Min apati har hållit i sig. Livet har varit så långt borta, d v s naturen, där jag livet igenom spenderat det mesta av min tid: sittande i gräset eller på berget nära det kluckande/brusande vattnet. Då och där återfann jag min andlighet. Porten till himlen öppnades igen Men i betongblock kan jag inte känna att jag är en del av något större.
Testade min andlighet/synskhet härom dagen. Min son hade satt upp en termometer år mig men var inte säker på att den visade rätt. Jag sa att jag hade en inomhustermometer någonstans att jämföra med - men var? Letade igenom de vanliga lådorna, gav upp, satte mig ner och frågade den högste: "VAR?" Då såg jag en låda med plastfack inom mig, där jag förvarar konstnärspennor jag inte längre använder. På snedden över facken såg jag en termometer ligga. Jag rusade till lådan i fråga och visst - där låg termometern - på snedden!
JAG LEVER! Något inom mig lever, trots allt fysiskt och psykiskt lidande är min ande vid liv. Detta höjde mig något.
En bra, kylande fläkt fick jag också av min älskade son, som kände till min andnöd. Började få lite mer kontroll över den svåra situationen. Kan nu se om det var för varmt att åka buss. Hemma kan jag kyla ned mig och behöver inte plågas av värmen.
Och så var det min avskurenhet från omvärlden och trasslet med mobilleverantörerna. Jag skällde inte på någon utan vädjade till dem: "Please release me - let me phone!" Glocalnet satte mig fri så fort det blivit vardag och jag kunde prata med dem. Comviq hade bundit mig i två veckor p g a ångerrätten. "Jag ångrar ingenting!!!" utbrast jag. "Jag vill bara ha en fungerande telefon NU!" Lyckades pruta ned väntetiden till två dagar. IDAG BLEV JAG EN FRI MOBILTELEFONÄGARE! JAG KAN RINGA! Frihetens svala vindar började svalka av mig. Men det väntade fler glada nyheter:
Jag hade en boendestödjare på besök och jag bad henne följa med till garaget för ett nytt försök med mopeden. Jag sa att det säkert inte gick och att hennes uppgift var enbart att förhindra ett självmord.
Jag vred om rattlåset, tryckte in startknappen och försökte greppa handtaget/gasen. Tummen och pekfingret var med, som vanligt, med de övriga fingrarna var mer avvaktande. Fick viss kontakt med ring- och lillfingret. Det skadade långfingret nådde inte ner. Jag spände musklerna. "Hjärnan anropar alla trötta, trasiga senor i högerhanden: VAKNA!!!" Sedan försökte jag gasa ... och DET GICK!
Svårt chockad försökte jag igen och det gick. Men fingrarna ville helst ligga vilande på bromsen, som är inställd väldigt nära gasen. "Ok, gör som ni vill. Jag, handflatan och tummen kanske klarar oss utan er, bara ni åtminstone bidrar till att bromsa." Sedan körde jag omkring lite i garaget. Ställde tillbaka moppen och tänkte att jag skulle testa utomhus sedan vi städat lägenheten lite.
Senare kom min son för att ta mig till havet en stund. Han vet att jag som fisk är höggradigt vattenberoende. Vi satt en stund på en soffa och tittade på det glittrande havet. Plötsligt dök det upp en kille med någon slags cross moppe. Han körde på gångvägen fram till ett av bohusbergen och studsade uppför med moppen bit för bit, som en stenbock. Jag bara stirrade. Kan man göra sånt? Klättra i berg med mopeder??? Han körde omkring över stock, sten och rätt höga berg genom att studsa sig fram medan en kille filmade honom. Jag råkade fastna på filmen och i killens idévärld.
När jag kom hem rusade jag ned till garaget och körde en provtur med moppen. Min tanke var inte att köra över berg utan att övervinna ett berg av svårigheter. Att köra genom att pressa handflatan hårt mot bromsen och få stöd från tummen medan jag vrider upp gasen är just nu mitt ovanliga sätt att ta mig fram.
JAG SUSADE IVÄG IFÖRD EN VIT SOMMARKLÄNNING OCH LYCKADES BLI KALL!
JAG GJORDE DET, JAG KÖRDE MOPED IGEN - VECKA SEX! FRI IGEN!
Jag tänker åka moped till arbetsterapeuten i morgon. Hon blir förmodligen arg om hon får veta det. Fortfarande finns två sår som inte läkt ihop, men chansen är liten att stålproteserna ska poppa ut - tror jag. Ska ju köra långsamt och så. Vet inte om jag vågar sikta in mig på någon lämplig strand. Men jag har bråttom nu med att få uppleva något litet av den sommar som är kvar.
Jag vet inte hur reumatiker utan både bil och moped orkar leva, inte ens om de har färdtjänst:
- Hallå, är det Moldavien?
- Ja, det är där jag sitter och svarar.
- Jo, du, jag skulle vilja ha en taxi till den där enorma eken som står i närheten av en vik i närheten av E6:an till Småstad. Det står tre hängbjörkar och några enar i närheten, 100 meter från Brofjorden. E du me? Inte? Gatunummer? Nää, det finns ju inga gator utanför stan, de fattar du väl? Så de går inte utan gatuadress? Nähää ...
Det är kanske fyra månader kvar tills snön kommer, fyra månaders frihet att ta mig dit jag vill: en stilla strand någonstans avsides, en plats av frid på jorden att vara på, medan de nyinflyttade grannarna borrar i cementen så att huset skakar. Jag hatar betong och asfalt. Av röd granit är jag kommen och röd granit skall jag åter varda.
Jag orkar inte hålla på med det smärtsamma träningsprogrammet längre. Min hand ska ut i livet. Fingrarna ska användas och de ska minsann få veta av att de lever! Den där låten "Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever!" begriper jag mig på. Kapa av mig knogarna - så får jag känna att jag lever!
SMÄRTAN OCH LIDANDET FÖR OSS I KONTAKT MED LIVSNERVEN
