SJUK OCH ISOLERAD,del 2

http://www.svt.se/nyheter/sverige/lillemor-vagras-plats-pa-aldreboendet

När jag för något år sedan googlade på orden "sjuk och isolerad" fann jag mest isolerade hundar i karantän eller andra djur. Eller isolerade idrottsmän, skilda från sina team p g a idrottsskada. Eller förkylda ungdomar som "isolerats" ett dygn eller två.

Jag letade efter människor att identifiera mig med. Man känner sig mindre ensam om man hittar andra ensamma där ute i kylan.

Därför startade jag en blogg, som skulle handla om sjukdomar, ensamhet och sociala problem, både egna och andras.

Enligt en indisk studie är Sveriges största problem ISOLERING!

När jag nyss googlade på orden "sjuk och isolerad" fann jag återigen mest hundar i karantän och något irriterad skriver jag därför återigen ett blogginlägg på temat -  i någon sorts förhoppning om att svenskarna ska få upp ögonen för Problemet, det som finns mitt ibland oss, det som många lider av, skäms för eller rymmer ifrån genom att ta tabletter, alkohol eller bara sova i ett slags uppgivenhetssyndrom. Detta syndrom är inte förbehållet flyktingbarn utan kan drabba vilken isolerad individ som helst, människa eller djur.

Inlägget börjar med en länk till Nyhetsprogram från idag. Det gäller en gammal, dement och sjuk kvinna, som till varje pris vill komma in på ett hem för att känna trygghet, men som måste bo kvar p g a "kvarboendeprincipen". Denna princip är en ekonomisk princip, som inte alls är grundad på vetenskapliga undersökningar eller intervjuer med gamla och/eller sjuka.

Det är billigast att låta hemtjänsten titta uppp några minuter då och då med medicin eller för att värma micromat. Den psykiska biten, den som handlar om ensamhet, den vägs över huvud taget inte in. Den oroliga sjuke drogas ofta ned med epilepsimedicin eller neuroleptika, vilket förstås är uttryck för en social katastrof. Det handlar om att kemiskt lobotomera människor man inte har nytta av, som inte tillför samhället någonting. Det är vanligt att de får hallucinationer eller demens av de "stämningsreglerande" drogerna.

Maria Larsson säger att regeringen arbetar på att öka antalet trygghetsboenden, men vem kan lita på henne? Det var ju hon som sa att Utförsäkringen inte skulle ökat antalet socialbidrag, förlåt, försörjningsstöd. Men vi vet ju vad som hände när denna katastrof drabbade Sverige och undan för undan har regeringen fått backa något i sin inställning till hur illa man kan behandla landets sjuka.

Jag som skriver detta är 60 och har varit sjuk i 37 år, funktionshindrad i viss mån ända från början av mitt liv. Jag har levt, arbetat, haft familj och vänner, men successivt har det sociala livet glidit bort ifrån mig p g a sjukdomar som b l a ger symtom som utmattning. Jag behöver ha närhet till människor där jag bor - varje dag. Men i stället blir det några timmar i veckan. Resten av tiden tillbringar jag i soffan eller sängen. Det senaste året har jag försökt sova/slumra bort varje helg, eftersom de där oaserna dit jag går ibland då är stängda.

Så, problemet är inte begränsat till de verkligt gamla utan också till sjuka i alla åldrar, vars kroppar är trötta och plågade. Vi är fängslade - och utan att egentligen någon reagerar. Det ses som helt naturligt, lika naturligt som att vi har tusentals uteliggare eller att nästan ingen av dem kan få en längre behandlingshemsvistelse och därmed inte heller utredningar angående bakomliggande problematik.

Varför hör vi så lite om det här, eller ingenting alls när det gäller yngre sjuka? Kanske för att folk tycker att vi borde nätdejta och stå i som så många andra gör? Men - hur många gånger orkar ett hjärta krossas? Hur många gånger orkar man känna hatet från en parner som är frustrerad för att man behöver så mycket vila, inte kan gå så många steg, sällan orkar laga mat osv? Nej, jag har ingen lust att bli psykiskt misshandlad mer, inte heller att kräva att en man tar hand om mig.

Det gör mig arg att så få svenskar ifrågasätter det som står på "Din kommuns hemsida" under "Social service". Där står förstås hur välordnat allting är och att de sjuka har möjlighet till något form av särskilt boende om de vill. Men det är inte så! Det är bara ord!

Det finns t o m de som skäller ut mig om jag ber om hjälp att öppna en trög dörr och säger åt mig: "Ta ansvar för ditt eget liv och skaffa en personlig assistent"! Vet dessa människor hur svårt invalidiserad man måste vara för att få en sådan? Nej! Det krävs i princip en helt orörlig kropp.

Måste det vara så svårt att minska vårt lands svåra sociala problem? Vi behöver ju bara säga HEJ och le. Varför inte öppna dörren för en granne och ta en liten fika? En granne man vet inte är farlig. I detta nedskurna samhälle behöver vi alla vara varandras nästa och börja dela vårt bröd med varandra som grekerna gör.

SÄG HEJ!

Vill gärna se fler kampanjer som denna:

http://www.saghej.se/?page_id=35

PS. Nej, jag klagar inte bara. Jag har gjort och gör det lilla jag kan för att hjälp den i min omgivning som behöver något jag kan ge.

VARNING FÖR PILLERTRÄSKET!

 ”Religionen är ett opium för folket” menade fyrtiotalisterna och gjorde revolt mot kyrkan. Och – hur ser det ut idag då? Har vi rätt att tänka själva nu?

Jo, om vi kan undgå svåra kriser av olika slag för annars kanske vi hamnar i den allt större grupp svenskar vars hjärnor står under inverkan av diverse ämnen, vilka kan ge effekter som: svårigheter att tänka, fatta beslut, agera, GÖRA något år situationen, protestera, demonstrera och andra nödvändigheter för att uppehålla en demokrati. Jag talar om ”lyckopillren”.

När den stora finanskrisen drog in över världen sprang grekerna ut på gatonara och protesterade mot den ekonomistiska diktaturen, medan svenskarna sprang iväg till psykologer och psykiatriker. Skulden tycks tynga oss lika mycket under religionens ok som under kapitalismens? Vi har fallit offer för individualismen och gör alla problem till individuella trots att de ibland är av kollektiv natur och att VI tillsammans då måste lösa problemen rent konkret.

All ångest eller depression beror inte på en plötslig ”serotonin-lavin” i hjärnan. 

”Anna” blev övergiven av sin man och krisade ihop. Då fick hon piller, mot sorg. De blockerade effektivt alla känslor så att hon inte behövde bearbeta dem. När hon satte ut pillren hade kroppen själv reagerat på den obearbetade sorgen med att utveckla levercancer. DÅ genomförde hon en rad förändringar av sitt liv, men det var för sent – hon dog efter ett par år. Tänk om hon i stället hade fått hjälp att bearbeta de VERKLIGA PROBLEM som fanns där!

Jag klagade hos en reumatolog över svår värk i höger handled.

- Äter inte du lyckopiller?
- Nej, jag testade men jag tålde dem inte (Cipramil).
- Ät piller och sitt inte här och gnäll!

Två veckor senare vaknade jag upp med en förlamad högerhand. Detta förnekades av sköterskan jag talade med men jag fick visa upp handen trots allt. Senorna hade bevisligen gått av, vilket kunde förväntas, eftersom handleden var söndervärkt och hade kunnat räddas INNAN senorna gick av. Sedan är det för sent.  Senorna är fastsydda några gånger sedan dess, men jag kan nästan bara använda pekfingret numera.

Det borde vara självklart att människor med  kroniska, fysiska sjukdomar skulle få den uppbackning de behöver - av psykolog , då smärta eller förlust leder till att man inte mår så bra i själen.

Det finns lite olika uppgifter på nätet om hur många svenskar som äter någon sorts psykofarmaka idag men drygt en miljon eller fler tycks det vara. Jag känner inte till någon sjukpensionär med diverse krämpor som inte gör det. Det har blivit en självklarhet, den enda hjälpen, byggd på myten att alla mår bäst av en förhöjd serotoninhalt, vilket inte ens är bevisat.

De mest kreativa är oftast födda med låg serotoninhalt för att möjliggöra snabb höjning av endorfinerna – ett förälskelsetillstånd – när man råkat uppfinna en ny låt eller idé av något slag.

Själv utvecklade jag Serotonergt syndrom som svar på Fontex med kopior, inte fullt ut kanske, för då skulle jag ha dött. Men jag avbröt experimentet när jag låg där helt förvirrad i sängen med svåra kramper i kroppen, slog benen i väggen för att hantera kramperna, kunde inte förmedla mig med omvärlden och knappt tänka något mer än: ”Sluta med Flouxetin! Du är förgiftad! "
Det hade gått fem veckor och då skulle ångesten ge vika, men detta gäller inte alla! Alla har inte samma serotoninhalt och ska inte ens ha det!

Förhöjd självmordsrisk på tonåringar under den första tiden har man konstaterat – men vad gör man åt det? Extra bevakning? Nej, ingen får ligga inne så länge. Benzo som komplement används inte längre. Så, hur många har dött av denna förhöjda ångest första månaden av dem som sökt hjälp p g a ångest? Får vi någonsin veta det?

Jag tänker på killen som förlorade sin flickvän nyss. Han hängde sig strax därefter. Det var en känslig person. Hade han fått ett ångesthöjande medel?

Den ökade självmordsrisken beror på att den deprimerade plötsligt blir väldigt handlingskraftig och därför inte stannar vid självmordstankar utan också låter tankarna bli till gärning.

Själv har jag autistiska drag, vilket gör att jag på vissa känslomässiga nivåer är mer barn än de flesta i min ålder. Kreativa personer behåller också en barnslig del längre, eftersom den är nödvändig för skapandet. Den tid jag experimenterade med de lagliga drogerna råkade jag ut för en hel del överdoser (mindre) och jag förstod inte riktigt sambandet med de där ”stabiliserande” pillren. Det gör jag idag.  De flesta psykofarmaka ger mig en permanent förhöjd självmordsrisk så jag måste undvika dem. Dessutom måste jag undvika övervikten de ger eftersom jag annars hamnar i rullstol med överbelastade, sjuka leder. Detta inser jag, men inte psykiatrin. De lider av svår förnekelse.

En kvällstidning skrev en gång att ALLA svenskar borde äta ”lyckopiller” för då skulle hela samhället fungera bättre!!! Tja, det jag ser är hur ett allt mer empatilöst samhälle breder ut sig. Håller vi på att zombifieras?

Eftersom det är kommersiella incitament som ligger bakom den här utvecklingen så krävs det mycket motkraft för att ändra på Pillersamhället. Läkemedelbolagen styr psykiatrin och många av läkarna är uppköpta av dem. Det är ingen idé att snacka biverkningar med en psykiatriker av idag för han kommer bara att försvara medicinen och beträffande viktökningen som följer blir kommentaren : ”Ät mindre och rör dig mer så går du inte upp i vikt.” Skulden hos dem som skapat mediciner som förändrar ämnesomsättningen skjuts över på individen. Vissa psykiatriker är helt klart uppköpta av bolagen, då man kan se namnet på den medicin de skriver ut på deras pennor, block, skrivbordsunderlägg och annat.

När regeringen vill lagstifta mot fet eller söt mat/godis för att minska folkfetman så tar de över huvud taget inte in att en allt större del av befolkningen, åtminstone tidvis, sätter i sig viktökande piller!

Den främsta vikthöjaren av dem alla är  Zyprexa. Man ska ju helst vara psykotisk för att neuroleptika ska vara aktuellt, men verkligheten ser annorlunda ut. Man ger den till gamla, dementa och krisande ”nervsammanbrott”. Detta ord är ju avskaffat numera.  Nej, nu kan det kallas  ”Prepsykos” och modediagnosen är Bipolär Light eller Bipolär 2.

http://www.vitamera.se/artikel-forst-led-vi-av-gad-nu-lider-vi-av-bipolar-light-p36.html

En av läkemedelsbolagens strategier för att hålla aktierna i topp är att bredda målgruppen genom vilseledande marknadsföring eller genom att se till att skapa nya diagnoser, samt givetvis att mörka ned så många biverkningar som möjligt och uppgifter om hur många fattiga försökskaniner i de fattiga länderna som fick sätta livet till.

”Jenny” hade haft sjukersättning i många år utan att man kunnat fastställa en specifik psykiatrisk diagnos. För mig är det uppenbart att en del av hennes problematik är neuropsykiatrisk, men p g a sporadiska läkarkontakter har ingen kommit så långt i sitt tänkande än. Så då fick det bli Bipolär Light, och därmed var det öppen dörr till psykosmedicinen Zyprexa, trots alla domar mot den. Läkemedelsbolaget betalar sina böter och fortsätter som vanligt. Men förbud att fortsätta försäljningen går tydligen inte att åstadkomma?

http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressrelease/view/eli-lillys-miljardboeter-foer-zyprexa-utredning-visar-samma-slags-brottslighet-ocksaa-i-sverige-267843

Det är fullt möjligt att gå upp 70 kg i vikt på ett år med Zyprexa. Aptiten trissas upp samtidigt som hjärnan börjar tillverka fettceller på att hysteriskt vis. Jenny, som har låg ämnesomsättning, trodde sig kunna motverka viktuppgång genom sin invanda bantningsdiet – men det gick givetvis inte!

Jag har testat flera mediciner mot ångest,  som skulle hjälpa mig uthärda en påtvingad ensamhet, som jag inte ökar i vikt av trots att jag sitter/ligger still för det mesta. Efter 12 kg har jag hoppat av varenda medicin och bantat bort kilona - ända tills jag mötte Lyrica. Den kan tydligen rubba ämnesomsättningen för gott.

EPILEPSIMEDICINEN LYRICA SKRIVS UT TILL VEM SOM VILL!

Lyrica får musklerna att slappna av, på högre dos slås de praktiskt taget ut helt. På 300 mg kunde jag inte längre gå och då var det ju nödvändigt att försöka trappa ut detta rävgift som jag blivit beroende av på ett sätt som liknar en heroinist. Jo, Lyrica är knarkklassat i USA.

Man blir allt mer okänslig ju högre doser man intar. ”Vivianne” blev allt mer okänslig för andra eller rättare sagt personlighetsförändrad. Hon gled bort ifrån mig allt mer och hennes glada skratt fick jag aldrig mer höra. Hon hade stora besvär med benskörhet. Efter ett par år kollapsade rygg och annat eftersom de inte längre fick stöd från musklerna. Sjukvården samordnar ju sällan vårdinsatser och mediciner, så har man inte läst i Fass "kroniska muskelskador" som biverkning till Lyrica och insett konsekvensen av detta, om man har bräckligt skelett eller leder, så är man körd!!!

Vill man ta reda på smutsiga hemligheter, som Pfizer och de flesta andra bär på och skadestånd de betalat ut för sina fula finter så behöver man inte leta länge. Denna länk visar på skadeståndsbelopp och det faktum att just Europa använder Lyrica mot ångest och oro, vilket de flesta kan drabbas av ibland - vilken underbart stor marknad som då öppnar sig! Visst är knark skönt vid oro, men är det nyttigt? Ska mängder av gamla dödas i förtid med flera epilepsimediciner i kombination genom att hjärnan smulas sönder?

http://www.destroyfibromyalgia.com/neurontin--lyrica-pfizers-dirty-little-secrets.html

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Aztra Zeneka utförde tester på i fattigare länder såsom Ryssland, Indien m fl. Det gällde schizofrenimedicinen Seroquel. De som fick placebo blev svårt sjuka. En tog sitt liv.

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/73552-kritik-mot-astra-tester-i-ryssland

De har dömts för mycket stora böter mot sin vileförande marknadsföring av Seroquel. De ville saluföra den som ett universalmedel mot psykos, depression och ångest - rubbet. Men sanninen är att det är ett antipsykotikum.

Här råkade jag rejält illa ut under de år jag letade efter en antidepressiv medicin som inte gav viktuppgång. När läkaren föreslog Seroquel svarade jag förstås att jag inte är psykotisk och att min erfarenhet (av omgivningen) är att antipsykosmedicin kan leda till psykospsymtom hos dem som "bara" är deprimerade. Läkaren förnekade detta och sa att det var bra mot depression. Jag testade en vecka, tappade totalt verklighetsförankringen och vara nära att ta livet av mig. Jag kände mig instängd i en bubbla och denna svävade iväg upp i luften. Ingnting spelade längre någon roll. Om jag hade dött hade det förstås betraktats som mitt eget fel men jag var faktiskt ett offer för den felaktiga marknadsföringen. Man vill sälja till så stora grupper som möjligt.

Jag är glad att jag överlevde och att Aztrazeneka fick sin dom!

 

 

 

 

LÄKEMEDEL - TILL VILKET PRIS SOM HELST?

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=5316304

 Det kostar 30 000 kronor/månad att förlänga livet på en person som är döende i prostatacancer D v s 210 000 kr om personen överlever 7 månader. De flesta landsting säger nej och flertalet människor blir säkert mycket upprörda över detta avslag.

 Det går att betrakta  problemet ur en rad aspekter:

Mängder av människor i U-länderna dör som flugor i Aids och i andra sjukdomar, där medicin skulle kunna bota, lindra och leda till ett långt liv. Men läkemedelsbolagen är inte intresserade av de fattiga. Forskning på sjukdomar vanliga i Afrika är inte lika intressanta som sjukdomar i de rika länderna eftersom:

den drivande kraften bakom läkemedelsindustri är: VINSTEN, den går före allt annat.

 Rikligt med smärtlindring bör ges åt alla döende och ett värdigt omhändertagande. Jag är även för dödssprutan som svårt sjuka i Nederländerna kan få, för att slippa en plågsam, sista dödsfas – det som kallas eutanasi = en god död. Det borde alla ha rätt till. Jag tänker med med värme på min holländska väninna, med dödlig cancer m fl sjukdoma,r som valde den utvägen.

Min åsikt angående extremt dyra mediciner som den vi nu diskuterar beror b l a på att allt för många människor runt omkring mig har dött helt i onödan därför att de inte i tid fått rätt diagnos, d v s inte blivit ordentligt utredda. Det har ofta gällt hjärntumörer. Det verkar som om man har snålat med magnetröntgen och liknande undersökningar för att de varit för dyra eller man haft bristande bemanning. Den reguljära sjukvården behöver mer resurser och därför kan vi inte böja knä för företag som kräver oskäligt höga vinster!
 

 Vi måste se till att vi blir av med stafettläkarna, får ett riktigt husläkarsystem, ordentligt med tid för varje patient oavsett om man är fattigpensionär eller rik tjänsteman. Vi måste har råd med grundliga diagnostiseringar, platser i slutenvården, ambulans till dem som vet att de behöver det.

 Jag ställer alltså olika grupper i världen och de olika vårdbehoven i Sverige emot varandra för att vi måste se till helheten och faktiskt inte rikta allt vårt raseri mot vissa landsting som säger: ”Vi har inte råd.” Nej, mitt raseri är mer riktat mot de multinationella läkemedelsjättarnas girighet.

 Vems intresse är i fokus – patientens eller aktieägarens?

 Hur ska vi kunna pressa ned priserna, hur kan vi reglera de marknadskrafter som i sig själva, otyglade, blir till destruktiva krafter? Jag är inte tillräckligt insatt för att kunna ge förslag på metoder att tygla dem. Men kanske borde alla länder gå samman i sina krav på förändring? Problemet är ju globalt, inte bara svenskt.

 De omtalade TNF-sprutorna som kostar ca 140 000 per år för reumatiker borde man ha kunnat sänka priset på med mer än 5 %  efter de 12 år den skrivits ut här i Sverige, men icke! Denna spruta kan förhindra att unga reumatiker får sina leder förstörda. De kan förlänga livet rejält och göra vissa reumatiker arbetsföra och alltså trots sitt pris leda till besparingar (operationer, sjukersättning mm).  Alltså är den i högsta grad befogad då den för de yngre har en viss botande effekt.

 För att peka på hur långt läkemedelsföretagen kan gå för att maximera sina vinster har jag läst en del om bakgrunden till den katastrof som jag och många andra drabbades av 2009 – Pandemrix, vaccinet mot Svininfluensan, som vi alla skulle ta om vi inte ville dö. De allra minsta, äldsta eller sjukaste var de som i första hand ”tvingades” att ta två sprutor, trots att de ansvariga måste ha känt till hur riskabelt det var att ta den.

 Hur många som fick narkolepsi av sprutan vet vi inte men jag vet att inte bara barn drabbades och att flera autoimmuna sjukdomar än narkolepsi kan ha uppstått efter strutorna. Själv fick jag en mildare form av narkolepsi som förstörde min goda nattsömn. Jag delar numera upp kvällsdosen sömnmedicin i två delar, eftersom jag vaknar efter några timmar. Det får också bli mycket vila i stället för djupsömn. Jag hade redan två tröttande autoimmuna sjukdomar så jag behövde inte en till. Men skvalen, som sprutan innehöll, är bra på att skapa just autoimmuna sjukdomar.

Hur kan läkemedelsbolagen maximera sina vinster? Det finns många manipulationsmetoder att använda och denna: att påtvinga nationer nationella doser vaccin är förstås en höjdare! Så, hur lyckades man med det? Jag är beredd att tro på b l a Amalgamskadeförbundet och diverse forskare som menar att WHO blev utsatt för korruption av läkemdelsbolagens företrädare. Att de fick WHO att ändra definitionen av ”pandemi” så att det snudd på skulle kunna användas för att beskriva en ordinär vinterinfluensa.

Denna ändring skedde ett par år efter det att Socialstyrelsen hade förbundit sig att köpa in vaccin till hela befolkningen vid ev. pandemi. De var sedan tvungna att hålla sitt löfte och därför drogs den stora propagandamaskinen igång, där fakta ang. vaccinet mörkades ned.

Jag var en av dem som köpte propagandan för att jag inte alls är konspiratoriskt lagd. Jag visste att mitt immunförsvar var helt slut p g a TNF och RA, att jag inte stod emot infektioner längre. Jag tillhörde riskgrupp, men jag frågade sköterskorna på reumatologen hur sjutton jag skulle kunna tillverka antikroppar mot influensan utan ett immunförsvar? De sa att det inte var något att oroa sig för.

Jag vaknade mitt i natten efter den andra sprutan. Sängen var genomblöt, kläderna också. Hjärtat skenade i sina tappra försök att försvara sig mot inkräktaren. Jag slängde av mig täcket, ryckte upp fönstret och svimmade av. Jag upptäckte att jag var vid liv när morgonen kom och trodde att jag hade klarat mig, men det hade jag ju inte…

Sprutan innehöll kvicksilver, vilket jag inte visste. Hade jag vetat det hade jag aldrig tagit sprutan då jag är extremt överkänsligt mot detta ämne. Efter mitt livs största amalgamfyllning för 14 år sedan ramlade jag ned i ett fasansfullt mörker utan slut och drabbades av svåra krampanfall, vilket ambulansförarna tolkade som epilepsianfall, men akuten som ångestattack, eftersom amalgamet fortfarande skulle betraktas som ofarligt enligt riktlinjer från Socialstyrelsen. Men ångestattacker yttrar sig inte i våldsamma krampanfall samtidigt som man är medvetandesänkt och inte kan stå på benen.
 

 Började tidigt med kopparamalgamfyllningar p g a dåliga tänder. Gifter ansamlas i hjärnan i hypofysen. Den blev rubbad, hormonerna funkade inte som de skulle och östrogenbristen ledde till reumatism. Autistiska barn kan inte göra sig av med gifter på samma sätt som andra och jag hade autistiska drag. Det minsta jag behövde år 2009 var injicerat kvicksilver!!! Och med ett totalt förvirrat immunförsvar som attackerar mina leder så behövde jag inte heller Skvalen! Det jag hade behövt var en rejäl dos SANNING!

http://www.amalgamskadefonden.se/N_09-10-20_Ny_definition_av_pandemi_tvingade_Sverige_till_storkop_av_Pandemrix.shtml

Har trubbel med min nya dator så får nöja mig med att länka till detta viktiga Youtube-klipp, från svenskt nyhetsprogram. Se det! Det kommer snart nya "pandemier".

http://www.youtube.com/watch?v=7HdJ4n0Ewu4&feature=player_embedded

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SJUKVÅRDSKRISEN, del 2

 

Här kommer en del exempel från verkligheten – min och andras runt mig – för att förklara de åsikter jag gett uttryck för:

 

TILLGÄNGLIGHETEN: På 80-talet besökte jag min reumatolog var tredje månad. Nu vet jag inte hur många år det gått sedan jag hade ett återbesök. Jag gissar 2-3 år. Men jag har träffat läkaren några ggr för akuta cortisonsprutor och då passat på att kasta ur mig någon fråga. Jag har också haft några telefonsamtal (väntetid 2-3 månader) i syfte att samordna vården, då jag också har andra sjukdomar och måste se till att behandlingarna inte kolliderar. Övervakningen blir sämre då de reguljära besöken blir allt glesare. Detta innebär ökade risker för kroniskt sjuka.

 Den försämrade tillgängligheten gäller för alla specialister och för de vårdcentraler jag besökt. Jag minns att jag på 90-talet kunde gå in på VC, ta en nummerlapp och få träffa läkare efter en stund!

 Om jag behövde operera lederna kunde väntetiden ligga på några veckor! Numera 1-2 ÅR.

När senorna i högerhanden gick av för andra gången fick fingrarna hänga där livlösa i 8 månader innan de syddes fast. De påstod att tiden inte spelade någon roll men det tror jag inte på - vare sig ur psykologisk eller ur medicinsk synvinkel.

 

MEDICINER fanns det knappt för reumatiker förr i tiden. Guld t ex var i princip verkningslöst. Malariamedicinen, som jag personligen ”svarade på” var inte utvecklad för reumatiker utan man hade bara upptäckt dess effekt på reumatiker av en slump. Senare drog forskningen igång och den första effektiva RA-medicinen kom ut: Methotrexate, lågdos cellgift. Från år 2000 kom ännu bättre saker: TNF-alfamolekylblockerande sprutor. Dessa mediciner är livsförvandlande – om man inte fälls av biverkningarna.

Problemet med TNF är att det kostar ca 136 000 kr/år för en enda reumatiker att stå på det preparatet.

Min sjukdom är ett bra exempel på hur sjukvården har fördyrats men å andra sidan kan fler reumatiker arbeta och betala skatt längre tid än förr så det borde löna sig. Men hur ska landstingen ha råd? Frågan kom faktiskt upp i radio i morse. Den gäller alla svenskar på så vis att om inte landstingen kan förhandla ned priserna med läkemedelsbolagen, trots nya krav på att alla ska ha rätt till medicinen, så havererar hela sjukvården, mer eller mindre.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5298819

 Nedan om de giriga läkemedelsbolagens enorma övervinster, som går ut över oss alla:

http://www.bt.se/nyheter/boras/article579898.ece#articleimage-popup

 

OPERATIONSMETODERNA har genomgått en metamorfos. Som reumatiker står jag här med en högerfot där mellanlederna togs bort på 90-talet – det ser förfärligt ut. Vänsterfoten däremot ser helt perfekt ut; Ny metod: ändring av senorna framför allt. De har förkortats, tårna blev spikraka under en tid av sex veckor med hjälp av en massa spikar (något obekvämt!). ”En tårtbit” skars ut under stortån och en lagom stor bit skruvades sedan fast så att inga knölar fanns att skåda. Snyggt jobb!

 

 NARKOS: För 40 år sedan fick jag kloroformmask och lämnade genast kroppen och stack iväg rakt upp i Ljuset. De lyckades få tillbaks mig, men det var obehagligt att känna sig kvävd.

Senare blev jag varnad för att jag skulle kunna dö under narkosen. Också obehagligt. De sa så för att de var arga på mig. Jag vägrade nervblockad helt enkelt därför att det inte fungerar på vissa neurologiskt avvikande personer och att bli sönderstucken i låret utan att foten blir bedövad är för mig = tortyr.

 Lokalbedövningar vill vården gärna ha för att de blir billigare. MEN om de verkligen beviljar generell narkos verkar den rätt trygg idag jämfört med förr. Dessvärre är köerna för narkos vid ledoperationer flera år långa.

 

PSYKIATRIN: Den kanske fungerar någorlunda i vissa landsting men i andra, som här, är situationen katastrofal. Jag har ett fungerande boendestöd, som både kan städa åt mig och ge mig lite sällskap i ensamheten. Deras omdöme är: ”Vi har ingen psykiatri!” De kan inte nå en läkare om deras ”brukare” krisar ihop och känner sig helt maktlösa i situationen.

 De psykiatriker som var bra har slutat och t ex omskolat sig p g a utbrändhet. Den som är kvar är bara en robot som inte lyssnar och när jag, kraftigt illamående, lämnade rummet bestämde jag mig för att lämna psykiatrin för gott. Jag kan ändå inte unna mig att bli riktigt fet på deras piller, p g a ledskörhet.

De sömntabletter och lite lugnande jag behöver får jag av min reumatolog eftersom han känner till att psyk har drabbats av totalt sammanbrott.

 De välfungerande behandlingshem som fanns i Bohuslän lades ned för några år sedan, trots omfattande folkliga protester. Människor med depression, ångest eller annat skulle inte längre behandlas, de skulle stoppas in i ett fullständigt rymningssäkert fängelse – Brinkåsen.

Miltonutredning ebbade ut i absolut ingenting. En stark rädsla för ”de psykiskt sjuka” hade brett ut sig över Sverige och det enda man nu ville var att skydda de vanliga människorna från ”DEM”. Trots att den generella psykiska hälsan avtagit i ett allt stressigare samhälle så målades det nu upp en bred, vit linje mellan Vi och Dem. Rädslan och läkemedelbolagens Girighet var nu det enda styrande. Psykiatrin är i stort sett reducerad till piller, vilket inte är rätt hjälp vid en rad tillstånd som t ex sjukdomsisolering, posttraumatisk stress, skilsmässokris etc.

 

PILLER ÄR BRA - FÖR LÄKEMEDELSBOLAGEN!

 

 

 

 

 

 

 

 

 AMBULANSERNA: Det finns gott om tragiska dödsfall att läsa om i tidningarna. En person jag kände, en gammal kvinna, som plötsligt blev helt frånvarande och yr behövde ambulans. Dottern ringde, men nekades ambulans. Hon skulle köra mamman i bil, så hon sa till mamman att vänta medan hon körde fram bilen. Men mamman var så borta i huvudet att hon gick ut på trottoaren ocheftersom benen inte löd föll hon handlös, spräckte skallen och dog. Obduktionen visade på hjärntumör.

 

LÄKARKAOSET: En stafettläkare kan sällan ställa diagnos på 15 minuter. Ordentlig provtagning undvikes p g a kostnaden. Kompetensen är mycket låg jämfört med engelska husläkare som haft samma patienter i 30 år. De har lärt sig av sina erfarenheter. Feldiagnosticeringen i Sverige är av stor omfattning.

En kvinna jag kände något låg på sjukhus en månad innan hon dog av en obehandlad hjärntumör. Varför? Har man inte råd med MGR eller liknande? Om man helt plötsligt inte kan tänka eller styra kroppen så borde det vara något fel på hjärnan. Men vad är det för fel på svensk sjukvård? Jag och de anhöriga till alla döda odiagnosticerade skulle gärna vilja veta det. Varför ligger svensk forskning på så hög nivå och de vanliga läkarna på så låg nivår?
 

Hela det osynkronicerade systemet är en del av problemet. Jämför med England: Husläkaren skickar ut och tar in alla remisser han utfärdar och sammanställer resultat, utvärderar, ser till helheten.

 

 

Här slutar jag min betraktelse över det som händer i sjukvården.

 

”Om resurserna är begränsade kan inte alla få vad de egentligen har rätt till.”

https://www.vardforbundet.se/Min-profession/Yrken-och-Vard-A-O/Prioriteringar/

 

 

 

 

 

 

SJUKVÅRDSKRISEN, del 1

 

 Den tas upp i detta program b l a:
 

 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5283610
 

Krisen finns men frågan är varför?

 

Det är så att den medicinska/tekniska utvecklingen har lett till avsevärt dyrare mediciner mm. Men det är inte skäl nog att dra ned på personal och tillgänglighet hur mycket som helst. Vi måste betala så mycket skatt att det räcker till den offentliga sektorns nödvändiga utgifter eller ha de som i USA.
 

Frågan är om det mest gäller en kris som drabbar dem som har bassjukvård och knappast dem som har privata försäkringar?
 

I radioprogrammet ovan finns en sjukvårds-analytiker med, som blir väldigt svävande på målet när frågan om jämställdhet i vården kommer upp. Hon vill tro att den finns, men det behövs ingen tro här, eftersom det är bevisat att vi har den i stort sett mest ojämlika sjukvården i Europa. OECD: undersökningen är från 2005, men jag kan inte se vården blivit jämlikare sedan dess, snarare tvärtom.
 

 http://www.svensktnaringsliv.se/material/debattartikel/svensk-sjukvard-bland-de-mest-ojamlika-i-europa_3924.html
 

 http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/evafranchell/article15503777.ab
 

Bassjukvården bantas ned så att de fattiga inte längre kan få den vård de behöver utan det ”ska löna sig att arbeta!” Har man ”ett fint arbete” får man ofta en privat sjukförsäkring genom arbetsgivaren.
 

En man berättade för mig att ha nyligen hade fått ett litet, men dock, hälsoproblem, som han behövde akut hjälp med. Han ringde Vårdcentralen som erbjöd en tid om tre månader. Chockad ringde han till Sjukförsäkringen eftersom han var försäkrad via arbetet och de fixade en tid till honom nästa dag - tydlig illustration till vårdköerna och vilka de är till för.
 

De friska måste få vård omgående så att de kan arbeta. Vårdgarantin måste hållas trots alla nedskärningar. Hur fixar man det? Jo, genom att de kroniskt sjuka knuffas allt längre bakåt i köerna, d v s återbesöken blir ytterst glesa.
 

 Jag har behövt sjukvård i ca 40 år så jag har en del erfarenhetsperspektiv att anlägga på sjukvårdsfrågorna, både positiva och negativa:
 

 

1. TILLGÄNGLIGHETEN HAR BLIVIT MYCKET SÄMRE!

(d v s för bassjukvård)
 

 2. MEDICINER OCH OPERATIONSMETODER HAR BLIVIT BÄTTRE. DESSVÄRRE OCKSÅ DYRARE, särskilt för reumatiker.
 

 

3. MÖJLIGHETEN TILL SLUTENVÅRD HAR BLIVIT ALLT SÄMRE. ANTALET SJUKHUS OCH PLATSER FÖR INLÄGGNING HAR MINIMERATS PÅ ETT SKRÄMMANDE SÄTT.
 

 

4. DEN BÄSTA PERSONALEN I DEN OFFENTLIGA VÅRDEN (DE MED HJÄRTAT PÅ RÄTT STÄLLE) SÄGER OFTA UPP SIG FÖR ATT DE INTE KAN GÖRA ETT TILLFREDSSTÄLLANDE ARBETE P G A NEDSKÄRNINGAR.

 

 5. NARKOSMETODERNA HAR FÖRFINATS OCH ÄR NU MYCKET SÄKRARE.

6. HYGIENEN PÅ SJUKHUSEN HAR FÖRSÄMRATS

7. PSYKIATRIN HAR FÖRSÄMRATS ELLER I DET NÄRMASTE DUKAT UNDER I VISSA DELAR AV LANDET.

 8. BRISTEN PÅ AMBULANSER ORSAKAR ONÖDIGA DÖDSFALL.

 I slutet av 90-talet insåg jag vart vi var på väg, så jag ringde runt till några försäkringsbolag och frågade och de kunde försäkra en reumatiker? Svaret var enhälligt NEJ! Detta är en av de dyraste sjukdomarna med tanke på att vissa kan behöva byta ut flertalet leder.

Jag frågade också om min son med bokstavsdiagnoser var möjlig att försäkra, men svaret var svävande. Om han blev sjuk skulle man bedöma om sjukdomen kunde relateras till dessa, d v s till hjärnan. Det mesta styrs väl av hjärnan? Så utsikterna såg inte så goda ut. ”Du kan ju försäkra honom ändå och så får vi se hur det blir sedan…” ”Nej, sa jag, jag måste VETA vad jag köper så att jag inte kastar pengarna i sjön.”
 

Vi lever alltså i ett skifte mellan en heltäckande bassjukvård och ett samhälle där man kommer att behöva sjukförsäkra sig privat för att vara säker på att överleva. Den anorektiska sjukvården står inför ytterligare, enorma nedskärningar och vi som ”inte arbetar” och inte är lönsamma undrar: Vad blir kvar för oss?
 

När jag ibland har övervägt att flytta till annat EU-land har jag kollat upp hur det skulle bli med sjukvården där. I Holland skulle jag, som reumatiker, ha rätt till försäkring, men få punga ut med ca 2000 kr/månad. Om jag var frisk 1000 kr/mån. Nej, jag hade inte råd. Tysklands vård bygger också på privata försäkringar, men då de tar hänsyn till inkomsten så vet jag inte vad vården där skulle kosta för mig.
 

England verkade bäst med sin statsfinansierade sjukvård av mycket hög klass (har testat). Fast klimatet är dåligt för reumatiker. Malta har samma system och gratis sjukvård. Men vilka operationer de kan bekosta för mig vet jag inte. Spanien har också statsfinansierad, billig vård, men begränsad. Så – vart är Sverige på väg? Kommer bara de rika att kunna få vissa, kostsamma operationer och övriga få klara sig utan?
 

Återkommer med ett inlägg om mina erfarenheter av 40 år som patient. Ordet patient är kopplat till engelskans patient = tålmodig, men det ordet bör snart bytas ut – för allt färre av oss sjuka har tillräckligt med tålamod för de oändliga sjukvårdsköer vi hamnat i. Ordets originalbetydelse (latin) betyder också ”lida” och det är väl just det som kommer att vara kännetecknande för den framtida, fattiga patientens liv. Hmm, jo, ordet är väl redan ändrat – till kund? Jo, nu minns jag - någon kallad ju båren för kundvagn - mycket fyndigt!