Allt Fler Dör av Lågriskoperationer!

Nyheten kom häromdagen: 7 % av de som t ex gör en knäprotesoperation dör i sviterna av denna, genom infektioner eller annat.

Orsaken är att vården går på knä. Brist på sjuksköterskor, sa de, och så är ju dessa väldigt stressade. Man nämnde inte att patienter skickas hem från sjukhuset väldigt tidigt och ofta med bristfällig uppföljning. Där hemma kan patienten sedan råka dö. (Fick infektioner efter min senaste cellförändrings-operation, som ingen uppmärksammade och det ledde till komplikationer som jag nog får leva med livet ut.)

Nyheten var inte så trevlig för mig som snart ska göra en s k lågriskoperation: ska byta ut knogarna mot konstgjorda: av metall och plast. Det måste vara ett svårt hantverk det där, särskilt som de avslitna senorna är fastsydda i pekfinger-senar två ggr.

Jag har gjort de flesta av mina tidigare 17 ledoperationer på allmänna sjukhus, men inför denna svåra operation stegrade jag mig. Kände att jag inte vågade operera mig på ett allmänt sjukhus. Jag behövde Sveriges bästa handkirurg - Sollerman och den goda omvårdnad som Spenshults sjukhus gjort sig känt för.

I ljuset av den nyhet som kom i veckan är jag glad att jag valde ett annorlunda sjukhus, specialiserat på mest reumatiker, med stor erfarenhet och de bästa läkarna.

Jag sökte pengar till min operation i sista minuten, utan att veta hur sent ute jag var.  Men nu vet jag: Spenshults sjukhus utför inga operationer alls f r o m sommaren 2014!
 Hade skjutit länge på min operation, den som jag ville att just Dr. Sollerman skulle utföra. Han har opererat mig förr. Jag hade säkert väntat med operationen ett år till om inte ödet hade hjälpt mig på traven genom en trafikolycka.

Jag befann mig inne i en rondell med min älskade, handikappanpassade moped, mina ben, då jag måste göra en väldigt snabb inbromsning. Detta kräver att jag lyfter handen från gashandtaget och omfamnar bromsen, som jag märkte låg allt för långt bort från mina förvärkta fingrar. Jag hann inte.

Som i en mardröm gled jag rakt in i baken på framförvarande bil - KRASCH! Jag flög i gatan förstås, men tog mig snabbt upp igen. Bilföraren fick mina uppgifter till försäkringsbolaget och skadorna var inte större än att jag kunde köra hem igen.

En trafikolycka är väl alltid något negativt? Eller kanske inte? I det här fallet ledde det mig till att kontakta reumatologen och be om en handoperation på rätt plats i rätt tid. Spenshult håller en mycket hög standard = lägre infektionsrisk.

KNOGPROTESER FÖR REUMATIKER - SÅ HÄR GÅR OPERATIONEN TILL:

http://www.ortopedisktmagasin.se/OM408.pdf

Bild finns på sidan 12. Jag tränar mig på att våga titta på bilden eftersom jag är en av dem som inte tål se en droppe blod utan att svimma, d v s fel typ för sådana här operationer.

Hur Kan VI Hjälpa Tiggande Romer?

Ja, nu har jag grubblat ett bra tag. Som tidigare i inlägg tror jag inte att Sverige har råd med fortsatt massinvandring, med de höga bidrag som utgår, med det höga antal analfabeter och lågutbildade vi har, som ofta aldrig kan ta sig in på arbetsmarknaden. En tragedi både för dem och oss.

Vår välfärd vacklar. Jag vacklar. Att låta hundratusentals romer komma hit för att få bostad och bidrag skulle snabba på kraschen. Vi kan låta vissa komma hit för att få det bättre, men inte alla.

 Bland oss som vill ha mer reglerad invandring finns det många som vill hjälpa på plats, och i Rumänien är det åtminstone inte krig! Så  VI KAN HJÄLPA! Hur och varför  - det handlar detta inlägg om.

Kanske tycker jag att kåkstäderna kan få stå där och tiggeriet fortsätta tills vi har kommit på bättre lösningar. Jag anser att Rumänien ska ta hand om sina romer och vi om våra. Så frågan är hur vi ska få Rumänien att ta sitt ansvar och i hur hög grad de kan. Det är ett fattigt land. Min uppfattning är att regeringen är korrupt och ljuger och att EU inte fungerar. Hjälpen kommer inte fram, men fastnar i byråkratins och maktens korridorer i Bryssel.

En klargörande artikel:

 http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/rumanien-sviker-sitt-ansvar-for-romerna_8779168.svd

”Samtidigt förnekar Rumäniens premiärminister Victor Ponta att den romska minoriteten i Rumänien är diskriminerad. Hans regering talar vitt och brett om romsk inkludering när de träffar sina europeiska kollegor, men bryr sig inte om att samfinansiera de EU-projekt som finns för att hjälpa romer.”

 DN:s artikel nedan tar jag emellertid avstånd för. Det verkar som att man naivt tror på vad ambassadören säger. Hon lägger ju skulden på romerna och menar att det inte finns skäl att tigga. Hon påstår att mängder av integrationsprogram är igång och att arbetslösheten är låg. (De flesta romer är arbetslösa!) Hennes ord påminner om missbruksenhetens i Småstad: "Nej, inga härbärgen! Det försvårar vår behandlingsplan! (De har ingen plan!)

http://www.dn.se/debatt/att-tillata-tiggeri-forsvarar-for-romerna-att-integreras/

 Berättelserna jag har tagit del av, romer jag mött, diakonissan som arbetat i Rumänien, flera Youtube-filmerna säger något annat. Och det faktum att romerna ständigt återkommer hit, trots att de inte erbjuds bostad eller bidrag talar sitt eget språk: de lever i misär där hemma.

Men Correns artikel är rakt på sak. Man genomskådar Rumäniens fagra ord. De har fått 1 970 miljoner Euro och använt dem till Vad? Deras utstötta, förföljda folkgrupp romerna tycks inte fått särskilt mycket. De måste faktiskt få hus att bo i och ett bidrag till mat mm, så att de har en chans att utbilda sig och komma igen.

http://www.corren.se/asikter/torbjornskronika/tiggare-och-fri-rorlighet-6743373-artikel.aspx

”År 2012 betalade Rumänien 1 457 miljoner Euro i EU–avgift och fick tillbaka 3 427 miljoner Euro. Netto:1 970 miljoner Euro. Lägg därtill stora belopp i projekt som på papperet handlar om att fixa vettiga villkor – bostäder, jobb, utbildning – åt till exempel den romska befolkningen.

 Rumänien är ett av EUs tre mest korrupta länder (Transparency International, 2013). Förra året diskuterade parlamentet en lag som skyddar politiker och höga statstjänstemän från att dömas för brott. Slutsatsen skriver sig själv: Många miljoner av EUs stöd till Rumänien hamnar i de politiska bossarnas fickor. De fattiga fortsätter att leva i elände. Att ta sig till Sverige och tigga på gatorna framstår som ett alternativ.”

 En annan artikel, skriven ”inifrån”, av dem som bor i Rumänien och VET vad som gäller bekräftar det Corren skriver: (Ooops, sidan tycks ha utgått!)

http://www.socionomen.nu/text/rumanien-sedan-finanskrisen-har-barnfattigdomen-okat-igen

I artikeln får vi veta att med EU-byråkratin har det blivit sämre. De sociala fonderna är liksom fastfrusna. Förut gick det att söka pengar nationellt och internationellt men EU-byråkratin har blivit en bromskloss. Denna artikel är mycket läsvärd!!!

HÄR tycker jag att en stor del av tiggarproblemet sitter. Eftersom EU-bidragen fryser inne eller går till korruption så kommer hjälpen inte fram, men tiggarna kommer hit. En sak är klar: Hjälp behöver de!

 Jag röstade emot EU. Denna situation är skapad av EU och hjälpen ur den tycks inte komma därifrån. Går det att pressa dem hårdare? Utdela straff? Hur påverkar man EU-parlamentarikerna i deras slutna rum? Jag röstade nej för att jag trodde att vi skulle stå där maktlösa en dag, som nu.

 Om EU inte kan påverkas så återstår välgörenhetsorganisationerna, de stora, de små och de privata initiativen.

 Jag skrev något här som jag nu raderat. Jag var inne på tanken: fadderbarn. Fel. Ska man ge pengar så måste man hjälpa hela storfamiljen. De kan dessvärre prioritera på ett sätt som vi ser som fel, men vi ser inte som de ser, därför att vi inte har deras bakgrund. De lever ofta för stunden, för familjen och får de pengar går de ofta till en massa god mat och cigaretter så att gruppen kan festa och vara glada - en stund. De fattigas liv blir inte så långt (ofta bara 45) och om man ofta lider brist på mat och glädje i livet så kan jag väl förstå deras val - vad de i första hand gör med pengar. Många saknar förmåga till långsiktigt tänkande, precis som jag, med mina sjukdomar. Många dör p g a bristfällig vård. Man kan döma dem som röker ihjäl sig på vildtobak, men vem kan döma som inte själv levt i total misär? Inte jag.

Stoppar in en bild från socionomen (länk ovan!): 28-årig, döende mamma, som ju inte har fått den bröstcancervård hon borde ha fått, i tid. Bor i ett kallt skjul på en soptipp i Bukarest.

Det bästa är när människor eller organisationer kan bygga upp ett liv på plats tillsammans med romer som har motivation att kämpa för en framtid man förut inte såg. Jag vet inte vilken organisation som är bäst, men IM verkar bra.

http://www.manniskohjalp.se/search/site/rum%C3%A4nien

 IM, Individuell Människohjälp gav min funktionshindrade son 10 000 till körkort en gång, vilket gör att jag har förtroende för den organisationen. Han skulle inte kunnat få jobb utan kortet. Jag har läst att de är verksamma i Rumänien.

 Någon förespråkade denna kristna organisation, där romerna måste ta aktiv del i uppbyggandet av ett hus och senare betala av det:

http://www.habitat.org/where-we-build/romania

Det finns ju de där hjältarna också, som tar saken i egna händer: frivilligarbetarna:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5752323

 http://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article16170794.ab

Tillägg: Efter ett samtal idag med en kvinna som lagt ned mycket tid på Rumänien så kom det fram, det som också socialarbetare i Rumänien har sagt: Det är en svårintegrerad grupp.

Som jag ser det: Om min mormor hade levt som slav, så skulle det påverkat min mamma och också mig. Initiativkraft, livskraft, självförtroende - hur skulle det vara ställt med det? Och om alla tyckte jag var värdelös bara för att jag är svensk?

Stammen håller tätt ihop och vill inte skiljas åt. Exempel: En familj erbjöds plats på ett kristet kollektiv med rum, mat och skola för barnen. De sa nej. De skulle då komma långt bort från sin stam och de offret kunde de inte göra. De valde att leva tillsammans med mannens mamma, storfamiljen och misären: som ibland lyses upp av god mat och fest: när t ex några tiggare från Europa har fått ihop pengar till god mat. "Låt oss äta och dricka, för i morgon ska vi dö - tillsammans!"

Nå, vad dessa fattiga, märkliga och utstötta människor hittar på, så måste man nog förstå den djupa Nöden för att kunna förstå dem som bara lever för nuet och inte kan ta tag i sitt liv för att man inte vet hur, hur man tar sig ut ur Mörkret. 

De Tiggande Rumänska Romerna

FD SLAVAR, UTAN MARK, UTAN EGENDOM, UTAN PENGAR, UTAN VÅRD (bild från Rumänien)

Jag är en av de förvirrade svenskar som inte vet vad jag ska göra med all denna nöd som växer fram: tiggande romer och kåkstäder. Jag ger en slant, för att det känns rätt, för att de ÄR hungriga och hemlösa. Vad den rumänska ambassadören tycker om detta bryr jag mig inte om, för Rumänien gör sannerligen inte vad de ska för de mänskliga rättigheterna.

Problemet är inte lättlöst, men jag känner ett behov av att förstå: Vad händer här? Varför? Varför kommer de hit och varför kommer de genast tillbaka om de skickas "hem"? Vissa svenskar känner förakt och lösningen är enkel: Kasta ut dem! Innan man dömer är det bra med lite kunskap. Det här inlägget handlar om att öka förståelsen, som ju utgör grund för att ana lösningar.

Jag umgås med en inneboende svensk rom och en diakonissa som vigt sitt liv åt Rumänien och startat barnhem där, adopterat handikappade barn och tagit hand om en romsk familj under flera månaders tid i hopp om att mannen skulle kunna få ett jobb. Men nej, utan språk och utbildning fanns ingenting att få och hon kunde ju inte försörja dem för evigt, så de måste åka hem till Misären.

Det trasslade också med sjukvården, som de behövde. De, liksom övriga romer här, saknade Europeiskt sjukförsäkringskort. Enligt min kontakt är det bara de rumäner som haft en anställning hemma, som fått ett sådant kort. De flesta romer är arbetslösa, så de saknar kort. Detta ville inte den rumänska ambassadören gå in på  i TV - hon gick runt problemet.

Det jag skriver nu är alltså grundat på samtal med dessa insatta personer + en hel del googlande. De människor på nätet som har för bråttom med att hitta en åsikt letar snabbt upp en Youtube-film som är turistinformation. Gissa om den filmen är vacker! Det klart att det finns vackra städer och rumäner som har det hyfsat bra. Det finns t o m ett mindre antal romer som har det bra, det kan röra sig om en "byhövding" eller en berömd spådam. Och har romerna pengar så bygger de genast ett enkelt hus, men i starka färger med tinnar och torn.

Men det är ju hela bilden man behöver ta in - om man är intresserad av att förstå hur människor vill ta sig hit för att frysa i kylan, förödmjuka sig genom att tigga på gatan, och leva under inhumana förhållanden i ruckel.

SÅ - VARFÖR KOMMER DE HIT? VAD ÄR BÄTTRE HÄR?

- De får lov att tigga (inte i Rumänien m f l länder)
- De kan tigga ihop pengar till en stor hamburgare och få äta sig mätta. Annars går de ofta hungriga hemma. Att bli proppmätt - vilken lyx!
- De kan söka sig in i köpcentrum och värma upp sig. Detta är inte tillåtet i Rumänien. Där är de portade.
- De kan få kläder, skor eller annat av snälla volontärer. Många har inga skor eller kläder. De som kommit hit har ofta gjort det med bistånd av sin "stam". Andra romer skickar hem pengar till Rumänien så att närstående har råd att ta sig hit och tigga ihop pengar till sådant som de sedan tar med sig hem för att t ex förbättra sina hus.

Denna starka sammanhållning inom romska storfamiljer är något vi ensamma svenskar har svårt för att förstå och därför tänker många: "Vadå, de kan ju inte vara fattiga som har råd att ta sig hit!" SMS-lånefolket har ju ingen att vända sig till för att låna 1000 kr,  men den romska kulturen är helt annorlunda, med starka band mellan individerna.

Min diakonissa sa att de ofta använder sig av ett förenklat sätt att snabbt kunna skicka en slant till nära och kära där hemma, denna sajt:
http://www.westernunion.se/se/

Givetvis har många kommit med hopp om jobb. Jag pratade med en sådan man. Han förstod inte att de där enkla jobben, som att gräva diken, röja sly eller annat praktiskt inte finns, eller bara för vissa som går på bidrag. Bidrag i stället för lön? Mannen skakade på huvudet. Han kunde inte tro det var sant. Det liknade ju det slaveri romerna så länge levt i.

Sedan finns det ju de som stjäl, ett fåtal. Mitt intryck är att rånarligorna är vanligare i Sydeuropa.
De stjäl för att enda alternativet är tiggeri, inte jobb, p g a låg utbildning och diskriminering.

HUR ILLA ÄR DET DÅ I RUMÄNIEN, T EX MED BOSTÄDER?

Det här klippet, på engelska, går för fort tycker jag, men vad det berättar om är att romernas kåkstäder rivs ned inte bara i Sverige utan också i Rumänien! Sedan erbjuds dessa romer ev. statligt byggda betonglängor, segregerade, långt utanför något samhälle, på mark som är förgiftad, ligger nära skog med björn och varg, är obrukbar på alla sätt. Detta agerande leder inte till skolgång och integration.

I filmen syns också egentillverkade hus. De är oftast tillverkade av torkad jord och halm, med plåttak på. Vid översvämning faller ju huset ihop, så det gäller att hitta en torr plats. Det som ofta, inte alltid, saknas är el, vatten och avlopp. Det vanligaste är att man får gå någonstans för att hämta vatten. I stället för fönster av glas blir det plast. Man får försöka hitta lump och sådant som går att använda att sova på.

Fast frågan är då hur länge man får bo där innan huset ska bort ...

VARDAGEN FÖR DE FATTIGASTE

- Man går ofta halvhungrig.
- Lever på barnbidrag, vilket inte räcker till hela familjen.
- Många saknar skor och hela kläder
- Barnen kan inte gå till skolan p g a detta plus att det saknas pengar till skolmaterial.
- Man kämpar mot sjukdomar och svag hälsa.
- Man är kreativ för att förbättra huset, värma det, hämta vatten, skaffa mat från välgörenhetsorganisation eller kommun. Men man lever i slum och förtvivlan.

Akutvård kan man ev. få, men annars brister det: segregering av romer, av handikappade, korruption, läkarbrist osv. Hälsan är dålig. TBC, kolera och HIV är några spöken. Handikappade barn får mestadels klara sig utan rullstol. Det saknas leksaker, stimulans, TV osv. Det filmklipp som gjorde mig allra mest ledsen var detta. Tja, det finns tre st. om man vill se alltsammans, men det gör ont i själen.

Det förekommer ett barn i filmen som inte kan gå eller använda armarna. Hennes "arm" är en pinne i munnen!! Hennes säng är nedlegad, rutten och uppäten av diverse parasiter och smådjur. Goda människor försöker förbättra huset något:

ROMERNAS BAKGRUND, bra att veta innan man dömer!

Romerna kom till Europa på 1300-talet, ev. hade de flytt från muslimer i Indien och många hamnade i just östra Europa. Deras kunskaper som hantverkare var användbara, så även om man inte accepterade dem så fick de stanna kvar i b l a Rumänien ändå - som slavar! I hundratals år var slaveriet vanligt och det upphävdes inte förrän i slutet av 1800-talet. Att gå från slaveri till integration med rumänerna var och är inte lätt. Här skulle ju staten behövt ge de fd slavarna bostäder, bidrag, skola och utbildning rakt av, för att göra dem självförsörjande. Men insatserna var få och det mesta är ännu ogjort. Fy på er, Rumäniens ledare!

Åsiktsbalans: vissa stammar kan vara svåra att integrera: De håller benhårt fast i sina gamla seder och bruk. Avvikande sätt att klä sig leder ju t ex till svårigheter att bli anställd.

Jag får plötsligt upp en bild i huvudet: En isbjörn på ett flytande isflak, omgivet av hav. Vad ska han göra? Var är isen, och sälen? Klimatet har förändrats. Isflaket tinar upp helt och björnen drunknar.

Nomadfolkens anpassning till bofasta och "normala" har varit svår och för vissa allt för svår. Jag kan inte annat än att se dem framför mig alla på en gång: indianerna, inuiterna, samerna, romerna och aboriginerna. Sedan känner jag sorg, för att världen förändrades på ett sådant sätt att deras livsstil inte längre passade in. Sorg över den moderna, överexploaterade, stressade, oandliga, materialistiska och individualistiska värld som blivit "det enda rätta". Fast, den känns märkligt fel ...

 Jag skulle egentligen också föredra att få leva i en stam, klädd i vackra färger, få dansa, sjunga och spela än att sitta ensam och välanpassad i en fin bostadsrätt med ett fint jobb.

MITT LIV SOM ROM (återberättat)

FÖDD: EN POJKE TILLHÖRANDE RESANDEFOLKET (romerna)
 

Alexander föddes i slutet av 50-talet, med en romsk mamma och en svensk styvpappa. Den biologiska pappan var också svensk. Uppväxten såg ut som så många andras jag lyssnat till, de vuxna barn som det gick snett för; Pappan misshandlade sina styvbarn grovt, men inte sina egna. ”Askungesyndromet” kallar jag det för.

Men misshandeln var ovanligt grov i Alexanders fall. Mamman kände sig just så hjälplös som mammor gjorde på den tiden. Hur skulle hon själv kunna försörja barnen? När det så småningom dök upp ett val, en tillflyktsort, så gjorde hon valet att stanna hos mannen, något som Alexander upplevde som ett grymt svek. Ingen fanns där för att försvara det försvarslösa barnet, och han var för liten för att slå tillbaks, så det gällde att bli vuxen snabbt!

 De sorgliga historier jag har lyssnat till har mest kommit från män som blev missbrukare p g a de känslomässiga såren. De sökte sig till Gud och kyrkan. Det var där vi träffades, vid kyrkkaffet. Vissa reste sig efter svår kamp, andra gick under i sitt missbruk.

Men Alexander sökte sig varken till kyrkan eller till spriten. Han bankade i stället ur sig sin vrede. Han skrek, slogs och beslöt sig för att hämnas på detta djävla samhälle som inte gjorde ett skit för att hjälpa honom och hans bror. Hämnden bestod ofta i inbrott i affärer och kiosker.

Alla visste hur han och hans syskon hade det, men det var ingen som vände sig till Socialtjänsten, ingen som ingrep. Däremot fanns det en djupt inrotad fientlighet mot dessa barn. Föräldrarna förbjöd sina egna barn att leka med ”tattarungarna” och en lärare sa: ”Du kommer att sluta dina dagar i fängelse!” Den fientliga inställningen fanns där överallt i omgivningen, i historiebeskrivningen, i luften, i dimman över havet och i stormen som ven i det karga kustsamhället: TATTARUNGAR!

Alexanders kriminella karriär varade mellan 5 och 30 års ålder. Han råkade bränna ned ett hus, men det var faktiskt inte meningen. Inbrotten var meningen, men han undvek villainbrott för att han insåg hur det rubbar människors grundtrygghet och tog inte till mer våld än vad som behövdes.

Tyvärr behövdes det rätt mycket våld i den värld han hade hamnat i och han tränade snabbt upp sig i konsten att slå ned en fiende. Det verkade vara nödvändigt att kunna sånt i Alexanders värld.

Bilarna ”lånade” han ju bara innan han lämnade dem någon annanstans, men i gott skick. Det fanns faktiskt ett samvete även om det gick i fyra nyanser av grått. Vaddå? Hans morfars far och dennes far – de hade ju också ägnat sig åt kriminalitet – det låg väl i blodet, i generna? Gjorde han inte just det som alla förväntade sig av honom?

Vad skulle han ha gjort i stället? Vilka val har en zigenare, som hans morfar t ex? Han som blev såld som slav vid 5 års ålder!

Den första motorcykeln lånade Alexander när han var 10-12 år och den första inköptes vid 11. Vem behövde en körskola när det fanns kompisar som kunde ge goda råd? Och det visade sig att det gick bra att köra både MC och bil utan körkort. Ha! Vem behövde samhällets samtycke! Han kunde minsann klara sig på egen hand. Samhället hade han tidigt upplevt som en motståndare. Samhället bestod av folk som inte gillade tattare. Så var det bara. Så vad annat kunde han göra än att hata tillbaks?

Om samvetet hörde av sig så var det mest i samband med bråk, då någon hade fått lite väl mycket stryk. Det blev lätt så när flera killar på en gång fått för sig att märka tattarungen, en unge som hade bestämt sig för att aldrig någonsin bli besegrad av det liv som ville honom så illa. Styvpappan hade verkligen lärt honom att slåss, men utan tanke på att han i sin styvson en dag skulle finna sin överman.

Alexander var 13 år då han satte så mycket skräck i pappan att han stack för gott och lämnade familjen i fred. Men detta lugn infann sig för sent. Vid 14 års ålder var det dags för ungdomshem. Sedan blev det pojkhem, sedan ungdomsvårdsskola och - sedan - MÅL: FÄNGELSE! En kriminell karriär var fullbordad, nästan. Läraren sa ju att han skulle sluta sitt liv på fängelse och då fick det väl bli så.

Alexander blev frisläppt med vissa mellanrum och då blev livet som vanligt igen, med vissa besök på arbetsförmedlingen, men bara i syfte att lura av dem lite bidrag. Något förtroende för samhället kunde inte byggas då – det var för sent. Om han kunde lura av samhället lite pengar så var det ju bra, men att förvänta sig hjälp därifrån var lika idiotiskt som att tro på jultomten! Om han tvingades iväg till någon arbetsplats så dök han upp där berusad, så att han blev uppsagd innan han blev anställd och åkte ut ur grottekvarnen direkt. Svenssonlivet var till för Svensson, inte för en tattarunge.

 I all bedrövelse som jag känner inför denna livsberättelse så måste jag säga att det tycks finnas vissa drag som ofta dyker upp hos romer: en okuvlig vilja att överleva trots allt, förmåga att uthärda smärta, att gå med stolta steg i motvind, att hitta egna vägar till överlevnad och att inte lägga sig platt inför motgångarna.

Brottslighet finns det inget gott att säga om, men: Vem stjäl? Den som är hungrig. Vem är hungrig? Den som ställts utanför samhället och inte hittar någon väg in i det, utan att behöva krypa. Alexander kröp inte.

 Min reflektion kommer sig av att de flesta jag har lyssnat till, som blivit svårt misshandlade som barn har knäckts och dött i förtid.  Mycket temperament och vrede kan kanske vara en motkraft, ett vredeståg till Livet? Jag tror att det var detta tåg, som tog Alexander tillbaka till livet, ut ur det djupa hatmörkret, ut ur destruktiviteten och till en konstruktivare sätt att handskas med livet – samma drivande kraft – men riktad åt rätt håll: Godhetens.

Även om det ingick arbete i fängelsevistelserna så ingick det också mycket ensam tid eller ibland isolering. Som vi vet kan ju isolering bryta ned människor, men inte Alexander.

Han vände sin tankekraft utåt och ”gick iväg ut på sta’n”, inte med sin kropp alltså, bara med sin själ. Så även om han kropp fanns i fängelse så var hans själ i frihet. Han kunde styra sig självt mentalt och med åren tilltog denna tankekraft som även förde honom till de inre djupen i hans själ: det undermedvetna och det allmedvetna.

 

I sitt andetillstånd upplevde han ett tidigare liv som indian, en stolt krigare, en som aldrig gav upp och som hämtade sin kraft i kontakten med den Store Anden. Förvissningen om hans verkliga jag växte år från år och han kände sig allt mer beredd för slutstriden: den mot sina egna demoner, den värsta fiende vi kan ha: oss själva!

Till sist arbetade sig denna inre, goda kraft upp till ytan och så vaknade Alexander en natt klockan tre av en stark inre röst som ropade: ”Nej, nu får det vara bra!” Nu fanns det ingen väg tillbaka, det visste han, men det fanns en väg framåt. Och den skulle han komma att gå på, från 30 års ålder och uppåt, efter 16 år i fängelse.

 Visst var det tufft att bryta kontakten med gamla kompisar och den gamla livsstilen, men det var dags nu: att leva enligt hjärtats egen lag: att inte skada någon och att försörja sig på ett ärligt sätt.

Han startade eget som bilhandlare och försäljare av annat med. (Här gick han faktiskt i sina förfäders fotspår, fast de sålde hästar i stället för bilar.) Han vägrade ha mer än nödvändigt att göra med det samhälle som hade svikit honom så. Han vägrade ta emot någon form av bidrag eller hjälp i någon situation. 

Det han hade funnit inom sig av Evigheten, och ett tidigare liv som en stolt krigare, en indian beredd att slåss för stammens överlevnad - detta blev en motor, en kraft som drev honom framåt och inget förakt, inga fördomar skulle mera få makten att föra honom in i mörkret.

ETT ROP FRÅN EGIVHETEN EKADE INOM HONOM: GLÖM INTE BORT VEM DU ÄR!
 

 

 

När han blev fri igen och njöt av milslånga promenader var detta den musik han hörde inom sig:

 Och varje steg, varje andetag bar denna ordlösa bön:
 

 

 

Min första kontakt med Alexander fick jag medialt, därför att någon ville veta vem han egentligen var. Jag hade aldrig gått ned så djupt i meditation för att finna en annan människas ande, som den gången, men jag bestämde mig för att ställa alla mina sinnen, både naturliga och övernaturliga till sanningens tjänst.

Då kastades jag in i det tumult, det brutala våld och eldar av ångest, som utgjort den första delen av Alexanders liv. Ordet VÅLD stod skrivet över himlen och jag kände en hand på min strupe. Jag tänkte: "Shit, vad har jag gett mig in i. Vem vill vara medium om det ska vara så här påtagligt?" Men sedan, helt plötsligt, frigjordes hans ande och flög uppåt mot himlen, som en lysande stjärna. Detta var något fantastiskt jag aldrig varit med om. Det var som om han föddes på nytt. Och stjärnan for iväg uppåt, utan tyngd, utan att något skulle kunna dra den ned igen - in i det Eviga Ljuset.

På nyårsafton tyckte jag, som ursvensk, att det kunde vara lämpligt att spå min vän zigenaren. Visst brukar det vara tvärtom men det är kul att slå sönder gamla klichéer. Det första kortet skulle visa var han stod i sitt liv just nu. Han fick upp ett kort som var mycket vackert: en människas vandring ibland höga berg, allt högre in i ett guldaktigt ljus. Det stod ett ord på kortet: RESANDE

Vi ryckte till båda två, för kortet var verkligen rakt på sak och godheten sa: "Jag vet vem du är och vart du är på väg!" Vill tillägga att vi mediterade och bad till det högsta goda först. Ingen av oss är intresserad av andra makter.

Mitt eget kort visade på den fångenskap jag upplever som sjuk och särskilt när jag nu står inför en väldigt svår operation. Men en nomad valde att resa den här vägen och slå sig ned i ett av mina tomma rum, så att jag fick se in i en annan människas värld och de världar han bär med sig, med kunskaper jag inte hade. Vi är alla varandras lärare.


 

ROMER - Folket Utan Hemland.

Just nu är romer det ständiga samtalsämnet. Samtidigt har jag tillfälligtvis en inneboende rom. Alltså insåg jag att jag att det var dags nu att ta reda på mer om detta märkliga folk. Det jag snart insåg var att det är fullständigt ute att vara nomadfolk - såå fel!

Homo Sapiens har varit samlare/jägare/nomadfolk större delen av sin tid på jorden och blev mycket sent i historien bofasta. Alltså var det inget konstigt med det rörliga liv som många indianer, aboriginer, samer eller romer levde. Men eftersom de flesta folk blev bofasta och ägde mark så blev frågan vilken mark nomaderna ägde? Svaret var ju: ingen mark alls! Och de bofastas respons: Ut härifrån! Detta är inte ert land!

Det blev allt svårare för nomadfolken att överleva p g a klimatförändringar med brist på djur och växter, men också samhällsförändringar. De bofasta människorna trängde undan nomadfolken och en mängd tragedier utspelades. Många hamnade i någon form av reservat, tappade sin folksjäl och kultur, hamnade i slaveri, förföljdes, dödades eller stöttes ut.

Jag tänkte inte gå in på de rumänska romernas problem just nu, men sen. Tycker vi behöver fundera över våra egna romer ett tag och hur de har haft det. Vi ska inte heller blanda ihop de svenska med dem som kommer hit från Rumänien. Det finns en del rånarligor ibland dem och detta ska de svenska romerna inte behöva sota för, då de i hög grad är integrerade.

Orsakerna till att romerna lämnade Indien ca år 1000 är oklara. Förmodligen var de kastlösa och kände sig utanför. De lär ha flytt undan muslimerna för att inte bli lydfolk under dem, såsom ofta skedde. Dessvärre gick det inte så bra i Europa heller. De flesta hamnade i östra Europa och blev där snart förslavade. Men vissa reste vidare. Till Sverige kom Resandefolket på 1500-talet. Detta är det äldsta av de olika romska folken.

Det jag undrade var: Vad levde romerna av? Man kan ju inte livnära sig på att bara resa runt. Faktum är att det fanns mycket som romerna var duktiga på. Ett exempel är underhållning i form av Cirkusar. Detta livade upp oss andra före Tv:ns tillkomst.

Många var duktiga på hantverk som kopparslageri, förtenning, silversmide, att slipa knivar eller plogar, och tillverka hästskor. Hästar var man bra på att sköta och fungerade som hovslagare, valackare och kunde tillverka häst-tillbehör av olika slag. På marknader sålde man ofta hästar och för övrigt ägnade man sig åt försäljning. Man sålde grytor, knivar, mattor, knivar mm. Vissa ägnade sig att spå och vad vet jag - vissa kanske var bra på det?

De hjälpte ibland till i jordbruket.

De var duktiga soldater och deltog vid behov i krig.

Med tanke på dagens stora köpcentrum så behövs den här typen av försäljare inte mer och det behövs ju utbildningar till hovslagare och annan skötsel av hästar. I dagens samhälle är det nödvändigt att bli någorlunda bofast, skaffa utbildning och assimileras, tyvärr. Att hålla fast vid att leva i storfamilj och att leva enligt sina gamla traditioner är nästan omöjligt i Sverige. Många har nått långt i fråga om assimilation. En stor del av regeringen består av ättlingar till romer, tänka sig!

Det tragiska är att läsa om hur romerna under sin tid i Sverige ständigt jagades bort ur kommunerna p g a lösdriverilagen. Man skulle vara bofast och ha jobb - jobb fanns det då för alla. De hade ofta dödshot över sig och var som jagade djur, väldigt långt in i vår tid. Tvångssteriliseringar förekom ända till slutet av 60-talet. Slaveri fanns i slutet av 1800-talet. Inte förrän på70-talet började man arbeta på att erbjuda bostäder, skola osv. Innan dess kunde ju inte barn gå i skolan eftersom deras familjer drevs bort. Innan dess gick det inte att utbilda sig och få vanliga jobb.

Alla måste få en chans och nomadfolk flera. Det är inte lätt att ställa om hela sin kultur. Jag tänker på den inuitiska kulturen som rasat p g a klimatförändringar och ungdomarnas oförmåga att leva på annat sätt än de traditionella, vilket ledde till massjälvmord. Aboriginerna blev i hög grad bidragsberoende missbrukare i trista förorter. Och vem ska man anklaga?

Under Förintelsen utraderades mellan 0,5 och 2 miljoner romer.  Och under denna tid vägrade Sverige att ta emot invandrandande romer, dvs man lät dem bli avrättade av Hitler! Men, trots att judarna efter detta fick ett land så fick romerna inte det. De fortsatte att vara de statslösa!

Nå, romer fortsatte att driva omkring och tvingades också till det genom avvisningar, så att de inte kunde assimileras. Jag är glad att Sverige har kommit en bra bit på väg, men historien och fördomarna har de emot sig. Det tar tid att få det rätt som varit fel i hundratals år.

Jag tänkte berätta om mitt möte med en man som föddes till ett liv som "tattarunge": om hatet, kriminaliteten och senare Insikten: Jag ÄR, något mer än ett naturens misstag. Folkslag kan gå under, utan att det är deras eget fel. Han kände delaktigheten med dem som vandrat iväg från norra Indien, Mongoliet, över Berings sund, under istiden, till Grönland, till Amerika: indianerna, inuiterna. Dessa och andra nomadfolk har kämpat hårt för ett liv i frihet, för närheten till varandra och naturen. De kämpade med kraften de fick till den store Anden.

Läs mitt nästa inlägg:

Om mannen som bröt upp ifrån de fördomsfulla tankar som fängslat honom och hatet som gjorde honom kriminell, för att finna sitt eget universella Jag, genom förbindelsen med den stora Ande som följt många stolta krigare i deras kamp för överlevnad under och efter istider. Han liksom hörde ropen från de gamla nomaderna eka i sin själ: gå vidare, stanna inte upp och frys ihjäl i den kalla snön! Du ska finna ett inre, varmt land, där du kan bo!

GÅ VIDARE!