Translate

onsdag 27 februari 2013

DE ANDLIGA LAGARNA, II


Du befinner dig just nu i en ”bloggbok”, som handlar om min inre resa. Vill du så läs helst de två föregående inläggen före detta.

 
Det förra inlägget handlade om vad som händer ifall man ger bort så mycket pengar att man själv inte har till det nödvändiga. Jag ville testa den universella lagen ”GE SÅ SKA NI FÅ!” Det något begränsade experimentet gick riktigt bra. Jag kom verkligen i kontakt med en höge makt, en större kärlek, som sträcker sig ut till precis alla människor. Jag hamnade liksom på en viss frekvens, där sådant kan hända som annars vanligtvis inte händer. Det var fantastiskt, men kräver onekligen lite is i magen.

 Nu finns det ju annat än pengar man kan behöva ge för att få stanna kvar på den där högre frekvensen. Man behöver ge sig själv. Det var svårt för mig som ung att bedöma hur självförnekande man egentligen borde vara? De ideal jag hade mött handlade om mycket stor självförnekelse. Var går gränsen? Vad begär Gud? Många har beundrat Moder Theresas livsverk. Hur många skulle orka leva som hon?

Jag slutade förra inlägget med att beskriva hur jag utfattig anlände till en evangeliserande organisation, som tänkte sända mig först till Mechelen i Belgien för viss utbildning och sedan till Österrike för att tillsammans med andra ungdomar från olika länder samarbeta med amerikanska missionärer. Vi ville alltså sprida den evangeliska kristna läran, inte den katolska. Jag hade fått lära mig att katolikerna var avgudadyrkare eftersom de bad till jungfru Maria. Det var en jobbig tanke, jobbigt att dela upp människor i svart och vitt, vi och dem. En liten sten skavde i skon, men jag hade ännu inte få sår av den – det skulle komma senare.

 Om du vill lyssna till matchande musik:

 
 
 

 
MECHELEN

 Vi var många ungdomar som fyllde upp de stora, gamla byggnaderna, av slottskaraktär.

Vi bodde flera i varje rum. Det fanns ingen värme vare sig i elementen eller i vattnet. Att tvätta håret i iskallt vatten kändes nästan som att få hjärnskakning!

Maten bestod av en sörja i olika färger. Jag vet inte vad som fanns i dessa klickar, men att jag blev undernärd kände jag. En brun klick = huvudrätt. En rosa klick = efterrätt.

Papper att torka sig med var ransonerat: ”Använd mycket lite papper!” stod det på locken till toapappersrullarna. Det kändes hårt – kunde man inte ens få torka sig ordentligt?!

Vi steg förstås upp mycket tidigt och sedan skulle man använda en timma till bön och bibelläsning. Sedan väntade undervisningen, som jag uppskattade. Mindre bra var det att vi ofta skulle ha bönenätter, d v s inte sova alls.

 Jag träffade 30 år senare en koptisk biskop, med silvrig turban och silverspira i handen, som sa att i deras kloster fick man bara sova två timmar per natt ! (Jag fick förmånen att träffa denna ödmjuka man i ett protestantiskt kloster, som jag hade råkat dras till.)

 Jag har också besökt katolska kloster. Katoliker kan ha fyra timmar som norm, vissa mer än så. Allt detta ingår i att tygla köttet/egot, så att det andliga kan dominera. Askes är ett gammalt synsätt som ju med tiden ifrågasattes mer och mer. Förmodligen den livsstilen jag hade i mitt förra liv som nunna, men ändå såg jag mycket av mitt livsverk (skrifter) brinna upp i dödsögonblicket. Vad är kärlek? Jag är tillbaks för att lära mig det och början av detta liv blev väl något av en repris av det förra…

 Jag minns en bönenatt då klockan var två och vi fick order att be för Indien. Min kropp var slak som överkokt spagetti och ögonlocken ville bara trilla ned, men jag försökte samla mig till en bön: ”Gud välsigne Indien!” Nä, det där kände inte tillräckligt bra. VAD exakt skulle jag be för? Be om mat till de svältande?  Men det hade väl varit bättre att åka dit med konkret hjälp? Tankarna snurrade i mitt trötta huvud. Jag bad förstås att de alla skulle bli kristna utan att reflektera över om det var det bästa för dem. Idag tror jag att många vägar leder hem, men då hade jag inte ifrågasatt så mycket. Man lär sig genom livet självt, inte genom böcker.

 Ordet Indien malde runt i huvudet och ingen kunde hjälpa mig att förstå HUR jag skulle be den kommande timman. Jag körde definitivt fast och det infann sig en känsla av att vara på fel kurs. Jag reste mig upp och vacklade till mitt rum för att låta min svaga kropp få lite vila och ingen kunde ha stoppat mig!

 Det närmade sig en helg och mitt team skulle sändas ut till en holländsk stad för att hjälpa någon församling med  spridning av evangeliskt material, d v s springa trappa upp och trappa ned. HUR skulle jag orka det? Hade inte en aning om den sjukdom som hade börjat sprida sig i min kropp så när jag bad om att få stanna kvar i min säng under helgen, utan att ha influensa, så fick jag förstås avslag. Jag var knäckt. Hallucinerade om kycklingar, stora, härliga proteinbitar som jag stoppade in i munnen – PROTEIN! Jag bad Gud om hjälp, att få äta och vila.

Vi anlände till den holländska staden och en man sa:

”Ja, jag hade ju tänkt att skicka ut er för att lägga tidningar i brevlådorna i staden och lite annat, men så sa Gud till mig att jag inte skulle göra det utan i stället låta er få vila ut och äta rejält med KYCKLING! Så – där är det dukade bordet fullt med grillad kyckling. Ät nu så mycket ni vill!”

 

 Jag kippade efter andan. Hörde jag rätt? Gud tyckte alltså han med att jag faktiskt behövde protein och vila?! Vi var överens. Vad tyckte Gud personligen om Askes (livsförnekelse)?

Jag tänkte på att Jesus ju var hemlös och levde på gåvor, men han var åtminstone frisk och kunde göra både sig själv och andra friska. Det kunde däremot inte jag. Det framgick flera gånger i Bibeln att han gav mat till dem som var hungriga, han brydde sig. Fisk och bröd gällde det då, men kyckling kanske också kan stå på den gudomliga menyn? (Jag vet att det finns många böcker om detta med Tankens skapande kraft - min skapar ofta kycklingar.)

 Jag överlevde alltså Mechelen och for sedan vidare till Wiener Neustadt i Österrike, en stad 5 mil söder om Wien.
 

 WIENER NEUSTADT



Staden ligger i närheten av Alperna och det bästa av allt under de månader jag bodde där var utflykterna upp i de höga bergen! Känslan var obeskrivlig och jag insåg snabbt mitt alp-beroende, att jag alltid skulle sakna Alperna när vi en dag skulle skiljas åt. Nu var jag nära Himlen på riktigt! 

 Jag hamnade i ett urgammalt hus med tjocka stenväggar och utan element. Det fanns en kolkamin i ett av de fem rummen. Ibland hade vi råd till kol, ibland inte. Vintrarna där är lika kalla som i Sverige.

Maten bestod av nudlar, surbröd, peanutbutter with marmelade from the USA och ibland en gnutta tonfisk i nudlarna. Jag hade fel på ämnesomsättningen och behövde mycket protein och väldigt lite kolhydrater. Nu blev det tvärtom. Jag blev allt tjockare och svagare. När vi gick runt med våra broschyrer till brevlådorna var jag ibland nära att svimma.

 Den första veckan bodde jag med en schweizare och en tysk. De talade i stort sett bara tyska och det enda jag hade att komma med var goda kunskaper i tysk grammatik. Det hade jag lärt mig, men att TALA tyska, nej, det kunde jag inte. Jag kunde fråga hur mycket klockan var, typ. Men verklig kommunikation var omöjligt och jag försökte uthärda tills två engelsktalande kvinnor skulle anlända. Sedan blandade jag de två språken och blev allt bättre på tyska. Efter några månader grubblade jag inte längre på om saker och ting var ackusativ eller dativ. Jag bara pratade på!

 Det kom österrikare på besök som hade problem av olika slag och de fick lite själavård av dem som kunde tyska. Vi besökte missionärerna och deltog i deras gudstjänster eller åt av deras fantastiska mjuka kakor. Man kan inte säga att vi överansträngde oss direkt. Jag lärde mig älska dessa underbara människor och det kändes som att jag hade fått en familj.

Några mirakel var jag inte med om men jag lärde mig mycket nyttigt om andra kulturer. Att bara lägga tidningar på brevlådor för att sprida Guds ord var nog inte riktigt min grej. Jag kände väl att det viktigaste är att visa sin nästa medkänsla och ge den en praktiskt uttryck. Jesus ägnade sig ju ständigt åt att hjälpa utsatta människor rent konkret.

 Jag frös allt mer då kylan kröp på och vi saknade pengar till kolet i lägenhetens enda kamin. Förhållandena var idealiska för att min okända ledgångsreumatism skulle bryta ut med våldsam kraft. En kväll låg jag och vilade. Vi skulle gå till missionärerna, men något i mig sa Nej! Jag grät och sa att jag inte orkade, men ingen begrep varför. Jag försökte sätta mig upp, men fick då en svår ångestattack, därför att jag gick emot kroppens signaler. Jag fick ligga kvar i sängen med en ”warmwater bottle”.

 Nästa dag skulle jag resa mig ur soffan för att ta gitarren och spela när vi sjöng under andakten. DET GICK INTE! Jag kunde inte röra mig, var stel som en pinne. Mina vänner bar mig då till sjukhuset där en läkare snabbt fattade vilken sjukdom jag hade. Hon lyssnade på hjärtat och sa: ”Tack gode Gud att hjärtat inte är skadat ÄN!” Ok, då visste vi att det var allvar och min lättja inte var lättja.

 En engelsk kille i ett annat team tog en dag i fasta och bön för mig. Sedan berättade han att han fått till sig en berättelse i Bibeln som, om jag fritt översätter vad den kan förmedla till en nutidsmänniska är: Ibland växer vi fel, blir för höga eller sneda. Trädet kan behöva beskäras eller så tar man ett skott och planterar om det. Sedan får det en ny chans att växa rätt och bli till ett träd som kan ge skydd åt fåglarna, som där kan bygga sina bon. Vårt syfte är att beskydda varandra.

 Jag skulle nu beskäras och mitt liv få en annan inriktning. Min nya läromästare var sjukdom och svaghet.  

Jag fick bo i ett rum i mitt föräldrahem, där jag mest bara låg i sängen och grät av smärtan ett halvt år - och lyssnade på låten nedan. Livet är evigt, men om jag skulle vara kvar på jorden eller återvända till himmelen visste inte ens läkaren.

Låten som bar mig år 1976;