Det är nu 19 dagar sedan operationen genomfördes. Stygn och gips togs bort efter 14 dagar. Det var ju en stor lättnad eftersom det är tungt och jag knappt hade ytterkläder som funkade.
Men det innebar också början till Mein Kamp för att genom träning, smärta och tålamod skapa en så funktionsduglig hand som möjligt. Varje dag måste jag se hopplösheten i ögonen och säga: "Såja, det kommer att bli bättre!" Om tre månader kan jag börja förtvivla och ansöka om handikappanpassning till en ny moped. Den behöver ha ett ovalt gasreglage i stället för runt. Min älskade moped är väl 11 år gammal och har gått 1 700 mil, så om jag beviljas anpassning i min ålder så bör mopeden vara ny.
Min mobil är tappad för ofta och igår stängde den sig för gott - där ligger bilderna på min "efter operationen"-bilderna. Men jag kommer att föra in bilder på handen före och efter, gärna långt efter, operationen så att någon annan som behöver knogproteser kan se ett exempel på resultatet.
60 % av en vanlig knoge är maxresultat. Sedan beror rörligheten på PIP-ledernas status - de fingerleder som kommer efter knogarna. I mitt fall är de skadade, en rejält skadad efter att ha gipsats in i fel position i tre veckor för 30 år sedan: långfingret.
P g a felbehandlingen fick jag sluta arbeta som maskinskriverska trots att jag var oerhört snabb på att skriva. Det blev blandade arbetsuppgifter, b l a illustrationer i myndighetens broschyrer. Kul! Gick vidare till konsskola, händerna blev förlamade varannan eller var tredje dag p g a överansträngningen och sedan: sjukpension. Händerna är människans främsta arbetsredskap. Jag är hellre utan ben än händer.
En stor del av de behandlingar jag fått inom sjukvården har varit felbehandlingar, vilket har gjort mig oerhört skeptisk. Litar aldrig på någon inom vården. Nå, Sollerman ska vara Sveriges främsta handkirurg så jag valde att lita på honom. Han har väl gjort det bästa av den trasiga högerhanden, där senorna har lossnat två gånger och sedan sytts fast i övriga senor. Pekfingret var det enda fingret med fungerande sena, förutom tummen. Jag gissar att senan blev uttänjd av att bära de andras bördor, så nu hänger pekfingret nedåt, visset. Om jag kan få upp det igen vet jag inte.
Ringde ortopeden i min stad idag eftersom Spenshult stängde i lördags för gott. Jag frågade om skenor jag skulle ha efter operationen. De sa att jag skulle ha en rak viloskena, mellan träningspassen i två veckor dygnet runt, sedan två veckor på nätterna. Jaha, ännu en felbehandling! För det som hände när ärendet skickades över från spenshult till Småstad var detta:
Träffade en arbetsterapeut som gjorde en skena som lät fingrarna ligga böjda. Den skulle jag ha på mig i fyra veckor dygnet runt, sa hon. Men det var alltså fel. Fuck! ALDRIG kan jag lita på vården. I övermorgon ska jag be henne räta upp skenan och sedan får jag hoppas att en platt hand går att få trots detta felgrepp. Jag vill ju både kunna nå mopedbromsen (platt hand) och gasa (böjda fingrar).
Tog fram min kära gitarr, satte på tum plektron och försökte spela country med tummen och pekfingret. Det gick inte. Testade då tummen och långfingret, som nu är uppdraget efter förlamningen. Det gick nästan, fast stönigt, långsamt och inte godkänt. Jag kramade min vän som jag spelat på i 44 år och ställde tillbaka den med sorg. Musiken har för mig mest varit ett sätt att ta kontakt med den andliga världen. Musik är något himmelskt bortom orden. "Gud, om du inte hjälper mig så blir vår kontakt i fortsättningen inte särskilt bra! Hallå Gud, HÖR DU MIG?!?"
Jag har prövat afrikansk trumma men handen är varken läkt eller platt nog. Ägg - jobbigt för axelprotesen. Att lyssna på musik öppnar mig inte för universum så som när jag gör en egen sång. Nå, rösten finns ju kvar, så jag får väl jojka då. Undrar vad grannarna tycker om det?
Arbetsterapeuten sa att stålkulorna (proteserna) måste växa ihop med ben, brosk, senor, muskler o annat som jag har under huden. Först då kan jag få kraft i handen. Det tog flera dagar innan jag med pekfingrets hjälp kunde få markören på datorn att flytta på sig. Kände mig som ett spöke.
Just nu försöker jag skriva med fingerställning. Lillfingret tryckte alltså ned ett Ä nyss, oerhört ansträngande MEN DET GICK! Jag har inte skrivit med fingerställning på högerhanden på över 10 år, tror jag. Bara pekfingret på högersidan, numera mest tummen. Men jag pressar pekfingret att vara med. Pressa, pressa, pressa ... suck! Ja, det är detta som skiljer ledoperationer från mjukdelsoperationer: Heroiska smärtinsatser under träning, annars är operationerna bortkastade.
Och när det gäller en högerhand så är man ju beredd att kämpa hårt. Men jag måste också kunna ta smällen den dag jag nått maxprestation. Stålet tar emot och sätter en gräns. Det känns som att leva med en tvångströja på sig.
Hoppas att jag en dag tycker det är bättre så här än med bara en tumme och ett långfinger i drift, med förlamningen som ett lejon väntande runt någon kurva på Livets Väg - den som alltid innebär nya överraskningar. Det gäller att aldrig sluta:
HOPPAS!
