”DEN SVENSKA MODELLEN”, del 2

Detta inlägg ansluter till det föregående. Hur kan Reinfeldt ta patent på tre kända ord, som han sedan fyller med ett helt nytt innehåll?

 

Jag har uppfattat "den svenska modellen" som en beskrivning av en samhällsmodell, där alla skulle vara fria att leva ett individualistiskt liv utan dåligt samvete? En kvinna kunde arbete medan samhället passade barnen. Människor var fria att arbeta var de ville eftersom man kunde lita på att samhället tog hand om de gamla, svaga föräldrarna.

Folkhemmet såg till att alla fick en lägenhet, missbrukare fick grundlig behandling (om de ville) och rehabilitering. Sjuka fick sjukersättning och naturligtvis vård och habilitering. Habilitering innebär ett värdigt liv. Rehabilitering innebär en återgång till arbetslivet.  Detta förutsätts i Human Rights inte vara möjligt för alla sjuka, bara för de mindre sjuka. Jag hoppas att reglerna för Funktionshindrade fortfarande gäller inom EU men eftersom Utförsäkringen har kunnat äga rum i alla fall så frågar jag mig vad de är värda? Varför talas det i Sverige alltid mot andra länders brott mot de mänskliga rättigheterna när vi själva ständigt bryter emot dem?

 

Jag har själv inte kunnat driva någon rättslig process eftersom jag själv inte har blivit utförsäkrad (har en gammal, fast sjukpension) och jag har inte funnit någon som ens orkat vilja driva en sådan process med mig som medhjälpare eftersom de jag känt till har brutit ihop totalt, fått cancer och blivit upptagna med "basic survival". Här är ett citat från FN:s stadgar, där det talas om den sjukes rätt till en personligt kopplad ekonomisk trygghet:

 

6.
Människor med funktionsnedsättning bör få behålla ett ekonomiskt stöd så länge som deras funktionsnedsättning finns kvar. Stödet skall dock inte avhålla dem från att söka arbete. Det bör inte minskas eller dras in förrän den som får det har uppnått tillräcklig och trygg inkomst.

 

FK drog ju bara bort sjukersättningarna efter X antal dagar utan att bry sig om den sjukes situation över huvud taget. Faktum är att jag inte vet varför Sverige inte har blivit fälld i någon domstol för detta?

 

Låt mig få skriva vidare om den svenska modellen och dess motsats:

Motsatsen till den svenska modellen var ju de länder där t ex socialbidrag saknades. Det var storfamiljens uppgift att ta hand om sjuka eller gamla, både ekonomiskt och på andra sätt.

Därför skaffade man sig (eller skaffar sig) så många barn som möjligt.

 Men  i Sverige av idag har storfamiljerna upplösts, och de mindre enheterna allt oftare. Syskon känner absolut inte något ansvar för varandra. Barnen skulle aldrig komma på idén att försörja en utförsäkrad mamma i 60-årsåldern.

Jag läste i en engelsk tidning hur man debatterade Utförsäkringen i Sverige. En utförsäkrad kvinna tog strax efter beskedet livet av sig. Hon var 60 +. Hon hade ett eller två barn. Någon tyckare i tidningen skrev: ”Hon måste ju ha tagit sitt liv för att hon var psykiskt sjuk, inte av andra skäl. Hon hade ju vuxna barn som kunde försörja henne!” Suck, tänkte jag! Så lite de vet där borta om hur det är ställt med Sverige.

Så, vad sjutton innebär den svenska modellen av idag?

Barnen jobbar ev. i något annat EU-land eller i en annan stad. De kan ofta inte ta hand om sina föräldrar och vet kanske inte ens om hur ofta ordet ”anhörigstöd” numera används i kommunerna - som ett slags axiom - d v s man utgår från en verklighet som ofta inte finns.  

Beträffande nollvision om självmord ville man skicka ut information till svenskarna om ”hur de bemöter en nära anhörig i depression”. Anhörig? Vem kan räkna med dem? Friska anhöriga räknar än idag med att stat och kommun tar hand om sina invånare. Det är väl det som gäller? Svar: NEJ! Det är slut på sötebrödsdagarna. Vilsna,  utsatta människor kan faktiskt gå under, ta sina liv, frysa ihjäl eller svälta ihjäl.

Vi kan välja att öppna ögonen och SE SITUATIONEN SOM DEN ÄR ELLER BLUNDA.

Jag hoppas att allt fler blir medvetna om Nyspråkets innebörd. Vad betyder ”mer pengar i plånboken åt den som jobbar?” Jo, det betyder givetvis att de sjuka kastas ut i kylan, periodvis helt utan inkomst. Det betyder att alla som inte producerar eller levererar får finna sig i att inte få vad de behöver; skolbarn med lärarlösa lektioner, sjuka eller gamla som dukar under. En sjukvård som inte längre räcker till för alla.

Västra Götalands regionen kommer att fortsätta med enorma sparbeting, samtidigt som skatten höjs. Den kommun jag bor i ska spara bort drygt 50 miljoner inom den sociala sektorn i år.  B l a ska 30 äldreboendeplatser bort samtidigt som det ska bli mycket svårare att beviljas hemtjänst. Varken vård borta eller hemma? Vad kallas det på gammalsvenska? Jo, ÄTTESTUPA!

 

Jag ska snart opereras igen. Måste fylla i en blankett. Där står det: ”Finns det någon anhörig som kan vara hos dig under det första dygnet, då du kommer hem ifrån dagkirurgin? Du bör ej lämnas ensam då.” Skulle min son, som jobbar övertid i en annan stad, trots en arbetsskada han aldrig kan få igenom, sitta här hos mig? Självklart inte. Kan han ta ledigt? Nej, han är ”behovsanställd” p g a effektiviseringar och att företaget blivit uppköpt av ett multinationellt företag. Att ta ledigt en dag = sparken! Han är sjuk men har bestäms sig för att dö på sin post, eftersom det saknas alternativ. Partiell sjukersättning? Ha, ha! Glöm det.

Jag sitter med blanketten framför mig.  Detta blir min nittonde operation. Jag stirrar på krysset och sedan skriver jag i marginalen: "Nej, jag har ingen som kan sitta här hos mig ett dygn efter operationen. Vad tänker ni göra åt det?" Jag förväntar mig givetvis inget svar - detta är bara en skendemokratisk manöver och jag måste medge att det ser snyggt ut. Mitt enda nöje är att klottra marginalerna fulla med sådant de inte vill veta.

Jag vill tacka Uppdrag Granskning för det arbete de lägger ned på att upplysa dem som vill låta sig upplysas om de egentliga förhållandena i landet inom en rad samhällssektorer!

http://www.svt.se/ug/planerade-salja-saab-till-vrakpris-bakom-ryggen-pa-muller

Jag reagerade oerhört negativt på svenska statens totala ovilja att ge SAAB och Västsverige ett hjälpande handtag när denna jätte hamnade i kris, samtidigt som VOLVO/Pinifarina i Uddevalla samt VOLVO i Göteborg. Det man sa var i princip: ”Vi tänker inte göra ett dugg för att förhindra att Sveriges bilindustri går under!” Uppdrag Granskning har bevis på att man ville rea ut SAAB till ett löjligt lågt pris utan aktieägaren Mullers närvaro eller vetande. Muller undrade:

 ”Varför ska Holland rädda Sverige? Varför ska Ryssland rädda Sverige? Varför ska Kina rädda Sverige? VARFÖR KAN INTE SVERIGE RÄDDA SVERIGE?”

 Jag undrar detsamma? Vi konkurrerar med ett kommunistiskt land där staten är inblandad i det mesta – Kina - men här ska staten inte blanda sig i något över huvud taget, inte rädda några som helst företag. Varför? Jo, för att fjäska för EU-kommissionen och visa hur duktiga vi är i att konkurrensutsätta varenda liten del av samhället – tills allt kollapsar, i hopp om att få så mycket inflytande i EU som möjligt. Glöm det! Vi är ett pyttelitet land. Om Skottland m fl EU-länder kan skydda viktiga samhällsfunktioner genom statligt inflytande, så kan vi det också!

 

Regeringen valde att låta Västsverige gå in massarbetslöshet, här tvingas man höja skatterna successivt och göra massiva nedskärningar i sjukvården och kommunal omsorg på samtliga nivåer.

Det behövs nämligen arbetande, skattebetalande människor för att det hela ska gå runt. ”Ja, men staten kan ju inte gå inte ...” säger någon. Men staten är ju VI, vi som ska betala mer skatt, vi sjuka som ska betala allt högre avgifter för både sjukvård och stöd i hemmet. DET ÄR VI ALLA SOM I SLUTÄNDAN FÅR BETALA FÖR DEN POLITIK SOM NU FÖRS! Vare sig vi vill eller inte.

Nöjen som att skjuta SAAB i sank kostar pengar. Staten tycks se detta med konkurrensutsättning som en slags sportgren där det gäller att bevisa att Sverige är bäst i EU-spelet. Jo men, det klart att Sverige är bäst. Så har det ju alltid varit, vem skulle kunna tvivla på det? Behöver vi ens bevisa något?

 Tänk – att just i kväll, i det novembermörker där tiotusentals hemlösa svenskar inte skymtar något som helst ljus i slutet av tunneln dök detta Göteborgs-initiativ upp i SVT:

SOCIAL HOUSING! Tillstånd att frångå reglerna om konkurrensutsättning för att kunna bygga billiga bostäder, typ på samma sätt som ”samhällsnyttan” en gång fick lov att göra, för att kunna lösa de mest akuta bostadsproblemen. Ett fräscht försök att bryta med det nedbrytande EU-projektet och låta stat eller kommun få lov att ta ansvar för människors överlevnad i stället för att ständigt göda det svällande ”vilddjuret” – marknadskrafterna. TACK GÖTEBORG! STÅ PÅ ER!

http://www.svtplay.se/klipp/345665/social-housing-testas-i-goteborg

 

 

 

 

 

ÄTTESTUPA ENLIGT ”DEN SVENSKA MODELLEN”

En gång kommer de flesta att bli gamla. Jag vet att många inte vågar tänka på det – att de vet hur eländigt det är ställt för de gamla, men vi svenskar tycks ha förlorat förmågan att göra motstånd mot statsmakterna? De som har råd kommer att köpa in sig i ”Gated Communities” eller liknande, där de kan få den omsorg de behöver.

De fattiga åker in i Ättestupan, så är det, och så här kan den se ut i dagsläget:

 ”Anna” arbetar i vården och tar på fritiden hand om sin allt sjukare, gamla mamma. Anna blir allt mer utsliten och gör en ansökan om äldreboende för sin mamma. Det blir förstås avslag. Mamman är inte 110 år, inte 100 % dement, inte 100 % döv eller blind. Avslag.

 Anna överklagar till högre instanser och fortsätter med det år efter år, medan hennes krafter sinar ut och hon går emot utbrändhet. Efter tre år ger myndigheterna upp och mamman kommer in på hemmet. Där lämnas hon mestadels ensam i en säng i ett litet rum. Personalen kommer förstås in med mat då och då, som hon inte orkar äta p g a svaghet, ensamhet och att hon blir allt mer uttorkad. Efter en stund kommer de in på rummet och säger: ”Jasså?! Du har inte ätit din mat – skyll dig själv!” De tar maten med sig ut och lämnar rummet.

 Mamman ringer Anna och kvider: ”Hjälp mig, jag törstar ihjäl! Kom hit!”

Anna skyndar sig till mamman efter jobbet och ger henne glas efter glas med vatten och näringsrika drycker som mamman begärligt sörplar i sig, som en törstande i öknen. Personalen borde ha insett att de först måste ge henne att dricka eftersom slemhinnorna successivt kan torka ut hos de gamla (och hos sådana som mig, som har Sjögrens Syndrom).

 Personligen går jag mest på måltidsersättningar då jag är för ensam och svag för att orka äta. Bara de dagar jag träffar folk och rör lite på mig får jag matlust. Men jag överlever ändå – på mina näringsdrycker. Vet inte personal på äldreboenden att detta alternativ finns?

Gamla som lämnas ensamma blir förstås oroliga och ångestfyllda. Då är det dags för psykofarmaka och de biverkningar som kan uppstå hos dem som egentligen inte är psykotiska eller psykiskt sjuka. Ensamhet är ingen psykisk sjukdom utan ett socialt tillstånd som skapats av det omgivande samhället, vars ansvar är att ta hand om de mest hjälplösa. Det botas med mänsklig närvaro, inget annat!

 Mamman blir yr i huvudet, får hallucinationer, blir trött och medvetandesänkt, tappar allt mer kontakten med moder Jord och glider bort från livet. Hon faller förstås ibland och skadar sig, det brukar bli så för dem som får mycket psykofarmaka eller saknar en matta som känner av att den sjuka försöker gå själv och då ger signal till ett larm. (En sådan matta krävde jag att min mamma fick.)

Nå, mamman överlevde inte mer än ett år på äldreboendet. Hon dog av svält och biverkningar till psykofarmaka.

Medan Anna berättade detta ringde en vän ifrån Skottland till mig. Han berättade att hans pappa hade kommit in på ett äldreboende för krigsskadade från andra världskriget, d v s specialinriktat äldreboende?! Han hade en minilägenhet med egen trädgård, där han kunde ströva runt utan att komma bort, så att han fick frisk luft varje dag. Det fanns gott om personal, som såg till att han fick in sig all näring han behövde.

-        Men känner han sig inte ensam där?

-        Ensam? Why? Han är tillsammans med alla de andra på boendet varje dag, och personalen förstås! Detta är som ett första klassens hotell.

-        A first class hotel???

-        Yes.

Jag undrade då om de anhöriga fick betala en hel del extra för denna exklusiva vård? Svaret var Nej. Detta var en del av den skotska välfärdsmodellen. Jag trodde på James eftersom jag besökte honom nyligen och såg alla möjliga tecken till välfärd, b l a inte en enda hemlös i de skotska byarna och småorterna. Glasgow vill jag inte uttala mig om.

 Efter 60 åker man gratis med kommunala bussar och kraftigt subventionerat för övrigt. På vårdcentralen träffar man aldrig mer än max tre läkare. Är man hemlös står man i en kommunal kö på max tre veckor. Bor man i flera decennier i samma radhus (statsägt) så betalar man efter pensioneringen ingen hyra! Är man ensam går man till den lokala puben där även äldre accepteras, alltid öppet. Blir man för dement eller svag så kommer man direkt in på ett äldreboende med god omvårdnad.

 Rheinfeldt -  du kan väl ta patent på orden ”den svenska modellen” och missbruka dem på samma sätt som du gjort med orden ”det nya arbetarpartiet” – men jag hoppas det finns tillräckligt många som fattar att du ljuger, manipulerar och skapar ett nyspråk som ingår i de metoder man använder för att vilseleda ett folk.

 

 

 

 

 

 

LYCKA ÄR ETT PAR SKOR

Du, kanske liksom jag, tar det som en självklarhet att kunna gå till en skoaffär och leta efter skor man tycker är snygga, tuffa, bekväma, sexiga etc. Det var roligt att handla skor och ha olika skor som passade med olika slags kläder.

De första tio åren som reumatiker försökte jag hitta allt bekvämare skor i vanliga affärer, tills det inte gick mer. Jag behövde ha inläggsvaggor i skorna, dvs ett större djup, med det fanns ju sällan.

Jag har aldrig varit inbjuden till Nobelfesten, och det är jag tacksam för. En låg, snygg, skimrande klänning + adidads sportskor, eller kanske ett par svarta klumpar med karedborreband på? Nej, det går ju inte. Alltså avstår man från festen (om man var kallad) samt klänningen. Man börjar backa ut ur livet, blir plötsligt gammal, grå, hopplös, går alltid klädd i långbyxor...och hoppas på Mirakel - att någon skulle komma på att det där extra djupet vi behöver får att trycka in ett par inlägg faktiskt är möjligt att skapa i ett par vanliga skor och ändå kan de bli snygga, smala, moderna skor för vanliga kvinnor med reumatism, alltså inte för en sämre sorts människor, som kallas reumatiker.

JAG VILL HA SEXIGA SKOR FÖR REUMATIKER!

Jag började köpa skor på ett sjukhus i Göteborg. Det fanns just inget att välja på, man fick ta det som fanns. Senare - i Småstad fanns det en affär där man för 600 kr kunde få avgjutna inlägg + skor fastän det annars kostar ca 4 000 kr utan tillstånd från landstinget. Det fanns långa hyllor med skor där man kunde söka sig fram. Det kändes rent himmelsk! Nu hände det  t o m  att jag kunde få beröm för ett par snygga skor. Det kändes nästan som om man vore en riktig människa!

Men så utplånades paradiset av effektiviseringarna igen. Landstinget misstänkte att reumatikerna hade blivit skomissbrukare! Så de drog in tillståndet efter en tids krig i lokalpressen. Sjukhuset påstod sig vara lika bra, minst. Så jag gick dit och kollade. Jodå, det hade kommit upp en del hyllor med snygga skor. Jag kunde knappt tro mina ögon! Men helt klart ville de just nu imponera på folk. Jag misstänkte att allt var en synvilla. Det var det också. Sedan striden var vunnen försvann skorna igen.

Nä jag behöver skor så säger jag till oroptedteknikern: "Jag behöver nya vinterkängor!" Det tar några sekunder så har han hämtat en karftong och så smäller han ned skorna framför mig: "HÄR! Här är de!
Där sitter jag och stirrar på de svarta kängorna, gjorda i mjukt kalvskinn. " Men - det finns ju inga hårda väggar som ska hindra vristerna att rasa inåt. Bara inlägg räcker ju inte till för det."
"Det är de enda vi har - och vi har bara en levernatör!" Jag ville bara gråta och kände total maktlöshet i händerna på makthavare som inte vet ett enda dugg om ben som faller sönder och behöver STÖD.

Kängorna lutade värre än lutande torenet i Pisa redan efter ett par månader. Sedan började jag leta i vanliga affärer igen. Jag fick in kallelse till sjukhuset eftersom jag behövde lågskor på våren och det de då kastade ned framför mig fick mig att vilja skrika och kleta ortopedteknikern full med gips. Det satt en Quinna med smala fötter framför honom, opererad tre ggr för att passa in i skor och efter allt detta lidande kunde jag inte serveras annat än detta????  JAG ÄLSAR ATT DANSA DISKO!

Dessa enorma kardborreband - är de verkligen nödvändiga. Hela babylooken?

Beträffande sandaletter sa de att de inte hade några alls, bara några sandaler med öppna tår. Om det är något en reumatiker inte vill visa så är det sina tår. De värker sönder, lägger sig på varandra, opereras genom att man tar bort stora delar av tån. 15 år senare har man ändra metod så att tårna ser okey ut på den senast opererade foten, men problemet kvarstår. Att visa upp en deformerd och en snygg fot är ändå otänkbart för mig. Man vill gömma sina handikapp så gott det går. Jag gav upp om sjukhuset och letade i vanliga affärer och fick in inlägg i två skor faktiskt!

Så smala, från sidan, kan skorna vara! Och i o m dessa två skor som hade plats för inlägg så kunde jag för första gången på 15 år våga gå ut med klänning på mig varma sommardagar!

Jag har använt skorna två säsonger och de är inget att skryta över i en modeblogg, men detta är som sagt ingen modeblogg utan mer en överlevnadsblogg.

Tänk om fler skotillverkare kunde göra fler skor med ökat djup för inlägg! Tack ni som tillverkade "mina" skor! Annars hade jag kanske fått leva resten av livet utan tights eller klänning. TACK!