DEPRESSION VID KRONISK FYSISK SJUKDOM

Jag tänkte reflektera lite kring hur det är att leva utan en frisk kropp, bli deprimerad av förlusterna det innebär och att sedan möta de standardiserade svaren på hur man övervinner en depression, svar baserade på en frisk kropp.

Det finns sajter som menar att det finns massor av hjälp att få vid depression. Men svensk sjukvård har en strikt uppdelning mellan själens och kroppens sjukdomar. De kan ej kombineras.

- RING DIN HUSLÄKARE!
Va?! Vem har en sån? De flesta får nöja sig med stafettläkare, som med andan i halsen skriver ut ett recept på Cipramil eller Lyrica innan hen rusar vidare till nästa patient. De som inte tål medicinen - "shit happens"!

- VÄND DIG TILL DIN PSYKIATRIKER!
VA - Har JAG en psykiatriker? Sen när? Aha, de menar stafettisarna som ibland inte ens är färdiga läkare (AT). De skriver ut ett piller som jag brukar sluta äta efter 12 kilos viktuppgång.


- GÅ TILL EN PSYKOLOG!
HALLÅ! VEM BETALAR???? En halvkass kurator kan vissa få men psykologsamtal för 700 kr/timme tar St Lukas. De lär vara billigast. På dr Phil kunde jag ha satsat 5000 kr men inte på de tysta psykologerna, som bara sitter där och stirrar. Jag har bra, lyssnande väggar här hemma. Om jag skulle ge mig hän åt primalskrik så lyssnar även grannarna!

- RING HJÄLPLINJEN!
Visst, två ggr per år får man ringa. Har någon någonsin blivit botad genom två samtal med Hjälplinjen? Nej, jag trodde inte det.

- RING JOURHAVANDE MEDMÄNNISKA!
Jag ringde och kom fram för 15 år sedan! Det var väl min lyckliga dag. Sedan dess har jag aldrig kommit fram. Halva befolkningen mår ju dåligt - klart av växlarna ryker!

- RING 112!
Hur länge till? Detta nummer är nedringt och planen är att ta bort jourhavande präst. Trycket är för stort. Jag vill ju inte gärna blockera växeln för dem som ringer ambulans eller brandkår. Det är dags att öppna 113 för dem som inte har brand i huset utan i själen och som är på väg att bli mördade av sig själva!

- MOTIONERA!
Min blogg har avhandlat en rad sjukdomar. Ne,j jag kan INTE springa ifrån min depression. En promenad på 800 meter är inte tillräcklig för att trigga endorfinerna. Som reumatiker har jag ställt undan skidor, skridskor, joggingsskor etc. Har letat efter ett gym med lämpliga maskiner men inte funnit ett sådant, t ex innehållande en cykel där man kan luta sig bakåt i stället för framåt och bara röra benen. Såg att det fanns en sådan cykel i USA...

Vid Sjögrens Syndrom får motion motsatt effekt. Jag blir ännu tröttare och sjukare av motion, såvida jag inte gör väldigt lite rörelser åt gången. Svårt att hålla på när belöningen uteblir.

- ÄT NYTTIG MAT!
Och vem ska laga den? Jag? Visst ibland går det, men bara sällan. Mina händer är förvärkta och rent allmänt är jag utmattad. Den färdiga maten - micromaten - är otroligt onyttig! Att få tag på nyttig mat är faktiskt mitt största, olösta problem. Väntar på att någon ska börja sälja nyttig färdigmat och jag lär få vänta .... Svenskarna borde göra uppror och blockera ut Dafgård, Findus m fl som kör med 70 % potatis/pasta och sås, medan proteinerna glänser med sin frånvaro. Fett och socker är det gott om. Delar av befolkningen svälter ihjäl eller blir feta på denna kost utan att någon reagerar. Höja skatten på godis? Nej, ställ krav på micromat-tillverkarna i stället!

Många fysiska sjukdomar leder med tiden till isolering och isoleringen till depression. Den kan INTE brytas genom att man springer på kurser, föredrag och aktiviteter av olika slag eftersom man är för trött för det. Vad finns då kvar?

- VISTAS I NATUREN
Detta förutsätter att man kan ta sig dit ibland. Har en moped för ändamålet. För den som bor på landet är ju en fyrhjuling perfekt (ATV).

 En storfavorit är havets glitter. Jag stirrar på det tills jag hamnat i meditation. Som framgår av min film springer alla andra förbi denna fantastiska ljusupplevelse. Varför kommer jag aldrig att förstå. Men vi med autism ska ju ha en förkärlek till ljus som bryts i prismor eller vatten.

I LJUSET OCH NUET FINNS BARA VI

Naturen är en hjälp att försätta sig i meditation. Kan man hitta en grupp människor är det också en hjälp.

HJÄLP FRÅN MÄNNISKOR
Som väl är har jag boendestöd. Det räcker inte till, men är en bra plattform. Kostnaderna stiger ju ständigt inom omsorgssektorn men jag avnjuter resterna av välfärdssverige.

VÄNNER
Njaä, om man är svårt sjuk, har Aspergers syndrom eller är väldigt gammal så är det svårt att skaffa vänner. I Sverige bör man vara NORMAL. Där står jag mig slätt. Kan vara rolig, trevlig, snäll, påhittig osv. men aldrig någonsin normal! I andra länder har det gått lättare men om jag inte har möjlighet att emigrera så återstår att acceptera. Småstadsvensken är så ängslig att bästa väninna helst ska ha samma vikt, längd, hårfärg, klädstil och åsikter för att man ska kunna känna sig säker på att man är "normal". Såg nyss en bekant som funnit rätta väninnan. Denna hade liksom bekantingen VITT hår, brunbränt ansikte, fräcka kläder och samma ålder (ca 50). Då insåg jag hur fullständigt omöjligt det är att få en vän som liknar mig:

LSS
är få förunnat numera. Jag skaffade mig diagnos Aspergers syndrom för att få en kontaktperson. Jag ljög ju inte under utredningens gång men jag gav dem vad de ville ha, so to say ...
Det är svårt att hitta rätt kontaktperson. Man får räkna med lite motgångar. De som tror att aspergare är korkade skickar jag genast i retur till kommunen för vidareutbildning!

BLI EN ENERGITJUV!
Det varnas ständigt för energitjuvar, men det går att ta en viss mängd energi från genuint glada människor utan att de går back. Besökte nyss en kyrka, där vi åt tillsammans b l a. Mitt emot mig satt det en ung, glad, energisk, framtidstroende, optimistisk, kristen tjej. Hon hade så mycket livsglädje att det rann över.

Jag såg henne djupt i ögonen och började tanka in hennes överskottsenergi medan jag ställde lite enkla frågor som inte var särskilt djupa, men fick henne att berätta något om sitt liv. Hon hade en genuin framtidstro och jag lät mig villigt smittas av detta positiva virus. Hennes kärlek till livet var stark och jag lät den genomskölja mig. Kände mig riktigt nybadad efteråt. Hoppas få se henne igen, men är tacksam för det jag fick.

TA IN EN HEMLÖS!
Inte vem som helst förstås utan någon som du kan vara trygg med. Missbrukare tog jag in när jag var yngre och hade mer energi. Rumäner avråder jag från. Man måste tala samma språk för att bli lite bekanta. Men det finns gott om hemlösa av välja bland numera. En student kanske? I t e x England är "the flatmate-system" mycket vanligt. I Sverige har det inte slagit rot tyvärr. Bostadstillägget sabbar ofta den här möjligheten. Men annars är det ju bra att slå två flugor i en smäll. Bostadslösheten kan ev. minska ensamheten. En förutsättning är att reglerna ang. bostadstillägg ändras. Nu får man inte hyra ut ett rum ostraffat såvida det inte har separat ingång.

ACCEPTANS
Att låta depressionen ta sin tid är ett tips. Men i så fall måste man porta alla självmordstankar. De stör processen. Är man kroniskt sjuk måste man ofta acceptera isolering. Jag tror att mina böner till en högre makt har betydelse även om de är ynkligt svaga numera, men änglarna har inte tappat sugen vad jag vet.

Det tråkiga är att om man svävar in på psyk så blir man bemött som en kroppslös själ. Ingen kollar blodbild etc. Fysiskt sjuka klarar ofta inte av de svåra biverkningarna av psykofarmaka. Vi är en övergiven grupp som det inte har forskats på. Det finns inte heller någon medicin specifikt utprovad för autismspektrum. Orden "Sök professionell hjälp!" klingar allt tommare i ett kallt Sverige, där allt fler hamnar utanför.

PSYKIATRINS MISSLYCKANDE

Media har nyss serverat oss "nyheten" att antalet slutenvårdsplatser inom psykiatrin är extremt låg -

inte värdigt ett "välfärdsland", vilket vi snart inte kan räknas som. Skyddsnätet är trasigt, med stora hål i, det ligger delvis en decimeter ovan mark. Den som faller krossas. För en människa i kris finns inte mycket till hjälp om hon inte själv har ett starkt skyddsnät runt sig, men de som dukar under i självmord eller tynar bort i depression har ofta inte det.

Nu, då jag själv befinner mig i depression efter en svår operation och sjukdomstid så känns det obehagligt att veta att det inte finns någon hjälp att få från psykiatrin, mer än ett Piller. Övertron på antidepressiv medicin är närmast av religiös karaktär. Man ska TRO att det förvandlar allt, men sanningen är att det kanske hjälper drygt 30 %. Faktum är att SSRI tar livet av ett okänt antal människor jorden runt varje år eftersom den vanligaste biverkningen är förhöjd ångest och självmordsrisk. Bakom skolskjutningarna finns också ungdomar som varit fullproppade med psykiatriska droger.

Jag tog en promenad förra veckan och den ledde mig till en lugn kyrkogård. Solen sken över en vacker plats där det stod en bänk. Jag gick dit och satte mig. Bredvid mig såg jag då en oerhört vacker gravplats, översållad av blommor, foton, änglar och andra bevis på saknad och sorg.

Gravstenen var mörk och glansig. I den var ett foto ingraverat eller vad det nu kallas, denna nya teknik som överför bild och text så exakt till gravstenar? Jag betraktade bilden av en jättesöt tjej och kunde räkna ut att hon var 19 år när hon dog. Självmord? Någon jag känner bekräftade att det var så. Två tjejer hängde sig förra året, i närheten av varandra. Och jag undrade: Var fanns då psykiatrin? Sökte de hjälp före? Mycket möjligt.

Jag såg en film om en självmordsepidemi i Australien på Youtube.

http://www.youtube.com/watch?v=oEmPGEqrdgI

Anhöriga berättar om ungdomar som hade sökt hjälp ett par veckor före självmordet och då enbart fått ett SSRI-preparat med varningstexter om självmordsrisk. Nu hade dessa ungdomar redan lavinartad ångest och självmordstankar. Hur kan då psykiatrin agera så ansvarslöst som de gör när de spelar med människors liv som insats?

De giriga läkemedelsföretagen tillverkar och vräker ut "självmordspiller" över västvärlden varje dag. Det kommer ständigt nya namn på likartade piller: SSRI, NRI och epilepsimedicinen Lyrica blev en storsäljare trots att den tillfälligt eller permanent skadar muskelhjärnan. Själv kunde jag inte gå efter ett tag.

De ungdomar i Australien filmen handlade om hade inte lagts in på sjukhus under de första riskabla veckorna eller fått valium som komplement för att reducera den initiala ångesten. De hade inte fått samtala med psykolog. Övertron på Pillret är globalt utbredd. Det ska ersätta en sjukhusplats och psykolog, sådant är för dyrt. Det kostar att göda läkemedelsbolagen.

Jag har sett många psykiatriker gå i väggen eller byta jobb. Det måste kännas meningslöst att bara skriva ut piller som ger hemska biverkningar och inte ha tid till samtal, inte kunna lägga in en patient på ett behandlingshem eller sjukhus. De måste stålsätta sig för att orka göra ett dåligt jobb.

Det är nu många år sedan jag hade en fast psykiatriker. De försvann och ersattes av stafettläkare. Sedan glesades även dessa ut. Nu är det knappt någonting kvar. Jag har inget behov av att prata med en främling en kvart eller att pröva ännu ett SSRI-piller, att vara läkemedelsbolagens försökskanin.

Det tog tio år innan jag vaknade upp och förstod att orsaken till mina spontana överdoser var just de där pillren som minskade impulskontrollen radikalt och fick allt att gå överstyr.

Har världen drabbats av serotoninunderskott? Har det plötsligt fallit utan anledning på b l a ungdomar? Och orsaken till detta är ...?

Man tar inga prover på patienten för att se om det verkligen är just serotonin eller noradrenalin som är det stora problemet. Vissa är födda med lågt serotonin för att de ska kunna leva kreativa liv, med god tillgång till endorfin och blir svårt sjuka av SSRI. Jag är en av dem.

Psykiatrin har hamnat i en återvändsgränd. Läkarna är reducerade till robotaktiga receptförskrivare. Slutenvården är enbart förvaring: ingen terapi, inga samtal med kontaktpersonerna eller ens patienterna (!). Detta gällde när jag var inlagd för fem år sedan. Jag kom in mer än halvdöd via intensiven. Annars hade jag givetvis inte fått bli inlagd. För mig var detta en vändpunkt. Det var bara att inse att psykiatrin höll på att ta livet av mig.

Min reumatolog förbarmade sig över mig och skrev ut lugnande medel, Xanor. Sedan dess har jag inte drabbats av några impulsgenombrott. Visst kan det komma självmordstankar, men de får ingen näring. Jag har bestämt mig för att leva kvar för min son. Det känns tryggare när man inte är sin egen allra värsta fiende!

Att krossa glaset till dörren hos psykiatrin (alltid låst numera) - det är inte min grej! Jag har accepterat att psykiatrin är nedlagd och att jag måste söka Livet var än det finns.

 Jag tror mycket mer på Gud än på Pillret och känner att det är ett bra val. Depression beror ju ofta på existentiella, obesvarade frågor om Min plats i tillvaron. Här är det bara Samtalet och hjälp att lösa problemen som hjälper.