I sin besparingsiver inom vård- och omsorgssektorn känner jag mig som en jude i en vagn på väg till Auschwitz. Varje månad nosar man på all hjälp som skulle kunna sparas in och även om boendestödet ville ha 2000 kr i månaden i stället för noll så blev det inom ett år en återgång till 0, för det är ju där många sjuka befinner sig: i fattigdom. De flesta sa upp sin hjälp och blev sjukare.
Jag ringde först när husen här var färdigrenoverade (på utsidan) så att det gick att vara i lägenheten och fick då beskedet att jag måste vänta TRE MÅNADER utan boendestöd och jag antar att det handlade om Coronan. Läste samma dag att WHO trodde att den inte skulle försvinna förrän om fem år! Vissa tror att den aldrig försvinner, bara mattas av ibland. Om HIV ingick i mixen så vet vi att aids aldrig försvann men att man jobbade fram bättre medicin och i så fall måste detsamma gälla Covid 19. Men det är alltså ingen influensa, som går över, snarare ett biologiskt stridsmedel. Pandemierna står på kö i kina och har detta ingen avsikt då måste man vara riktigt naiv.
Jag gick och la mig i sängen, där jag numera lever mitt "liv". Jag visste att jag inte kan klara av att städa o vara isolerad. Den personliga assistanten skulle inte kunna träffa mig förrän sep-okt. Är coronan över då, bevis för det?
ENSAM och sjuk. Det går väl an med lock-downs om man är gift, har barn, villa med trädgård och bil. Då kan man knappast räknas som isolerad, om man lever i samma hus.
Men den sjuke har väldigt många fler bördor att bära på än sina sjukdomar, nu då det gäller att kämpa för sin rätt till hjälp.
Om jag skulle överleva så MÅSTE jag få ett intyg från reumatologen på att jag ska åka färdtjänst även till vården. Men den hyrläkare som kommer ibland vet inget om det mesta. Jag pressade honom på ett svar: Menar du verkligen att det är min tandläkare som ska skriva ut sjukreseintyg, där man måsta se till hela bilden????????? Men han var orubblig. Vårdgivaren ska skriva intyg även om jag bara lämnat blodprov.
Så jag gick längre än på 20 år, ramlade ut ur bussar, bad människor på stan att släpa in mig på ett hotell, där jag kunde ringa efter en vanlig taxi. Sedan kom den totala kollapsen. Tabletter hade jag inte många så det fick bli starksprit och så slapp jag tänka under tolv timmar, men det fanns vissa som var mycket oroliga och jag skrev ett dumt sms farväl, trots att man inte dör av en fylla. Sedan tyckte jag väldigt illa om mig själv och kunde inte förlåta mig, men det kunde Gud.
När jag lämnade mina blodprov till sist så lät jag som ett ånglok och sköterskan gav mig en tid på vårdcentralen. Läkaren och jag gick i trappor med en syreklämma på mitt finger och syret verkade okey men jag kunde ju knappt gå, så HAN LOVADE SKRIVA UT ETT INTYG så att jag åtminstone kan ta mig till vården. Utan blodprover, ingen dyr Enbrel. Man vill dra in de riktigt dyra medicinerna. Räddningen kom faktiskt från vårdcentralen, helt oväntat.
Han trodde att jag hade hjärtsvikt men skrev ingen remiss. Han hade bråttom iväg, men kanske kan jag en dag få träffa hjärtspecialist? Kampen går vidare, med hjälp av de goda människor som faktiskt finns de också!
Nu vågar jag inte öppna fler brev om inte någon är hos mig då risken för hjärtsvikt tycks finnas där. Många reumatiker dör just av hjärtsvikt och 7 års kortare livslängd.
STATEN SPARKAR PÅ DEM SOM REDAN LIGGER OCH KALLAR SIG FÖR EN HUMANITÄR STORMAKT!. Jag har tydligen inte fattat innebörden i orden humanitär stormakt, inte alls.
