VEM ÄR EN HORA?

Mitt förra inlägg diskuterar olika förhållningssätt till Prostitutionen i olika länder. En prostituerad eller "hora" brukar definieras som en person som tar betalt för sex, men gränsen är flytande till vem som är en hora eller inte.

Man kan i ersättning för sex erbjudas dyra drinkar på krogen, fina middagar med nätdejten eller, som jag, få ett frieri från en 30 år äldre gammal man, som menade att jag alls inte behövde vara kär i honom. Han skulle ge mig dyra resor och ösa pengar över mig, om jag sa ja. Om jag hade sagt sa skulle jag ha betraktat mig som en prostitutionsvariant.

Jag har funderat på begreppet "hora". Ordet tycks ha blivit allt vanligare idag, tillsammans med andra ord som: slampa, slyna, luder, fnask, fitta etc. Men vilka ord finns för den man som har "fri sex" - horbock? Om jag ser rätt så  är kvinnan väldigt långt ifrån att vara sexuellt jämnställd med mannen idag. Det mannen gör är manligt. Om kvinnan gör samma sak är hon en hora.

Vi minns Instragram upploppen:
"Två tonåriga tjejer åtalades i dag, misstänkta för att ligga bakom det Instagramkonto där andra unga hängdes ut som slampor".

Jag vet inte exakt vad dessa "slampor" hade gjort för fel eller om händelsen är en markör för en tillbakagång i tiden, d v s att det enda rätta idag, igen, är att kvinnan ska "hålla på sig"?

Kort tillbakablick:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=3401361
"På 60-talet kom P-pillret och "därmed kunde kvinnan själv ta kontroll över sitt sexualliv och bestämma när hon ville föda barn och debatten om fri sexualitet och kvinnlig frigörelse tog fart. I Sverige väckte Kristina Ahlmark-Michanek 1962 stor uppståndelse med en debattbok där hon bl a argumenterar för erotisk jämställdhet med mannen."

Vid denna tid bröt också Hippierörelsen fram med "Make love, not war! Naturlighet. Nakenhet. Fri kärlek. Boendekollektiv med eller utan fri kärlek. Kvinnor kastade sin BH och sina hämningar. Vissa började ta för sig på samma sätt som männen alltid hade försökt göra.

Sedan kom 80-talet och AIDSEPIDEMIN. Det där med fri sex började verka farligt. Individualismen växte sig starkare och det där med "Flower Power" och kärlek till hela världen var passé. MEN på krogar och dansställen frodades den fria sexualiteten som aldrig förr. Aids var ju ändå mest till för homosexuella? Inte behövde hetrosexuella bekymra sig? Kondomen undveks av männen - och förresten - hur kan man få på sig en sån när man är påverkad av alkohol? Vad fanns att frukta mer än Klamydia? Och den gick ju snabbt att bota med antibiotika.

Frågan sedan 80-talet och framåt handlade mest om VAR man skulle ha sex, inte OM. Jag, som tjej, upplevde det svårt att komma i kontakt med en man, på riktigt. De flesta ville bara ha ett one-night-stand och sedan bli av med horan, förlåt, kvinnan menar jag. Om jag gav efter för påtryckningarna kände jag mig totalt värdelöst efteråt och respektlöst behandlad blev jag.

Till tonerna av Magnus Ugglas låt revs min själ i bitar och självrespekten försvann gradvis - medan jag sökte verklig kärlek, men bara kunde få sex. Året var 1987:

"Jag tycker om dig nu - men tycker jag om dig sen?" sjunger Uggla. Svaret blev oftast Nej. Det obarmhärtiga dagsljuset visade knölarna på mina reumatiska händer och jag kastades i soptunnan.

Jag kom senare att ha ett par längre förhållanden, trots allt, men inte med svenskar! Där var det kört. Storbritannien var min räddning, för att mannen inte var aspackad eller för att inställningarna var annorlunda.
Den här killen kommer in lite på det: svensken super sig full på helgen och en halvtimme innan krogen ska stängas är det dags att hitta någon att para sig med, som ett djur.

Detta är inte en avhandling utan bara några reflektioner utifrån egna erfarenheter samt andra kvinnor jag pratat med. Det ser för mig ut som om kvinnan efter den sexuella revolutionen på 70-talet allt mer sexualiserades, exploaterades och drevs in i ett underläge i förhållande med mannen, på fler sätt än det bokstavliga!

De jag pratat med vill lära känna mannen INNAN de har sex. Men de får sällan chansen, vare sig på krogen eller via nätet.

"Mona" var ledsen för att nätdejten inte hade blivit kär i henne än. "Han säger att vi ska ta det lugnt."
"VA, utbrast jag. Menar du att ni alltså inte har haft sex än?" "Nej, sa hon. Sex hade vi första dejten." Mona letade efter en fast relation men efter ett par sex-träffar ville mannen inte träffa henne mer.
Kvällspressen säger att 50 % av de som träffas på detta sätt har sex första träffen: "Varför vänta när det känns så rätt?" Rätt för vem - kvinnan eller mannen? Han har rest långt och "måste" övernatta och det klart att vi ska ha sex, vi är väl frigjorda nu, eller? Jag tror att många kvinnor känner sig pressade att göra som mannen vill.

En annan kvinna träffade en man via nätet, som hon hoppades bli ihop med. Han ville också ha sex ganska så omedelbart. De träffades några gånger och hade en massa sex. Sedan upptäckte hon honom på ett fik, där han satt med en annan nät-dejt. Hon fanns liksom med på listan över alla dem som han skulle träffa. Han tillhörde dem som bygger nät-harem.

De kvinnor jag skrivit om och många andra letar efter en relation där man får chansen att bygga upp något innan man  har sex, men de eller jag har i stället känt att vi har blivit sexuellt utnyttjade, vi har pressats till att anpassa oss efter den traditionella mansrollen inom det här området. Jag har idag hoppat av den här karusellen eftersom det inte leder till någonting. Den sexuella revolutionen har övergått i en mansdominerad diktatur.

Jag efterlyser Romantik, Sensualitet, Respekt och Säker Sex. Jag undrar hur unga tjejer idag egentligen mår i det kyliga klimat som nu råder - kanske som i Petra Marklunds låt?;

https://www.youtube.com/watch?v=rmfZQpB2-9M
(fick inte in klippet, men öppna och begrunda texten!)

Texten tycks handla om ett krogbesök, med alkohol o efteråt kanske ONS. "Livet är meningslöst."Ja, om kärleken får dö bort och ersätts av engångsligg, analsex/oralsex/könssjukdomar - då är det verkligen meningslöst. Är kvinnan av idag mest ett sexobjekt, en gratishora - i männens ögon?

Kvinnan har lika stort behov av ett sexliv som mannen - MEN DET SER ANNORLUNDA UT!

Ibland kan jag önska att det fanns statliga bordeller så att alla de där männen som bara vill ha snabbsex utan fast relation kunde gå dit, BETALA FÖR SIG, och låta oss som vill lära känna en man på annat sätt än via rumpan få en chans! Petra sjunger "Änglarna gråter". JA, det gör de säkert, när de ser hur många tjejer dras ned i ett sexträsk av förnedring och gråter gör nog många hjärtan dagen efter.

Jag älskar Petras låt, som melodi, samhällsskildring, tidsmarkör och bön:

HÄNDERNA MOT HIMLEN! Vi behöver hjälp!

 

 

 

PROSTITUTION - NOLLVISION ÖNSKVÄRD?

I mina inlägg om missbruk berättade jag om det holländska upplägget med skademinimering. Jag åkte dit för att kolla upp att det jag läst var sant och jo, det verkade så.

Sverige sysslar inte med skademinimeringar inom några sociala sektorer, vad jag vet, utan Sverige sysslar med att vara det stora världssamvetet: Se på oss! Vi tillåter ingenting - utom Systembolaget.

Vi tänker dessutom utrota prostitutionen, världens äldsta yrke, från kartan. Ja, den är redan på väg att försvinna p g a kriminaliseringen av sexköparna. Se bara hur antalet prostituerade på gatorna har minskat! (Och var är de nu - nätet?) DEN SVENSKA MODELLEN fungerar! Men gör den det? Häromdagen hölls demonstrationer EMOT denna modell i flera storstäder världen runt:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5596329

Det finns alltså många som anser att de som säljer sex enligt denna modell far illa!

Vad är problemet? Jo, att de prostituerade, trots allt, tvingas under jorden, utan beskydd och säkerhet för sina liv, har svårt för att bedriva sin verksamhet inomhus eller behålla en lägenhet, tvingas till extremt korta förhandlingar på gatan, utan tid att bedöma situationen. Kanske hoppar hon, för att mannen inte vill åka dit  snabbt in i bilen, där det sitter tre män som sedan våldtar henne.

Nyligen hördes kanadensiska sexarbetares röster i etern. De är inte heller nöjda. Deras verksamhet är HELT kriminell, vilket gör deras livssituation mycket farlig och svår. De fryser och far illa där ute på gatorna. De vill ha en total legalisering eller åtminstone den svenska modellen - fast de kanske inte greppat vad den innebär.

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6380&artikel=5583484

De svenska sexsäljarnas åsikter är svåra att hitta i massmedia. Får de över huvud taget komma till tals? Det är ju mest dem det handlar om. Det är inte DE som säger att vår modell är fantastisk, det är de höga politikerna, förstås. I den mån jag stött på åsikter från tjejerna så är de negativa. Man saknar säkerhet och stöd.

Under min vistelse i Nederländerna strövade jag b l a genom Red Light District. Jag stannade framför ett fönster, på håll, och försökte avläsa kvinnan i fråga. Traffickingoffer? Frivilligt? Hur mår hon? Hann inte "läsa" klart därför att mitt sällskap ville gå vidare. "Ta ett kort!" sa hon. Hon fattade inte vad jag höll med, men jag tog det där fotot för att jag inte hann tänka.

Några steg senare hann polisen ifatt mig.

-   DO YOU SPEAK ENGLISH???!!!
-   YES, I DO, AND I'M A VERY FAST LEARNER TOO!
-   YOU ARE NOT ALLOWED TO TAKE PHOTOS HERE!
-    I GET IT! I WON´T!

Här lärde jag mig något viktigt: Dessa kvinnor, som befann sig inomhus, i bordeller, stod under kompakt bevakning av polisen. Gör de svenska sexsäljarna det? Nej!

På juldagen åkte jag med häst och vagn genom ett sovande Amsterdam. Guiden sa, när vi åkte genom Red Light District:

-    Idag är det stängt här. De prostituerade är nämligen hemma och firar jul med sina familjer.

Jag blev chockad. Vaddå? Semester? Familj? Har de sånt? Vanliga jobb, med lagstadgad semester, kanske rent av avtalsenlig lön? De svenska sexarbetarna har väl sällan familj, lägenhet eller barn? Får hyresvärden veta något tar han både lägenheten och via soc - barnen.

Jag tog reda på att holländskorna fick gå på hälsokontroller varje månad, fick kondomer, lätt fick kontakt med kommunen eller med frivilligorganisationer om de ville ha stöd och hjälp till omskolning, drogavvänjning eller annat.

Jag kom fram till att, även om prostitution inte är särskilt önskvärt, så kommer det alltid att finnas och för dem som utövar det är det bästa att:

1. de får vistas inomhus i t ex bordeller
2. de får skydd av vakter eller poliser
3. de får ha viss yrkesstolthet och taxerad inkomst
4. de accepteras och integreras i samhället
5. får leva så normalt som möjligt, t ex med partner och barn
6. samhället vet var de finns så att de kan reglera verksamheten
7. att de har papper som visar att de är godkända yrkesutövare och inte trafficking-offer
8. att deras fysiska hälsa kontrolleras regelbundet och att de kan få hjälp med själen ifall en traumatisk bakgrund är orsak till yrkesvalet, självklart också behandlingshem vid missbruk.

En video med en komiker som använder lite väl grovt språk för min del - men han säger i alla fall rakt av hur det egentligen är, sätter detta med sexköp i ett vidgat sammanhang. Om man slutar moralisera en stund och bara SER verkligheten som den är så är det ett mycket bra utgångsläge för ev. problemlösning. Skademinimering handlar inte om att acceptera ett visst samhällsproblem utan att se till att skadan blir så liten som möjligt.

 

SJÄLVMORD - VEMS ANSVAR?

Det finns ingenting som är så tabu- och skambelagt som självmord!

Men vi människor hör ihop och det är möjligt att mobba eller hetsa en människa in i döden. Jag inser att varje människa är ansvarig för sina handlingar, men faktum kvarstår att det kan finnas medansvariga! Jag skriver detta för att ju mer skuld och skam en människa känner desto större risk att hon faktiskt tar sitt liv. Psykiatrins sätt att motarbeta suicid är BESTRAFFNINGAR i olika former och jag säger: DET ÄR FEL VÄG!

Jag har inte varit stark nog att klara av att leva i nära 40 år med en nedbrytande smärtsjukdom som RA, vilket ledde till mindre överdoser ibland, men till sist till en mycket stor - och min död. Men tack vare mina änglar på internet och i himlen gick det att, efter drygt åtta timmar, uppväcka mig, men, som läkaren sa: "Vi var mycket nära att förlora dig!"

JAG VILL BERÄTTA OM BAKGRUNDEN TILL VARFÖR JAG TOG MITT LIV (men blev återupplivad.)

Året var 2008. Jag skulle operera mina "hammartår". Kirurgen sa att de hade ändrat metod och numera mest förkortar och spänner upp senorna, i stället för att ta bort mellanleder. Läkaren sa ingenting om två enorma spikar genom varje tå, vilket skulle förlänga den tid jag måste avstå från mina reumatikermediciner - med ett megaskov som följd. Läkaren sa inte att gips med träklack var avskaffat. Den mockasin med klack jag sedan fick var omöjlig att gå med utomhus, såvida man inte kunde använda kryckor. Det kan inte jag. Informationen brast med andra ord. Hade jag vetat vad som väntade hade jag nog avstått från operation. Jag vet själv mina gränser. (Var redan opererad 17 ggr)

En annan brist: Reumatiker i skov kan inte få låna en permobil av kommunen och en vanlig rullstol kan man inte rulla själv med förstörda armleder. Jag upplevde det som att samhället dömde mig till ett års fängelse: Jag var dömd skyldig till att ha begått ledgångsreumatism!

Jag hade utlovats narkos. Jag förklarade att en nervblockad i låret INTE skulle leda till att foten blev bedövad - jag hade tidigare erfarenhet! Jag skulle förstås sagt "generell anestesi" eftersom det finns både lättare narkoser och tyngre. Men det skulle visa sig: Kirurgen trodde inte på mig!

LÖFTET BRÖTS! NARKOSLÄKARNA STACK SÖNDER MITT LÅR! De hade gett mig för-narkos som gjorde att jag varken kunde tala eller röra mig, bara gråta och kvida. TORTYREN pågick en hel evighet eftersom sjukvården vägrade att tro på mig - att jag är unik!

ATT INTE TRO PÅ EN PATIENTS ORD ÄR ATT NEDVÄRDERA - ÄR PSYKISK MISSHANDEL!

Det här långa, plågsamma övergrepp gav mig faktiskt vissa drag av Posttraumatisk stress. Det spelar ingen roll om tortyren sker i ett fångläger eller på ett sjukhus. Det ristar sår i själen.

När jag vaknade upp efter narkosen (de fick ju ge upp) kom nästa chock: en fullspikad fot!
Efter ett försök att halta lite utomhus och vricka foten ur led (spikarna kom snett) så höll jag mig inne hela våren och sommaren. Korta utflykter i rullstol förekom, men jag missade hela sommaren!
Skovet rullade in efter några veckor utan bromsmediciner. (Det går inte att äta immunförsvarsnedsättande medicin när kroppen ska läka sig efter operation). Jag kastades ned i värkhelvetet och kunde bara sova två timmar åt gången - på rygg. Axlarna var som spjut in i mig om jag vände mig om.
Att gråta och halta omkring på nätterna blev rutin. Jag överlevde en sekund i taget.

När spikarna hade avlägsnats efter sex veckor följde ytterligare läkningstid och värkhelvete eftersom jag inte fick medicinera förrän såren efter spikarna var läkta. Den nya operationsmetoden fick jag, oinformerad, ta konsekvenserna av genom ett av mitt livs djupaste skov. Det inkluderade ångest för hur jag skulle kunna ta mig till toaletten själv. Jag var hjälplös, som en övergiven baby. Fick hjälpmedel för att kunna torka mig i ändan - det var allt! RA-skov handlar om att ha svår "tandvärk" i kroppens alla leder, att bli stel som en pinne och knappt kunna röra sig. Tänk om tryggheten hade funnits i att bli inlagd på sjukhus en tid när det var som värst! Men ... nej.

Under tiden hade det utvecklats en Skabbinfektion i min hud. Jag gick snabbt från 10 till 1000 utslag och ett blödande  skabbeksem täckte den andra foten. Hudmottagningen kallade det Urtikaria, men när jag hade smittat ned alla mina vänner sa dessa till mig att jag hade Skabb och måste behandla mig med Tenutex. Men under hela sjukdomsåret hade jag alltså dessutom en olidlig klåda ...

... och det var som om hela kroppen brann.

På hösten upptäckte jag att jag ännu inte kunde gå därför att man inte hade opererat lilltån, som låg i kläm. Läkaren sa att det var tre års kö till narkos för denna om-operation. Jag var tvungen att ta en stor, tjock bedövningsspruta rakt in i lilltån.

 -  Fast det gör för ont. Vi brukar aldrig göra så - det är inte riskfritt.
-   Men jag kan ju inte sitta inne i TRE ÅR! Går det inte att låta mig få slippa kön?
-   Nej!

Jag trodde att hjärtat skulle stanna när smärtan började nå sitt klimax efter en mycket lång stund. Det kunde förmodligen gjort det, hjärtat krampade och allt började försvinna bort. TORTYR IGEN! Varför skulle jag betala med denna plåga då läkaren hade felopererat mig? Kände mig återigen överkörd och värdelös.

Nå, mot slutet av året var foten läkt och jag började komma upp ur mina skov. Då gjorde jag mitt livs misstag! Jag gick upp till Hudläkaren med min friska kropp, foton på de 1000 utslag jag hade haft, namn och telefonnummer till alla de smittade. Jag undrade om de inte borde göra en smittospårning? Jag ville inte att några fler skulle drabbas av denna plåga. (Är mycket empatiskt lagd) Vissa landsting inför anmälningsplikt för Skabb ibland. Men det som hände var att:

 läkaren sa att jag var fullständigt galen, hade hallucinationer och vanföreställningar. Sedan skrev hon remiss till psyk, utan att först titta på mina foton eller ringa någon av mina vänner, d v s kolla upp vad som var Verklighet.

Varför insjuknar hela äldreboenden + personal innan rätt diagnos kan ställas? Jo, därför att man ofta inte kan hitta Scabbdjur efter ett par skrapningar! Detta är en svår diagnos att ställa.

På psyk träffade jag en stafettläkare som tvingade på mig antipsykotisk medicin: Seroquel.
http://www.expressen.se/nyheter/dokument/i-usa-betraktas-de-som-cowboys-som-gor-allt-for-att-salja/
AstraZeneka lanserar den som antidepp också, men det ÄR antipsykotikum, vilket kan vara farligt att ge till den som INTE är psykotisk, eftersom medicinen då kan förorsaka psykossymtom. Jag prövade motvilligt. Började tappa kontakten med mig själv, med jorden, med verkligheten. Var som i en bubbla som svävade omkring i rymden. Har aldrig känt något liknande. Medicinen kan orsaka självmord, såsom i mitt fall.

P g a min smittsamma sjukdom hade jag förlorat kontakten med mina vänner, som inte vågade träffa mig (fick vissa återfall i Skabb). Min son flyttade hemifrån av samma skäl - trött på att bli återsmittad.

En mycket ensam kväll, utmattad efter ett helvetiskt år, överkörd gång på gång av vården, blev jag utsatt för mobbing på internet. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag hämtade en flaska vin och tömde den tillsammans med alla tabletter som fanns hemma (hundratals) - och blev medvetslös. Sedan fick änglar, både jordiska och överjordiska ta hand om mig - själv hade jag lämnat allt, hade gott om andningsstillestånd de 8-9 timmar som gick innan jag fick sjukvård.

En av mina "nät-änglar" ringde polisen, som ringde mig - jag sa att allt var bra förstås. Men det tog en evighet att få polisen att åka till min lägenhet. Vet att flera har dött p g a denna bristande rutin: om någon står på ett broräcke - fråga då inte: "Har du tänkt att hoppa? Jaså inte? God kväll då!"!

Det kostade säkert en mindre förmögenhet det där med polis, specialutrustad ambulans och ett stort antal hårt arbetande människor på intensiven. De tre sekunder de fick upp mina ögon såg jag hur många de var och alla dataskärmar som folk satt vid och avläste det som hände i min kropp.

När de lyckades pumpa ut en del av tabletterna utbröt ett stort jubel bland personalen, vilket jag alltid ska minnas och känna tacksamhetsskuld för - deras stora satsning på mig.

Sedan detta hände har jag bearbetat mina skuldkänslor ofta och bett alla om förlåtelse. MEN, nu när jag skriver om det hela nu ser jag ju att det inte enbart var mitt fel att det gick så här. Övergrepp och brister i vården, giriga läkemedelsbolag, respektlöst bemötandet av mig som patient var i hög grad det som knuffade mig över stupet.

Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med den nedbrytande "stafett-psykiatrin". Jag lutar mig i allt mot min fasta reumatikerläkare som skrivit intyg på att han också hade "hallucinationer", d v s såg mina utslag och bedömde det vara Skabb.

Blir jag mobbad på ett forum så stänger jag genast av datorn! (Och håller mig borta en lååång tid)

Jag har lärt mig att självmordsförsök till sist leder till döden och att död och liv finns här just NU. Jag måste lära mig hantera detta liv, det är därför jag här, för att lära och lagra erfarenheter. Jag har bestämt mig för att gå hela vägen med min osynlige guide. Två operationer mot cancer har det blivit sedan 2009, narkolepsi, lunginflammationer, halsfluss och många svåra infektioner. Men jag älskar mitt barn och för kärlekens skull är jag kvar. Jag lever ett ögonblick i sänder, i livets starka ljus, i dödens skugga - jag är människa!

Jill sjunger en underbar låt "Kärleken är nära den som har ett förkrossat hjärta".
"Saliga är de som är fattiga, de som sörjer ... dem hör himmelriket till!" (Jesus)

NOLLVSISION - SJÄLVMORD/EUTANASI

VARFÖR KAN INTE EN NOLLVISION FÖR SJÄLVMORD FUNGERA?

Läkartidningens artikel nedan tar upp alla skäl på ett klart och tydligt sätt:

http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=11872

"Vi kan genom olika interventioner förhindra olyckor (Nollvision - trafikdöden) utan att ha kunskap om varför folk kör som de gör. Men när det gäller suicid är saken helt annorlunda; förstår vi inte de bakomliggande mekanismerna blir det svårt att bedriva en kraftfull prevention."  

De största självmordsgrupperna är de unga (tidigare inlägg) samt de sjuka och gamla.

Axiomet att det alltid är psykisk ohälsa som orsakar självmord är befängt. Det finns dessutom verkliga, påtagliga skäl, såsom outhärdliga, långt utdragna lidanden ofta i kombination med isolering.
Och  då behövs det mycket tänkande kring hur man ska kunna minimera dessa lidanden eller hjälpa den plågade att få hjälp till en värdig död = EUTANASI.

Tillbaka till Maria Larssons löfte: "Ingen ska behöva hamna i en så utsatt situation att man ser döden som den enda utvägen." Och? Nu är detta redan ett faktum och på grund av de omfattande besparingar som sker inom omsorgen om sjuka och/eller gamla så hamnar hela tiden allt fler i just en sådan utsatt situation. I min stad läggs äldreboenden ned i ett rasande tempo, hemtjänst blir svårare att få och dyrare. LSS har blivit dyrare. Vårt Hospice ska läggas ned. Nollvisionens ord ekar tomma.

Jag nämner några exempel från människor som stått mig nära, som bara såg döden som en utväg, p g a bristen på omsorg, medmänsklig närvaro, smärtstillande medel m fl skäl.

Johanna är 85 och har varit svårt sjuk och sängliggande sedan fem år tillbaks. Hemtjänsten dyker upp då och då för att ge henne medicin eller värma Micro mat. Hon orkar inte längre läsa böcker och kan inte lyssna på musik p g a hörselskada. Hon har opererats flera gånger vid akuta, livshotande tillstånd. Nu ligger hon bara där ... varför? I dödens väntrum, ensam ...

Så märker hon att en knöl växer i hennes bröst. Den blir allt större och hon förstår att det är cancer och att denna cancer kan rädda henne från den meningslösa existensen. Hon håller den dold så länge som möjligt. När hemtjänsten upptäcker den är det för sent. Hon får manliga hormoner, men för övrigt slipper hon ifrån de smärtsamma behandlingarna och efter en tid så somnar hon in för alltid i sömnen och slipper plågas mer.

Johannas granne ovanpå var också gammal, sjuk och isolerad. Hon hoppade en dag från balkongen, från sjunde vången.

Erik hade arbetat hårt i olika kroppsarbeten hela livet och slitit ut hela kroppen totalt. Den var numera var full av artros och smärtor dygnet runt, år efter år. Till sist avslutade han sitt lidande genom att hänga sig.

Magda var 95 +, mycket skröplig och svag och orkade ingenting mer. Hon hade verkligen levt sitt liv på riktigt och att bara ligga där ensam kändes meningslöst, så hon bestämde sig för att svälta ihjäl sig. Det lyckades, fast det var mycket plågsamt.

Den fråga jag ställer mig är: Visar dessa exempel på EN VÄRDIG DÖD?
Är det inte värdigare att få rejält med morfin för den som torteras av smärtor, vilket då förkortar livet? Är det inte barmhärtigare med lite hjälp och att få dö på en mer värdigt och smärtfritt sätt, såsom i Holland med flera länder? Dessutom: Den som inte orkar ligga där ensam hemma ska slippa det!

Jag läste Bibeln mycket när jag var yngre och Uppenbarelseboken fascinerade mig med alla sina gåtor. En av dem var: "I den yttersta tiden ska människor söka döden, men inte finna den." ???
Jag funderar inte så mycket på gåtans svar idag för vi lever nu i en högteknologisk tid med en sjukvårdsapparat som kan hålla liv i människor oerhört länge, genom mängder av operationer och mediciner med svåra biverkningar. En sjuk människa kan "söka döden utan att finna den" p g a denna apparat, som ofta inte botar, utan bara förlänger existensen.

Eftersom vi har hamnat i detta läge så är det egentligen vare sig en högre makt eller människan själv som bestämmer när hon ska dö, utan samhället. Samhället har nolltolerans med döden. Fast döden är faktiskt en naturlig del av livet, d v s den var det, bara för 100 år sedan.

Eutanasidebatten måste ses i ljuset av detta faktum: att vi kopplar upp människor som i princip redan är döda, eller borde få vara det.

Jag minns också Eva, med dödlig cancer. Hon låg uppkopplad hemma mot slutet och vad som hände i henne vet jag inte, bara att hennes ansikte förvreds av ångest och plågor av alla slag, medan hon lyckades viska: "Koppla loss mig! Låt mig få dö!" Men sjukvården sa nej till de anhörigas bestörtning. Själv kunde jag bara be att  hennes ande skulle bli stark nog att bryta sig ut ur sitt fängelse och få återvända till Ljuset. Jag bad om detta varje dag - och så fick jag höra att nu hade det hänt! Hennes ansikte hade slätats ut, ångesten hade lämnat och med ett fridfullt skimmer över ansiktet fick hennes ande lämna sjuksängen och flyga hem.

Evas situation vill jag ställa i kontrast till en holländska jag kände, som bröt benet, drabbades av svårartad cancer och kastades in i sorgen över att hennes son begått självmord. Hon var drygt 70 år. Och vad gjorde hon då? Jo, hon tillfrågade anhöriga och sin läkare om hon kunde få en dödsspruta? Sedan hon fått Ja från dessa så fick hon sin spruta och därmed en värdig död.

Mina åsikter kan verka underliga p g a min gudstro, men det som ska styra oss är HJÄRTATS RÖST, barmhärtighetens röst, inte främst det materialistiska samhällets. Vi är eviga andar.

Min kropp och själ är svårt plågade, men jag inväntar otåligt Rösten som ska säga: "För avresande till Himlen - Gate 77!"

PS. Råkade köpa GT idag, tisdag, och läste då om Annika Andersson, som sommarpratade i radio idag - hur smärtsamt det var för henne att bevittna sin pappas allt för långt utdragna kamp mot dödlig cancer.
HON BAD TILL GUD ATT HENNES PAPPA SKULLE FÅ DÖ! (Att Guds kraft måtte vara större än landstingets)
http://www.expressen.se/noje/hon-bad-om-att-pappan-skulle-fa-do/













 

NOLLVISION - SJÄLVMORD, 2

Det finns många sätt att ta sitt liv på - ett som har blivit allt vanligare är att, under pågående impulsgenombrott, vifta med en kniv - då bli man skjuten helt gratis av polisen!

Detta är förstås menat som ironi, inte som ett tips! Alla dessa nedskjutna män med psykosgenombrott räknas ju inte in i självmordsstatistiken, som på så vis minimeras, men p g a polisens sätt att hantera dessa situationer kunde de gott göra det.

De har det gemensamt att det inte går att tala den psykotiske till rätta, därför att han inte går att resonera med i detta läge - när det har gått för långt. Den psykiatriska vården har inte funnits där i tid, missbruksvård, LVM eller medmänsklig omsorg. "Ja men, vi sa ju till honom att lägga sig på marken" går inte hem när någon är akut PSYKOTISK.

Det uppenbara är att insatserna FÖRE händelsen måste förstärkas. Den andra är att det behövs en annorlunda strategi för psykosgenombrott. Kasta en nät över den vilde? Sedan spraya? Elpistol? Gummikulor? Bedövningsampull? Skjuta bort vapnet och sedan gå i närstrid? Nej, jag är inte expert, men många av de skjutna borde ha befunnit sig på mentalsjukhus. Fast det är ju omodernt ... bättre att döda galningarna???

Den senaste incidenten gör att man har förståelse för polisens agerande, men de ord som stannar kvar i mig är orden: JAG BEHÖVER HJÄLP!
http://www.expressen.se/nyheter/knivmannens-rop-om-hjalp-fore-attackerna/

Nollvisonen för självmord och för missbruk handlade mest om FÖREBYGGANDE ARBETE.
Och det undrar man förstås om den här killen hade råkat ut för någon gång? Oavsett om det gällde droger eller det psykiska - hade verklig hjälp erbjudits?

Mannen i Husby som sköts nyss antogs vara galen, men det finns de som menar att så inte var fallet. Men - måste man skjuta dödliga skott?

Den här incidenten är tydligare och uppenbart övergrepp på en psykossjuk MÄNNISKA:
http://www.dn.se/debatt/sverige-maste-dra-lardom-av-polisens-dodsskjutning/

Ännu ett par  psykosutbrott med kniv och polisskott:
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sydnytt/trelleborg-poliser-skot-ihjal-psykiskt-sjuk-man
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1179580-polis-skot-psykiskt-sjuk-man-i-kallered

En bra blogg om detta med att de psykiskt sjuka är överrepresenterade beträffande dödsskjutningar från polisens sida.
http://roberthardh.wordpress.com/2012/05/03/psyksjuka-loper-storre-risk-att-dodas-av-polis/

Polisens utbildning och metoder att handskas med psykiskt sjuka bara MÅSTE förbättras, eftersom bristen både på adekvat vård och bra institutioner är enormt stor. Tills dess betraktar jag dessa händelser som en form av självmord eller samhällets dödshjälp.

NOLLTOLERANS - SJÄLVMORD, 1

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nollvision-for-sjalvmord-foreslas_964619.svd

”Regeringen presenterade i dag en nollvision för självmord. Den anser att ingen bör hamna i en så utsatt position att den enda vägen upplevs vara självmord.”

 Samma år genomdrevs Utförsäkrings-reglerna, vilket redan innan hade förutspåtts skulle kunna leda till ökat antal självmord.

 Hur kan man mangla ut två så helt motsatta visioner/regler samma år? Sådant föder lätt politikerförakt. Allt är visst bara ord, men motstridiga.

 Vi lär aldrig få se någon statistik på hur många självmord som utlöstes av detta. Flera dog ju även i förvärrad sjukdom eller reagerade med hjärtinfarkt eller cancer. (Har sett och hört en del)

 ”Människan är både kropp, själ och ande och det måste man ha som förebild i det förebyggande arbetet, sade Maria Larsson, som vill att sjukvården satsar mer på så kallade motiverande samtal kring patienternas livsstil.”

Vilka ska ha dessa motiverande samtal med folk om deras livsstil, Maria? "Förebyggande arbete" är en täckmantel som även missbruksenheten flitigt använder - för att slippa hjälpa dem som HAR problemet.

 Här en liten syndabekännelse från V:a Götalandsregionen:

 http://www.vgregion.se/sv/Vastra-Gotalandsregionen/startsida/Om-Vastra-Gotalandsregionen/Nyheter/Aktuella-nyheter/Forslag-om-nollvision-for-sjalvmord/

… ”det metodiska arbete och de investeringar man behöver göra inte har genomförts i tillräcklig omfattning och takt.”

 Tack! En smula ärlighet är alltid uppfräschande!

Man avvecklade metodiskt alla fungerande psykiatriska behandlingshem som fanns. Det är det enda metodiska arbete jag sett till, förutom att de fasta psykiatrikerna metodiskt slets ut och försvann.

DE HÖGA SJÄLVMORDSTALEN BLAND UNGA

Vad skulle de ha gjort när impulsgenombrottet kom? Det kan ju komma oerhört snabb, som en hjärtinfarkt
 

Men psykakuten är t ex här avskaffad. Det är förbeställning via telefon som gäller.

Hade vissa av dem fått psykofarmaka? Ofta HÖJER dessa självmordsrisken första månaden – och då lämnas den ångestdrabbade helt utan bevakning eftersom inneliggande vård numera är sällsynt.

30 % av svårt deprimerade blir bättre med enbart piller. De övriga 70 % behöver samtal, stöd och hjälp på annat sätt. Pillren har ersatt psykiatrisk VÅRD.

 Hoppas att du på den här sidan hittar en man från Barnombudsmannen som förklarar att han inte alls vet vad som är orsaken till de många självmord bland unga.

 http://bohuslaningen.se/nyheter/uddevalla/1.2104436-sjalvmord-bakom-tva-unga-kvinnors-dod

 Behöver inte regeringen ha en aning om vad som orsakar självmord innan de går ut med en nollvision???

Om jag själv skulle söka utvägar:

 

-   Åtgärda massarbetslösheten bland unga genom lärlingsplatser på arbetsplatser, som leder till anställning. Många ser ingen framtid.

 

-   Kraven på teoretisk skolning måste sänkas för de som är praktiskt lagda.

 

-   Sätt inte diagnos på och sortera bort så många med mindre avvikelser. Ge dem en chans!

 

-   Se till att det finns kurator på skolorna och effektiva metoder mot mobbning.

 

-   Se till att ge kännbara straff för näthatarna!

 

-   Tillåt inte att barn och ungdomar inte får någon hjälp när deras föräldrar vräks!

 

-   Upprätta akuthem för just dem som drabbats av självmordsimpulser, där de tillfälligt kan få sova några dygn och PRATA IGENOM SIN LIVSSITUATION. (På psyk/inneliggande får man ofta inte prata ut. Självmordsförsök bestraffas på olika sätt. Låt oss PRATA! Att droga ned löser ingenting.)

Nollvisioner ska grundas på forskning, enkäter och verkligheten - ingenting annat!

 

De är så många, bara här i min lilla stad - och så unga, som kände att detta liv var för svårt för dem. Rapporterna om dessa tragedier haglar ned. Vi måste älska mer!