En blogg om ett liv med Ledgångsreumatism, Sjögrens syndrom, Tinnitus, Autistiska drag och sökandet efter en Mening i allt detta förvirrande vi kallar Liv.
Du befinner dig just nu i
en ”bloggbok”, som handlar om min inre resa. Vill du så läs helst de två föregående inläggen före detta.
Det förra inlägget
handlade om vad som händer ifall man ger bort så mycket pengar att man själv
inte har till det nödvändiga. Jag ville testa den universella lagen ”GE SÅ SKA NI
FÅ!” Det något begränsade experimentet gick riktigt bra. Jag kom verkligen i
kontakt med en höge makt, en större kärlek, som sträcker sig ut till precis
alla människor. Jag hamnade liksom på en viss frekvens, där sådant kan hända
som annars vanligtvis inte händer. Det var fantastiskt, men kräver onekligen
lite is i magen.
Nu finns det ju annat än
pengar man kan behöva ge för att få stanna kvar på den där högre frekvensen. Man behöver ge sig själv. Det var svårt för mig som ung att bedöma hur självförnekande man
egentligen borde vara? De ideal jag hade mött handlade om mycket stor
självförnekelse. Var går gränsen? Vad begär Gud? Många har beundrat Moder
Theresas livsverk. Hur många skulle orka leva som hon?
Jag slutade förra
inlägget med att beskriva hur jag utfattig anlände till en evangeliserande
organisation, som tänkte sända mig först till Mechelen i Belgien för viss
utbildning och sedan till Österrike för att tillsammans med andra ungdomar
från olika länder samarbeta med amerikanska missionärer. Vi ville alltså sprida
den evangeliska kristna läran, inte den katolska. Jag hade fått lära mig att
katolikerna var avgudadyrkare eftersom de bad till jungfru Maria. Det var en
jobbig tanke, jobbigt att dela upp människor i svart och vitt, vi och dem. En
liten sten skavde i skon, men jag hade ännu inte få sår av den – det skulle
komma senare.
Om du vill lyssna till matchande musik:
MECHELEN
Vi var många ungdomar som
fyllde upp de stora, gamla byggnaderna, av slottskaraktär.
Vi bodde flera i varje rum.
Det fanns ingen värme vare sig i elementen eller i vattnet. Att tvätta håret i
iskallt vatten kändes nästan som att få hjärnskakning!
Maten bestod av en sörja
i olika färger. Jag vet inte vad som fanns i dessa klickar, men att jag blev
undernärd kände jag. En brun klick = huvudrätt. En rosa klick = efterrätt.
Papper att torka sig med var
ransonerat: ”Använd mycket lite papper!” stod det på locken till toapappersrullarna.
Det kändes hårt – kunde man inte ens få torka sig ordentligt?!
Vi steg förstås upp
mycket tidigt och sedan skulle man använda en timma till bön och bibelläsning.
Sedan väntade undervisningen, som jag uppskattade. Mindre bra var det att vi
ofta skulle ha bönenätter, d v s inte sova alls.
Jag träffade 30 år senare en
koptisk biskop, med silvrig turban och silverspira i handen, som sa att i deras
kloster fick man bara sova två timmar per natt ! (Jag fick förmånen att träffa
denna ödmjuka man i ett protestantiskt kloster, som jag hade råkat dras till.)
Jag har också besökt
katolska kloster. Katoliker kan ha fyra timmar som norm, vissa mer än så. Allt
detta ingår i att tygla köttet/egot, så att det andliga kan dominera. Askes är
ett gammalt synsätt som ju med tiden ifrågasattes mer och mer. Förmodligen den
livsstilen jag hade i mitt förra liv som nunna, men ändå såg jag mycket av mitt
livsverk (skrifter) brinna upp i dödsögonblicket. Vad är kärlek? Jag är
tillbaks för att lära mig det och början av detta liv blev väl något av en
repris av det förra…
Jag minns en bönenatt då
klockan var två och vi fick order att be för Indien. Min kropp var slak som
överkokt spagetti och ögonlocken ville bara trilla ned, men jag försökte samla
mig till en bön: ”Gud välsigne Indien!” Nä, det där kände inte tillräckligt
bra. VAD exakt skulle jag be för? Be om mat till de svältande?Men det hade väl varit bättre att åka dit med
konkret hjälp? Tankarna snurrade i mitt trötta huvud. Jag bad förstås att de
alla skulle bli kristna utan att reflektera över om det var det bästa för dem.
Idag tror jag att många vägar leder hem, men då hade jag inte ifrågasatt så
mycket. Man lär sig genom livet självt, inte genom böcker.
Ordet Indien malde runt i
huvudet och ingen kunde hjälpa mig att förstå HUR jag skulle be den kommande
timman. Jag körde definitivt fast och det infann sig en känsla av att vara på
fel kurs. Jag reste mig upp och vacklade till mitt rum för att låta min svaga
kropp få lite vila och ingen kunde ha stoppat mig!
Det närmade sig en helg
och mitt team skulle sändas ut till en holländsk stad för att hjälpa någon
församling med spridning av evangeliskt
material, d v s springa trappa upp och trappa ned. HUR skulle jag orka det?
Hade inte en aning om den sjukdom som hade börjat sprida sig i min kropp så när
jag bad om att få stanna kvar i min säng under helgen, utan att ha influensa,
så fick jag förstås avslag. Jag var knäckt. Hallucinerade om kycklingar, stora,
härliga proteinbitar som jag stoppade in i munnen – PROTEIN! Jag bad Gud om
hjälp, att få äta och vila.
Vi anlände till den
holländska staden och en man sa:
”Ja, jag hade ju tänkt att skicka ut er för
att lägga tidningar i brevlådorna i staden och lite annat, men så sa Gud till
mig att jag inte skulle göra det utan i stället låta er få vila ut och äta
rejält med KYCKLING! Så – där är det dukade bordet fullt med grillad kyckling.
Ät nu så mycket ni vill!”
Jag kippade efter andan.
Hörde jag rätt? Gud tyckte alltså han med att jag faktiskt behövde protein och
vila?! Vi var överens. Vad tyckte Gud personligen om Askes (livsförnekelse)?
Jag tänkte på att Jesus
ju var hemlös och levde på gåvor, men han var åtminstone frisk och kunde göra
både sig själv och andra friska. Det kunde däremot inte jag. Det framgick flera
gånger i Bibeln att han gav mat till dem som var hungriga, han brydde sig. Fisk och bröd gällde det då, men kyckling kanske också kan stå på den gudomliga menyn? (Jag vet att det finns många böcker om detta med Tankens skapande kraft - min skapar ofta kycklingar.)
Jag överlevde alltså Mechelen
och for sedan vidare till Wiener Neustadt i Österrike, en stad 5 mil söder om Wien.
WIENER NEUSTADT
Staden ligger i närheten av Alperna och det bästa av allt under de månader jag bodde där var utflykterna upp i de höga bergen! Känslan var obeskrivlig och jag insåg snabbt mitt alp-beroende, att jag alltid skulle sakna Alperna när vi en dag skulle skiljas åt. Nu var jag nära Himlen på riktigt!
Jag hamnade i ett urgammalt hus med tjocka stenväggar och utan element. Det fanns en kolkamin i ett av de fem rummen. Ibland hade vi råd till kol, ibland inte. Vintrarna där är lika kalla som i Sverige.
Maten bestod av nudlar,
surbröd, peanutbutter with marmelade from the USA och ibland en gnutta tonfisk
i nudlarna. Jag hade fel på ämnesomsättningen och behövde mycket protein och
väldigt lite kolhydrater. Nu blev det tvärtom. Jag blev allt tjockare och
svagare. När vi gick runt med våra broschyrer till brevlådorna var jag ibland
nära att svimma.
Den första veckan bodde
jag med en schweizare och en tysk. De talade i stort sett bara tyska och det
enda jag hade att komma med var goda kunskaper i tysk grammatik. Det hade jag lärt mig, men att
TALA tyska, nej, det kunde jag inte. Jag kunde fråga hur mycket klockan var, typ. Men
verklig kommunikation var omöjligt och jag försökte uthärda tills två
engelsktalande kvinnor skulle anlända. Sedan blandade jag de två språken och
blev allt bättre på tyska. Efter några månader grubblade jag inte längre på om saker och ting var ackusativ eller dativ. Jag bara pratade på!
Det kom österrikare på
besök som hade problem av olika slag och de fick lite själavård av dem som
kunde tyska. Vi besökte missionärerna och deltog i deras gudstjänster eller åt
av deras fantastiska mjuka kakor. Man kan inte säga att vi överansträngde oss
direkt. Jag lärde mig älska dessa underbara människor och det kändes som att
jag hade fått en familj.
Några mirakel var jag inte med om men jag lärde mig mycket nyttigt om andra kulturer. Att bara lägga tidningar på brevlådor för att sprida Guds ord var nog inte riktigt min grej. Jag kände väl att det viktigaste är att visa sin nästa medkänsla och ge den en praktiskt uttryck. Jesus ägnade sig ju ständigt åt att hjälpa utsatta människor rent konkret.
Jag frös allt mer då
kylan kröp på och vi saknade pengar till kolet i lägenhetens enda kamin. Förhållandena var idealiska för att min okända
ledgångsreumatism skulle bryta ut med våldsam kraft. En kväll låg jag och
vilade. Vi skulle gå till missionärerna, men något i mig sa Nej! Jag grät och
sa att jag inte orkade, men ingen begrep varför. Jag försökte sätta mig upp,
men fick då en svår ångestattack, därför att jag gick emot kroppens signaler.
Jag fick ligga kvar i sängen med en ”warmwater bottle”.
Nästa dag skulle jag resa
mig ur soffan för att ta gitarren och spela när vi sjöng under andakten. DET
GICK INTE! Jag kunde inte röra mig, var stel som en pinne. Mina vänner bar mig
då till sjukhuset där en läkare snabbt fattade vilken sjukdom jag hade. Hon
lyssnade på hjärtat och sa: ”Tack gode Gud att hjärtat inte är skadat ÄN!” Ok,
då visste vi att det var allvar och min lättja inte var lättja.
En engelsk kille i ett
annat team tog en dag i fasta och bön för mig. Sedan berättade han att han fått
till sig en berättelse i Bibeln som, om jag fritt översätter vad den kan
förmedla till en nutidsmänniska är: Ibland växer vi fel, blir för höga eller
sneda. Trädet kan behöva beskäras eller så tar man ett skott och planterar om
det. Sedan får det en ny chans att växa rätt och bli till ett träd som kan ge skydd
åt fåglarna, som där kan bygga sina bon. Vårt syfte är att beskydda varandra.
Jag skulle nu beskäras
och mitt liv få en annan inriktning. Min nya läromästare var sjukdom och
svaghet.
Jag fick bo i ett rum i mitt föräldrahem, där jag mest bara låg i sängen och grät av smärtan ett halvt år - och lyssnade på låten nedan. Livet är evigt, men om jag skulle vara kvar på jorden eller återvända till himmelen visste inte ens läkaren.