KAMPEN FÖR EN YRKESUTBILDNING

Sedan Markus hade förlorat sin slaverianställning avtalade jag snabbt en tid med AMI, som jag bad ge honom chansen till en yrkesutbildning, trots allt.

 

Grabben dundrade in på AMI:s gård med sin imponerande hoj och gick med rak rygg och skinande MC-ställ in på kontoret. ”Peter” stirrade på den unge, ståtlige mannen och sa:

 

”Hmm, ja, du verkar ju inte obildbar eftersom du skaffat körkort och du har utfört alla dina arbetsuppgifter på ett bra sätt … Faktum är att jag tror att du kan klara av en vuxenutbildning. Vad vill du bli?"

 Så var vi då äntligen i mål!? !?

 

 

 

 

Nej, det var vi inte. Jag ringde Arbetsförmedlingen och frågade: Hur dags börjar lektionerna på måndag?

 

-  Det blir ingen kurs på måndag. Det fattas 30 miljoner kronor till vuxenutbildningarna just nu.

 

-  Och? Hur länge ska Markus vänta på dessa 30 miljoner kronor?

 

-  Ingen aning!

 

Grrrrrrrrr! Nu var tigermamma rejält uppretad! Nu fick det räcka med hinder. Ska hela livet vara en hinderbana? Jag exploderade och kontaktade alla högre instanser inom Arbetsförmedlingen och Länsarbetsnämnden. Dessutom talade jag med en nykläckt kommunalpolitiker som var en hängiven världsförbättrare. Hon pratade med AF:s chef.
Jag skrev en insändare i lokalpressen, som fick gott om utrymme.

 Efter mycket väntande fick jag till sist tala med högsta chefen för Länsarbetsnämnden. Jag förklarade hur det låg till och han svarade att invandrare hade högsta prioritet. Högre än funktionshindrade, sa jag? Han tvekade en stund innan han höll med om att det fanns en viss kvot för funktionshindrade och efter några sekunders tvekan så lovade han att Markus skulle få sin utbildning!

 Vi svävade som på moln och trodde att vi var i mål, men det var vi inte. Så enkelt är inte livet.

Efter den första delen, den teoretiska, då han skulle gå in på den praktiska biten, just då tog alla pengarna slut igen! Lägenhet var bokad i annan stad, allt var klart, men nu skulle vi vänta igen, men det var ju inte ekonomiskt möjligt. Jag tog ett djupt andetag och dök ned i prövningarnas hav igen. I tre dygn svettades jag blod, bad, skrev, ringde, väntade och ringde igen.

 

 

 

Jag slungades runt mellan Lernias (fd AMU) olika handläggare och kvävdes nästan till döds av deras tomma ord och löften som inte hölls.

 

De sa att Markus inte kunde få komma den första september, men att de arbetade på att lösa problemet. Jag ringde gång på gång till chefen för Länsarbetsnämnden, men en sådan person är inte lätt att få tag på. Efter några dygn fick jag äntligen kontakt och jag vädjade till honom att låta Markus få börja den dag det var tänkt. Han gav mig då ett heligt löfte om att han skulle se till att pengarna kom fram till Lernia, att allt var OK. Jag ringde genast Lernia för att meddela att Markus var på väg, men de sa att de skulle arbeta på en lösning. Då röt jag i:

-  Nej, ni ska inte arbeta på en lösning. Allting är löst - av Länsarbetsnämndsdirektören! På måndag klockan 09.00 går Markus in genom portarna till Lernia och jag ringer er bara för att informera er om detta faktum! Klick!

Jag lade på telefonluren och suckade djupt. Sedan föll jag i koma.

 Pengarna frös inne en gång till, men denna gång hade jag och Länsarbetsnämndsdirektören liksom blivit vänner och man sviker ju inte en vän. Så han såg till att utbildningen blev genomförd.

 Visst kämpade vi tappert, sonen och jag? Men, måste det vara så svårt? Hur många människor orkar med en sådan kamp? Av de 13 funktionshindrade som skulle få en utbildning var det bara fyra som staten hade råd att släppa fram. Om de andra tre kom ända fram till målsnöret vet jag inte. Men min insändare var skriven också för de andra nio. Kanske hade de inte så autistiskt envisa mammor som Markus?  Det hem min mamma vårdades på innan hon dog hette: VILJAN. Jag skrattade åt det, för min mamma var otroligt envis och den genen ärvde jag av henne.

 Min mamma tog inte reda på vilka starka sidor jag hade, stöttade mig aldrig i att utveckla dem, trots att de var så uppenbara. Hon slogs aldrig för mig. Hon ville att jag skulle bli något annat än det jag var. Hon bad aldrig för mig och tog inga kontakter när jag hotades av utslagning. Barn gör ofta tvärtemot vad deras föräldrar gjorde och därför vägrade jag att låta mitt barn gå under i kampen för ett värdigt Liv trots funktionshinder. Mörkret kan föda ljus och ur kaos något nytt skapas. Det är Livets paradox: Min mamma visade mig vägen till Kärleken.

 

LEV DINA DRÖMMAR!

Fortsättning på "Barn med särskilda behov":

En kvinna, med neuropsykiatriska funktionshinder, som till sist vågade förverkliga sin Dröm: Susan Boyle!

https://www.youtube.com/watch?v=jca_p_3FcWA

Alla har sina drömmar och eftersom min mamma nästan lyckades förkvävde mina så gjorde jag förstås motsatsen med mitt barn: Jag uppmanade honom att förverkliga dem, oavsett hur "farliga" de skulle kunna vara. Det farligaste av allt är ändå att inte förverkliga sina drömmar.

 

Markus dröm var: EN MOTORCYKEL!  Alla föräldrar brukar säga: ”Nej, det är för farligt!” Men, nu är jag ingen vanlig förälder. Jag började tjata på min son: ”Go for it!! Men han hade inget självförtroende kvar så han vågade inte. Då anmälde jag honom som deltagare och tvingade honom att gå till trafikskolan. Jag lovade honom att han bara skulle behöva klicka på rätt svar, inte skriva något. Jag hade tagit reda på att han inte skulle behöva tugga i en enda blyertspenna eller använda suddegummin. Han hade lämnat skolan, och stenåldern, bakom sig.

 

Eftersom han fick något litet betalt på sitt 75 procentsarbete och bodde billigt hemma då så fanns det både lektionspengar och tid att hänga vid datorerna. Jag tänkte att körkortet skulle kunna övertyga AMI om att Markus inte var så dum som blyertspennornas på IV antydde.

 Och så blev det. Markus gjorde alla datortest som fanns och använde sitt sunda förnuft för att välja rätt i olika trafiksituationer. Datorn är som sagt dyslektikerns bästa vän. De samarbetade väl och till sist fick han nästan alla rätt på de frågor som kom upp. Den praktiska delen av körkortet hade han redan klarat, så nu återstod bara den svåraste delen – teoriprovet. Jag ringde också trafikskolan för att fråga om det verkade möjligt för Markus att klara provet. "VA? sa de. Han är ju vår bästa elev!" När jag sa detta till sonen så trodde han att jag ljög. Det är svårt att klara ett test om självförtroendet är i botten så:

Jag ringde upp alla kloster jag hade varit i och bad nunnorna be! De bad. Och Markus klarade teoriprovet! Han kunde nästan inte fatta att det var sant, att han – den mobbade ”idioten”, hade klarat av att ta MC-körkort. Vi tog ett banklån och hittade genast en mycket välskött begagnad MC. Han köpte ett ursnyggt MC-ställ, hjälm och sedan åkte vi iväg tillsammans! (Tja, något lik min son är jag förstås och därmed MC-fantast.)

 

 

Vi åkte tur och retur Bohuslän/Öland på tre dagar. Ängar och träd, verkligheter och overkligheter gled snabbt förbi, dofter av blommor, träd, kor och sommar fyllde oss med livsmod. När kvällen kom gled vi runt bland de Öländska hedarna och de gula rågfälten, där vallmoblommor lyste röda, medan himlen färgades i purpur och guld då solen sänkte sig i havet.

 Jag har ett foto på Markus där han står högst upp i fyren på Långe Jan och ser ut över vidderna. Vinden rufsar hans glänsande hår, ögonen ler, munnen ler och framtiden ligger där nere under hans fötter. Både åt väster och öster ser han bara hav, frihetens hav. Hans själ var fylld av frid och i hans blodström fanns det inte en droppe Fontex!

 

 

 

 

Alla vandrarhem var fullbokade på Öland den natten, men jag sa till kvinnan vid datorn på ett resecentrum: ”Nej, jag VET att det finns ett rum ledigt!” Hur visste jag det? Jo, därför att jag hade bett till Gud: ”Snälla, ge oss åtminstone ett stall att få sova i. Det fick ju Jesus!”

Kvinnan blev förstås förvirrad av mitt tvärsäkra uttalande men letade vidare i datorn: ”Jo, nu ser jag att det faktiskt finns ett rum ledigt. Här är adressen!” Vi åkte dit och tittade på ett rum, vars sängar verkade lite väl hårda. Då fick vi veta att det nyss hade blivit ännu ett rum ledigt. Värdinnan tog oss med till en låg byggnad. Hon öppnade stalldörrarna och sa: ”Ni förstår, detta är ett ombyggt stall!!!” Jag kunde knappt tro det – jag fick precis vad jag hade bett om  och sängarna var lyxigt mjuka och fjädrande.

 Fylld av tacksamhet gick jag in i det lilla kapell som stallet gränsade till, föll ned framför Jesus-statyn längst fram i kapellet och försökte uttrycka min tacksamhet. Hittade inga ord, men satt där en stund och mediterade, tills jag plötsligt insåg att jag befann mig på en anläggning ägd av EFS.

 När hösten kom fortsatte kampen för att få fram en yrkesutbildning. MC-körkortet skulle visa sig vara nyckeln till Framtidens dörr. Detta drag, i mitt schackspelande med samhället, skulle visa sig vara ett mycket bra drag. Det var ju inte självklart att det skulle öppna dörren, men vi gick dit intuitionen eller drömmarna sa åt oss att gå. Jag skriver "oss" eftersom jag som mamma till ett Speciellt barn måste behålla föräldrarollen längre än normalt. De som alltid sa: "Det är väl dags att klippa navelsträngen nu?" de fick fara och flyga all världens väg. Jag skulle släppa taget längre fram, när Markus hade förutsättningarna för ett "riktigt liv".

SLAVERIARBETET

Jag väntade bara på att Markus skulle fylla 20 år eftersom han då skulle kunna få komma till AMI och bli testad praktiskt och kanske få en yrkesutbildning, en AMU-kurs. Vi hade gett upp det där med teoretisk undervisning, det var inte Markus grej. 

På AMI fick han visa sina talanger som hantverkare. De konstaterade att han var jätteduktig på både trä- och metallarbeten. Sedan tog de fram en pärm med adresser till arbetsgivare som gärna ville ha gratis eller billig arbetskraft.

 Markus fick arbetspröva i en cykelaffär, där han monterade och lagade cyklar. Han trivdes väldigt bra, fast det var tufft att leva på socialbidrag. Han bodde nu i egen lägenhet och hade fått arbete som slav. Tiden gick och vi hoppades. Vi hoppades och månaderna gick. Jag bad och välsignade affärsinnehavaren. Jag mediterade och samlade så mycket positiv energi jag kunde över hans lilla affär, så att han skulle ha råd att anställa Markus. Till AMI sa han: SNART! Varje gång de frågade svarade han: snart! Tiden gick och jag satt som Buddha under ett träd och mediterade.

 När det nästan hade gått ett år gick AMI:s utsände man till affären och tog med sig Markus därifrån. Det stod klart att ”Bengt” hade ljugit. Han hade aldrig tänkt anställa utan bara utnyttja gratis arbetskraft. Jag blev arg. Gud blev arg. Hela himlen blev arg. Och en mördare rusade in i affären med dragen kniv för att hämnas på Bengt för något ont han hade gjort tidigare i sitt liv. Bengt dansade runt bland cyklarna, som föll och föll och föll. Det plingade, rasslade och skramlade. Det blev ett sådant oväsen att mördaren blev rädd och sprang ut ur affären.

Detta skedde dagen efter det att Markus hade lämnat affären. Slumpen eller en varningsklocka?

 Efter detta fick Markus ett betalt jobb, men från ”slaveripärmen”, d v s okvalificerat, underbetalt och monotont. Tre moment, det var allt. Dessa moment krävde absolut precision och detaljsinne – det har autister gott om! Så visst blev arbetsgivaren nöjd, men inte vi. Jag visste att Markus inte klarade av monotoni och att jobbet skulle bryta ned honom.

 Jag lusläste ”Human Rights” för att se om det inte stod någonting om att varje människa, född fri, lika i värde och rättigheter, har rätt till en YRKESUTBILDNING? Men jag kunde inte hitta någon sådan paragraf. Rätt till utbildning stod det, men inte yrkesutbildning. I min förtvivlan ringde jag till en advokat och sa: ”Jo, jag har en fråga som gäller de mänskliga rättigheterna – i Sverige!” Hon kastade genast på telefonluren eftersom det stod klart att hon hade blivit uppringd av en komplett galning! Brott mot de mänskliga rättigheterna äger rum i Afrika, i Afghanistan, i Pakistan, i Iran eller någon annanstans – men aldrig i Sverige! Sverige är världens bästa land, rättvisans högborg på jorden. Sker det någon gång något brott mot de mänskliga rättigheterna för funktionshindrade här? Oh nej!

 Så, jag stod alldeles ensam på jorden, som en liten myra, i kampen för en rättighet som inte ens existerade. Men jag trodde att de förtrycktas vän och försvarare fanns med mig i kampen. Markus kämpade på medan hans psyke började brytas ned. En psykiater ville då lösa problemet genom att få honom att äta PILLER! Markus sa: ”Jag behöver inga piller! Jag behöver en yrkesutbildning!” Han testade ändå serotoninhöjande medel ett tag men fick sluta då han kramade sönder alldeles för många glas. De muskulära spänningarna blev för stora.

Och depressionen förblev intakt.

 Jag fortsatte att arbeta, andligt och praktiskt på att få loss honom från det jobb som bröt ned honom så att han kunde ansöka om en AMU-kurs. Jag pratade med facket. ”Kan ni få honom uppsagd p g a arbetsbrist? Om han säger upp sig blir han ju inkomstlös i tre månader.”

-   Nej, det kan vi inte. Vi kan inte hjälpa honom, tyvärr.

 En ökänd handläggare på FK fick veta att jag hade haft detta samtal och skickade hem ett brev till mig där det stod: ”Jag ska PERSONLIGEN se till att Markus ALDRIG NÅGONSIN FÅR EN AMU-KURS!” Jag hade förklarat för denna handläggare att Markus höll på att brytas ned av det monotona jobbet och detta var alltså hennes respons på mitt uttalande. Hon kände till hans partiella sjukskrivning. Hon hade flera länsarbetsdomar emot sig då hon hade felbehandlat människor, men satt ändå kvar på sin tjänst. Så, nu var det dags för en kraftmätning mellan oss två. Hon verkade ha någonting att vinna på att se till att de bästa "slavarna" stannade kvar hon sina "ägare", oavsett hur dåligt de än mådde. Fick hon betalt för det? Ingen aning, men man kan ju börja undra ... Det jag visste var att jag aldrig skulle låta henne få SIN vilja igenom!

 Jag planerade en rehabiliteringsresa för Markus. Han skulle b l a få bo hos en väninna i Roslagen, som hade hästar och där skulle han få rida så mycket han ville i den vackra naturen för att motverka depressionen. 

Psykiatrikern sjukskrev Markus helt under en kortare tid. Detta gjorde arbetsgivaren så arg att han åkte hem till psykiatrikerns bostad och sa att hon måste riva upp sjukskrivningen! Då skulle grabben få semester i stället. Hon gick med på detta arrangemang. Men jag tog reda på hur det  var med löftet – jo, det var falskt. Det skulle dröja två månader till semestern men min son var nära att bryta ihop NU. Så jag fick psykiatrikern att sjukskriva honom på nytt och så åkte Markus iväg.

 Efter en tid vände jag mig återigen till facket för att fråga om de inte kunde hjälpa min son på något sätt? Fackombudet sa: ”Företaget har gått omkull. Markus är fri!”

Favoritlåt: Brian Adams: I'M fREE!

 

DE BORTGLÖMDA BARNEN

När jag till sist hade skaffat egen vårdnad och därmed fick barnbidrag och vårdnadsbidrag så letade jag systematiskt efter fritidssysselsättningar, som skulle stärka Markus självkänsla. Det som fungerade bäst var ridning. Det är ofta en lämplig sportgren för barn med autism - närheten till ett djur ger intimitet på lämplig nivå.

Efter flera års ridning var han med på ett sommarläger, där han fick galoppera fritt i naturen och hoppa över hinder. Det var en enorm känsla att se honom hoppa över de där hindren och att höra läraren säga till honom: ”Markus har verkligen talang för ridning!”

Förutom ridningen så gjorde jag allt för att möjliggöra, trots dålig ekonomi, en mountainbike och senare moped. Han fick möjlighet att utveckla sina talanger: balanssinne, sunt förnuft och intresse för att meka med motorer. Skolan tycktes gå ut på att riva ned hans självförtroende, så min uppgift blev att försöka bygga upp det, genom att låta honom konfronteras med något annat än bara bokstäver och siffror. Livet är mer än så! Hur långt kan en männska komma genom att t ex utveckla ett starkt balanssinne? Jag kan komma på rätt många, lite udda yrken, där det passar in. Cirkusartist? Stuntman? Ryttare?

Har man fått ett Speciellt barn så krävs en del kreativt tänkande.  Men de största utmaningarna kom efter grundskolan. Vad skulle han göra då? Sitta och mögla bort på IV? Det individuella programmet hade inga avancerade dyslexiprogram att erbjuda, inga datorer, ingen specialkompetens. Det var mer som en förvaringsbox. Jag sökte alternativen och lät honom testa Yrkessärskolan. Där skulle han vara beskyddad av Omsorgslagen och garanterad jobb efter sina praktikperioder, sa någon till mig. Denna någon hade, liksom alla andra på den tiden, INTE tillgång till Internet. Så varken hon eller jag visste att reglerna var ändrade. Det fanns inga jobb-garantier. Det fanns inte heller någon yrkesutbildning på Industriprogrammet. Eleverna stod mest och såg på när läraren använde de farliga maskinerna och verbalt delade med sig av viss kunskap, på låg nivå.

 Då min son sällan säger mer än några få ord, så tog det tid innan jag fattade vad han fick lära sig. Han tog med sig en skolbok hem och när jag tittade i den fick jag en svår chock. Nivån verkade anpassad för personer med mycket svår utvecklingsstörning, men Markus hade normal intelligens, dyslexi och autistiska drag! Vi insåg båda två att vi var förda bakom ljuset.

Det skulle dröja några år innan samhället ändrade namnet Yrkessärskola till Gymnasiesärskola. Det var bra gjort! Men det hade varit ännu mer passande med namnet Sjukpensionärsskola, eftersom de flesta som gått skolan får det som idag kallas Aktivitetsstöd. Dessa barn kastas snabbt på soptippen, såvida de inte har tigerliknande föräldrar som slåss för deras rätt till något enkelt arbete eller yrkesutbildning.

 P g a kraven på att alla ska klara av gymnasiet så kastas många ”mellanbarn” in i en skola som leder dem raka vägen till sjukpension. De får aldrig chansen att utveckla sina starka sidor, de får aldrig en yrkesutbildning. Därför har Sverige 30 % ungdomsarbetslöshet. De som inte klarar gymnasiet gallras ut och kastas bort.

 När jag hade fattat allvaret i situationen stämde jag träff med rektorerna för Yrkessärskolan och IV-programmet. Rektorerna satt och talade med varandra om Yrkessärskolans förträfflighet och tilltalade oss inte över huvud taget. Det var som att titta på en reklamfilm.

Eftersom jag inte hittade något sätt alls att påkalla deras uppmärksamhet och att få till stånd ett samtal om just Markus situation så slog jag till sist näven i bordet och skrek:

-   Vad fan blir man genom att titta på Nalle Puh-filmer!!??

 

 

Rektorerna ryckte till och stirrade på Ensamma Mammans blodröda ansikte och hotfulla blick.

-   Jaha, ja, då får vi väl göra så då att vi låter Markus få återgå till IV-programmet. (Men han kommer aldrig att få ett jobb den vägen p g a dåliga betyg.)

 Jag läste i en tidning om andra föräldrar i liknande situation. ”Hur ska en förälder kunna sätta sig emot en rad experter som påstår att Yrkessärskolan är det bästa för just deras barn?” Då insåg jag att jag faktiskt inte hade använt mer våld än nöden krävde. Jag hade haft dåligt samvete för mitt vredesutbrott men nu förstod jag att jag hade gjort det enda rätta och att det finns vissa fördelar med mina autistiska (egensinniga) drag. T o m dålig impulskontroll kan vara bra att ha!

 

IV var helt meningslöst då dyslexistudios saknades. Men det gällde nu att tvätta bort idiotstämpeln från Yrkessärskolan, så att han skulle ha en liten chans att en gång kunna få en AMU-kurs till yrke och framtid. Det gällde att lida och vänta på att närma sig 20-årsdagen, då AMI, handikappsektionen var beredd att testa Markus förmågor.