I 40 år har jag levt i den stad jag föddes och här rörde jag mig fritt som fisken i vattnet. Rädsla för överfall, rån och våldtäkt existerade inte under barn- och ungdom. Men idag växer våldet snabbt.
Senaste veckan blev tre personer, gamla/äldre av med sina guldhalsband. Det kom en eller två svarta killar fram och ryckte i kedjan tills den lossnade. (Det måste ha gjort ont!)
Slutsats: Gå aldrig ut med en guldkedja på om du är äldre eller sjuk! Överfallen inträffade i småstadens stadskärna, på dagen eller kvällen. En ung kille blev av med sin skoldator på eftermiddagen i centrum. Han var inte handikappad på annat sätt än genom sin ringa ålder.
Man får inte verka klen eller svag, då blir man lätt ett byte för lejonen. Nu råder djungelns lag.
Inbillade mig att jag var tryggare tillsammans med en väninna. Men ingen av oss var ju beväpnade eller ens stark. En migrant skrek till oss att han behövde låna en kniv, eftersom han skulle döda någon idag. (knarkpåverkad) Jaha, så brast även den trygghetsbubblan. Jag som var så glad över vår lilla utflykt och att få lämna min lägenhet en stund. Någon tog glädjen ifrån mig när jag påmindes om alla spontana knivdåd o andra överfall som sker i vårt land numera och jag själv givetvis inte går säker.
Jag haltar och visar därmed att jag kan vara ett lämpligt byte. Så jag undviker allt mer att gå ut ensam. Som väl är äger jag ingen guldkedja!
I söndags var jag med min son till en strand för att ta en promenad. Den ligger lite avsides och jag
kände mig trygg, men bubblan brast så fort jag såg ängen som sluttade ned mot vattnet.
HELA ÄNGEN VAR NEDSKRÄPAD MED PAPPER OCH PAPPERSMUGGAR!
Jag letade efter en soptunna men såg ingen. Kunde det duga som ursäkt? Nej.
Det fanns en toalett. Dörren stod vidöppen. Jag gick dit och kollade. Där inne låg det fullt av stora bajskorvar och papper. Runt omkring stod det öppna papperspåsar som det vällde sopor ur.
Den där soptunnan hittade min son idag. Han måste flytta sin båt till en annan båtplats, nära nyss nämnda badplats. Då märkte han att under båten, på botten, låg det en stor soptunna!
Den här platsen är del av Strandpromenaden i Uddevalla. Jag visste att den hade blivit vandaliserad, uppbruten och delvis förstörd. De exklusiva lamporna var nedrivna. Det tog väl en vecka innan man hunnit återställa de delar som bestod av träbroar över vattnet. Det var därför vi valde det här området, men det var också vandaliserat!
Jag hade bestämt mig för att just Strandpromenaden skulle jag betrakta som relativt tryggt område, men nu hade också den bubblan brustit. Gissningsvis sysslolösa ungdomsgäng som drar runt och försöker hitta på något kul att göra - att förstöra vardagsglädjen för andra, det är kul!
Man har erbjudit en summa pengar till den som kan ge tips om vem/vilka som utförde dådet. Men - vem golar (tjallar) på sina kompisar? Risken finns ju för att då bli misshandlad eller dödad. Nå, så långt tänkte inte kommunen.
Naturen var den plats där jag laddade batterierna förr i tiden, men nu är allt förändrat. Jag har tappat lusten att söka mig dit. Som svårt sjuk behöver man trygghet. Man är ju försvarslös. Men var ska jag hitta tryggheten i det nya Sverige? Våldet och vandaliseringen följer mig var jag än går. Min älskade moped blev t ex vandaliserad nyligen. Den ser inte vacker ut längre, men en ny, vacker moped vill jag helst inte ha, för då blir smärtan ännu större, när den krossas.
Äldre eller svårt sjuka behöver lugn, ro, trygghet, skönhet, vackra naturområden, möjligheten att ta en promenad utan stor risk att bli nedslagen. De som kan gå självförsvarskurser är lyckligt lottade, men vi andra - ska vi låsa in oss? Jag har ju inte ens rätt att bära pepparspray. När jag ser all ondska runt mig känner jag en förlamande maktlöshet.
