Efter allmänt kaos i min själ och inom kommunen står det klart att min boendestödsavgift går från 0 kr till 500. Man gav avslag utan att invänta min snabba överklagan. Men jag låter inlägget stå kvar för att visa hur man hanterar funktionshindrade idag: ovarsamt och iskallt!
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Idag öppnade jag postboxen och såg kommunens brev. Jag kände på mig att de skulle ge mig avslag beträffande mindre avgift till boendestöd, mindre än 1 800 kr/mån. Jo, så var det!
Man bemötte inte alls mina rader om extrautgifter som multisjuk/handikappad. Man skrev bara att jag för tillfället hade 50 000 kr på personkonto (innan månadens räkningar är betalda). Vissa av pengarna står på kapitalkonto av praktiska skäl, men det finns ju ingen ränta! Buffert för resten av livet - gigantisk?http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/socialtjansten-hojer-avgifterna
Man bemötte ingenting om min risiga, billiga bostadsrätt i plast, med enormt renoveringsbehov. Kommunen handikappanpassade köksskåpen invändigt, men sedan vill man pressa ned mig på existensminimum så att jag inte kan renovera lägenheten vid behov, b l a behövs nya luckor. Det hade varit bättre med redan handikappanpassade hyresrätter där jag saknar ansvar för bostadens skick.
Man kommenterade inte trasig tvättmaskin som måste bytas ut snart och att jag själv inte är i stånd att använda tvättstugan. Mopedkostnaderna bemöttes inte heller. Men jag kan ju knappt gå!
Och varför satte man sig inte i just mitt ärende? Därför att det är ointressant. Kommunerna måste dra in rejält med pengar från sjuka och gamla för att klara de skenande utgifterna för invandringen.
Bor i en stad som är en invandrarmagnet och som saknar större industrier och företag. Staden utan jobb.
Hur ska den här ekvationen gå ihop? De företagsamma invandrarna startar ju pizzerior o liknande restauranger på löpande band, men det finns en gräns någonstans. Vi kan inte ha thai eller kebab i varje kvarter. Vissa startar städfirmor eller annat inom servicesektorn. Men även denna sektor har en gräns. Vi hade behövt rejäla, stora företag, som t ex Volvo. Men de gick ju omkull, liksom det mesta, utan att staten tar ansvar. Allt är upp till marknadskrafterna numera, och de vill oss inte väl.
Man kan googla runt kring temat: Staten rullar över kostnader för omsorg och infrastruktur på kommuner, landsting och regioner, så får man upp många sajter, som alla pekar mot utfattiga kommuner, panikslagna kommunalanställda och handläggare som förvandlats till empatilösa robotar.
Vad en handläggare tänker om min situation spelar ingen roll. Jag ligger något över EU:s existensminimum och alltså vill de ha 1 800 kr i månaden för 14 timmars stöd i hemmet, nära 2000 kronor!!! Vansinne!
Jag är i djup chock. Efter 19 år med hemtjänst eller boendestöd utan kostnad, eftersom jag faktiskt är relativt fattig, så MÅSTE JAG NU SÄGA UPP MITT BOENDESTÖD!
Jag är en reumatiker som efter 42 år med RA och 32 år med Sjögrens syndrom är på fallrepet. Mina lungor har torkat ut, så att jag inte orkar ansträngningar eller att kan sova utan kraftiga störningar.
Besökte idag mitt fd sommartorp, d v s jag hade bara en andel där. Det är arvegods så den lilla vinsten efter skatt fick gå till min son, som är mitt i livet och omskolar sig i hopp om att kunna jobba med något där hans tungmetallförgiftning (billackering) inte knäcker honom. Han använder då dessa pengar. Jag vill det för att jag älskar honom mer än något annat på jorden och jag vill att han ska överleva, få ett liv, inte slås ut som jag.
Utan dessa pengar skulle han tvingas till studielån - till en AMS-kurs! Men invandrarna som går kursen får gå gratis! Är detta ett utslag av den berömda värdegrunden? Jag kallar det orättvisa. Svenska sjuklingar och invandrare ställs hela tiden mot varandra och de förra är förlorarna.
Vi gick ned till stranden för att fika vid de kluckande vågorna men sedan gällde det för mig att ta mig upp för de enorma backarna till stugan o bilen. Sonen stöttade mig så hårt han kunde och min andning blev allt tyngre. Det gjorde ont i hjärtat och muskler och leder skrek av smärta. Det började kännas som om jag försvann. Började undra om hjärtat skulle orka? Det stack i det. Ja, med knapp nöd. Jag kippade våldsamt efter andan som en fisk på land.
Det gick om möjligt ännu sämre än förra året. Det är ju åldern men också det faktum att sjukdomarna har brutit ned mig så kraftigt att jag stadigt förlorar terräng. Så här sjuk rent generellt har jag aldrig förr varit. Så här gammal (66) har jag hellre aldrig förr varit.
OCH JUST DÅ FÖRLORAR JAG MIN HEMTJÄNST! Eller gör mig av med moped, modem, dator och livskvalitet. Men jag har inget val därför att jag under en stor del av mitt liv levt på eller under existensminimum och detta har skapat djupa sår av rädsla i både min och sonen själ. Att inte ha till det allra nödvändigaste och att inte veta hur man ska fixa en extrautgift tär väldigt mycket på nerverna.
När jag fyller 70 blir min pension 6000 kr/månad. Då kan jag kanske söka stöd på nytt? Eller tycker de att jag ska betala 1 800 kr även då?
Jag är chockad, apatisk o arg i en märklig blandning. Mest uppgiven. Jag ska klara det jag inte kan: ENSAMHETEN och städning. Min son kan inte ta över. Han är ju också sjuk. Dessutom vill jag ju att han ska få leva sitt eget liv, få finna lite glädje mellan varven.
Visst har jag sökt vänner, men de har krävt att jag ska vara HURTIG! när jag varit nyopererad och medtagen, att jag ska vara aktiv fast jag inte kan, alltid glad o munter samt givetvis på benen där ute någonstans. Nej, vänner är något jag inte kan skaffa. Många med Aspergers syndrom har inga vänner förresten. Vi är för djupsinniga och egensinniga, inte strömlinjeformade eller rättänkande - framför allt inte normala!
Två saker kan nu inträffa: 1. Ett mirakel 2. Jag blir liggandes deprimerad och trött i sängen tills varenda muskel tynat bort. Den största muskeln heter: HJÄRTAT. Många reumatiker dör av hjärtsvikt. Det kallar jag för en samhällsvinst. Grattis Sverige!
HÄR VILL JAG LEVA - OCH HÄR VILL JAG DÖÖÖÖÖÖ!
