Jag skriver just nu med vänsterhanden, fingerställning, och en stund får högertummen vara med tills tyngden av gipset blir för mycket. Det är sex dagar kvar tills dess att stygnen ska tas och jag ska få en träningsskena, som Spenshult skickar till staden där jag bor. Får träna här hemma. Handens nya kläder blir lättare och det borde bli lite lättare att leva då.
Frågorna går inte att hålla borta nu, frågan om jag kommer att få ett grepp så att jag kan köra moped igen vågar jag knappt tänka. Rörligheten blir begränsad och stålproteser kan man inte forma hur som helst genom träning. Vad kommer jag att kunna göra med den nya handen?
Jag minns när man tog bort en del av vänster handled och jag tränade varje dag för att kunna spela på min spanska gitarr. Men leden var borta, rörligheten nedsatt och jag stod inför ett hinder som inte gick att rubba. Jag måste gå runt det. Gick till en gitarraffär och provade de mest smalhalsade gitarrerna tills jag fann en country-gitarr som jag kunde spela hyfsat på. Lärde mig ny teknik och egna ackord, fortsatte mitt låtskrivande som förr.
För att inte mista gitarren sköt jag upp knogoperationen tills jag närmade mig förlamning. Jag räknar inte med att kunna spela på den igen. I så fall blir det en glad överraskning. Men mopeden bara måste gå att anpassa för hur ska jag annars komma ut i naturen? Kan man ta färdtjänst till tredje björken till höger om de fyra stora granarna?
Mopeden är mina ben, mitt fria, friska liv, min glädje och den enda möjligheten att få leva "ett liv som alla andra", som Socialtjänstlagen talar om. Men när en kort färdtjänstresa t o r kostar över 100 kronor då kan den fattige inte röra sig fritt med färdtjänst.
Tyvärr är det inga andra reumatiker 60 + som upptäckt mopeden, inte som jag sett till i alla fall. Synd om dem som haltar och plågas när de går: synd att de inte vill eller vågar bryta mot konventionerna och få uppleva hur det är att flyga fram över ängarna, känna doften av gräs och blommor, doften av liv och lust, vara obegränsad och "Forever Young".
Det måste gå, jag bara måste få greppet tillbaka! Alla tvivel på att jag ska kunna åka moppe igen måste jag kväva. "Att göra det man måste är att göra det man vill ..."
Jag drömmer om en ny moped med anpassat handtag så att jag kan flyga fram över ängarna!
2 kommentarer:
Skönt att du överlevt operationen! Hoppas du kan åka moped igen senare!
Alien
Tack så mycket för välgångsönskningarna! Jag testade mopeden igår. Kunde inte greppa handtaget eller gasa. Handtaget var för smalt och proteserna har inte integrerats med handen än så all kraft saknas. Jag måste ha tålamod!
Skicka en kommentar