Jag har skrivit många inlägg nu om hur välfärden avvecklas i ett rasande tempo och som multisjuk och gammal, dock inte gammal, gammal, så befinner jag mig i orkanens öga.
Sjukvården rasade 2017 i mitt område. På många och de viktigaste avdelningarna blev det plötsligt läkartomt och ett tag också skötersketomt. Det gick inte att komma fram på telefon någon telefontid alls, för om det saknades personal, vem skulle då svara?
Sedan 1 jan 2019 har jag befunnit mig i ett slags jordskred, fast det borde väl kallas vårdskred. Men det var inte bara min reumatikerläkare, bästa i landet, som försvann eller vård på sjukhus. Nej kommunen försökte täcka sina underskott genom att nosa igenom den sociala sektorn för att kunna göra besparingar som skulle vara så osynliga som möjligt. Så därför skrev media inte om skyhöga taxor på boendestödet t ex och hur många självmord det skulle kunna medföra.
Det kom ett brev där det stod att taxan nu skulle höjas från 0 till 2000 kr. Boendestödet är till för människor med psykiska problem, men har man en mängd fysiska sjukdomar så kan man få denna hjälp till en viss gräns. Hemtjänsten städade golv och badrum en gång i tiden. Tid till samtal fanns inte. Därför var det ett stort lyft att få boendestöd i stället, så att jag fick tid att prata av mig. Kommunens personal var inte särskilt bra med det privata företaget Tesia var bättre än bäst. Jag försökte att inte se dem som vänner men det gick inte att låta bli. Deras besök blev stommen i mitt i liv, nu när jag är för sjuk för kurser och vän-sökeri. Vänner försvinner ofta om man blir mycket svårt sjuk.
Jag läste brevet, fick en svår chock och satt ett par timmar och grubblade på lösningar tills syret i hjärnan tagit slut och jag vaknade upp på golvet sent nästa dag. Jag kan inte städa och få vänner när jag knappt kan andas och sova. Nu när nedskärningarna blir allt svårare har jag börjat reagera fysiskt. Kul att jag sluppit stroke eller hjärtinfarkt men att då och då svimma av under många timmar och få allt fler minnesstörningar är ingen höjdare det heller. Jag har hört att sådana här reaktioner inte är ovanliga. Säkert har något dött när de liv man levde blev allt mer likt en vanlig fängelsevistelse.
Jag gissar på ca 130 brukare i den här staden och dessa människor kan dessvärre inte rädda kommunens enorma underskott. Mitt val blev att säga upp boendestödet, d v s att skjuta mig själv med en kula i huvudet. En stödjare föreslog en rut-tjänst i veckan med henne som en kompromiss. 1000 kr i veckan är ju trots allt mindre än 2000 myror. Och jag sa ja.
Och så släpade jag mig framåt genom livet och stora påfrestningar som inte så mycket kunde skyllas på kommunen tills förra veckan. Brevet sa att nu var det slut med sjukresor för dem som har färdtjänst. Jag har färdtjänst för att jag inte orkar åka kommunalt med ett antal bussar, gå längre sträckor och släpa mig upp för trappor, men allt detta ska alltså gå utmärkt om man ska till vården. Var logiken finns i detta har jag ingen aning om. Men om vårdgivaren skrev ett intyg skulle jag kunna få åka taxi, om denne bedömde mitt allmäntillstånd som så dåligt. Jag fattade ju direkt att varken tandläkare, fotterapeut, sköterskor som tar diverse blodprover regelbundet inte skulle kunna göra en sådan bedömning och hittills har det inte funkat.
När jag hade läst brevet som sa att jag fr o m nu inte kan ta mig till olika typer av vård så satt jag som en stenstod två timmar igen och sökte lösningar innan jag föll medvetslös ned på golvet. Detta börjar bli en vana. Jag förstår inte brevet: HUR kan en tandläkare veta hur långt jag kan gå och vad jag klarar av? Självklart kan han inte det.
Det har varit reumatologen hittills som skrivit sådana intyg, men nu träffar jag bara en AT-läkare eller helt enkelt en synnerligen dålig läkare som kommer hit någon gång ibland. Han vet inte mycket och tror alltså att t ex en fotterapeut skulle ta på sig att skriva intyg. Det funkar inte så.
Jag ska be någon läsa busstidtabeller på datorn, för det kan jag inte heller. Man har krånglat till det rejält. Bussen till NÄL som skulle vara till för handikappade hade så många extremt små trappsteg vid utgången att jag ramlade ut ur bussen.
PS. Alla sa nog upp sitt boendestöd eftersom vi är fattiga och sedan kom det en räkning på noll kronor i stället. Kommunen gav alltså upp. Bra. Men Coronan har slagit ut all hjälp jag haft, t ex personlig assistent - tills den oskyldiga lilla influensan har gått över om fem år eller så. Fast vissa tror att den aldrig tar slut. Då blir det slutet också för mig och svårt sjuka. Att personal får riktigt bra skyddsutrustning är ju en lösning, för då kunde vi fortsatt, men nu sitter jag här med 0 kr hjälp i månaden och väntar på min slutliga kollaps.
Jag kämpar redan med nästa försämring, halt omedvetet, för medvetet orkar jag inte än. Nu försöker man plocka av mig en viktig, dyr medicin. Detta är ättestupan, på allvar.
