OPERATIONSDAGEN

Och så kom dagen D, då jag skulle få nya knogar. Det var en thriller in i det sista p g a öppna cafédörrar en kall s k sommardag. Halsen tjocknade. Jag fick feber. Länsade vitaminförrådet och drack alger, begravde mig i en varm säng, lyssnade på relaxmusik och mumlade Gud eller Jesus oavbrutet. NU MÅSTE DU GÖRA ETT MIRAKEL!

Jag kunde ju inte skjuta upp operationen efter som Spenshult nu ska läggas ned och jag hade den bäste handkirurgen bokad. Jag brukar inte bli av med en förkylning på tre dagar men nu MÅSTE jag - och det blev så! WOW! (Man får inte ha infektioner med sig)

Jag fick en sjukresa på ca 30 mil. Tack! En änglalik sköterska satte mig in i allt jag skulle göra på kvällen och nästa morgon. Det handlade mest om att vara ensam och ha urtråkigt då patienterna hade trappats ut inför nedläggningen. Och så detta eviga dubbelduschande med bakteriedödande medel. Kvällen gick an men att stiga upp halv sex nästa morgon och göra om samma trick var too much! Jag är reumatiker med dålig rörlighet så då är det svårt att jaga bakterier.

Operationsskjortan fick jag hjälp med och förflyttning till operationssalen. Tuschmärket var nu borttvättat men jag lånade en penna av min sköterska och ritade en ny pil rikta mot högerknogarna så att jag kunde vara säker på att få rätt hand opererad.

Den utlovade narkosen skulle jag få sa de och jag undrade om morfindroppet efteråt. En narkosläkare hade utlovad detta men hon var inte där, som hon lovat och den stränge läkaren framför mig sa: NEJ!

Eftersom jag var rätt neddrogad och klockan bara var 07 så orkade jag inte få ett autistiskt tantrum utan accepterade av världen är ond och människor ljuger större delen av tiden, utom autisterna förstås. Vi saknar denna form av social kompetens.

Det var skönt att få lämna denna förljugna värld en stund, men när jag vaknade upp ur narkosen med en bultande högerhand så skrek jag högt: "Ni LOVADE MORFINDROPP!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"
En sköterska talade in patientens mående på ett fickminne: "Patienten vaknar upp med mardrömmar." Jovisst tycker jag det är en mardröm att människor säger en sak och gör en annan och denna dröm lever jag alltid i.  Skulle inte livet bli enklare om folk sa sanningen?

Omdöme om narkosen: Bra, men uppvaknandet totalt fel. Jag fick epileptiska kramper och låg och skakade på bordet allt för länge innan de gav mig valium eller annat lugnande. Har aldrig haft ett så obehagligt uppvaknande förr. Det kändes som om jag skulle frysa ihjäl. Det var väl uppvaknandesprutan som var feldoserad för mig?

Nå, de gav mig ju tillräckligt med morfintabletter för att få mig att hålla käften och eftersom alla nervtrådar tydligen hamnat på rätt plats så kom ingen stor smärt chock (som efter min axeloperation). Jag väntade länge men den kom aldrig. Handen bara dunkade och svullnade upp. Min tumme, som är utanför bandaget är nu blåsvart, men nageln är rosa, vilket betyder att den inte kommer att falla av död.

Det finns olika sorters morfin. De jag fick gav ingen eufori! Det ska också vara höga doser för att få eufori. Jag saknade den. Vad har de emot lyckliga patienter? Nu fick de en stingslig, olycklig, ensam patient att handskas med. Missförstånden haglade. "Älska mig som mest när jag förtjänar det minst." Denna devis levde bara två sköterskor efter, resten inte.

En skötare blev arg för att jag inte förstod skånska. Han utmanade mig och sa: "Okey, vi kan prata tyska i stället!" Och då gjorde jag det, eftersom jag kan en hel del tyska. Han blev förstås ännu argare och när jag bad om ett nattlinne så kastade han det på min säng och försvann direkt utan att fråga om jag var bra på att knäppa knappar med en hand utan handled och urdålig axelprotes? Jag blev så förbannad att jag fick oanade krafter att knäppa fanskapet med rena viljan.

Jag har provat en del kläder sedan jag kom hem och det var tur attjag köpte en elastisk tröja nyss - ärmen gick över det stora gipsbandaget! Det gör även jeansjackan med knappar på ärmen. Jag får leva i dessa kläder de närmaste veckorna, för jag har inga andra varma kläder som går över bandaget. 

Nu ska jag försöka duscha, men vänster armhåla kan jag inte nå. Får se om jag löser problemet.

Ska upp tidigt för att JUST IMORGON SKA FÖRENINGEN BILA! Borra alltså, hela dagen, med specialborr som får hela området att skaka. Det skulle nog kunna få lederna att glida isär eller framkalla hjärtattack, så en vän kommer och hämtar mig. På sjukhuset sa de att de inte kan ta hänsyn till om min lägenhet är obeboelig på måndag, ut ska man snabbt. Jag är konkurrensutsatt. Capio Movement ska ta över verksamheten, men inte i den gamla Spenshultsbyggnaden. Den är såld.
Jag väntar med spänning på att få veta vad det blir av denna anrika byggnad - asylboende?