ATT ACCEPTERA LIVET
Ja, här står jag nu. Har haft bra samtal med min son, som inte tänker bryta upp från sitt dåliga förhållande. Jag får finna mig i att hon, hennes familj och en del andra hatar mig. Ondska, förtal, psykiska störningar: sådant tillhör detta värld.
Jag är inte frisk men har ägnat delar av mitt liv åt att rädda liv, lyckats ibland. Andlighet har varit viktigt. Jag är på väg hem till den värld av kärlek, där jag gjort ett kort besök. Gud accepterar mig alltså och det är detta som bär mig.
Om man vill tycka synd om sig själv för att man oftast har varit utmobbad p g a Aspergers syndrom och nu i kombination med svåra fysiska sjukdomar, så har man ingenting för det. Jag kan meditera på Jesu liv. Det var inte bara korsfästelsen som var svår utan de tre år han förkunnade kärleksbudskapet och fick utstå svår mobbing, inte bara av fariseerna utan av många i folket. Förtal och lidande var en del av de där tre åren, som kulminerade i Getsemane, där han svettades blod p g a panikångest. Han sökte stöd hos lärjungarna men de bara somnade. Så då fick Gud sända änglar som hjälpte honom.
Om Jesus är min förebild så kan jag jämföra mitt lidande med hans och jag vet från min NDU att meningen med mitt liv bl a var att lida, så jag har himmelsk support. Sedan får framgångsteologerna predika om sitt lyckorike på jorden men jag vet att alla lidanden och erfarenheter jag får här nere är värdefulla för min eviga tillväxt, inkl mobbing.
Jag har släppt taget om min son. Han måste få välja vad han vill, oavsett vad jag tycker om det. I denna frihet känns det som att vi kan stötta varandra. Han får också välja fel och rätt, samla sina erfarenheter. Vi vet båda två att vi en dag återvänder till ljuset, lite klokare än innan vi kom hit.
Jag borde dö mellan 70 och 80 med mina sjukdomar, såvida Googles inte har gissat helt fel. Och om man lever för evigt borde jag klara den utmaningen som sjukdom och ensamhet är. Kärleken övervinner allt. Jag kände idag att han fortfarande älskar mig och inte tillhör de vuxna barn som struntar i sina gamla eller sjuka föräldrar. Och detta får jag vara väldigt tacksam för.
