När jag flyttade tillbaka till min hemstad frågade jag kommunen om de hade tysta, lugna lägenheter på någon plats avsedd för sjuka eller gamla?
Kommunen svarade att deras erbjudande var mycket bättre än så: Jag fick bo precis var jag ville och så kunde de handikappanpassa lägenheten. Jag invände att jag inte har rullstol än och att mitt största behov var att slippa skrik och oväsen från grannlägenheter, vilket ju är vanligt. Handläggaren bodde säkert i villa och förstod inte alls vad jag talade om.
Och så flyttade jag då in i en extremt billig bostadsrätt där människor ägnade sig åt att renovera ständigt och jämt eller att flytta in och ut eftersom priserna snabbt steg uppåt och vissa kände sig nyrika, tog sin vinst och flyttade in i en hyresrätt.
Men jag bodde kvar för att jag var för sjuk att klara av ännu en flytt. Under åren som gått har antalet invandrare i området stigit och närmar sig nog 90 %. Därmed tillhör jag nu en av de där stackars, fattiga svenskarna som blivit kvar i ett utanförskapsområde som nu är på väg att bli en "no-go-zone".
(Då kan inte ambulansen komma ifall de inte har lediga polisbilar för escort.)
Detta stod klart för mig när bussen under ett halvt dygn åkte förbi min busshållplats för att det var för farligt att stanna p g a stenkastning. Detta förstod jag när min moped vandaliserades gång på gång, trots att den var handikappanpassad. Jag tvingades sälja den med stor sorg.
I den närliggande hyresrätterna har man inte kunnat ha en moped stående på 20 år men då jag bodde i bostadsrätt så hade jag en större trygghet här, men den är borta nu. Kommunerna köper ju upp bostadsrätter vilket betyder att det kanske hänt här och att nyanlända som inte alls blivit integrerade eller anpassade till vår kultur flyttat in och ställt till det såsom i det verkliga ghettot intill.
Men otryggheten har inte bara ökat i mitt boende utan i stadskärnan också, liksom i de flesta andra städer. Grupper av nyanlända driver omkring och roar sig med att snatta eller ännu värre: att råna och slå ned folk.
De senaste veckorna har varit skrämmande: Två dramatiska tillslag mot guldsmedsaffärer, en yxman på apoteket som ville ha knark, en väktare nedslagen utanför en livsmedelsbutik i centrum, en nedbränd villa. I september tre halsbandsryckningar på gamla människor. Misshandel av en man som tog en promenad i en liten park, på natten, utanför sitt boende, p g a sömnlöshet. I somras var det gott om våldtäkter. Rekreationsområden vandaliserades. Det sköna gjordes fult. Glädjen skrämdes iväg.
Yxmannen var visst svensk. Jag vet att missbrukarna inte får verklig vård. Sverige är bland de sämsta länderna i Europa. Psykiatrin har pajat och att få en bostad är för många svenskar omöjligt om de inte är rika.
Om man inte gör upp en budget över vad som kan gå till invandringen och vad som måste gå till sjukvård och omsorg om de svagaste i landet så blir det så att de svagaste svenskarna slås ut. Vi kan alltså förvänta oss en del desperata aktioner av psykiskt sjuka, missbrukande svenskar förutom från de kriminella gängen.
En närliggande skola brukar ha 2-4 Securitasbussar närvarande vid skoldagens slut. Så var det inte när jag gick i skolan. Men - på helgerna har man tydligen ingen bevakning. Då blev nämnda skola grovt vandaliserad och det är väl en tidsfråga innan skolans stängs som t ex skolan i Rosengård.
Att brottsligheten är större bland de senaste årens migranter är inte ett rasistiskt påstående utan ett statistiskt påstående. Jag är så vänlig jag kan vara mot enskilda invandrare. En del är ju fina, rara människor, integrerade och hårt arbetande. Men tyvärr är det för många ungdomar i gäng som förpestar tillvaron för andra.
Alltså borde jag flytta till ett lugnare, fridfullare, svenskare område. Alltså borde jag ha en bil som jag kan låsa in mig i och ha medan jag åker från mitt lilla hus till något köpcentrum, Alltså borde jag vara rik. Eftersom jag inte kan försvara mig alls med mina söndervärkta armar så behöver jag ha en väktare med mig alltid. Men den notan kan jag inte betala!
Vi funktionshindrade och äldre är tillspillogivna. Har vi inte råd med ett "Gated Community" så bör vi vara inställda på att bli överfallna och rånade då och då, bli vana vid att bussen inte alltid går etc.
Läste att 50 % av de som bor i utanförskapsområden undviker att gå ut. Man måste ju ut o handla mat ibland förstås. Jag är rädd att jag nu tillhör dessa 50 %. Känner mig vingklippt. Min gamla värld av frihet är borta. Jag kämpade allt mer mot den fobi som ofta drabbar långvarigt sjuka, isolerade människor. Man blir ovan vid människor och rädd för att gå ut ensam. Men förr var detta ett psykiskt problem att tackla. NU är det verkliga faror som hotar därute och jag klistrar fast mig i soffan, så riskerar jag inte att bli sönderslagen.
Allt hänger nu på en kontaktperson som tagit mig ut två ggr i veckan till någon relativt ofarlig plats. Men hon kan sluta när som helst, för så är det med kontaktpersoner och sedan kan det dröja ett år innan man hittar någon ny förmåga med bil. Jag måste ha bil eftersom jag inte kan gå många steg.
Mitt liv hänger på en skör tråd som kan gå av när som helst. Kontaktpersoner har alldeles för låg ersättning, vilket gör dem mindre uthålliga i arbetet med svårt sjuka människor. Dessutom har de oftast ingen som helst erfarenhet av att vårda sjuka människor. Självklart borde de få gå kurser och erhålla broschyrer som beskriver vissa av de vanligaste handikappen, men ofta vet de ingenting och frågar inte heller. Sedan ger de upp när symtomen dyker upp. Låt säga att en epileptiker en dag får ett stort anfall. Detta kan chocka kontaktpersonen och göra så att han säger upp sig. Och den sjuke lämnas ensam med skammen över att vara sjuk.
Så, det hade behövt pumpas in pengar i kommunens LSS men eftersom den statliga delen av LSS, Assistenterna - håller på att kollapsa, så är det ju ingen idé att strida för de något mindre sjuka (ledsagning o kontaktperson). Sverige har inte råd med sina funktionshindrade. Man lägger hellre pengarna på annat.
Det behövs ett pool med statligt subventionerade livvakter för dem
som inte kan försvara sig själva!
!