NÄRA DÖDEN UPPLEVELSER

Med det liv jag levt så har jag haft en del sådana här upplevelser. De har format den jag är och det jag tror på. Liksom de flesta med sådana upplevelser passar jag inte så bra in i någon särskild kyrka/tempel eller lika bra/dåligt i alla.

Religionerna ser jag som trappstegar mot himmelen. De innehåller alla det som är bra, och det som är mindre bra - såvida man inte glömmer att uppdatera dessa skrifter, som ju är 2000-3 500 år gamla.
Uppdateringen sker genom att lyssna till hjärtats röst, helst meditera en del om man klarar det.

Jag har ju ingen lust att leva som för 2000 år sedan. Förresten skulle det se lite märkligt ut om jag försökte!

Om man i sin ensamhet lusläser Bibeln så finner jag att:

1. Jag  måste vara gift eller leva i celibat. Om jag skilt mig får jag inte gifta om mig.
2. Jag måste ha långt hår. Bara prostituerade har kort. Jag får inte skära av det, dvs det är synd att gå till frissan - för att nu inte tala om att färga håret! Man får inte smycka sig eller göra sig till, det är bara den inre skönheten som ska få stråla.
3. "Om kvinnan (som är docent i mikrobiologi) vill veta något så ska hon hemma fråga sin man (som kanske är städare)".
4. Kvinnan ska i allt underordna sig sin man och låta honom fatta viktiga beslut.
5. Huvudet måste vara betäckt när man ber och man ska be dygnet runt, så det blir till att ta fram slöjan!
6. Slavarna ska underordna sig. Slaveriet ska accepteras..

 I denna turbulenta tid är det bara omöjligt att ställa så höga krav på människor som att de inte får ha sex utanför äktenskapet eller gifta om sig. De flesta gifter sig ju inte över huvud taget. Pressen på Paret är för högt, nu när "stammen" har fallit sönder.  I denna tid och kultur blir dessa krav helt omänskliga.
Detta skrevs i en patriarkalisk kultur på en tid då det inte fanns p-piller mm. Om den gravida kvinnan inte hade en man som försörjde henne - hur skulle hon då överleva? Lämna ungen på dagis och ta ett jobb? Ett tryggt äktenskap och inget sex före var berättigade levnadsregler år 50.
Många med mig kan inte få särskilt långt hår, så är det bara. Och detta med en förtryckt kvinna som bara går hemma och föder barn är inte något vi vill ha tillbaka. (Men de som vill borde ha möjlighet att få vara hemma med sina barn.)
Slaveri har vi ju tyvärr återigen. Jag menar Fas 3-arbetare, men slaveri är ingenting jag är beredd att acceptera.

Så, alltså läser jag Bibeln och allt annat som finns med ett kritiskt sinnelag. Jag är öppen för tidlösa sanningar. Jag gick i kyrkan så länge jag orkade med tidiga morgnar och jag vande mig vid att be till "Herren". Det ger mig ännu tröst att jag tror på att det finns en högre makt och ett liv efter detta som är Frid och Kärlek.

MIN FÖRSTA NDU:

Jag skulle sövas före en operation. På den tiden användes en mask med kloroform. När de lade den över munnen och näsan så kvävdes jag och lämnade omedelbart kroppen. Jag pilade iväg med en enorm hastighet rakt upp i ett starkt, fridfullt ljus. De som arbetade med mig ropade mitt namn gång på gång, vilket gjorde mig oerhört irriterad. Det bromsade in min hastighet och fick mig att titta nedåt och se min kropp på operationsbordet.

Jag kämpade för att inte dras ned. Jag hade det ju så bra utan den där besvärliga kroppen. Men rätt som det var hade jag återvänt till kroppen och narkosen fungerade.
_________________________________________________________________________________

Efter min första skilsmässa krisade jag så mycket att jag tog för mycket tabletter. De var för få för att jag skulle ha kunnat dö, det inser jag idag. Men då trodde jag det, så jag skrev avskedsbrev och sjöng psalmer. Jag sjöng: "Härlig är jorden, härlig är Guds rike..." Sedan vet jag inte vad som hände. Kanske ringde jag ambulans senare, har inga minnen.

Jag vaknade upp på ett sjukhus och såg en massa vitklädda människor. Insåg att det inte var änglar och började gråta. Sedan tog jag tag i en "radiokudde" och tryckte den mot kinden. Vad som helst kunde väl ha varit i sändning just då? Men det som strömmade in i mitt öra var sången: "Härlig är jorden, härlig är Guds rike..." Jag blev chockad och insåg att Någon såg mig. Sedan sa en inre röst:

"Det är visserligen sant att Guds rike är härligt. Men det är jorden också - på många vis - och det är här du ska vara tills du har lärt dig det som du har kommit hit för att lära dig! Dessutom behöver jag dig!"

De närmaste dagarna tog jag alla chanser jag fick att hålla upp dörren för människor, dra ut en stol, ge någon en blomma, säga något tröstande till någon, för jag var glad över att JAG HADE EN KROPP, som jag kunde använda för att göra något bra med för omvärlden.

Med nära döden upplevelse menar jag inte bara att man lämnat kroppen en bit eller passerat en tunnel och kommit till ljuset utan jag menar tillfällen där man är nära döden t ex genom svår sjukdom. Detta i sig kan skapa märkliga upplevelser.  Det kan göra det elektromagnetiska fältet runt kroppen starkare så att man kan få klockor att sluta gå och apparater att uppföra sig på en mängd underliga sätt. Eventuellt beror det expanderade fältet på att den andliga/eteriska kroppen skapar ett visst avstånd till den tunga, värkande, fysiska kroppen eftersom den längtar hem till sitt himmelska tillstånd.

Jag var en  gång i ett oerhört djupt skov och befann mig i vårdkö p g a sommarstängt sjukhus. Tinnitus hade då debuterat. Jag hade så svåra smärtor att jag bara skrek rakt ut i luften och dessutom ropade jag:

- GUD, VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR?!?! Varför måste jag plågas så? Om du inte kan svara, Jesus, så skicka någon annan med svaret!

- PANG! Det kom en kraftig smäll från vardagsrummet. Jag tog mig dit och såg att TV:n hade satt på sig själv! Det fanns inget solljus på fjärrkontrollen. Detta hade inte hänt förr och skulle inte hända senare i denna apparats liv. Jag tittade på TV-skärmen och det jag såg var en leende guru Sri, Sri Ravi Shankar. Han sa: "Jesus was really right when he said: LOVE CONQUERS ALL!"

Där stod jag med fjärrkontrollen i handen och undrade vad som egentligen hade hänt. Det verkade som om Jesus verkligen hade skickat någon annan och med samma budskap som han själv: Kärleksbudskapet. Denna händelse gav mig en vidare syn på andligheten som ledde  till en mängd spännande upplevelser efter detta. Vid ytterligare två tillfällen när jag bad fick jag tröst från denne vise hindu och då kände jag igen hans speciella, ljusa röst. De vise männen kom till Jesus så jag accepterade att en av dem kom också till mig.

Denna tid i dödsskuggans dal ledde till att jag bara genom att komma in i någons lägenhet kunde sätta på CD:n så att musiken gick igång eller bryta ned en större kommunal växel bara för att det besparade mig en del energi i just den situationen. (Jag satt framför en rektor med mitt funktionshindrade barn, som jag ville att han skulle placera i lämplig skola. Själv var jag för sjuk för att ta ansvar för honom just då. Det skulle hans pappa och denne rektor göra, hade jag tänkt. Men rektorn ville få mig att åka till annan skola, vilket jag lämnade absolut inte orkade. När han ringde skolan han tänkte skicka mig till så var deras växel ur funktion. När han i stället ringde kommunens växel så var den också ur funktion. Han stirrade förvirrat på häxan han hade framför sig och utbrast: Detta är omöjligt! Detta har aldrig hänt förut!" Nej, men vad gör man när man inte orkar mer?)

Jag lämnade en del mycket förbryllade människor bakom mig den där tiden efter ett av mina allra djupaste skov (flares). Jag kände och såg i mina ögon att jag den mest smärtsamma tiden inte var riktigt centrerad i min fysiska kropp utan energikroppen befann sig ofta en liten bit utanför.

Några år senare var det dags för min största NDU. (NDE)

Inte heller denna gång kom jag "till himlen" men ändå kom jag dit, dvs in i ett himmelskt tillstånd. Jag kunde inte somna p g a värk när jag plötsligt var någonstans i taket och vibrerade inne i ett blått, pulserande ljus. All smärta och oro var borta och att oroa sig skulle ha varit omöjligt. Jag VAR kärlek och frid. Jag betraktade, full av medömkan, den där krokiga kroppen i sängen där nere medan jag kände en kärlek till mig själv som jag aldrig förr hade känt. Min kropp var som en kattunge i min hand och det bubblade fram en massa ömhet och beskyddarinstinkt inom mig: "Älskade lilla kropp!" Jag var fullt upptagen med att granska min kropp utifrån ett tredimensionellt perspektiv när en stark röst hördes strax över mig. Den sa:

Glöm inte bort vem du är! Du var en stark ande hos mig i himmelen. Du kom till mig och sa att du ville älska mig mera och därför gå ned på jorden till ett liv i lidande. Vi kom överens om ett liv med fysiskt lidande eftersom detta är en erfarenhet en ande inte kan göra - de har ju inga fysiska kroppar. I andevärlden står ingenting still men det råder ständig utveckling. Det du nu upplever är allt så en del av denna utveckling och allt du nu lär dig kommer du att ha nytta av i kommande världar. Var inte rädd! Denna smärta är snart över.

Jag somnade in snabbt,  skönt och mycket  fridfullt. Men nästa morgon insåg jag att detta inte hade varit frikyrkans budskap - att en kronisk sjukdom skulle kunnat ingå i Guds plan för en människas liv. Jag hade alltid blivit förebrådd min dåliga tro och att jag inte "lät Herre hela och återupprätta mig".

Jag hade helt plötsligt blivit lidandesteolog och framgångsteologin inom både kyrkan och New Age kom att bli något jag inte kunde acceptera.

Med dessa och flera liknande upplevelser ökade min synska förmåga, som kunde behövas t ex för att kunna hjälpa människor till rätt diagnos (sjukvården missar många fall!). Det var praktiskt att i god tid veta när min mamma skulle dö eller annan viktig information. Jag var länge skeptisk till min förmåga men efter en viss händelse gav jag upp och accepterade den.

 Det var en vinterdag då jag gick ut genom dörren för att ta den dubbade mopeden till ett par platser jag "måste" besöka. Var rätt duktig på vinterkörning. Men då kom det en iskall hand och kramade om mig samtidigt som en hög röst sa: "Du kommer att vara med om en trafikolycka!"

Jag stannade upp helt chockad. Jag var iskall. Men jag skakade av mig upplevelsen och tänkte att jag minsann skulle vara superförsiktig. Nå, det var inte de andra trafikanterna och så drogs jag in i olyckan. Jag kunde ha dött men kom undan med ett brutet ben. Sedan dess har jag inte förnekat att jag är uppkopplad på den andevärld, bortom tid och rum, som vet, ser och hör allt.

Den mest omfattande nära-döden-upplevelse jag har läst är "Omsluten av ljuset" eller "Embraced by the light" av Betty Eadie. Hon stannade inte vid taket utan gick ända in i den himmelska världen:

 

TNF-SPRUTOR OCH INFEKTIONSRISKEN

Jag fick ett helt nytt liv med TNF-alfablockerande medicin! Jag behövde inte ha ont jämt eller halta hela tiden. Om jag så skulle leva bara ett år på den medicinen så skulle det varit värt det - ett riktigt liv.

Men visst läste jag på biverkningarna. De allvarligaste (typ döden) hoppade jag över och annars var det vanligaste infektioner. Men jag var som sagt beredd att betala ett visst pris för min livskvalité.

Sedan så började det dugga ned infektioner:

- Borrelia, 2 ggr
- Svinkoppor
- Halsfuss, 3 ggr
- Lunginflammation, 3 ggr
- Urinvägsinfektion, 3 ggr
- Halsinfektioner
- Vinterkräksjukan

Den tog nästan tre månader att bli frisk och under den tiden tvingade jag i mig ett par näringsdrycker per dag, men inte så mycket mer, mådde för illa. Till sist var det en diakonissa som släpade mig till vårdcentralen, för gå orkade jag egentligen inte. Det visade sig att mina magnesiumvärden var så låga att jag skulle kunnat dö när som helst utan behandling.

- Mystisk, smittsam hudinfektion

Jag smittade ned alla mina vänner. Hud hittade ingen diagnos varför de galenförklarade mig. Detta med att tro att man smittar ned hela världen är ju ett klassiskt schizofreni-tema. MEN de tio smittade fanns och var villiga att vittna, men ingen ville lyssna. Sedan signalen gått till psyk var kontakten med dem förstörd. Det fanns bara stafettläkare där. Jag hade aldrig haft psykos, men någon gång ska väl vara den första, tänkte de.
Så jag var tvungen att bryta kontakten med psykiatrin, som tidigare, när det fanns bra, fasta läkare, hade kunnat stötta mig något i mitt lidande Neuroleptika i kombination med min somatiska problembild vore rena självmordet eftersom det påverkar blodbilden och i sig är livsförkortande samt skulle ge mig en övervikt mina leder inte kan bära.

JAG FÖRLORADE STÖDET FRÅN PSYKIATRIN PGA EN OVANLIG HUDINFEKTION!

JAG FÖRLORADE UNDER EN TID ALL KONTAKT MED MINA VÄNNER! (utom telefonkontakt)

De hade smittats och blivit friska med tiden, men de ville inte återsmittas, och det tog mig ca tre år att bli helt frisk.
Två väninnor kom aldrig tillbaks. Min son flyttade hemifrån. Min isolering tilltog.

Min reumatolog som stod bakom mig och insåg sambandet med TNF samt såg mina utslag när de täckte hela kroppen skriver i fortsättningen ut min sömnmedicin och Xanor för nerverna och mot tinnitus. Han vet att psykiatrin har drabbats av psykopati samt allmän utbrändhet.

- Våldsam motreaktion mot Svininfluensan och NARKOLEPSI!

Jag övertalades att vaccinera mig för att jag tillhörde riskgrupp. Jag frågade: "Men jag kan ju inte utveckla antikroppar - min kropp har ju en autoimmun sjukomdom? De sa att det skulle gå bra och jag var dum nog att ta min första spruta. Reaktionen var helt obefintlig. Sedan den andra. Reaktionen var följande:
Jag vaknade mitt i natten med skenande hjärta som dundrade iväg, kläderna och sängkläderna var dyvåta. Jag kastade mig mot fönstret och satte upp det på vid gavel, kastade mig bakåt i sängen och svimmade av. Jag hann bara be en kort bön innan jag var borta och jag trodde det var för alltid.

Men jag vaknade nästa morgon och konstaterade att jag var vid liv. Jag trodde då att jag hade klarat mig - men det hade jag ju inte.
Jag har två trötthetsskapande sjukdomar som göra att jag, särskilt vintertid, BEHÖVER 12 timmars sömn. Så därför har jag sovit mer och mer med åren. Men nu kunde jag inte sova så länge som jag behövde. Jag vet att vissa klarar sig med sju timmars sömn, men jag gör det inte. Att vara vaken och utmattad har jag ingen nytta av. Så jag behövde mer sömntabletter, mer droger. Livet blev mer destruktivt och jag ännu mer obalanserad. Jag ser det som en vuxenform av sömnrubbningar för jag sover ju mer än två timmar och somnar inte till på dagen.

Jag har gått på Enbrel, men p g a det krävande monteringsarbetet av sprutan testade jag Humira ett tag. Då haglade infektionerna över mig på ett dramatiskt sätt, så jag gick tillbaka till Enbrel.

Men det värsta hade ännu inte hänt. Jag blev anklagad för att vara bitter och tillrådd att göra något åt min isolering, så jag fixade ett internetdate. Han var som alla andra; föll för mitt rara yttre, fattade noll beträffande reumatism. Han ville att vi inte skulle prata sjukdomar utan i stället paddla kanot. När jag sa att jag inte kunde p g a avsaknad av axelleder blev han lång i ansiktet.

Som de flesta sådana dejter ville han sova över eftersom han hade rest långt - i min säng och utan kondom.
Jag hade fortfarande inte insett att allt ansvar för kondomer vilade på mig för att de flesta män är helt ointresserade av sånt.

Nå, efter "kärlekshelgen" gick jag till vårdcentralen och bekände mina synder. Bad dem kolla upp ALLA könssjukdomar och en läkare där påstod att han hade kompetensen, men det hade han förstås inte.
Allt såg bra ut men jag fick antibiotika mot Klamydia eftersom alla tycks tro att de enda sjukdomar som finns är AIDS och Klamydia. Men det är inte så...

Det finns en sjukdom som heter HERPES. 80 % av befolkningen har den. 30 % av gruppen har könsherpes. Ingen hade någonsin berättat för mig vilken fruktansvärd sjukdom detta kan bli. Jag hade sett folk med något utslag vid munnen med lite salva på. "Det går snart över. Det är bara Herpes! Ingen hade varnat mig för att människor med autoimmuna sjukdomar och nedsatt immunförsvar kan dö av Herpes! Varför hade ingen varnat mig? Varför hade de som hade könsherpes aldrig berättat något för mig. Nå, jag är en TABUBRYTARE och NU SKA VI TALA OM HERPES!

Detta hände mig:
Jag blev efter något dygn svårt sjuk med 42 graders feber. Jag var medvetandesänkt och hade problem med andningen. Antog att det var lunginflammation. Kollade upp att min antibiotika också funkade mot lunginflammation. Alltså hade jag något som ev. kunde rädda mig. Att sitta tio timmar på akuten eller bli nekad ambulans kändes inte som något alternativ. Jag tänkte att antigen överlever jag eller så dör jag. Just då brydde jag mig inte om vilket eftersom jag var helt borta.

Efter en vecka gav febern vika men då dök nästa problem upp: Akut urinstämma. Jag kunde inte kissa en droppe och det var det min morfar dog av, tämligen snabbt, så jag visste att det var allvarligt. Nå, nu var jag i stånd att åka bil till sjukhuset, där jag blev ordentligt undersökt och fick rätt diagnos: Herpes med urinstämma samt en kateter att använda en vecka, dvs en slang från urinröret till en påse på magen. Eftersom underlivet var fullt av blåsor och sår gjorde det otroligt ont med slangen, så efter en vecka tog jag bort den, trots att jag ännu inte kunde kissa. Men jag krystade för att få ut lite, vilket var förbjudet. Skit samma!
Någon fast avföring kunde jag heller inte få ut. Jag hade dessutom förlorat känseln i stora delar av huden från midjan och ned till låren. Det kallas desensibilisering.

Sammanfattning: svårt Herpesutbrott:

- Hjärnhinneinflammation, virusbaserad, med medvetandesänkning
- Hjärnan styr över nervsystemet som alltså delvis inte fungerar:
- Signalerna som gäller tömning av blåsa och tarmar går inte fram (dödlig utan hjälp)
- Känseln från midjan och nedåt försvinner en tid
- Lunginflammation (dödligt utan antibiotika)
- Blåsor som blir till sår, både i munnen och i underlivet
- Rinnande näsa, förkylning
- Mycket hög feber

Utbrott med vissa av dessa symptom förekommer mycket ofta det första året om man har varit och träffat klantarslen på VC, som ju är experter på feldiagnoser. Om man får hjälp de första 24 timmarna blir livsförloppet mildare. Utbrottens styrka avtar med tiden men:

HERPES INNEBÄR FÖR ETT PERSON MED AUTOIMMUN SJUKDOM ATT MAN INTE LÄNGRE KAN SÄNKA SITT IMMUNFÖRSVAR MED LIVSUPPEHÅLLANDE MEDICIN!

Korrigering: Jo, jag kunde fortsätta med med halverad dos ungefär. Från två sprutor i veckan till ca två i månaden. Här blev mitt liv drastiskt förändrat. Jag ramlade tillbaka i tiden och fick bli den där stela, vandrande pinnen igen. Cellgiftet kan jag i bästa fall ta en gång i veckan, men inte vid större utbrott.

Om man lever länge med denna nervsjukdom så kan det uppträda sjukdomar i nervsystemet. Epilepsi läste jag var möjligt. Men, när en vän som levt mycket länge med munherpes, drabbades av Neuropati misstänkte jag ett samband med Herpes. Den som vill ha visshet kan googla mer på det här punkten.
 Det är som sagt en folksjukdom utan anmälningsplikt. De som har ett starkt immunförsvar kan gå symptomfria genom livet.

Jag är förstås ledsen över det som hänt mig, men jag är för gammal för att plågas av sexdriften. Det är bara ensamheten jag vill bota, fast det inte går när det saknas kollektivboende för fysiskt sjuka.

SÅ HÄR GÅR DET TILL NÄR MAN TAR SIN ENBREL!

 När jag var liten sprang jag och gömde mig när klassen skulle vaccineras, hade sprutskräck. Men - ingen undkommer sitt öde!

REUMATISM OCH SEX!

Visst är det en chockerande tanke att också funktionshindrade också har ett behov av närhet och sex? Men det har vi!

De första månaderna då jag ägnade mig åt att överleva en sekund i taget – utan morfin eller liknande – då fanns det en tanke som ständigt hackade på mig; DU KAN ALDRIG MER HA SEX! Du kan ju inte sära på benen. Det tar en halv timma för dig att vända dig från vänster till höger i sängen. Du är körd! En körd jungfru på 25 år, en som bara har haft sex med sig själv.

Läkaren kunde inte svara på om jag skulle dö, eftersom hjärtat faktiskt kunde stoppa under den första attacken. Han visste inte om jag skulle svara på den tidens ENDA bromsmedicin, om jag inte svarade fanns det ingen framtid. Och jag var ung…

Jag har redan skrivit att det var fel på min hypofys och att jag hade extremt låga östrogennivåer. En gissning från min sida är att testosteronet därför dominerade Hur som helst så var min drift helt i klass med killarnas. (Jag hade inte skägg och såg ut som en tjej) .Jag skulle enligt frikyrkans norm funka som ”handbroms”, den som säger ”hit, men inte längre” – men jag var en urkass handbroms eftersom jag ville lika mycket som dem. Jag blev bortvald b l a av det skälet – jag spelade liksom på fel planhalva. Jag var en pojkflicka som bara drogs till pojkar i en strikt moralistisk omvärld.

Nå, jag kom på fötter igen eftersom kroppen svarade på malariamedicinen genom att låta mig GÅ vidare i livet. Jag kom att ha två längre förhållanden. Mitt andra strandade helt klart på RA-skov (arthritic flare) och biverkningsskadan på örat som slog vårt musikliv i spillror – och VÅRT SEXLIV!

Men, sedan mitt andra förhållande strandat blev det struligt. Jag gjorde en del försök att ansluta till män, men även om det fanns vissa neuropsykiatriska störningar som försvårade så var det just reumatismen som knäckte männen.

En man som utövade Falu Gong kom för att träffa mig. Han undrade om jag hade gjort övningarna enligt bandet han skickat, och jag sa att jag hade försökt men misslyckats eftersom jag inte kan röra armarna särskilt mycket. Han tittade på mig och såg faktiskt inga leder, eftersom jag hade hud och kläder utanpå dem! Sedan förde han ut sina armar mot sidorna och uppåt mot universum. Jag försökte igen och kom några decimeter upp från midjan. Han trodde att jag var korkad och sa hur det skulle va och jag svarade att jag förstod men att han inte förstod att det krävs friska axelleder för Falu Gong, Chi Gong och andra liknande sätt att komma i kontakt med Gud. (Annars kan man komma i kontakt med Gud även utan armar faktiskt).

Han sa:

-         Okey, jag fattar. Så du kan inte bli min flickvän!

-         Men vill du bli min älskarinna?

-         Nej, svarade jag.

Jag skulle kunna ta många fler liknande historier: dejten som inte ville tala sjukdomar eftersom vi i stället skulle ha kul och paddla kanot.

-         Jo, men det var ju det jag ville säga – jag kan inte paddla kanot, gå långt, åka skidor eller klättra i berg.

Eller killen jag träffade på krogen. Nästa dag var vi på badstranden tillsammans. Ljust var obarmhärtig avslöjande. Han stirrade på min handled som var opererad, smalare än normalt, och med ett långt ärr.

- Fy fan, så äckligt! Utbrast han. Mitt ansikte var väl sött, men diskoljuset hade ersatts av ett mycket starkare, där jag inte kunde bestå. Jag borde som vampyrerna gå och lägga mig när ljuset närmar sig.

Jag famlade efter kärleken men fann bara sex. Femtio procent av dem som ägnar sig åt nätdejting har sex vid första träffen stod det i en kvällstidning – ”för att det känns så rätt!.”

Det stod inte om de sedan gifte sig eller om de hade haft skyddat sex? Jag har pratat med andra kvinnor och de känner pressen på sig att ha sex första, andra eller senast tredje träffen.

Min fråga är: Vad är det som känns så rätt? Är det Klamydia, Herpes, Gonorré, HPV, Kondylom, Klamydia eller Aids? Att det känns fel med kondomer är jag idag helt medveten om – jag menar för männen. Att Sverige vill döma Julian Assange för våldtäkt för att han inte hade ordning på sina kondomer ser för mig ut som en dom över majoriteten män. Det är ju så verkligheten ser ut! 

Det tog tid för mig att inse att ansvaret för kondomskötseln låg helt och hållet på mig, utan något som helst intresse från männens sida. Om jag sa att jag var infektionskänslig så ökade det inte deras samarbetsvilja på den här punkten. De lyckades alltid tappa bort, sätta på fel, se till att den gick sönder osv.

Dessutom bredde den nya tidens sexlekar ut sig: oral- och analsex. Där står kondomtillverkarna sig slätt. Finns det över huvud taget tung-kondomer? Vi har olika sorters bakterier i vagina, analöppningen och munnen! Om de vevas runt så krävs det att man har ett hundraprocentigt immunförsvar och en massa tur. Annars blir man kanske sjuk av den bakteriesoppan. 

Jag blev dödssjuk i tre månader efter ”modernt sex”. Mitt CPR var så högt att vårdcentralsläkaren drabbades av panik och skickade mig till akuten omedelbart. Mannens munbakterier ledde till halsfluss, lunginflammation och urinvägsinfektion, tre ggr. Det krävdes tre antibiotikakurer att bli frisk. Eftersom min infektionsläkare var på semester så trodde AT-läkarna att jag var döende i någon mystisk sjukdom de ännu inte upptäckt och ville röntga ihjäl mig innan hon kom tillbaks och förklarade att jag ”bara” behövde megadoser antibiotika eftersom jag behandlades med Enbrel och var på fallrepet.

Då de uppenbara riskerna med sex i stället för förhållande var uppenbara, så ransonerade jag de tillfällen jag var utsatt för frestelse till ett par tillfällen per år. Men, som vi vet så räcker det med ett enda samlag för att få livet slaget i spillror. Nej, jag har inte fått aids, men annat som också är dödligt. Om detta vill jag berätta för att hjälpa andra, särskilt dem med autoimmuna sjukdomar. GÖR INTE SAMMA MISSTAG SOM JAG! Läsaren får tänka vad han/hon vill. Risken att jag dör att HPV-viruset gör mig modig. Jag vill tala innan jag dör och det jag vill ha sagt är:

KILLAR – ANVÄND KONDOM!!!  TJEJER, VÅGA STÄLLA KRAV!

Älska inte till döds utan till liv!

 Jag älskar den nya biologiska medicineringen för att de gör mig rörlig MEN biverkningarna består i

-         Kraftig sänkt immunförsvar

-         Infektioner

-         Cancer

-         MS

-         Hjärtinfarkt, mm

Att leva kort och intensivt är ett ideal för många, b l a för mig. Jag tog riskerna med öppna ögon. Ett långt utdraget lidande är inget jag väljer. Jag har LEVT och jag kommer förmodligen att dö av den längtan efter kärlek/sex jag har haft - och biverkningar till TNF-sprutor.

Jag vet inte vid vilket tillfälle jag fick HPV-viruset. Har inte kontrollerats varje år.

HPV-VIRUSET

”Det finns överallt!”, sa gynekologen, på ett nästan religiöst sätt!

-         Betyder detta med att jag har HPV-infektion och cellförändringar att jag inte mer kan ha sex?

-         Oh, nej – dessa virus finns överallt! Men för många blir de aldrig ett problem.

-         ????

-         Men, hur ska jag överleva dem?

-         Vi borde göra en konisering just nu, men eftersom du nästan saknar immunförsvar  så gör vi inte det. Vi kommer i stället att KONTROLLERA dig en gång om året! Ett ingrepp kan leda till att vi stör cellerna och att cellförändringarna sprider sig ännu mer.

Jag var förvirrad när jag kom hem. Kan man kontrollera bort sjukdomar? Men, hon lät så positiv? Varför var hon så översvallande kärleksfull och klappade mig på axeln? Var det ”sista smörjelsen”?

Det brukar ta 10 år att bygga upp en livmodercancer, baserad på HPV-viruset, men i mitt fall?

Kontrollerna fortsatte. Cellförändringarna accelererade. Jag träffade en ny gynekolog som sa att de måste bränna bort dem.

-         Men det kommer ju att skrämma upp mina sjuka celler (Sjögrens syndrom påverkar också cellerna) och få dem att sprida sig ännu mer?

-         Oh nej! Det här kommer att gå bra!

Så blev jag då koniserad. Efter åtta månader blev jag undersökt av gynekolog nummer tre, eftersom svensk sjukvård helt saknar kontinuitet. Han sa:

-         Det här ser jättebra ut! Vi ses om åtta månader!

Jag lät mig svepas med av hans positivitet, trots att jag är en simpel realist.

Efter två veckor fick jag ett kort brev:

”Du har fortsatta cellförändringar. Ny undersökning till hösten.”

Jag kraschade som en JAS-plan mot Tranebergsbron. Varför hade han sagt att allt var bra före cellodling? Om en operation inte stoppade detta utan i stället gynnade cellförändringarna, som nu stod på en tvåa – hur skulle vi då kunna stoppa dem? Mitt immunförsvar är nedlagt.  Hur kan jag då överleva detta? VAD ska stoppa dem om inte operation?

Jag kastade mig genast över telefonen och rev upp himmel och jord. Fick till sist ett samtal med en gynekolog som såg till hela bilden och som insåg att jag tillhör en riskgrupp. När jag föreslog en större operation där man tar bort livmodern, så tyckte hon att det var en bra idé. Hon underkände föregående läkares undersökningsmetoder eftersom de var anpassade efter en för övrig frisk person.

Det som hade hänt var alltså att cellförändringarna på livmodertappen efter operation hade spridit sig upp i livmoderhalsen, på väg mot livmodern. Om de sprider sig vidare så drabbas lymfkörtlarna och därmed hela kroppen, eller skelettet. Jag tänkte på biverkningslistan till mina sprutor: ”Cancer.”.

TNF-sprutor – en kärlekshistoria! En av de främsta orsakerna till dödsfall är idag biverkningar till mediciner, som förlänger livet. de botar inte, de "bara" förlänger livet.

Jag bytte läkare från den optimistiska till den realistiska. Snart kommer ännu en undersökning och förmodligen operation av livmodern. Men att skära i mig där nere är alltså i sig ett risktagande som medför ökad spridningsrisk eftersom operationer bygger på ett samarbete med kroppens eget försvar.

Jag har inställt mina emigrationstankar p g a cancerkriget. Om det kommer så långt att det handlar om strålning och högdos cellgift, fullskaligt krig, då har jag ingenting att sätta emot.

Unga tjejer ska framöver få sprutor mot HPV-virus för att klara av att vara de porrstjärnor de ska vara i det kondomfria Njutningssverige, där njutningen enligt nya undersökningar går före både ärlighet och vänskap (solidaritet).

En sång från hjärtat av Freddie Mercury: WHO WANTS TO LIVE FOREVER? 

Han dog vid 45 års ålder av AIDS. Själv tänker jag leva för evigt och älska för evigt, men inte i just den här kroppen. Life goes on and on and on...

 

 

SJUK OCH ISLOLERAD

Jag har haft vissa funktionshinder hela livet, men det värsta – ledgångsreumatism - i 37 år. 

 Som barn fanns det ju föräldrar som såg till det mest basala, även om de hade svårt för att förmedla kärlek till mig. Jag mötte förstås människor i de skolor jag gick, på arbetsplatser jag var, på kurser, på spelningar och konstutställningar jag hade. I 35 år var jag med i diverse frikyrkor och där bjöds på ett visst mått gemenskap.

Om jag lägger ihop de 17 operationerna med ett otal skov och följdsjukdomar som låst mig inne så blir det säkert några år. När man är borta länge från vissa platser och människor så blir man nästan dödförklarad. Folk glömmer bort att man finns. Visst kan de besöka den som är sjuk ett par månader, men sedan tappar de orken. De orkar inte längre säga ”Krya på dig” och kan inte hantera situationen.

Jag har många gånger förvånats över rikskändisar, älskade av hela folket, som till sist ligger där ensamma i sängen och tynar bort. Utan en roll att spela var Georg Rydeberg ingenting, ingenting alls. Han föll bort ur ”aktivitetsfältet” och datorn slocknade, utan att någon märkte det!

http://hd.se/familj/2007/08/20/georg-rydeberg-den-store/

När han pensionerades från Dramaten blev han allt mer ensam; utan roller fanns det nästan ingenting kvar i livet. Nådastöten kom när han bjöds in till SVT:s "Här är ditt liv" 1983. Han trodde att programmet skulle handla om honom. Men i själva verkat var han bara gäst, det var Viveca Lindfors som var stjärnan.

Kort därefter dog han i sin lägenhet i Stockholm. Det är oklart hur länge han låg död innan någon hittade honom. Kanske några dagar, kanske så mycket som en månad.

En annan kändis: ofta sängliggande mot slutet – ensam.

http://www.expressen.se/nyheter/monica-zetterlund-hittades-innebrand-i-sin-egen-lagenhet/

 ”De senaste åren har Monica Zetterlund varit svårt handikappad av sin skolios, en förvridning av ryggraden. Hon har därför haft mycket svårt att förflytta sig. – Ingenting tyder på att hon hade försökt ta sig ut ur lägenheten, hon låg kvar i sängen – där elden hade starkast fäste”.

Vad gör man? Tja, man behöver ju några starka värktabletter mot ryggvärken och dessutom ett antal cigaretter för att hålla modet uppe. Är man sängbunden så röker man förstås i sängen. Många tar dessutom en liten grogg för att ytterligare skapa distans till den verklighet man inte orkar med. Jag vet ingenting om det sista, men det är så många gör. Sedan är man för neddrogad för att märka om det börjar brinna. Själv har jag missat en jordbävning och några kraftiga åskväder – p g a mina legala ”droger”. Jag skulle säkert också kunna missa jordens undergång.

Min åsikt: Sjukhem åt alla som vill! Personliga, hemtrevliga, egna möbler osv samt lättillgänglig personal som kan komma efter några sekunder larmet gått. Jag menar inte tråkiga institutioner med sjukhussängar, utan HEM med MÄNNISKOR i närheten. Man ska inte behöva vara 95 år, blind, döv och dement med cancer i sista stadiet för att slippa undan ensamheten. Sjukdomen är ålderslös!

 När jag uteblev från kyrkan för att förmiddagen var för jobbig för mig - jag är stel och inte riktigt alert – då var det ingen som hörde av sig. Åren gick. Svenska kyrkan skickade en diakon som kom några gånger. Hon förklarade alltid att jag hanterade mitt liv helt fel. Hur skulle hon ha handskats med mina sjukdomar?  Hon borde förstå att man inte kan bedöma en människas funktionshinder om man bara sitter där i en soffa och tittar på henne utan kunskap om hennes diagnoser.

Jag klarar inte av kyrkor längre därför att jag blivit allergisk mot orden om att vi ska älska varandra. Om inte verkligheten finns där så känns orden väldigt överflödiga. Jag har ändå en viss kontakt med Gud, men jag måste medge att den ofta känns klen. Men änglarna rycker ändå ut om det gäller livet, och det har det ofta gjort. Hur klen den än är så är detta med att jag finns med i ett kosmiskt, evigt sammanhang och att lidandet har en mening livsviktigt för mig.

DET FINNS BARA ETT SÄTT I SVERIGE ATT FÅ ”GEMENSKAP” – AKTIVITETER!

Man kastar sig in i vilka föreningar, körer eller dansgrupper man vill och kör hårt. Detta är ett aktivitetsland. We are not human beings. We are human doings!

Exempel:

Jag såg ett ”under cover” program på TV. En miljonär i England låtsades vara en fattig, enkel människa och bekantade sig med lite folk i en by för att sedan se vem eller vilka han kunde tänka sig att stötta ekonomiskt. Vart gick han då för att lära känna människor? Jo:

-         Han gick till puben varje dag och blev snabbt bekant med ett antal människor där.

-         Han gick till en kyrka och blev genast hembjuden av en generös familj som bjöd honom på mat och gemenskap. Han blev snabbt insatt i hur dessa snälla människor hade det.

Sedan kom förstås en liknande serie i svensk tappning: En rik affärsman går under jorden och tar kontakt med enkelt folk. Hur? Jo – han kastar sig in i ett antal AKTIVITETER!

-         Han tar kontakt med en kyrka och anmäler sig som volontär till seconhand-verksamheten där. Han sorterar kläder och bekantar sig med kvinnan som ansvarar för välgörenhetsarbetet.

-         Han tar kontakt med en förening som stöttar hemlösa och åker ut till diverse husvagnar etc.

Här blir skillnaderna mellan ländernas sociala strukturer glasklara! Alltså blir möjligheten för en sjuk att få kontakt minimal och nej, jag kan inte arbeta, trots att Rheinfeldt avskaffade sjukdomen.

 Fick träffa en psykolog, expert på Aspergers syndrom och fullständigt okunnig om RA och Sjögrens syndrom. Hennes recept på min isoleringsproblematik var:

-         Du ska stiga upp kl. 10 varje dag! Och så ska du göra upp ett schema över dagens händelser: t ex äta, skita, äta, ta en promenad, lyssna på radio, vila, titta på TV osv. ETT SCHEMA – det är lösningen! Så botas ensamhet.

Hade jag inte förklarat att jag ibland har spikar i fötterna och då är det svårt att gå? Man kan inte schemalägga skovsjukdomar. En multisjuk har ingen chans i ett samhälle som vill sortera in människor i ETT fack. Proffssamhället misslyckas kapitalt när de bara kan se till ett handikapp i taget.

Psykologen tyckte att jag inte var samarbetsvillig så jag fick jag nöja mig med mitt boendestöd. De kommer HEM till mig! De flesta är bra, men ibland dyker det upp ett rötägg: Jag ventilerade ämnet för detta inlägg och ägget returnerade:

-         DU ÄR INTE ENSAM! DU HAR BOENDESTÖD!

-         Det går 168 timmar på en vecka och jag har besök 3 ½ timma. Det blir alltså 164 ½ ensamma timmar över.  (i värsta fall). 

En psykiatriker sa till mig, sedan jag brakat ihop på allvar:

-         DU MÅSTE LÄRA DIG ATT VARA ENSAM!

Jämför gärna detta uttalande med mitt inlägg: ”Ensamheten dödar”. Ska jag vänja mig vid det som är skadligt?

Jag har gjort det jag kan.

-         Männen vill ha en frisk kvinna och jag vill inte belasta någon med mina sjukdomar.

-         Kollektiven har avvisat mig. De orkar inte med en reumatiker: ”Det skulle bli för tungt för oss andra.” Gemensamma aktiviteter, matlagning osv är obligatoriskt för det mesta.

-         Har letat 55 + boenden, men de brukar kosta några miljoner och ligga i storstäderna. Lägenheterna är ljusa och utan trösklar, men gemenskapsutrymmen finns inte alltid, dvs det viktigaste av allt.

-         Emigration står förstås också på listan men jag har inte mycket pengar att provbo med. Kan bara konstatera att Publandet Storbritannien är oerhört fuktigt, regnigt/dåligt för lederna . Tråkigt – för engelska är det enda jag talar hyfsat bra. Tyskan är si så där, men är osäker på om tyskarna är öppnare än vi? Holländskan är utesluten! Jag kan läsa den men inte förstå det som sägs. Jag är för gammal för att lära ett nytt språk. De har annars gott om 55+ boenden!

-         Det sista målet blev Malta, för att det är ett EU-land, bra för lederna och för att man kan prata engelska där. Dessvärre kör de som dårar och man ser knappt till någon mopedist – är de överkörda? Människorna är mer lättkontaktade, murarna inte så höga, gott om välgörenhetsarbete.

Hade tänkt emigrera på prov, avbokade alla fortsatta ledoperationer, men ett nytt hinder dök upp: förstadier till cancer. En operation blev resultatlös. Så det blir fler under det kommande året.

Jag har sett många övergivna människor dö i cancer. Jag har känt mig övergiven i sju år nu. Det är kanske för sent att fly den svenska ensamheten? Att jag inte försökt på allvar förut beror på ett neuropsykiatriskt handikappat barn. Vi har blivit mycket beroende av varandra Jag ha lagt ned åratals arbete på att ge honom en chans att vara med i arbetslivet på riktigt.

Det var svårt att skriva ett glättigt, trevligt inlägg på det här temat. Nå, nu har jag berättat hur det är för mig och tusentals andra sjuka i det här landet. Och det vill jag ha sagt innan jag dör: 

BYGG HEM ÅT DE SJUKA! Och skapa gemenskapsbostäder åt de fattiga äldre!

Skapa naturliga mötesplatser, som inte är byggda på aktiviteter och – snälla kyrkan – utbilda volontärer som. VÅGAR gå hem till skröpliga människor! De flesta vågar bara klippa häcken. Vi har blivit så rädda för varandra, så segregerade, så splittrade. Vi måste vända om till kärleken. Materialismen kväver oss och marknadskrafterna drar oss ned i djupen.

WE ALL NEED SOMEBODY TO LEAN ON!!!

 http://www.youtube.com/watch?v=wJZ3bcPr-Ds

ENSAMHETEN DÖDAR

HUR SKA VI, OCH NÄR SKA VI, BEKÄMPA ENSAMHETEN?

ENSAMHET LIKA DÖDLIGT SOM RÖKNING!

Det var svårt att övertyga rökarna om att rökning är dödligt. Olika forskningsrön fortsatte att dugga ner. Men rökarna rökte på. Ok, tänkte de samhällsansvariga: Vi får ta till hårdhandskarna! Och så stiftade man lagar mot rökning som sa att:

-         Det var förbjudet att röka på restauranger, krogar och fik

-         Det blev förbjudet att röka på arbetsplatser (finns rökrum kvar?)

-         Det kan vara riskabelt att röka på balkongen

-         Man kan få bostadsrättsföreningen emot sig om rök från köksfläkten sprider sig till grannarna.

-         Om man röker – då är man rökt.

-         Jovisst, skatten på cigaretterna ökade så dramatiskt att rökarna fick gå under jorden och hålla sig till smuggelcigaretter.

NU byter jag till ämnet för detta inlägg: ENSAMHETEN DÖDAR!

Forskningsresultaten har duggat ned de senaste åren: Det är bevisat att ensamheten förkortar livet.

På sidan nedan sägs att människor med väldigt lite socialt stöd har lika hög dödlighet som alkoholister och 

ATT HA VÄNNER GER LIKA STOR HÄLSOEFFEKT SOM ATT SLUTA RÖKA!

http://www.telegraph.co.uk/health/healthnews/8001228/Being-lonely-can-kill-you-research-shows.html#

Här en undersökning från 2010:

http://www.svt.se/2.108068/1.2097001/darfor_blir_ensamma_oftare_sjuka

Forskare har konstaterat att de som upplever sig ensamma och plågas av det – de löper 50 % högre risk att dö i förtid än de som inte känner sig ensamma.

Må-bra delarna av hjärnan påverkas negativt samtidigt som inflammatoriska ämnen utlöses. Två faktorer samverkar till det sämsta m a o. Det psykiska blir fysiskt. Det psykiska och det fysiska har alltid hört ihop.

Och här en studie från 2012:

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/ensamhet-hotar-halsan-hos-aldre

”Ensamhet är ett hot mot hälsan, framför allt för äldre. Risken att dö i förtid ökar dramatiskt om man är ensam, visar forskning vid University of California i San Fransisco i USA.

I studien ingick 1.600 personer med en genomsnittlig ålder på 71 år. Av dem som kände sig ensamma hade 23 procent dött efter sex år. Motsvarande siffra för de som inte kände sig ensamma var 14 procent.

Enligt forskningen, som presenteras i Archives of Internal Medicine, är ensamhet en vanlig orsak till lidande hos äldre personer och normalt frågar inte läkare om det. Men forskarna menar att frågor om eventuell ensamhet kan vara ett bra sätt att hitta risk för dålig hälsa.”

Med tanke på Anti-rök-kampanjen efterlyser jag en Anti-ensamhetskampanj!

Med tanke på lagstiftandet mot rökning efterlyser jag lagstiftande mot Isolering!

Jag menar kanske främst den isolering man inte kan göra något åt för att man är häktad, kroniskt sjuk eller gammal. I dessa situationer är man faktiskt  utlämnad åt omgivningens gunst i  lika hög grad som den ensamma hästen.

Djurskyddsmyndigheten utfärdade ju en lag om att HÄSTAR FÅR INTE VARA ENSAMMA.

Denna lag ledde till en mängd protester från gamla och isolerade människor som undrade om deras liv var mindre värda än hästars? Jag frågar mig detsamma.

Så, vi isolerade väntar: Tänker myndigheterna göra någonting åt denna hälsorisk?

I samband med rapporten 2010 beskrev man i USA en lösning på problemet för dem som har råd: En liten stuga på tomten, utrustad med sådan datoriserad utrustning att anhöriga (i villan) hela tiden kunde se på en dataskärm hur mamma/pappa mådde. Självklart umgicks man dagligen med sin förälder.

Tanken bakom verkade vara att ENSAMHET BOTAS MED MÄNNISKOR!

Men när svensk TV diskuterade nyheten så började de snacka om KBT-kurser: Folk ska lära sig att hantera sina ensamhetskänslor, lära sig leva med den? Lika logiskt som att folk skulle lära sig leva med sina cigaretter och KOL, tycker jag. Isolering är inte bara en känsla – den är ett faktum. Det handlar om att lämnas utanför samhällsgemenskapen. Det är ett verkligt farligt tillstånd.

Jag är rädd för att det kan dröja väldigt länge innan forskningsresultaten ger någon som helst effekt på det svenska sättet att tänka, därför att det tycks saknas en känsla för vad isolering egentligen innebär; Det innebär TORTYR.

Sverige har gång på gång dömts för brott mot tortyrlagarna i EU-domstolen beträffande situationen i våra häkten.

Men ingenting har ändrats. Folk i häktet får en säng, mat och en timma på rastgården per dag. Så vad fattas? Varför försöker de på alla sätt att ta livet av sig (en hel del lyckas också). Shit! Vi ska minsann ”självmordssäkra” cellerna, så att det blir omöjligt. Det är såå myndigheterna tänker. De kunde ju annars ha tänkt att möjligheter till täta samtal med någon under säkra förhållanden skulle vara en lösning? 

Social kontakt lika viktigt som mat och sömn!

Nästa inlägg kommer att handla om att vara Sjuk och Isolerad. Googla på det! Resultatet är magert. Man hittar friska människor som varit förkylda och ensamma ett eller två dygn. Man hittar hundar i karantän. Det finns också PDF-filer med doktorsavhandlingar om människor som levt med kroniska sjukdomar som RA i flera decennier. Men jag knappt inte upptäckt någon bloggare som tillhör just dessa grupper som forskats på. Så – därför känns det som om mitt skrivande kan vara ett litet komplement – en rapport från verkligheten.

Nu är det kanske dags för en låt som tar oss Hem? Jag måste ju fortfarande, som Tommy Nilsson TRO PÅ MÄNNISKAN och hennes förmåga att älska:

http://www.youtube.com/watch?v=DiplVjcthdk

PS. Det är inte fel att begrunda vissa uttalanden av Jesus: "Besök de fångna och de sjuka! Gör mot andra vad ni vill att de ska göra mot er!"

DEN SVENSKA ENSAMHETEN

 Den här bloggen har ett provokativt namn: "Tankar från en sjukdoms-CELL". Kronisk sjukdom leder ofta med åren till isolering. Men innan jag skriver mer om just denna typ av ensamhet vill jag se närmare på den land jag är sjukling i: Sverige.

Eftersom min sjukdom går upp och ned och jag dessutom har varit ung en gång, så har jag rest en del i Europa och kan därför göra vissa jämförelser med andra EU-länder. Utanför EU är min kunskap begränsad till det jag kan lära mig genom media.

Påståenden:

• Svenskarna är eventuellt det ensammaste folket på jorden. Citat från Wikipedia: "Ensamhushållen blir allt fler och deras andel av alla hushåll är nu uppe i 46 procent. I Stockholm är andelen 58 procent. I och med detta toppar vi ”ensamhetsstatistiken” i Europa och världen."
•  Svenskarna är mycket svåra att komma in på livet. På ytan är de trevliga och hjälpsamma, men sedan är det stopp: "Hit men inte längre!" Citat från bloggare som bott utomlands: 
•  http://svenskinvandraren.wordpress.com/2010/05/10/den-svenska-ensamheten/ 
• "Det känns som om det finns ett stort utrymme av ensamhet som omgärdar varje svensk. Det finns ett avstånd till grannarna, som känns när man möts, när man hälsar. Det finns ett avstånd till... kollegor, de andra medlemmarna i de föreningar som man tillhör."
•  I Sverige är det enda acceptabla att vara NORMAL/Mainstream. Dessa krav är mycket höga. Ovanligt kreativa eller Ovanligt något annat uppskattas inte. Ännu ett citat från ovanstående bloggare och dennes barn: "Mamma, i Kanada var jag annorlunda, men det var alla andra också. Här är jag annorlunda och alla andra är lika."
• Långt driven individualism och kapitalism. Överdriven tro på att "proffsen" ska ta hand om alla dem som behöver stöd: barn, sjuka, gamla m fl.
• Folkhemmet är upplöst. Det finns inte ett starkt skyddsnät, men de flesta blundar för detta faktum och vänder ryggen åt den som uppenbarligen behöver lite hjälp. Personen hänvisas till en hjälp som ev. fanns i det socialistiska Sverige och inom "Den svenska modellen" men som numera har upphört att finnas annat än på pappret. Man har kanske varken tid eller lust att ta reda om det finns täckning för orden och därför skiter man i t ex uteliggare och tänker: "Orkar han inte gå till socialkontoret, kan han inte skaffa fram motivation nog att bli nykter etc - så får han banne mig skylla sig själv!"
•  Den privatperson som lägger ned tid och engagemang på utsatta människor-  utan att ta betalt för det och utan att vara anslutna till någon förening - betraktas som underlig.
• Det är fult att vara snäll. Öga för öga, tand för tand, bulle mot bulle och middag mot middag är det som gäller.
• Institutioner av olika slag har i hög grad avskaffats. "Kvarboendeprincipen" är en princip som kör över många av dem som p g a skröplighet vill bo i ett slags kollektivboende, där det viktigaste inte är personal utan närhet till andra människor, dvs trygghet. Regeringen säger att trygghet är att bo hemma. Det har regeringen bestämt! Trygghet är fyra väggar, fyra plastaskar med gammal mat och en rulle medicin.

Nå, detta är mina åsikter - vad ser forskarna?

En blivande socionom berättade för mig att ett forskarutbyte hade ägt rum mellan och Sverige och Indien. Den indiska studien kom fram till att:

SVERIGES STÖRSTA SOCIALA PROBLEM ÄR ISOLERING!

Sjukvården står frågande inför gamla, vithåriga damer, som på sjukhuset plötsligt drabbas av hjärtklappning mm, trots att de är färdigvårdade. Sedan har man insett att de helt enkelt haft alkoholabstinens.

Jag såg en  85-årig kvinna i System-kön förra veckan, mitt på vardagen. Hon såg så rar och fin ut. Hon såg inte ut som alkoholist. Hade nog börjat använda sent. I korgen hade hon en stor flaska Whisky och en flaska Konjak. Jo, starka varor behövs mot stark ensamhet…

65 % av de pensionärer som är singel använder numera alkohol och tabletter för att uthärda ensamheten.

SÅ – HUR KOMMER MAN I KONTAKT MED EN ANNAN MÄNNISKA I DET HÄR LANDET?

Datorerna tar över allt mer. De äter upp oss. Människor tas bort från Posten. Kassor i livsmedelsaffärer görs om till självbetjäning. Diverse institutioner som man kan behöva ringa till – och samtidigt få lite MÄNSKLIG KONTAKT låter en datoriserad röst ta över det mesta av ”samtalet”. Överallt möts vi numera av digitala röster i landets alla växlar:

Här ges möjlighet att:  Skratta åt eländet!

Jag uppskattade verkligen Fredrik Lindgrens program ”Världens modernaste land”, där många viktiga frågor och påståenden tas upp, t ex

”Hur påverkas man av att bo i ett mörkt, kallt och glesbefolkat land? Blir man blygare och mindre social? Var kommer de svenska oskrivna reglerna från: att man inte ska prata med folk på bussen. ”

Han bekräftar också sådant som jag numera är tvungen att acceptera: Vi SKA sitta glest på bussen eller tåget. Vi SKA inte prata med varandra, längre. För det var inte så för 20 år sedan. Man kunde faktiskt prata en stund på långfärdsresor med andra pratsugna. Men sedan robotiserades vi och består numera av ben, kött, blod, hud, plåt och elektronik. Det yttersta lagret av svensken kallas inte längre huden utan Iphonen.

Foto från den senaste långturen med buss jag gjorde:

SVENSKENS ATTITYD TILL OMVÄRLDEN - STÖR MIG INTE!

De enda som pratade med varandra var somalierna (som vanligt), medan den ursvenska tjejen på bilden markerade på alla upptänkliga vis att hon ej ville vara kontaktbar: Sovmask, öronproppar, kudde och stödkrage. Restiden är numera något som måste sovas bort och tiden slås ihjäl. Förr kunde en resa leda till spännande möten med andra människor.

En kurator  berättade för mig om en svårt MS-sjuk kvinna, som hade bestämt sig för att avsluta sitt meningslösa liv. Skoven förde henne bara djupare och längre bort från livet. Först skulle hon bara göra en sista resa, med tåg. På tåget satt det en man, som blev förtjust i henne och ville fortsätta sin livsresa tillsammans med henne, trots hennes sjukdom. Hon var ju något mer än en diagnos. Hon ringde sedan sin psykolog och sa: ”Jag inställer självmordet! Jag har mött kärleken!”

Men, det skulle ju inte kunna hända idag…

De naturliga mötesplatserna saknas och nåde den 55-åring som går ut ensam och hänger på krogen eller nattklubben. Den enda tolkning ungdomarna gör är: ”Aha, en desperat tant som vill ha ett nyp! Tja, hon ser ju bra ut så varför inte?”

Men på kontinenten kan man gå in på barer, pubar etc och faktiskt bara prata en stund med någon. På den lokala puben får man en liten vänkrets efter ett tag.

Jag minns när jag gick och shoppade vid ett-tiden med en engelsk kvinna i en holländsk stad och hon plötsligt sa: ”Ok, now let´s have a drink!” Jag blev förstås något chockad eftersom det var en tidig vardag. Hon skulle ju ha sagt: ”Now, let’s have a cup of coffe!”  Men jag följde med in på puben.

På bardisken, satt det en söt liten HUND (!) och bredvid  satt en fetlagd dam runt 70 – OCH DET VAR OKEY!??

 Allergivarning! Tantvarning! Var är dörrvakten? Va? Finns ingen!

Jag frågade en holländare om det var okey att byta om på stranden, och han sa: ”This is Holland – here EVERYTHING is okey!”

Man tycks där nere ha accepterat att människor är människor på gott och ont. "Go with the flow"!

Jag undrar om inte en hel drös med bokstavsdiagnoser skulle ramla av på vägen till Italien? Att jag pratar mycket, livligt och ofta med händerna skulle ju inte vara så konstigt längre? Att jag är en udda konstnärssjäl skulle kanske plötsligt bli pikant i stället för autistiskt?  Är det inte hela landet som har autism? Rasar inte ADHD epidemierna lite väl intensivt i de svenska skogarna? Är inte lite för många utbrända?

Svenskarna reser så mycket. Varför kan vi inte lära oss av de andra länderna och importera lite gemyt?

Hur kan danskarna må så mycket bättre än oss? Deras land är ju inte heller särskilt varmt ut klimatsynpunkt? De kan också snöa inne på vintrarna.

Under en liten resa i Europa kände jag ofta att jag reste i andra världskrigets skugga. Det fanns muse'er överallt. Det fanns sår i gamla människors hjärtan. Man hade lidit, försakat, kämpat OCH STÖTTAT VARANDRA för att kunna komma tillbaks. Man hade ropat till Gud om räddning undan bomberna. Människorna var beroende av varandra och Gud för sin överlevnad.

Jag bad min son köra hem via  Kölnerdom i Tyskland. Varför visste jag inte. Jag sögs  mot ett altare i ett hörn av kyrkan, som var till för bön och kontemplation. Jag fastnade där – medan en himmelsk kärlek började flöda igenom mig på ett enormt starkt sätt. Jag ville aldrig gå därifrån – för platsen var helig. Jag kollade lite på min son: ”Känner du?” Han nickade. Det var verkligen en stark kraft där. Men sedan hände något som är typiskt för oss något mediala: Jag sögs tillbaka till kriget. Människor skrek ut sina böner till Gud: ”Låt mig slippa dö! Rädda oss!” Jag hörde bomberna falla runt omkring mig och kände all ångest de dödsdömda hade känt. Sedan svimmade jag av och min härdade son fick släpa ut mig ur ”tidshålet”. Precis ALLTING runt omkring katedralen hade bombats sönder, allt utom böneplatsen.

På Malta, som också bombades sönder under kriget, finns det en kyrka i staden Mosta. Där finns det en bomb kvar som minne av Guds hjälp. Den fälldes över kyrkan medan 300 personer satt där och bad. Taket skadades lite när bomben föll igenom taket – men den detonerade aldrig! Ön är fortfarande mycket religiös och har ett mycket omfattande välgörenhetsarbete i b l a Caritas (kyrkans) regi; Jag fann att jag till en billig penning skulle kunna få hem färsk mat varje dag. Det kan jag inte här. Ca 65 kr för gammal mat i plast, som ska räcka i fyra dagar. (Den var oätlig, så jag lever på näringsdrycker nu)
  http://www.caritasmalta.org/

Vi har haft det för bra, för mycket fred, för mycket individualism kombinerat med en naiv övertro på att Staten fixar allt åt alla.

Är det inte dags att vi vaknar upp nu och inser att Folkhemmets tid är över? De hemlösa får inget hem, missbrukarna inte längre behandlingshem, de dementa tvingas bo hemma eller på hem delvis obemannade, de gamla eller de sjuka i isolering hemma p g a ”Kvarboendeprincipen” och allt fler super därför. Kan vi lägga om kurs, ändra boendemiljöer, skapa mötesplatser, börja prata med varandra, börja ta ansvar för varandra, börja bry oss och be att vi förskonas från att bli kärlekslösa isstoder i ett av världens ensammaste länder. Kanske behöver vi ta kontakt med en ängel som kan visa oss vägen tillbaka till Kärleken?

 Måste man klä ut sig till nallebjörn för att få en kram?

VAR ÄR MIN MEDICIN?!

AVREGLERINGEN AV APOTEKEN

http://www.svt.se/nyheter/sverige/svarare-fa-tag-i-medicin-efter-reform

Jag startade den här bloggen  framför allt för att synliggöra sjukdomen Reumatoid Artrit. Den verkade så märkligt osynlig och människors kunskaper mest baserade på fördomar. (T ex att man kan bota sig själv med vegankost) . Så är det inte.

Jag hann bara börja blogga då det dök upp ett radioprogram om hur det är att vara ung och leva med RA (tidigare inlägg!). WOW, tänkte jag! Upplysningens ljus börjar sprida sig ! Tjejen var ung och detta gav budskapet: RA är inte bara en sjukdom för gamla tanter! Ännu en fördom punkterad!

Och igår – WOW ! En representant för REUMATIKERFÖRBUNDET uttalade sig om hur dåligt de nya, vinstdrivande apoteken fungerar för dem som är sjuka på riktigt och behöver särskilda, receptbelagda mediciner, inte bara Alvedon. En svårt rörelsehindrad reumatiker kan behöva kamma igenom 4 – 6 apotek innan hon fått ihop de mediciner som behövs – och hur ska hon klara det själv? Nej, det går ju inte. Men detta är ingenting att förundras över;

Apoteken är inte i första hand till för de sjuka numera, utan för dem som nio på kvällen känner ett desperat behov av Loréals hårbalsam, foundation, handkräm och vitaminer – annars kan de inte somna!

http://www.youtube.com/watch?v=84SUfl8Yv4k

"Chemotherapy - because you're worth it!" låter inte lika attraktivt, rent marknadsmässigt sett.

Apoteken ska ge 20 procents avkastning. De sjuka måste på något vis bli lönsamma!

Apoteken är nu primärt till för att tjäna pengar, inte människor. Detsamma gäller för alla avreglerade samhällssektorer. Det är så man går från välfärd till o-färd, från alla människors lika värde (demokrati) till alla människor OLIKA VÄRDE! (Ekonomistisk diktatur)

En ung man sa i ett radioprogram att han trivdes med vimlet av apotek i Stockholm, som har öppet till kl. 22. Där kan man få hjälp med förkylda ungar sent på kvällen. Man kan gå dit när som helst, snacka och få goda råd. Det där låter ju bra, såvida inte Apoteken tar över för mycket av sjukvården, den riktiga.

Tja, här i Småstad känner jag inte till något apotek som har öppet så länge...

Apoteket AB skriver: ”Vår rådgivning och våra lösningar ska inspirera till ett liv i hälsa och göra det enklare att må bra.”

Det låter i mina öron som om målgruppen primärt är DE FRISKA. Dolt budskap:

Stay FOREVER YOUNG!

MEN DE SJUKA: utförsäkrades, nekades dagligt bröd, fick allt sämre tillgänglighet till sjukvård, blev allt fattigare, fick allt sämre status, allt sämre tillgänglighet till medicin och nu kraftigt förhöjda avgifter för medicin och läkarbesök.  Någon som ser en röd tråd här? Befinner vi oss inte på ett sluttande plan här? Homo sapiens överlevde tack vare sin empati och stam-sammanhållning.

Dags att förnya rasen?

I början kom avregleringen som en chock för mig. Jag fick vänta en evighet på att få betjäning. Sedan började det slitsamma arbetet för farmaceuten med att registrera mina inköp via ett datasystem, som inte var samordnat med övriga aktörers. Så hon arbetade hårt ca 20 minuter per preparat för att göra mina inköp kända för de andra bolagen, så att jag kan kunde garanteras högkostnadsskydd. Jag hamnade i en situation där antingen jag eller farmaceuten var nära att bryta ihop. Jag undrade om det inte fanns "vänt-sängar" någonstans?

(Tittar just nu på Rapport, 4 sep 2012, där de berättar att en farmaceut på just MEDSTOP p g a stress råkade ge en kund tung neuroleptika av misstag. Jodå, han gick i däck och fick ta ambulans till sjukhuset.)

 Den, stressröda farmaceuten på Medstop i min stad sa:

-         Vi hinner inte med! Du kan väl komma tillbaka på onsdag kl. 13.00  – ska vi säga det?

-         Visst kan vi säga det, vi kan säga vad som helst -  men verkligheten är den att jag inte har en aning om hur jag mår på onsdag kl. 13.00. Jag är nämligen SJUK! Idag funkar det. NU är jag här – men jag kan alltså inte få min medicin utan förbeställning?

Efter allt trassel med apoteken så vände jag mig till Dosapoteket, eftersom jag har pillren i en påse, dock inte mina sprutor eller cellgifter. Men, numera ringer jag till Dosapoteket och beställer alla mediciner där. Några dagar senare går jag sedan och hämtar ut dem på "mitt" apotek. De ligger då där och väntar på mig i en låda, färdigexpedierade. Jag måste begränsa mig till ett apotek för att det hela ska funka smidigt. Jag har nu alltså ett ännu mer begränsat liv i stället för ökad VALFRIHET.

FÖRBESTÄLLNING – ENDA SÄTTET FÖR SVÅRT SJUKA ATT FÅ UT SIN MEDICIN!

DEN TID DÅ JAG BARA KUNDE FLAXA IN PÅ ETT APOTEK MED ETT RECEPT I HANDEN OCH SÄGA:  JAG BEHÖVER DEN HÄR MEDICINEN – NU, DEN TIDEN ÄR ÖVER!

2013 upphör apotekskedjornas samhällsansvar ännu mer. De kan då bestämma var de vill etablera sig – där de tjänar mest PENGAR!

Nedläggningshotade apotek är b l a Kronans Droghandel i Tärnaby. Efter nedläggningen har invånarna där 23 mil till närmaste apotek!!! Kan detta kallas förbättrad service?

Om enbart marknadskrafterna ska styra Sverige då slår man ut svaga grupper, d v s de ej lönsamma.

Om boende i glesbygd ska innebära  att man varken har tillgång till vårdcentral, sjukhus, medicin, ambulans, polis, brandkår, fast telefon eller mobil med täckning, taxi och annat som nedmonterats då är det väl bäst att alla flyttar in till ca fem storstäder? Slå upp en massa baracker där så att vi får plats!

Problemet är att vårt land är arealmässigt så stort att det krävs en statlig styrning för att ha en levande landsbygd eller levande småstäder. Vi är inte många som bor här i det till ytan femte största landet i EU. Avreglering i tättbebyggda länder borde inte förorsaka så stora problem som här. Likformningen av EU-ländernas livsstil ser inte ut som en framgångshistoria ur mitt perspektiv.

Hmmm…kan det vara så att vargfrälsta Bryssel tycker att det skulle vara bra om svensk glesbygd  förvandlades till spännande viltreservat, där man kan ha safaris och få skjuta varg, lodjur, björn och älg? 

Det vore tråkigt bara om man av misstag råkade skjuta en reumatiker på snöscooter - på väg från Storuman till Lycksele för att hämta ut sitt cellgift (bara 10 mil!)

MAN MÅSTE VARA FRISK FÖR ATT VARA SJUK!