Fönstren något öppna för det mesta, sänkte rumstemperaturen och blev allt sjukare i reumatism. Till sist var det molande värk dygnet runt. Även malande huvudvärk infann sig. Jag kunde inte gå, tänka, fokusera eller fungera på fyra timmars sömn.
En svensk vårdcentral är för mig sämre än en medicinman på Bali. Doktorn påstod att jag vaknade av panikångestattacker varje natt, månad efter månad. Wow! Har någon människa med SAD, mörkerdepression, någonsin gjort det? Vi sover nästan dygnet runt i slutet av vintern. Så har det sett ut i 15 år för mig, så varför skulle kroppen gå från 16 till 4 timmar strax efter en underlivsoperation? Var detta en logisk tankegång? NEJ! Har haft ca 5 ångestattacker under min livstid - och så plötsligt 90 stycken i rad - nattetid? Logiskt? Nej!
Bad läkaren om magnesiumtest eftersom jag ofta får magnesiumbrist i slutet av vintern - självkännedom. Hon sa förstås nej, men tog test ändå. Hon ringde härom dagen och sa att jag hade för lågt magnesium.
- Visst, sa jag. Det visste jag ju...så jag gick till Apoteket och köpte magnesium. Har ätit det rätt länge nu.
Hon blev väl lite paff. För henne spelar tydligen inte patientens egna erfarenheter någon roll? Är hennes roll att leka kung? Have fun! I don't care!
Levervärdet var inte det allra bästa. Ska testas om. Jag anade ju också detta så jag har slutat dricka alkohol. Jag drack måttligt så då går det ju att bara sluta. Mina mediciner belastar levern, men dem kan jag inte ta bort.
Nej, VC hade inte något annat att tillföra än det jag redan visste. Ja, och så fick de ju köra sitt race med att allting är psykiskt. Det gör ju allting så mycket lättare för dem. Ett bra och billigt skäl att sparka ut patienten. Utredningar kostar.
Det fysiska och psykiska sitter ihop, är inte skilda världar. Det är inte antingen eller. Stress i form av operationer som gör rejält ont är trauman som tillfogas kropp och själ. Kroppens minnesceller bevarar minnena av dessa trauman livet ut.
Kanske var det allting i kombination som gav mig dessa extrema menopausala problem?
De närmaste händelserna var:
1. Näthat - blev helt knäckt och lämnade ett forum, som har betytt mycket för mig.
2. IRL - besviken på en människa som verkade vilja bli min vän men hela tiden betedde sig oberäkneligt och dominant och jag blev ännu mera knäckt, eftersom jag behöver mänsklig kontakt.
3. Underlivsoperationen - för ont, borde haft narkos. Förutom vreden mot vården hade jag huvudvärk, värk och kramper i magen och värk i ryggen hela första veckan.
4. Stressen + borttagande av nedre delen av livmodern på en person som aldrig haft en naturlig menstruation, som haft och har underfunktion på hypofysen rubbade min hormonella balans och fick det endokrina systemet att svaja. I det endokrina systemet finns binjurar och binjurebark, stresskänsliga körtlar. De är relaterade till autoimmuna sjukdomar och hormonella problem. Allt är ett!
Talade med gynekologen idag. Jag märkte att hon var väldigt stressad så jag bad i stort bara om att få rätt till två hormonplåster i veckan i stället för ett? Sedan sa jag vilka svåra symtom jag hade. Hon vägrade koppla det till operationen och jag har inga förväntningar på svensk sjukvård, så jag var tacksam för två plåster. Hon fattade ju åtminstone att jag verkade ha problem relaterade till menopaus och att östrogen motverkar reumatism. Bingo! Det var ett par saker som hon höll med om och att jag behövde plåstren för förbättrad livskvalité.
VC sa bara: DU SKA INTE HA NÅGOT ÖSTROGEN! DU ÄR GAMMAL GAMMAL GAMMAL GAMMAL GAMMAL! Vad ville hon ha sagt med det??? Jag är inte ålderspensionär än.
Men jag såg väl sliten ut eftersom jag inte fick någon sömn.
Så gynekologen var betydligt mer förstående än VC-läkaren. Hon insåg att jag behöver östrogen. Själv anser jag att jag dessutom behöver Progesteron, såsom homeopaterna säger. Det hjälper kroppen att ta tillvara det lilla östrogen som finns i kroppen och liksom aktivera det. Sådan salva finns att köpa på nätet. Ska testa.
Det värsta tycks vara över nu. På två plåster (Estalis) samt Ingefärskapslar och ett luftigare rum kan jag numera komma upp i normal, sammanhängande sömn, om jag tar det lugnt på kvällen. Meditation är bäst, bättre än en öl!
Den första sammanhängande sömn-natten, utan uppvaknande, fick jag sedan jag hade varit i Sjukhuskyrkan och träffat en präst där, som jag känner rätt väl sedan jag medverkat med sång i en del gudstjänster. För honom berättade jag allt, även om min andnöd och dödsångest. När man inte får luft så känns det ju som om man ska dö. När hjärtat rusar känns det som hjärtsvikt. Och det är en inte så ovanlig biverkning till Enbrel, som jag tar. Det är så: jag är faktiskt dödlig.
Under min New-Age-period slutade jag tro på helvetet, men efter ett självmordsförsök som nästan ledde till döden så ändrade jag inställning till döden. Den fanns på riktigt. Den innebär skilsmässa från den jag älskar mest, min son. Innan man traskar in i det okända bör man bör vara beredd, ha förlåtit sig själv och andra.
Jag grät ut min dödsskräck i minst tio minuter - jag fick det! Jag kände mig trygg och vågade vara mig själv. Varje tår var som en helande droppe i kärlekens hav. Stresshormonerna flydde förskräckt undan och föll för varje minut allt djupare. Tårarna släckte helvetets lågor. Det som fick mig att våga gråta var prästens ord:
- Jodå, Gud förlåter ALLT!
Jag deltog i en liten mässa efteråt och ville helst tömma hela nattvardskalken, för så utsvulten var jag på förlåtelse. Jag menar inte att jag måste blidka en hämndlysten Gud utan att jag behövde hämta kraft i Urkällan för att kunna älska och förlåta mig själv och alla andra - ta emot och ge vidare.
Det svåraste av allt är, som många vet, konsten att förlåta sig själv.
Att leva med kroniska sjukdomar är inte acceptabelt idag. Psykiska problem väcker rädsla och förakt hos omvärlden. Skam, ja skam, är det vi sjuka svenskar av idag känner för det är skam, ja skam, som samhället häller över oss. De begraver oss i den såsom man begravde avrättade judar i massgravar en gång. Vi ska inte finnas. Det var därför jag behövde få höra orden: "Du är förlåten!" Och sedan höll jag fast vid det och gick med lättare steg och färre bördor vidare i livet. På natten sov jag djupt och gott omsvept av Kärleken. Jag mumlade: "Allt är väl, allt är väl" innan jag somnade. Och allting var väl. Universums starkaste helande kraft är KÄRLEKEN.
Jag behöver kvalificerad sjukvård (finns i England!), alternativmedicin men också kontakt med min inre källa av visdom. Den inre rösten kan vägleda mig, tala om för mig vad som är fel, ge mig en känsla som jag då måste följa för att hamna rätt. "Livet tar hand om Dig - om du låter det." (Tommy Nilsson sa detta under en spelning. Sanna ord!
YOU ARE LOVED!
