Det här borde jag inte skriva eftersom jag inte vill utlämna någon, men jag bryter mot denna regel för att jag inte orkar leva mer, inte vill kämpa mer, bara längtar efter att få gråta en flod av tårar, men de har frusit fast.
Jag försöker intala mig att jag ska klara också denna prövning, men jag vill inte ens. Det är kört.
Jag har levt mitt liv för min son i hög grad, därför att han har vissa funktionshinder medan han taktilt är oerhört begåvad. Men IQ är i stort sett det enda som räknas idag, teoretisk begåvning, men vi behöver ju också praktiska människor. Nå, skolor för dyslektiker finns inte, inte heller för olika former av autism.
Vi mals ned i mobbningskvarnen och får kämpa för att behålla en smula självförtroende. Jag, med Asperger var för intelligent och mobbad för det och min son senare för sina handikapp. Det svenska skolsystemet är skit och idag värre än någonsin.
Nå detta är bakgrunden till våra liv idag, sonen och jag. Jag kämpade i decennier för att överlista samhället som ville ge honom skitjobb med urdålig lön och inte ta vara på hans talanger via praktiska kurser. Jag skrek åt rektorer, slog näven i bordet, ringde AMI och la ned tre skitiga företag som inte följde reglerna. Jag hade givetvis läst in dem eftersom jag har AS. Vägen var lång till det yrke han idag har och lönebidrag är väl bra för arbetsgivarna men grabben måste ändå jobba stenhårt och prestera 100 !
Jag bad i fem år om en extrovert, go kille med kompisar som kunde dra ut min son i kompisgäng och ge honom ett liv. Jag ville ju inte bli som den där mamman som la beslag på sin vuxna son, som sällskap och vad mer? Jag flyttade runt för att han skulle hitta en skola utan mobbing och den där utåtriktade kompisen.
Det lyckades och jag tyckte att allt mitt arbete hade lönat sig, men han ville förstås också ha en flickvän. Har man varit mobbad hela livet kan man lätt falla byte för en kvinna som vill ha någon att manipulera, styra, skälla på. skrika åt och använda på alla möjliga sätt. Är man då van vid att tjejerna i klassen mobbade en så faller man kanske för att slippa ensamheten och bärs av hoppet att allting kan bli bättre med tiden. Men det finns psykiska störningar som inte leder till något bättre utan till att offret bryts ned, därmed ev. också den älskande mamman, som kämpat så hårt för att bra liv åt sitt barn och så fann jag med åren att det bara blev värre och att jag stängdes ute från henne, hennes familj, deras närmaste - ja, isolering.
Jag gjorde ett försök att förbättra situationen med hjälp av någon jag trodde jag kunde lita på, men det kunde jag definitivt inte. Han gjorde allting oerhört mycket sämre och situationen är nu helt låst.
Jag har ju surfat men knappt funnit något för psykiskt misshandlade män och absolut inte för deras närmaste. Jag finns inte. Han är ju vuxen, tja, med vissa funktionshinder blir man aldrig helt vuxen, inte heller med AS. Bristen på bostäder till rimliga priser är något som i princip stoppat möjligheten till separation, för hur illa allt är så är det ännu värre att bo mitt inne i Tensta t ex.
Jag försökte trösta mig med att jag ändå varit allt för ensam i så många år, men det är inte sant. Jag hade mycket stöd från det välfärdssamhälle som nu faller i bitar och kontaktpersoner kan inte ta mig ut. De får bara ha telefonkontakt. Jag tror inte att Coronan tar slut och sprutan är jag för sjuk att ta, kan inte själv tillverka antikroppar och de möjliga biverkningarna verkar dödligare än Covid 19.
Han har börjat säga saker som han aldrig förr sagt och det känns som om hans sanna personlighet långsamt upplöses. Han sa till mig att skaffa egna vänner, t ex. Han glömde att det var jag som hjälpte honom till ett socialt liv p g a funktionshinder. Själv är jag multisjuk och äldre. Jag kan inte gå ut och skaffa mig vänner i vintermörkret, kan inte gå många steg. Nej, vänner är jag för sjuk för. Jag behövde bli omhändertagen av kommunen och för övrigt älskad av min son, men det känns som att hon äter upp honom, tar tid från mig trots att samhället nu inte kan fungera p g a pesten. Han glider allt längre bort ifrån mig och talar ord som inte kommer från honom själv. Jag är övergiven och borde stanna kvar här bara för att finnas ifall ... men jag ser ingen ljusning. Jag tror det vore bäst om jag inte fanns, för allt detta hat riktat mot mig från en hel familj och mer det klarar jag inte av. Jag vill inte skriva vilken störning det måste röra sig om, men en som jag inte hade läst på, en som inte finns i DSM-kriterierna.
Jag är så hatad för att jag inte gjort fel så det finns inget att be om förlåtelse för och vid denna störning är det ingen idé att försöka reda ut någonting då det saknas empati, men gott om hat.
Visst finns det friska barn som flyttar långt bort, enligt det gamla folkhemmets filosofi. Men vi lever inte i folkhemmet längre. De sjuka och äldre blir allt mer beroende av sina barn, men de hänger inte alltid med. Sonen sa att hans kompis sällan hälsar på sin morsa. Jo, så har det varit, men det är andra tider nu. Undrar om dagens 40-åringar fattar detta någon gång? Antingen tar du hand om mamma eller så gör ingen det?
