Den inre resan - TROSRÖRELSEN

 Innan man släpper ut en bil på marknaden måste den ju genomgå en rad tester. Den ska inte fungera bara under de mest idealiska förhållanden, utan t o m klara av mindre krockar på ett bra sätt.

De läror jag hade matats med skulle komma att utsättas för det tuffa Sjukdomstestet:

En livslång, smärtsam sjukdom följs ofta av psykiska besvär och därmed sociala.
I början svarade jag korrekt på frågan: ”Hur mår du?” genom att säga: ”Jodå, Herren helar!” Det var också okey att be om förbön några gånger. Men efter några års sjukdom insåg jag att min position, i den hierarki som bildas där det finns en grupp, var allvarligt hotad. Helt klart började jag sjunka nedåt. Eftersom jag aldrig blev helad måste det väl ändå vara något fel på min tro?

Inte hade jag blivit gift heller. Det var brist på troende män, men jag gifte mig med ”någon” bara för att uppvisa någon sorts normalitet. Han var frikyrklig, men det räcker inte som grund för ett långt förhållande. Icke troende var det inte tillåtet att gifta sig med, då blev man utesluten. (70-talet)

 Både äktenskapet och förhållandet till den nya s k Trosrörelsen började vackla. Det började komma en del syrliga kommentarer gällande mig och mitt dåliga mående.

En gång när jag sjöng en nygjord sång för en annan församlingsmedlem så blev hennes kommentar: ”Jaha, men det vore bra om du kunde leva upp till det du sjunger om också!”

Om jag ville räkna mig som en i gänget måste jag LEVA UPP TILL NÅGOT, vad?

Jo, skulle vara FRISK, harmonisk och ångestfri,  lyckligt gift, ha ett framgångsrikt arbete och allting under kontroll.

Men den livsstilen var inte riktigt min grej!

En gång skrek en predikant: ”Om du är lärare så är du den bästa läraren på hela skolan!”
Där satt jag med skammens rodnad på kinderna. Jag hade misslyckats som lärare under det första året och chocken hade utlöst min sjukdom. Sedan uppmanade han eventuella reumatiker att stå upp och hoppa eftersom vi på detta sätt skulle ta emot helande från Gud. Visst, jag stod upp och hoppade, men var lika sjuk nästa dag.

Det verkade som om jag, trots alla ansträngningar, inte var en RIKTIG KRISTEN??? Fick man inte misslyckas, vara kantstött, vara sjuk, ha ångest eller genomgå kriser? Svaret var uppenbarligen NEJ! Och jag kände mig allt mer otillräcklig. Allt hade blivit fel, verkade det som, och jag började kämpa som en fjäril i sin puppa för att bli fri, att bara få flyga ut i friheten.

 Under de senaste åren som ”högerkristen” undersökte jag diverse nya storstads-församlingar utan att inse att jag hamnat ur askan i elden. Ulf Ekmans läror hade kommit att påverka en rad församlingar som inte hette ”Livets Ord” utan något annat. Det var bara att pröva och smaka på!

 Efter att ha gått på en del möten i en kyrka som bjöd på humoristiska predikningar av amerikanska predikanter så kom det en dag då jag bad om själavård av en församlingsmedlem som, efter att ha hört om mina bekymmer, helt oväntat sa: ”Problemet är att ”DU HAR ALDRIG VARIT RIKTIGT FRÄLST!” Jag satt där helt chockad medan jag betraktade den svart-vita bild kvinnan visade upp. Så mycket hade jag lärt mig så jag insåg att livet inte är svart eller vitt utan innehåller regnbågens alla färger.

 

 

Jag gillar färg väldigt mycket så jag, Målarsmurfen, tog mitt staffli och gick hem för gott!

 

Jag känner till en kvinna, som i en liknande situation fick kommentaren: "DU ÄR EN HÄXA!" 

Den lokala livets-ord-församligen kallar mig numera för "satanist" och "tillhörande New Age". Suck! Det behövs strängare lagar mot förtal och kränkningar!

Under de få åren inom Trosrörelsen genomgick jag en skilsmässa, vilket givetvis gjorde mig till den minsta av de minsta, någon man kunde sätta sig på, och det fanns inte en chans för mig att nå upp till de skyhöga mål som man satte upp.

 En förbönsdag i livetsord-kyrkan Arken, som gjorde mig allmänt förvirrad p g a alla andeutdrivnings-böner, slutade med att jag såg ”det vackra folket” strömma in till ett möte. Kvinnorna bar klänningar och högklackade skor, männen strikta kavajer med slips. Bilden av ”framgångsfolket” etsades in i mig och en bild säger ju mer än tusen ord. Under den långa hemresan lyssnade jag på ett lovsångs-band jag hade fått - med körer som upprepades på ett mycket stereotypt sätt av några perfekta änglaröster. Av någon orsak gav det mig migrän och det hamnade i soporna så fort jag kommit hem. Jag skulle tydligen aldrig komma att tillhöra en kristen elit, den ariska rasen eller Klubben För Perfekta!

 Jag blev alltså en AVHOPPARE. Och hur klarade jag av det? Jo, jag använde (helt omedvetet) en hoppstav kallad förälskelse. Objektet var olämpligt eftersom han inte var singel – än. Men jag var naiv och svingade mig på kärlekens vingar över alla höga murar, t o m den högsta av dem alla – nämligen rädslan för Helvetet. Att vissa avhoppare dukat under beror på att man trott att när man lämnar Trosrörelsen så lämnar man också Gud. Att lämna rörelsen rent tankemässigt är en mycket tidskrävande process. Hjärntvätt är ingen bagatell att handskas med.

 Jag fick en vykort i samband med skilsmässan där det stod: ”Lämna inte den smala vägen!” Betydelsen av detta var alltså att jag i och med detta steg lämnade Gud och var förtappad. Medan jag hängav mig åt min nya kärlek så förväntade jag mig nästan att jag skulle bli träffad av en blixt. Men, p g a passionens kraft utsatte jag mig t o m för att vara ute med en segelbåt i ett dundrande åskväder. Tänk - jag BLEV inte träffad av blixten!?

Vid den här tidpunkten i livet skulle jag kanske ha lämnat allt som hade med andlighet att göra om det inte vore för Den Inre Rösten, den som viskade tröstande ord i mitt öra, den som räddade mig när jag var i fara, den som inte basuneras ut från talarstolar - men följer den ensamme vandraren genom natten.

 Min inre resa fortsatte medan en enda bön sökte sitt svar: ”I WANT TO KNOW WHAT LOVE IS - I WANT YOU TO SHOW ME!”

 

 

 

 

Den inre resan - början

FRIKYRKAN

 Mina frikyrkliga släktingar påverkade mig redan i barndomen medan de satt utanför sommarstugorna på sitt ”sommarberg” och sjöng vackra, enkla frikyrkosånger till gitarr och dragspel. Musiken smälte samman med den röda solnedgången och jag kände mig insvept i en filt av trygghet medan de sjöng "Bred dina vida vingar, o Herre över mig!" Det fanns en större Kärlek på berget där vi satt. Jag kunde känna den och se den i ansiktena på mina släktingar, som levde det de trodde på. I princip var det bara med då jag kände mig verkligt lycklig och tanken att Gud är kärleken formades under alla dessa ljusa, varma sommarkvällar på berget med utsikt över havet.

 

 Ja, där började resan som ledde till att jag i tonåren böjde knä i en kyrka för att jag ville ”bli frälst”.

Det gick bra i början för att jag var så ung att jag inte hade kommit på det där med hur man egentligen SYNDAR. Jag var en nörd, som ägnade sig åt att plugga och lära sig namnen på blommor, grässtrån och mossor!!! Det där som fanns i den berömda ”syndakatalogen” var jag inte bekant med. Jag hade aldrig: rökt, druckit alkohol eller haft sex. Jag hade inte ens haft några nervsammanbrott eller sjukdomar. Jag var OK!

Jag passade bra in i den här karismatiska formen av kristendom m a o. Jag fick uppleva det sköna ”innanförskap” som man kan i sådana här sammanhang, så länge man inte har behov av att ifrågasätta något ... Jag blev bekant med bibelord som gav mig glädje. De övriga hoppade jag väl över. Musiklivet blomstrade och de flesta av kvinnorna spelade gitarr och sjöng i en enkel liten kör av ett slag som inte existerar idag. Ibland lyfte sig nästan golvet när vi var som mest hängivna.

Det var ständiga bönemöten, präglade av framtidstro. Vi bad om ”väckelse”. Det som hade hänt på 30-talet skulle hända igen. Människor skulle rusa till kyrkorna för att bli frälsta. Men åren gick och allt fler började tappa modet – varför kom aldrig väckelsen? Själv hade jag inte varit med om den där väckelsen de talade om, den förblev något abstrakt.

 Jag mognade med åren och det dök upp helt andra frågor än denna, nämligen – när skulle församlingen på allvar börja ta sig an de sargade och ångestfyllda människor som kom för att få HJÄLP och gemenskap, inte bara under en gudstjänst, utan annars också?

De hamnade ofta utanför därför att de inte blev helade efter fem gudstjänster. En ny tid med rotlöshet, skilsmässor och turbulens hade kommit, medan de flesta såg sig tillbaka och önskade att de gamla tiderna skulle återvända. Man kan, som vi vet, inte leva bakåt, bara framåt.

Problemet med fundamentalistisk tro är att, medan man försöker förvalta ett arv bestående av skrifter som är 2-4000 år gamla, så glider gärna nutiden undan.

Vi kan varken leva, tänka, klä oss eller bete oss som för 4000 år sedan i ett modernt västerland. Eller om vi gör det så får vi bilda särskilda sekt-samhällen, såsom t ex Mennoniterna gjort.

Anpassningen till nuet vållar problem och många kyrkor brottas allt mer desperat mot nedläggningshot. Det känns sorgligt att det finns en stor oförmåga att fatta innebörden av Jesu ord: ”Inte häller man nytt vin i gamla läglar?” Det handlar inte bara om att ändra utseendet på altartavlan eller tiden för gudstjänsten. Det handlar om att ändra tänkande och livsstil oavbrutet. Som f d fundamentalist citerar jag gärna ett bibelord här: ”Det behövs inte längre att någon undervisar er. Den helige Ande skall själv undervisa er!” Och: ”Jag skall skriva min lag i deras HJÄRTAN.” Anden kör alltså, liksom våra dataprogram, med successiv uppgradering av sanningen.

 På 70-talet blev jag en del av Jesusrörelsen, som hade likheter med den samtida hippierörelsen i USA, fast utan droger och fri sex förstås. Den präglades av fart och fläkt, framtidstro och ett djupt solidaritetstänkande. Det fanns möten med roliga och enkla, medryckande sånger. Tonvikten låg på ett liv i tro som visade sig i handlingar. På 70-talet fanns det en medvetenhet om vikten av att vara medmänniska - vara beredd att ge tid eller pengar till någon som behövde konkret hjälp. Detta var en våg som förde mig framåt -

 

- men dessvärre en våg som efter en viss tid tråkigt nog övergick i en annan våg, som föreföll vara liknande, men i själva verket dess motsats, nämligen Framgångsteologin.

Liksom Jesusfolket speglade ett globalt solidaritetstänkande så speglade FRAMGÅNGSTEOLOGIN den framväxande Individualismen. Människorna I kyrkorna är samtidigt de människor som lever utanför dess murar och påverkas av de vindar som där blåser. Och från 80-talet och framåt blåste de allt hårdare mot en fokusering på INDIVIDENS PERSONLIGA LYCKA.