Jag har skrivit tre inlägg de senaste två månaderna och det är inte alls likt mig. Jag älskar att skriva och behöver det av flera skäl. Ett är att jag behöver träna upp mina nya knogproteser, men sorgen över att operationen inte gick så bra drog ned mig rejält och hur som helst är man ur spel de första två månaderna, minst.
Man bör verkligen inte opereras under sommaren eftersom det är den tid då vi kustmänniskor samlar upp ljus, som ska räcka hela vintern. Bohuslän är då insvept i mörker, dimma och fuktiga moln som breder ut sig likt en heltäckningsmatta över asfalten. Det kan gå månader utan en stimma solsken.
Just när kroppen hade läkt någorlunda, så föll det djupa mörkret över mig och drog mig med sig ned i ett bottenlöst hål ... I stället för att lämna sjuksängen och börja aktivera mig, så gjorde jag det som sant deprimerade människor gör: ligger i sängen och sover eller dåsar - dygnet runt. I mitt fall kallas det SAD (mörkerdepression) som då adderas till alla de andra sjukdomarna, främst RA, varför resultatet blir så björnliknande.
Att göra ingenting alls, på allvar, mer än att äta, och sova - är det ett liv? Nej, det vill jag inte påstå. Fråga björnarna i idet om inte DE tycker att de slösar bort sitt liv med att sova, om de kanske kunde göra något vettigare med sin tid på jorden? Men svaret är att de bara följer naturens gång och det gör jag med.
Förr i tiden gick människan ned i varv under den mörka årstiden, eftersom man inte hade någon el. Så nedvarvandet är egentligen något naturligt, men inte i den omfattning jag varvat ned förstås, eftersom musklerna förtvinar och tja, hjärnan också - den behöver social stimulans för att inte skadas.
Testade kroppen idag. Skulle till arbetsterapeuten och handträna. Det kändes ovant att göra makeup och ta på sig plågsamma kläder som t ex en bh med STÅL-bygel. VEM uppfann detta tortyrredskap?
Västtrafik hjälpte mig att försvåra dagen genom att alla linjer, nummer och tider var ändrade. Det framgick av datorn, men ändå var jag osäker på sånt som vilken sida av vägen jag skulle stå på? Rutterna var helt omlagda. Men hade tur och steg på åt rätt håll.
Satt sedan lutad mot rutan och iakttog noga vilka vägar bussen gick och konstaterade efter ett tag:
- Aha! Bussen passerar verkligen sjukhuset!
- Men, va??!! Det var ju där jag skulle av!!!
Min vinteride-hjärna klarade inte av att lära in nya busslinjer SAMT stiga av vid rätt hållplats!
Bussen gick en extra lov vid slutstationen och hamnade minst 100 meter längre bort än vanligt.
Så, ca 7-800 meter skulle jag nu gå eller springa i uppförsbacke för att komma fram i tid! Höftlederna klarar inte backar längre, lungorna är "som papper" och hjärtat vet jag har brustit av sorg flera gånger, så jag låg taskigt till.
Jag flåsade som ett ånglok uppför backarna och kände av hur extremt få fungerande muskler jag hade. Hjärtat bultade hårt och högt - och jag dog inte?
Efter sjukhuset "rullade" jag ned till centrum för att köpa ett par grejer, som jag la i en svart väska, som jag ställde på bänken i väntkuren medan jag inväntade bussen och småpratade lite med en tjej. Eftersom jag är nästan helt ensam så får man passa på när det ges tillfälle att säga två meningar eller tre.
Kunde hjärnan klara av att vänta, prata, hålla koll, gå på bussen, hitta magnetkortet OCH se till att väskan kom med? NEJ!!! Det tog väl 200 meter inte jag märkte att väskan inte var med, störtade fram till chauffören och flåsade:
- Kan jag få stiga av omedelbart - har glömt min väska!?
- Här? sa han
- JAAAAA! sa jag.
Mirakulöst nog släppte chauffören av mig på en gräsplätt, där ingen hållplats fanns. Jag noterade att han var afrikan och för en gångs skull var jag tacksam för denna mer relativistiska hållning till lagar, man ofta finner på varmare breddgrader. En ursvensk hade säkert sagt: "Du får vänta till nästa hållplats!" I så fall hade väskan varit förlorad, men det var den väl redan?
Jag "sprang" så gott det gick, medan jag mumlade "Gud!" en gång per sekund. Väl framme vid hållplatsen såg jag att VÄSKAN FANNS KVAR! Jag trodde knappt mina ögon. Av allt jag glömt genom livet har ingenting, någonsin funnits kvar, utom mopeden. I den glömmer jag ofta nycklarna i något av de tre hål som finns till boxar mm. Men ingen tror att en så stor, fin EU-moped ägs av en idiot! Så ingen har kommit på att de kunde ta den.
När jag höll väskan ömt mot mitt bröst sa en arabisk kvinna till mig:
- Jag vaktade den åt dig! En person tänkte ta väskan, men jag hindrade henne och tänkte ringa polisen om Du inte kom snart. Jag tror att det finns en högre makt som SER allt vi gör, så jag vill göra det rätta!
Jag stirrade på henne. Fanns det fler människor som tänkte som jag? "Efter döden får jag redovisa allt jag gjorde med mitt liv."
När jag påbörjade min integrationsramsa om att ordet Allah eller Gud egentligen är samma sak, så avbröt hon mig och sa: "Jag är kristen!" Förvåning ... "Jag med, sa jag!" Sedan förenades vi i en stor kram!
Dessvärre har jag råkat ut för så många hot, rån, vandaliseringar osv från invandrargäng att jag blivit urless på massinvandringen. Bekanta till mig har råkat ut för brutala rånöverfall. Många är rädda.
Därför har jag burit en tyst bön inom mig ett tag: "Låt mig få kontakt med några fina, snälla invandrare så att jag inte börjar generalisera!" Ordet främlingsfientlig används ju ofta om dem som vill minska invandringen med 3 % eller whatever, men den åsikten innebär inte att man är fientligt inställd till färgen brunt! Det gäller egentligen omsorgen om det välfärdsland, som snabbt försämras, då vi inte har bostäder och jobb till 200 000 nya per år. I den åsikten anser jag ligger ett ansvarstagande både för dem som trodde att Sverige var paradiset men blev djupt besvikna, och ansvarstagande för de som redan är här och plågas av trångboddhet och arbetslöshet.
Nej, jag är inte fientlig mot goda människor från andra länder, det kände jag verkligen idag.
Jag nämnde inte den tunna, långa, kolsvarta tonåringen på McDonalds som fått chans att städa där 2 tim/dag. Jag har aldrig sett en mer pedantisk städning! Han låg på knä och putsade metallbenen till varje bord medan jag fascinerat tittade på och log mot honom. Han gav mig ett varmt leende tillbaks. Jag önskar att Sverige hade kunnat dra igång fler okvalificerade jobb för dem som ännu inte kan språket. Det duger inte att bara skicka dem till AF. AF SKAPAR inga jobb!
Jag tackar Den som läser Hjärtan för denna mörka dag, som lystes upp av kolsvarta människor och såg till att min svarta väska inte uppslukades av mörkret!
En klok pastor sa en gång: "Låt mörkret få VARA mörker!" Att stanna kvar i det kräver också mod, medan man väntar på att telefonen ska ringa, som Carolas sjunger nedan. Hon har gjort en väldigt dramatisk o bra tolkning av Ola Salos sång, men just så här mörkt ÄR mörkret, vilket inte betyder att det har vunnit!!!
"Tell me this Night is Over!"
"We a'int gonna live our lives in fear!"
No, we are not!
