Jag skrev i mitt förra inlägg om att jag ramlade ned från en säng (skulle fixa till gardinen) och föll handlöst bakåt mot golvet.
Jag tog mig snabbt upp igen. Det gjorde inte så ont först, men snart kom ju svullnad och smärta igång. Min egen diagnos: brutna revben och lätt hjärnskakning. Ingenting att operera med andra ord, bara vänta några veckor så skulle det bli bra. Jag är så van vid ständiga smärtor och sängläge att det kändes som om det kunde kvitta. Har tänkt dö snart i alla fall. Blev nyss pensionär.
Hade brutit revben förr, framtill. Nu var det baktill. Dessvärre sover jag på rygg men det kan man inte med frakturer i ryggen, så den här olyckan var värre än den jag mindes. Nätterna blev ett smärtinferno. Hur skulle jag ligga? Att resa sig och sätta sig, att vrida sig - omöjligt! Varje gång kom vassa huggsmärtor in i ryggen, så att jag skrek högt.
Jag ställde in mig på två veckors tortyr och att det sedan skulle bli lite bättre vecka för vecka. Men så blev det inte. Efter två veckor var värken på tornadonivå men mina nerver helt slut av tortyren.
Det tog slut, allt tog slut. Jag orkade inte mer. Min son kunde besöka mig under helgen. Vi åkte till en strand för en kort promenad på ca 300 meter. Efter detta var jag HELT slut. Han parkerade nära en restaurang för att vi skulle kunna äta där. Jag skrek och tog mig ur bilen med sonens hjälp. Sedan svartnade det. Alla hus och bilar snurrade runt och jag liksom försvann. Storgråtande bad jag honom köra hem mig och beställa hem mat i stället.
Under middagen sa jag till honom att nu var det nog bäst att jag sökte sjukvård trots allt - på närakuten. Det är en vårdcentral som är öppen delar av helgen. Dittills hade jag inte kunnat ta mig till en vårdcentral då jag inte kunnat röra mig tillräckligt bra för det. Är ju en söndervärkt reumatiker.
Men nu kunde jag få hjälp av min son och vi åkte dit kl 22 när det öppnade.
EFTER TRE TIMMARS VÄNTAN på Närakuten fick jag träffa en läkare som undersökte mig och skrev remiss till den riktiga akuten i annan stad. Jag skulle röntga huvudet och bröstkorgen, tyckte hon, men jag först skulle jag till kirurg! Jaha? Hennes omdöme räckte inte? Så för att beviljas röntgen måste jag vänta i X antal timmar på kirurgen!
Dimman låg tät över vägen, en perfekt natt för kollision med älgar och andra djur. Till kirurgen kommer människor i småbitar, som ska opereras i timtal. Och i den kön skulle jag sitta, utan mat och dryck, utan min nattmedicin, utan en säng. Jag fattade att jag låg risigt till, prioritet 0. HUR skulle jag överleva allt detta?
Jag plågade mig igenom dessa timmar på hård stol eller hård brits med allt värre plågor och hallucinerade om en mjuk säng där jag kunde få ligga på vänster sida. Det kan funka några timmar.
Efter sex timmar var jag helt knäckt och kravlade iväg till en reception för att säga: "Jag ger mig! Jag åker hem!"
Men hon sa att läkaren skulle komma NU, d v s om 20 minuter. Jag bet ihop. Det kom en pakistansk läkare som i princip skällde ut mig för att jag befann mig på akut-kirurgen och inte på en vanlig vårdcentral. Jag kunde inte tala, var slut. Han såg ju på remissen från helg-vårdcentralen att det var deras idé allt detta, inte min!
Sedan sa han att revben läker av sig själva efter 10 veckor och att han kunde skriva remiss för hjärnröntgen, inget annat.
Så försvann han och en sköterska hade till uppgift att kasta ut mig: "Du ska åka buss hem!" Jag sa att det var omöjligt, men att jag tänkte ringa färdtjänst. Hon upprepade sina ord och jag mina. Till sist skällde jag ut henne och undrade om det var förbjudet att ringa efter en färdtjänst när man är en gammal reumatiker!!!! Hon vek sig.
Jag skulle ensam ta mig genom en lång labyrint på ca 400 meter eller mer, till entrén. Jag var för svag för att gå eller hitta. Ingen erbjöd sig köra mig dit i rullstol eftersom jag var en revbensfraktur, inget annat. Att jag har en massa sjukdomar fattar aldrig vården.
Jag raglade våldsamt mot olika håll och letade efter sköterskor eller städare som kunde visa mig vägen. En thailändska fattade att jag inte kunde ta in någonting, så hon följde mig hela vägen ut.
Jag tackade henne för att hon var den första människan på detta sjukhus som visat mig kärlek!
När jag kom hem kändes det som om jag hade utsatts för svår fysisk och psykisk misshandel! Smärtan i kroppen var lägre än smärtan i själen - att bli behandlad som en metallbit, inte en äldre, svårt sjuk människa som ramlat och behövde hjälp.
Jag har gråtit mycket sedan jag kom hem. Hur kan man behandla svårt sjuka människor så här??? Det är många som dör i samband med att de söker hjälp och jag misstänker att en del av dem är äldre och multisjuka eller bara svårt sjuka och DE DÖR AV SJÄLVA VÄNTAN PÅ AKUTEN! De enorma påfrestningar som väntan ställer: hårda britsar, ingen mat eller dryck, ingen vänlighet, ingen närvaro, kan leda till döden. Ja, kanske hade vissa överlevt om de INTE hade sökt vård!
SVERIGE HAR LÄNGRE VÅRDKÖER ÄN ALBANIEN!
http://www.aftonbladet.se/debatt/article22132580.ab
Många albaner flyr hit. Har de en aning om vad de gett sig in i?!
Här är en kvinna jag identifierar mig med. Gammal och sjuk, väntade 16 timmar och dog. Givetvis av överansträngning. När utgångsläget är generellt klen och svag så blir vårdköerna till en ättestupa.
http://www.expressen.se/kvallsposten/vantade-16-timmar-pa-akuten--kvinna-dog/
Här är en annan åldring som dödades av behandlingen på akuten, så som jag ser på saken:
http://www.sydostran.se/blekinge/dog-innanfor-dorren-efter-besok-pa-akuten/
Här är en vårdsökande som, liksom jag, till sist gav upp och tänkte åka hem till sin goa säng, få i sig varm mjölk och annat behövligt. Krafterna räckte inte till för de eviga köerna och de stenhårda britsarna. Personen valde alltså själv att åka hem! Gissade att allting brast, såsom det gjorde för mig.
http://www.svd.se/skickades-hem-fran-akuten-dog
Här en gammal, generellt nedsatt människa som dog efter sex timmar i kö!! Så ska det fan inte va! Man ska inte behöva avsluta sitt liv på det sättet. Sverige behandlar de sina sämre än hur en veterinär behandlar djur! Akuten är ett enda jäkla stort övergrepp!
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=4238442
Sjukvården blir förstås sämre för varje år då vi inte har råd med 200 000 migranter om året och köerna blir allt dödligare. Det finns andra sätt att dö på: hemma i sängen är ett alternativ.
Jag undviker all sjukvård utom den hos MIN reumatolog. Han känner mig och behandlar mig med kärlek och värdighet. Han ser och förstår mitt lidande. Han bekräftar det på alla sätt. För de främmande läkarna på vårdcentraler o annat är jag totalt avhumaniserad. De kan inte ta in att jag har många sjukdomar och att 41 år med ledgångsreumatism innebär att man är som en 85-åring i skick.
Jag föraktar detta land, därför att de föraktar sina egna medborgare. Jag har varit i andra länder och aldrig blivit så illa behandlad där som här. När jag insjuknade för 41 år sedan och uppsökte akuten i Österrike blev jag bemött med översvallande medkänsla och värme! Det var helt nytt för mig.
NÄL skulle visst skära ned med 900 miljoner kr i år. Akuten skall "effektiviseras" - ????? Snabbare avlivning av patienterna?
Varför inte lägga ned hela skiten och remittera oss till Norge i stället?
PS. Sammanlagd väntan blev 9 tim + mer än en timmes restid.
