriera samvaro, gemenskap, stammen, sång och dans framför att leva ensam med en katt och jobba dygnet runt?
Idag sitter jag och grubblar över om det är mest synd om en halvsvältande rom omgiven av sin stam eller svensken med kylskåpet fullt av mat, som hoppar från balkongen, för att hon är gammal, sjuk och outhärdligt ensam ...
