METOTAB CELLGIFT OK!

Som jag tidigare nämnt så måste vi svårt sjuka numera utsättas för allt fler utbyten av livsuppehållande mediciner. Viss överlever förstås inte dessa besparingsexperiment.

Den jag hade länge, Teva Methotrexate, fungerade bra. Ett äldre generikaföretag var tillverkare. I början kanske det fanns fler seriösa sådana.

Sedan tvingats jag gå över till Orion Methotrexate  (Ett företag med dåligt rykte) och värken lät inte vänta på sig. Jag åkte hiss ned i helvetet. Det var som om jag inte hade någon reumatikermedicin alls.

Jag gav upp efter en månad och visst protesterade man på apoteket och visst fick jag betala lite extra eftersom jag var olydig. I lydighet borde jag samarbeta med staten i dess spariver. Men jag köpte METOTAB, Meda, idag Mylan.

Det har gått några veckor nu och det som har hänt att jag fick börja om från början med initiala, jobbiga biverkningar. Men dessa brukar gå över. Det blixtrade i huvudet i två veckor trots att jag aldrig annars har huvudvärk. Sedan blev det helt stopp på aptit och ätande. Jag är inte helt ovan vid detta tillstånd beroende på sjukdomar/mediciner, så jag beställde snabbt in näringsdrycker från sjukhuset. Har tillstånd. Tur att denna förmån finns kvar! Så nu kunde jag dricka mina 1000 kcal/dag och hålla hunger och näringsbrist borta.

Efter ett par veckor började det bli allt mer möjligt att äta faktiskt. Har sällan lust till det eftersom jag inte rör mig. Men faktum var att det tysta, vaga illamåendet backade så att jag kunde välja på att äta en måltid eller dricka en. Kul! Nu kan man bli lite social ibland på cafe/restaurang. Att inte alls kunna äta är ju i vissa sammanhang handikappande.

Jag antar att fler reumatiker än jag kommer att få det svårt framöver och hur vi reagerar är ju olika, men vissa mediciner är faktiskt inte alls effektiva och innehåller rätt så farliga ämnen. Det är på allvar!
Myten om samma verksamma ingrediens är bara en myt!

JAG REKOMMENDERAR ALLTSÅ METOTAB TILL ANDRA PERSONER MED REUMATOID ARTRIT!!!

Deprimerad - vad gör man?

Jag vet hur min depression botas: genom att jag slipper vara ensam 95 % av tiden. Men fysiskt sjuka  kan ju inte aktivera sig.

Vi talar ju om naturlagar. Människan har alltid levt i stammar och grupper. Sedan löstes stammen upp mer och mer p g a "utvecklingen" och många är idag ensam med en dator, TV o iPhone. Många undersökningar har visat att djup ensamhet bryter ned hjärnan och leder till sjukdom o död. Den är farligare än rökning.

*  Det står ju på internet en rad nummer man kan ringa till, men Hjälplinjen helst bara en gång om året och de övriga är upptagena. Kom fram till jourhavande människa senaste för 15 år sedan! Ett mobilt team kan ha 5-10 minuters tid för prat, utan engagemang.

*  Folk fortsätter att säga: "Sök hjälp!" Men vad vet de? Psykologer är ju för de rika bara och ingen metod är utprovad för Aspergers syndrom i kombination med en mängd fysiska sjukdomar.
Deras KBT handlar bara om att strukturera dagen hur ensam och meningslös den än är. Då ingår promenad, städning mm, d v s fysiskt sjuka är inte med på kartan. Psykoanalys fungar inte heller på autister.

* Jag känner en Aspergare som sökt KBT för tvättmani (OCD) men nekats KBT därför att landstinget inte har råd med sådan lyx. Man har piller, piller, piller ... Men man kan inte bota allt med piller.
Han är vräknings-hotad p g a vattenförbrukningen och bor nu hos en vän - tills denne får samma varningar.

* Jag har ägnat mig åt andlighet hela livet, men i gemenskap med andra människor. Nu orkar jag inte tidiga morgnar i kyrkan, så då måste jag vara andlig på egen hand - och det går dåligt! En idiotisk psykiatriker sa att jag måste lära mig att vara ensam. Han kanske kunde lära mig hur man får ett äpple att falla från kvisten och landa på ett moln?
Människan har alltid levt i stammar och grupper. Vi är hel enkelt gruppvarelser. Varför förneka detta faktum och lägga skulden på den sjuke som har isolerats? Hon SKA vara glad och älskvärd, läsa positiva böcker etc. Den vilar en fördömelse över den ensamme. På något sätt är det alltid hennes fel. Att vi har brutit upp de naturliga stamstrukturerna och numera lever onormalt med våra digitala prylar skilda från varandra, ofta ensamma i våra lägenheter, inburade i betong, det vill ingen tala om.

TÄNK DIG ETT ENSAMT FÅR PÅ EN ÄNG!
(Herren är min herde - MEN VAR SJUTTON ÄR DE ANDRA FÅREN?)

BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!





Jag fick en kontaktperson efter ett års väntan, men hon har fått allt mer att göra med annat så jag är beredd på att hon säger upp sig inom de närmaste månaderna. Ett grundfel här är att den lilla slant kontaktpersoner får är för liten. Det känns turbulent just nu. Kanske stannar hon, kanske inte. Det är sådant vi med dåliga nerver blir trötta och matta av. Man vågar till sist inte hoppas mer. Har haft för många kontaktpersoner. En del har bara flaxat förbi. De har varit unga, på väg mot okända mål men i behov av en tusenlapp extra i månaden.

En orsak till depression är att jag gick in i en moped-affär med fel person. Jag vill inte skriva allt som gick fel eftersom han då kan identifieras och det vill jag inte. Återköp gick inte, trots att jag inte hade hämtat ut den, efter ett års väntan, eftersom den inte var klar. Om jag beskrev alla turer i denna affär som skulle ha innefattat handikappanpassning så skulle knappt någon tro på mig. Allt detta pressar mig hårt, så hårt att jag knappt orkar sörja över min broders död. För närvarande har jag en oförsäkrad, ny moped, som jag, trots pengarna, ändå inte äger eller kan försäkra. Den ägs av affären trots att den är betald. Det känns som om jag aldrig kommer ur denna härva.

Hänsynen till att jag är sjuk saknas, som vanligt.

Jag behöver anmäla mig till en vårdcentral för vissa prover och så. De är överfulla och den enda välfungerande VC är nära att spricka. Om jag skriver mig där och måste vänta i fya månader vid sjukdom, så är man ju körd, d v s det finns i princip ingen sjukvård kvar. Botten är nådd.

Det sista besök jag gjorde, då jag var för trött för att prata, gav mig en insikt: Läkaren visste inte ett dugg om alla mina fysiska sjukdomar. Det som är psykiskt går tydligen med ilfart in i alla datorer, men det övriga: det stora - RA: det som ledde till min sjukpension fanns visst inte med. Läkaren hade inte en aning om vad Sjögens syndrom är. Han korrigerade mig: Aspergers syndrom heter det!

Jag insåg att det i våra kommuner finns en mängd datastystem som fungerar hipp som happ. Någonstans kanske alla specialistbesök går tillbaka till VC men oftast inte. Jag kommer att begära att nästa VC tar in journaler från varenda sjukhusklinik från de sista 10-15 åren. Frågan är ju om de har tid? Om inte - hur kan då en okänd läkare ställa diagnos? Det krävs att all information finns i datorn.
Det blev en chock att inse att datasystemen i olika landsting kan vara katastrofalt dåliga. Utan husläkare, utan information - ingen riktig vård!

Fanns det något annat som var dåligt. Jovisst, men allt får inte plats. Den som tror att Fontex skulle göra min hjärna lugn och fin tror fel. Av SSRI blir jag manisk och suicidal. Man räddade mitt liv, men jag var så nära döden det bara gick att komma. Så de där tre signalsubstanserna de bollar med är ingen lösning för min AS-hjärna. Det finns inget läkemedel gjort för Aspergare och ända kastar de på oss Fontex med dess tiotals varianter utan att ha en aning om vad som händer i hjärnan och för somliga är det som sagt dödligt. NRI - nix. Sänkt dopamin - jag dog, nästan. Lyrika - dra ned hastigheten i nervbanorna - jag blev oförmögen att gå. Den slår ut muskelhjärnan.

ECT på en äldre människa vars minne är urkasst. Vad blir kvar? Ett dementfall förstås, ingen hägrande lycka. Ledgångsreumatismen bryter ned minnet, men det vet ju inte psykiatrin förstås. I Sverige har de olika specialiteterna eller datasystemen i värsta fall ingen som helst kontakt med varandra. Systemet är helt felkonstruerat. Åk till England så fattar du var jag menar. Vissa Engelskmän får en chock när de inser vad Svensk sjukvård är. Kontrasten  är enorm. När min engelske pojkvän lämnade mig så sa han: "Ni har ju ingen sjukvård! I det här landet går det ju inte att leva!"

KÄRLEK OCH GEMENSKAP ÄR DEN ENDA HELANDE DROGEN! Men hur skaffar man sig kärlek när man är sjuk?