Translate

fredag 17 maj 2013

KÄRLEKENS HELANDE KRAFT

Fortsättning från föregående inlägg!

Så började resan ned i de helveten jag ännu inte hade besökt, de ännu djupare, ännu mer förvirrande, ännu mer glödande - med en livssmärta som inte gav någon vila, någon ro, någonsin.
 
De supersensoriska, de som nu kallas HSP, och de överaktiva behöver en lugn uppväxtmiljö, men i värsta fall befinner sig familjen i totalt kaos. Hur överlever det överkänsliga barnet en sådan uppväxt?

Våldet låg alltid på lut, alltid kastade det sina mörka skuggar över Peters själ, där han desperat försökte skapa sitt Antikaos genom det som för somliga av oss är LIVET, nämligen MUSIKEN! Det är något vi ständigt hör inom oss, tänker på, bärs av och drivs framåt av, som en slags motor tillhörande livets farkost. Utan musiken skulle vi ha drivit ut till havs, oförmögna att styra våra liv, både Peter och jag. Vi hade antenner. Vi var UFO:s, men ändå från något olika världar. Men båda världarna vibrerade av musik.
 
Redan som tvååring skapade Peter sitt första ”trumset” av ett antal kastruller, som snart togs ifrån honom eftersom mat ansågs vara viktigare än musik. Som 12-åring skapade han sitt första rockband och kunde redan då i stort sett spela vilket instrument som helst. Han och hans olika band utvecklades snabbt. Han var en nyfödd stjärna, på väg uppåt. Men han lät sig hejdas av det han trodde var kärlek, till en tjej som inte ville att han turnerade. Hur skulle han kunna veta vad verklig kärlek är och att den alltid ser till den andres bästa?

När han inte fullt ut fick följa sin stjärnas bana i universum så upplöstes han allt mera i kaos och förintades av ett svart hål när han var bara 24 år. Det small till i huvudet och sedan visste han inte hur man klär på sig, hur man går, hur man hittar till en busshållplats, hur man lever.
 
Vad Peter själv tror var orsaken till "smällen" brydde sig psykiatrin inte om. Det kunde ha rört sig om en övergående hjärnskada, men nu var han, som de såg det, kroniskt psykossjuk och detta skulle aldrig komma att omprövas, doserna aldrig sänkas. Psyk drämde till med de starkaste formerna av neuroleptika som då fanns, och därmed påbörjades en smärtsam skilsmässa mellan den verklige Peter, musikern, och skuggjaget/neuroleptikajaget, som inte kunde skapa något, inte uppleva livet på riktigt, inte skratta, gråta, känna eller skapa musik mer.

Denna separation hade pågått i 25 år när jag dök upp i Peters liv och han hade då inte en aning om vem han var längre. Han sa det till alla han mötte inom vården: ”Jag finns inte!” ”Dumheter, svarade de. Det klart att du finns!” De ville med andra ord inte erkänna neuroleptikans konsekvenser: total känsloavstängning, depersonalisering, fjärmande från den verkliga personligheten och förlust av verklighetskänsla.

Ju sämre Peter mådde av dessa och andra biverkningar desto mer höjde de doserna och desto sjukare blev han. Han befann sig i en ond cirkel, som ingen kunde bryta mer än "ödet".
 
Under det första året återkom ständigt mina tankar till detta med medicinerna och om de helt enkelt bara gjorde saken värre? Hans diagnos var schizofreni, men han tillhörde allmänpsyk, inte psykosenheten, varför? Jag gissar att orsaken var den att man ville ha rätten att använda de tyngsta drogerna för att göra Peter "snäll". Det är bekvämt för vården att droga ned patienterna.

Jag ställde honom i kö till psykosenheten. Kön var ett år.
 
Under väntetiden lyssnade jag på barndomsberättelserna om och om igen: våldet, de öppna våldtäkterna, den stulna barndomen, medberoendet till mamman, vars kurator han tvingades bli. Han kände ofta en stor distans till det här hemska livet och kunde därför känna det som att han av och till inte befann sig i sin kropp. Han kunde se på en ytlig social tillställning genom ett tunnel, där människorna befann sig långt borta, vid slutet av tunneln, redan som riktigt liten.(tunnelseende) I ett psykiskt tillstånd upplevde han sig  ha hamnat i en omloppsbana runt jorden, som en satellit ungefär, skild från Livet. Hela tiden återkom temat separation.
Psykofarmaka kan öka den känslan. Kärlek skapar alltid enhet.
 
Vem är man om man inte är äskad?
 
Den här typen av uppväxt skapar tonvis med skuld och skam. Det är så barn brukar reagera. När mamman dog, strax efter att Peter hade besökt henne, så fullständigt exploderade den här skammen i ett enormt fyrverkeri. Han var övertygad om att han hade dödad henne, (vilket ingen annan var.) Han började tvätta sig flera timmar om dagen, så att huden blev svårt skadad. Inga argument, inga mediciner, bet på SKULDEN. Det går lätt att klistra en etikett på det här: OCD, men vore det inte bättre att gå till botten med dessa skuldkänslor? Nej, psykiatrin tror ju inte längre på bearbetning ...
 
Våra samtal kring allt som hade hänt ledde till små, långsamma förbättringar. Men, hela tiden undrade jag hur jag skulle kunna nå innanför det där pansaret han hade på sig, av sotsvart sorg?
En dag föll jag på knä vid Peters fåtölj och började massera hans händer. Någon hade lärt mig lite taktil massage. Det kändes som rätt metod. Så jag köpte ett massageredskap som jag kunde ersätta min dåliga högerhand med och började sedan ge honom massage på axlar och rygg också. Jag satte på lugn, nyandlig musik, tände rökelse  och levande ljus, medan jag masserade honom under tyst bön.

Jag försökte locka in Peter i lite lätt meditation. Vi kunde t ex skapa en vacker scen tillsammans och leva oss in i att vi var på den där vita sandstranden, vad vi såg och upplevde, sådant vi mådde bra av. Jag visste ingenting mer än att i andligheten och meditationen bor det helande så det var den stig jag inbjöd honom att gå med mig och han sa Ja.
 
Så småningom frågade jag om jag fick viska fram en bön då och då. Det var okey för honom.

När dessa andliga övningar blivit en naturlig del av våra träffar undrade jag en dag om jag fick lägga händerna på hans axlar och be för honom, d v s ge healing? Jo, det fick jag.

Så där stod jag med händerna på hans axlar medan Peter satt på en stol medan mitt hjärta ropade till Gud. Peters livssmärta rann in i mig och det var som om min själ skars sönder av rakblad. Smärtan förvandlades till en skriande, tyst bön som snabbt nådde Himlen. Min bön var långt bortom orden.

Då var det plötsligt som om jag förlorade kontakten med mina ben och det mesta av min kropp, som om jag svävade fritt. Det enda jag var medveten om var att mina händer var glödgande heta och liksom elektriska.  Jag såg Jesus på korset i en inre syn och hur han smälte samman med Peter. Kärleken var så intensiv att jag knappt kunde hantera den, tårar rann nedför mina kinder när jag kände den kärlek som ger sig självt, ger allt, och älskar oss oavsett hur dåliga vi än känner oss.

DÅ skrek Peter:

SLUTA! Det gör ont! Du bränner mig!
 
Trots att jag under healing hade känt av en viss identitetsförlust, d v s att mitt Jag i princip upplöstes i den stora kosmiska kärleken, där ingen separation existerar, så hade jag inte saknat jaget utan bara känt en stor befrielse. För Peter, som ingenting hellre ville än att finna ett Jag, blev det hela lite för mycket. Vi människor har svårt för att tro att vår sanna identitet kanske är något mer än den roll vi fått att spela i just det här livet. 

Nå, vad var det Peter hade känt - och jag med? Något var det. Och när jag tänker tillbaka på den här händelsen så misstänker jag att det nog var ett av de många trappsteg vi gick på för att komma upp ur den mörka psykoskällaren till ett ljusare plan, närmare verkligheten.

När det något senare blev dags att träffa experten på psykoser så stod det i journalen:

INGEN SCHIZOFRENI! INGEN PSYKOSSJUKDOM!

Jag är inte healer i högre grad än andra, tror jag, men vi har definitivt alla kärlekens helande kraft till vårt förfogande! Så ofta avvisar vi människor som mår dåligt med orden: "Du behöver professionell hjälp!" Men hur ser den hjälpen egentligen ut? Tror vi att piller kan ersätta kärleken? Jag vet att den inte kan det och anser att psykiatrin har kört i diket, blivit allt mer uppköpt av läkemedelsjättarna, allt mer en supermarket där man kan köpa diverse lyckopiller, som ger hundratals biverkningar, men ingen lycka.

Ned med "proffssamhället" och återinför det medmänskliga samhället där vi börjar SE varandra och bry oss om varandra på allvar. Det är därför vi är här!

TOMMY NILSSON:  "Alla vägarna vi försökt nu har lett oss bort och du ser bara skuggorna av det ljus som brann - VI BEHÖVER SE VARANN!

 
Denna lilla berättelse fortsätter ...