Att Älska DE HEMLÖSA, del 2

"MICKE"

 

Efter att ha beskrivit hur sjukdomarna utvecklade min medkänsla med dem som har det svårt beskrev jag hur jag år 2000 fick nya bättre reumatikermediciner, som gav mig en viss arbetskapacitet, ca 25, men vägar till utbildning eller arbete på den nivån, anpassad efter mina handikapp kunde jag inte finna.

 I stället ägnade jag mig åt att besöka ”oaserna” i min ensamhetsöken, platser dit andra sjuka kom för att fika och prata, mestadels anordnat av svenska kyrkan eller annan kyrka. De flesta hade psykiska sjukdomar eller missbruksproblematik. Inte för att jag själv var psykiskt stark, men min hjärna var i full drift och jag var inte neddrogad av det ena eller det andra. Jag hade kämpat i åratal för att skaffa fram samhällets hjälp till mig och min son. Jag började bli amatörjurist. Printern gick varm för det mesta. Jag hade gått det gamla, krävande gymnasiet samt lärarhögskolan och var relativt intellektuellt lagd.

Alltså kunde jag i viss mån bli en resurs, om jag ville. Jag blev inte en volontär som breder smörgåsar eller städar eftersom mina kropp är förvärkt. Men alla kan vi göra något! Jag blev ”a pain in the as” för myndigheterna, en människorättskämpe med de flesta emot mig. Knappt någon trodde på mig, att de orättvisor jag stötte på var verkliga, att svensk välfärd befann sig i fritt fall. Även många kristna var väldigt kritiska eftersom jag inte underordnade mig överheten utan i stället ifrågasatte den.

 Förutom alla de sjukdomar av alla slag jag redan kände till utökades min kunskapsbank nu med hur det egentligen är att leva med t ex en manodepressiv sjukdom, hur ekonomin lätt slås i spillror under de maniska skoven och sedan är risken för hemlöshet där.

 Under några år lärde jag mig mycket om de bakomliggande funktionshinder som leder till hemlöshet men idag kan man förstås vara helt frisk och bli hemlös ändå eftersom socialförsäkringssystemen monterats ned. Det går snabbt utför med Sverige.

 En kille som ofta dök upp – ”Micke” – var rätt charmig på sitt sätt, trots att han alltid luktade öl, gjorde mycket väsen av sig och bad alla om hjälp med i stort sett det mesta. Jag insåg snart att han var lindrigt utvecklingsstörd och hade en paranoid psykos. Det senare hade vården också insett, men de kunde inte få honom att ta sina mediciner, eftersom Micke insåg att detta hämmade hans förmåga som amatörmusiker.  

Hans nedsatta intelligens tolkades som bristande vilja till att ta ansvar och det var många elaka saker jag fick läsa om honom i de journalanteckningar mm som jag senare kom över. Han var utdömd av de flesta och skulle skylla sig själv tydligen. Han var en av alla dessa som saknade neuropsykiatrisk diagnos, eller neurologisk. Det är lättare att döma ut.

 Micke bodde i ett provboende och förklarade för mig vad det var. Varje dag kl 08 kom kommunen och kollade att han inte hade nattgäster. Om han hade det skulle han snart bli vräkt. Jag insåg att detta var ett tufft krav för Micke, som inte alls kunde vara ensam och de som blev hans vänner var andra alkoholister, eventuellt hemlösa. Det var uppenbart att Micke skulle behöva ett slags kollektivboende, men eftersom han var en trippeldiagnos så fanns han inte med i samhällets rutmönster. Man ska ha ETT problem, inte flera.

 I ett gruppboende för psykiskt sjuka får man inte dricka. Behandlingshemmen var i stort sett nedlagda i min kommun sedan 1995, lärde jag mig, till min stora fasa. Hur skulle Micke då kunna sluta dricka? AA för utvecklingsstörda? Nix. Alla kan inte verbalisera sina problem. Personer som Micke är ofta räddningslöst förlorade - och de är många. Dubbeldiagnoser känner folk till, men det jag kallar trippeldiagnoser är mindre känt.

Jag inbillade mig att han kanske skulle ha möjligheter till rätt vård om jag kunde få fram en neuropsykiatrisk undersökning, men den kräver föregående nykterhet och i detta fall ett rymningssäkert behandlingshem. Allt detta skulle visa sig omöjligt att få, men lugn, jag bråkade tillräckligt mycket för att kommunen till sist skulle bita sig i svansen och de blev tvungna att följa upp sina lögner, vilket skulle komma att gagna Micke. Vi nådde inte ända fram men ändå till en hyfsat hållbar lösning. Det tog mig ”bara” fyra års arbete!!!

 Det som skulle trigga detta arbete var att Micke hamnade i en situation som definitivt skulle kunna få honom vräkt ur provboendet. Han fick en nära, tung, missbrukarkompis som var genuin uteliggare utan sociala kontakter - Johan.

Vissa överlever några decenniers hemlöshet men andra gör det inte. Micke var på alla sätt som ett barn och skulle absolut vare sig klara av uteliggande eller boende i livsfarliga baracker eller andra hotfulla miljöer. Det indikerades i de papper jag grävde fram att han var en idiot som försökte slänga över ansvaret för sitt liv på vanliga människor. Idiot?  Det jag läste var bara förakt, förakt. Jag kom under dessa fyra år att gräva upp de mesta journaler som fanns från olika typer av vårdtillfällen och institutioner. De äldsta indikerade just en lindrig utvecklingsstörning, men denna diagnos fanns inte för länge sedan. Antingen var man helt utvecklingsstörd eller så var man någorlunda normal och skulle klara sig ändå. Men kraven på individen har ökat enormt de senaste 20 åren. Alltså ökar stödbehovet för de svagare.

Föraktet för svaga människor har genomsyrat Sverige. Utförsäkringen kom att bli beviset på detta. Om vi inte tar hand om varandra i ett samhälle så bli vi ett ”sär-hälle”, vi blir egon som måste överleva på egen hand – och i slutändan kommer därmed Homo Sapiens att duka under. Vi överlevde p g a vår förmåga att samarbeta. Det jag nu skriver om är symtom på en mycket allvarlig samhällssjukdom, ett av många. Vi ÄR kärlek och utan den Ingenting.

Min berättelse om Micke och Johan kommer att bli rätt lång och den jag först tog hand om var Johan, i ett tappert försök att ordna bostad åt honom så att inte Micke skulle bli vräkt. När jag tog in Johan var jag fortfarande en oerhört naiv människa som trodde att Sverige skulle ställa upp med avgiftning, behandlingshem, bostad etc. Men mitt uppvaknande blev bryskt och hårt. De tre dagar jag skulle vara en länk mellan Johan och socialen skulle bli tre månader och tyvärr utan annat resultat än att jag förlängde en människas liv med ett par år, knappt. Men Johan fick lära mig mycket om livet och en hel del samhällskunskap. Vi fick lära oss att kämpa för tron, hoppet och kärleken. Det hade en mening, även om storyn p g a samhällets ovilja att hjälpa, fick ett tragiskt slut.

Ingenting vi gör för varandra här på jorden är förgäves, även om vi inte räcker ända fram som individer. För att lösa dessa problem måste vi arbeta tillsammans, över alla gränser, i tron på att VARJE MÄNNISKA ÄR LIKA I VÄRDE OCH RÄTTIGHETER! (Human Rights)

Jag ville gärna avsluta med en sång, som jag brukar. Jag valde en som är mycket stark i sitt budskap men kristen på ett sätt som ger både mig och många andra kluvna känslor. (Är kristen mystiker, inte fundamentalist). Sången beskriver det jag talat om  den heter "BE FÖR SVERIGE!" Jag personligen lägger in mycket action i begreppet "be". Att bara mumla religiösa ord leder ingen vart. Jesus, mitt ideal, GJORDE en massa för att hjälpa de utslagna. Bön utan gärningar är fullständigt värdelöst. Jag känner mig djupt besviken över att kyrkorna inte agerat kraftfullare, t ex genom att öva påtryckning på myndigheterna eller genom att prioritera egna alternativ, nu när samhället gett upp. Det räcker inte med bön, soppa och kaffe.

Men det framgår av låten av låtskrivaren har insett detta: att även kyrkan i hög grad har svikit sitt kall. Men ändå är det ofta just kyrkorna som åtminstone gjort NÅGOT och därför tar jag med detta Mayday: Vi måste göra något NU och - varför då? Tja, här behövs en form av värdegrund som har att göra med tron på allas vår gudomlighet, hur den nu kan se ut.