Hjälpen till pensionärerna - BARA HYCKLERI!

Jag orkar inte hänga med i löfteskarusellen längre! Löftena haglar. Vi ska få lägre skatt. Sedan får man ju räkna på om det gäller en själv eller om det bara märks för de rikaste?

Det många överlever på är Pensionen + Bostadstillägget. De sjuka eller gamla betalar ofta för hemtjänst eller boendestöd. I vissa kommuner är stödet fortfarande gratis men i andra, som min, har man slagit ihop det med hemtjänst. Man har raderar skillnaden trots att dödsrisken är mycket större i gruppen med boendestöd (psykiska åkommor + ev. fysiska sjukdomar)

Jag lyssnar knappt när man talar om sänkt skatt eller andra bitar i kakan. Det jag bryr mig om är ju vad jag får kvar att leva på när alla avgifter är betalda. Om man sänker skatten och höjer avgifter tills pensionären bara får ett visst förbehållsbelopp kvar så är vi kvar på eller under existensminimum.

DET FINNS GOTT OM UTRYMME FÖR HYCKLERI!

Jag fick ett brev idag där det stod att nu skulle boendestödsavgiften höjas drygt 200 kronor till mer än 2000 kr/mån.

Hela året har jag bråkat, överklagat, haft panikångest och letat efter utvägar. Jag kom fram till att köpa privata tjänster för ca 500 i månaden och lämna kommunen, i värsta fall. Men just nu ligger jag på 900 kr p g a överklagan, men ju högre avgifter det blir desto mindre chans har jag och vill nog helt bara ge upp i mars då det ska överklagas och brytas ihop igen. Krig passar inte ihop med sjuka människor.

 Eftersom jag inte har några vänner så vet jag inte hur jag ska hålla mig vid liv. Jag är ju sjuk. Det är därför jag behöver att det kommer människor till mig. Risken är annars att jag aldrig lämnar sängen mer än vid enstaka besök. Jag är redan på gränsen till rullstol p g a passivitet.

Det som låser mig fast är läkarbristen. Jag kan inte andas ordentligt vid sömn eller ansträngning. Hittills har ingen kunnat hjälpa mig med detta. Men så sa min tandläkare (som jobbat länge med sjuka människor): "Du behöver ju en syrgasbomb!!! " Jag fattade att han menade en syrgastub med grimma till näsan, men jag kan inte köpa eller ställa in detta själv. Har läst att detta lindrar vid bronkit, vilket en läkare anser jag har och en annan inte. Jag har plågats av andnöd i sex år nu - låt mig få pröva den där tuben!

Jag har kämpat för att få komma till en bra vårdcentral med röntgenutrustning. Jag fick en remiss i maj av en läkare med sedan fastnade remissen i en dator, liksom alla andra remisser nu för tiden. Alla rutiner är sönderslagna. Personal saknas. Idag fick jag (efter kraftiga påstötningar) en läkartid till sist men om jag får hjälp är en annan sak.

Om jag inte får syrgastub och dessutom måste säga upp stödet så är det bara förtvining och död som väntar.
Men jag är ju inte ensam. Läste att 3000 svenskar dör i köer varje år, operationsköer. Men så har vi alla oss andra, som står i köer, som letar och söker hjälp trots att vi, utan privat försäkring, har väldigt liten chans att få hjälp. Nedskärningarna i NU-sjukvården fortsätter i orkanstyrka. Nu ska man dra in de ambulanser som går på natten. Det borde väl ta livet av en hel del och spara pengar åt landstinget.

Det som pågår är alltså en tyst avlivning av folket. Därför tyckte jag att den omskrivna insändaren, insänd av Affe, inte var så dum. Dementa och hjärnsjuka ska få en dödsspruta eftersom vården kan bli lång men resultatet än döden. Att inte operera cancersjuka efter 50 låter för hårt, 60 låter bättre. Men själva iden är inte helt fel: Vi som plågats i åratal men inte kan få hjälp och har dödliga sjukdomar kanske hellre tar en dödsspruta än ligger hopplösa i en säng och väntar på döden.
Sverige har på alla sätt visat att man inte vill ha några sjuka att försörja.
doddåt oss som inte har någon  död) i stället för att plågas ihjäl i ett land där sjukvården slutat fungera och lämnar människor att plågas till döds ensamma i hemmet.

Vi sjuka o gamla ska betala massinvandringen!

Först: För 20-30 år sedan hade jag inga problem med invandringen. Bodde på Östermalm. Hade en chef som var invandrare. Allt var frid o fröjd. Mötte ofta välintegrerade invandrare på bussen på väg till jobbet.

Detta handlar alltså inte om rasism utan om antal, inte om raslära utom om matematik.

Någon politiker sa att vi måste ta in hur många som helst eftersom det gäller död eller liv. Det får kosta hur mycket som helst, i godhetens namn! (och de sjuka o gamla …?)

Att vi har I-länder och U-länder vet nog de flesta. Ska vi se det som en orättvisa och skänka bort vårt land, våra bostäder och vårt välstånd till de fattiga massorna i världen. Är DU villig att leva i ett tält om vintern och överleva på några gram ris mer dag? Minns inte hur många gram den där Segerfeldt föreslog.

Ingen svensk har blivit tillfrågad om hen vill frysa, svälta, gå hungrig mm för att alla människor på jorden ska hamna på samma ekonomiska nivå, vilket är det enda möjliga om den absoluta, globala, fattigdomen ska avskaffas. Vilken fråga kunde väl vara viktigare än denna? Och borde det inte vara ett fritt, individuellt val?. När FN, EU och regeringen bestämmer detta över våra huvuden - var finns då demokratin?

De som tycker att detta är en utmärkt idé är de som aldrig varit fattiga, levt på existensminimum, varit svårt sjuka och behövt kvalificerad vård o dyra mediciner men i stället placerats i evighets-långa köer.

Resan mot avgrunden har börjat. Sjukvården är i det närmaste obefintlig för oss som inte någonsin haft möjlighet att köpa en privat sjukförsäkring. Omvårdnaden om sjuka eller gamla är på fallrepet.
Det ser ju dåligt ut att bara ta bort hemtjänst, boendestöd och annat stöd. Nej, man väljer att öka avgifterna tills de fattiga tvingas säga upp sina tjänster och förvandlas till fångar i sina hem.

Det är i en medelstor stad oftast inte mer än 120-150 personer som har boendstöd. Man ska ha psykiska problem men det kan även ges till blanddiagnoser som mig.

I 20 år hade jag denna tjänst gratis och i flera kommuner är den fortfarande gratis.

Men så kom migranterna i tusentals in i vår lilla stad, där det inte finns någon större industri eller stor-företag. Det mesta är enmans- eller småföretag. Alla har inte anlag för att starta eget företag. Alla kan inte lära sig svenska på två år. Alla kan inte anpassa sig till subarktiskt klimat och de stela, tillbakadragna svenskarna. Det tar tid, lång tid att ta sig in på arbetsmarknaden. En del ger upp inför de allt för stora utmaningarna och nöjer sig med bidrag. Andra går på bidrag o inkomsterna från marijuanaförsäljning.

Min stad hade visst ett underskott förra året på 200 miljoner, som skulle betalas av på tre år.
Tänk vilken press på de kommunanställda!De tog fram förstorningsglasen för att granska den sociala sektorn. Och tänk då hittade man några psykiskt sjuka som fick hjälp att överleva, på sina magra sjukpensioner, om de också fick besök i hemmet för samtal o städ.

Tänk så mycket pengar man skulle kunna tjäna genom att ge var och en en avgift på 1 900 kr/månaden! Om de flesta sa upp sig p g a sin fattigdom - vilken besparing! Om de tog sina liv, blev galna och sprang omkring med yxa på stan, so what? Våldet står ändå som spön i backen.

Så höjde de avgiften år efter år och nu kom det ett besked om att hela systemet skulle göras om och allt betalas i efterskott. VA? Skulle jag först ta emot tjänsterna och sedan ta emot en räkning på okänt antal pengar? Jag brukar aldrig köpa något utan att fråga vad det kostar, för att bedöma om jag har råd.

En vän tog reda på att avgiften skulle bli 300 kr i timmen och jag skrev mitt avskedsbrev till kommunen. En boendestödjare kom till mig och tog med sig kuvertet. Vi hade vårt sista samtal innan hon försvann i en doft av liljor. Jo, hon köpte liljor till mig då och då bara för att hon var ett unikum av kärlek och förståelse.

Jag hade ägnat natten åt att skriva det där brevet och sedan fightats med printern i timtal innan den behagade printa ut brevet. Då var jag sjöblöt av ansträngningen och somnade direkt, steg upp för att ta emot blomsterdamen nästa dag och sedan la jag mig ner i soffan och försvann i en dimma. Vet inte om jag sov eller förlorade medvetandet. Hjärnan kunde inte processa allt jag tvingat den till, så den hade väl smält.


Biståndsbedömaren ringde mig när jag kommit upp till ytan igen och ville få mig att överklaga, igen.
Ok, jag skickade några rader via mejl utan den allra minsta  tro på att mitt lilla liv har någon som helst betydelse nu när välfärden ska avvecklas i globalismens spår.

Varje insats jag behöver ska ansökas på nytt eller överklagas en gång per året, minst. Här blev det två. Det har blivit ett hårt arbete att vara sjuk och otacksamt, eftersom samhället ju har valt bort oss, så det krävs mycket intelligens och arbete för att få någon hjälp alls. Men min stackars hjärna verkar utbränd. Tankarna är sega som kola och ibland stannar hela tankeverksamheten upp.

Jag går nog snart i väggen. Ska jag fortsätta min kamp för att få hjälp eller bara ge upp och falla till botten?

Nollvisionen gällande självmord var bara tomma ord!

Psykiatrin har i många år bara gått baklänges. Samtal har ersatts med piller, som höjer serotoninnivån eller påverkar nordadrenalinet.

Det finns inga bevis på att alla deprimerade skulle ha problem med just dessa neurosubstanser. Det är bara en myt. Vi med Aspergers syndrom väntar otåligt på en medicin som kan balansera den obalans som våra hjärnor lider av beträffande glutamat och GABA-axeln. Kunskapen tycks stor men inte ett piller i sikte.

Autism innebär att nervsystemet fungerar annorlunda än hos andra. Det har fått vissa av mina narkosläkare att nästan bryta ihop, eftersom jag BORDE reagera normalt på deras metoder, men det gör jag inte.

Under tio års tid gjorde jag inte annat än tog överdoser och åkte ambulans.  Det som fick mig att sluta var Döden. Den är definitiv och det krävdes enorma insatser för att få mig tillbaka till livet. "Vi var sååå nära att förlora dig!" sa en läkare från IVA.

Som tack för alla goda människors insatser ansåg jag plötsligt mitt liv värt att leva. Jag tog aldrig mer det serotonin som göra att vissa tar sina liv eller andras, t ex vid skolskjutning. Och  därmed upphörde mina självmordsförsök - en av många biverkningar till SSRI. Har klarat mig bra i 10 år utan dessa livsfarliga mediciner!

 Jag hade en låg dos Xanor mot tinnitus, för att lugna ned bruset, och det fortsatte jag med. Xanor är på många sätt likt GABA, lugnande. Men över tid har min reumatiska kropp fortsatt att brytas ned, lungorna är sjuka, jag har feber på nätterna och orkar knappt göra någonting efter en djävulskt svett-natt.

MEN, det fanns något som är bättre än piller - snälla människor. Jag fick stöd genom kommunens boendestöd! Det är till för psykiskt sjuka men även blanddiagnoser. Men en dag anställde de en ragata som förstörde allt som var bra. Hon sparkade ett antal boendestödjare och införde hårda regler om hur många minuter vi fick prata, resten av tiden skulle VI städa. Tja, det är inte mycket jag själv orkar städa sa jag sa upp kommunens tjänster omedelbart!

Sedan kopplade jag in det privata företaget Tesia som dels hade bättre folk och dels lät mig få disponera min tid efter egna behov. Tjänsten var gratis. Det blev mycket pratat men också lite städat, av dem.

Tjänsten skulle dock omprövas varje år av kommunen och jag kände hotet ligga i luften: om jag inte städade tillräckligt så skulle jag kopplas över till hemtjänst, som tillåter 15 minuters prat per vecka.
Om jag blir för sjuk och gammal då behöver jag alltså knappt någon social kontakt mer???

Otryggheten kring boendestödet skruvades upp varje år. Man skickade en räkning på 500 kr/månad och jag försökte klara av det. Min överklagan hjälpte inte och processen kostade mig två månaders ångest.

Förra året kom en räkning på 1 900, som jag överklagade, och tog mig ned  till 900 kr, med samma argument som  tidigare. Det började bli jobbigt. Men jag insåg att de inte skulle ge sig förrän vid 1 900.

En dag kom det ett brev skrivet på kanslisvenska som varken jag eller någon annan förstod. Men då alla kringtjänster skulle höjas och min hjälp betalas i slutet av månaden anade jag att man tänkte införa timpenning. En intelligent vän tog reda på att så var fallet: 300 kr/timme, men så fanns det ju et högkostnadstak på 1 900 kr. Tänk så bra, för den som är rik! Men jag känner mig inte rik då jag ligger på EU:s nivå för existensminimum: 11 800. Det minimum kommunen ger oss ligger på ungefär samma nivå som när kronofogden drar från någon skuldsatt. Trots ibland djup fattigdom hade jag alltid undgått att hamna i deras snaror eftersom den höga räntan gör att man aldrig blir fri.

Reumatism kostar extra pengar, t ex har jag åkt moped i 20 år för att jag inte kan gå mer än korta sträckor. Balanssinnet sitter i hjärnan och inte i benen. Men nu kanske jag inte kan åka mer då sömnbristen ju påverkar hjärnan. Dock har jag många merkostnader samt den lägsta handikappersättningen. Den räcker inte om jag ska punga ut med 2000 kr i månaden. Att söka få mer går inte efter 65, så då var det väl dags att säga upp boendestödet?

Min dröm var att få prata med den bästa tjejen en stund varannan vecka till en möjlig kostnad. Idag sa hon att det skulle gå bra, bara jag sa upp kommunens tjänster och ansökte om privat hjälp med RUT-avdrag. Hon hade redan en sådan kund. Jag skulle blivit jätteglad om det inte vore för den bristande informationen på internet. RUT-avdraget är kopplat till hur mycket jag betalat i skatt, d v s min låga inkomst. Jag brukar inte ropa hej förrän jag är över bäcken.

Jag tänker söka mer information. En person jag hjälpt mycket har lovat att sköta städningen. Min son kan inte nu men om några månader.

Jag minns en tjej med svåra problem, som jag rekommenderade boendestöd men hon skrek ut att hon minsann inte tänkte låta kommunen ta hennes sparkapital. Sedan tog hon sitt liv. Kanske inte logiskt agerat, men hon var ju svårt psykiskt sjuk och de som är allra sjukast eller allra fattigast kommer att avsäga sig den hjälp de så väl behöver.

Jag känner en man som också skulle behövt få denna hjälp, men inte heller ville pressas ned under existensen. Han tillbringade nyss ett halvt år på psyk. De höjde givetvis hans litium då han var bipolär, men det gav så svåra kramper att de måste avbryta. Andra mediciner var redan testade men utsatta p g a enorm övervikt (biverkningar). Så sedan gjorde de ingenting mer. Han fick lagad mat varje dag och en säng att sova i. Samtal? Tja, några minuter. Nu ligger han hemma i sin säng igen och stirrar i taket medan kroppen förfaller.

En annan vän som led av OCD hotades av vräkning p g a för hög vattenkostnad sökte KBT-terapeut för att slippa bli uteliggare. Men det fanns inga sådana terapeuter inom NU-sjukvården. Han kunde inte fatta att det var sant eftersom han tillhört en enhet som faktiskt hade bra psykiatrisk vård. Men den har också fallit. Ingen har sett till honom på snart ett år. Eftersom han har den typen av autism som gör det svårt att ta kontakt så får jag väl aldrig vet vad som hände sedan han nekats:
DEN PSYKIATRISKA VÅRD SOM INTE BESTÅR AV PILLER MEN AV SAMTAL.

Man får inte åka färdtjänst till sjukhus längre!

Jag har skrivit tidigare om denna förändring: färdtjänst åker man till vänner. Till sjukhus ska man åka kommunalt! Man får ju färdtjänst för att man inte klarar av att åka med ett antal bussar till sitt mål, men när man ska till sjukhus då ska man plötsligt klara det!!

Var finns logiken? Antingen kan man klara resekedjan alltid eller aldrig!

MEN det finns en chans att få åka taxi till sjukhus: om man kan få t ex sin reumatolog (i mitt fall) att skriva ett intyg, som ska skickas till sjukreseenheten i en viss stad. Detta klarade min f d reumatiker läkare av, men han är utbränd och borta med vinden, liksom alla de övriga läkarna.

Numera kommer det en reumatolog från Göteborg till Uddevalla och jobbar av och till. Det är i stort sett det hela. När nu läkarbristen är skriande stor i landet - är det då läge att öka den byråkratiska bördan på dessa hyrläkare? Situationen blir ju ohållbar, men jag kan inte ge upp eftersom det bokstavligen gäller livet.

Jag låg på gynekologen på NÄL hårt för att få nytt cellprov taget, eftersom jag ligger risigt till med envisa cellförändringar trots två operationer. Till sist gav de mig tid hos en barnmorska för att jag inte skulle behöva vänta i 3 år eller mer. Hennes lön är hälften av vad en gynekolog har, så därför såg man till att jag, som väntat mycket mer än ett år, skulle få träffa henne idag. Provanalysen sker senare av en gynekolog.

Man är tacksam för smulorna, så jag ringde färdtjänst och Vårdrese-kontoret i Vänersborg för att kolla upp att mitt intyg angående vårdresor var registrerat där, men NEJ!

Det hade gått några veckor sedan reumatologsköterska bekräftade att hyrläkaren skulle skriva intyg.
Jo, det gjorde han, men sedan blev det kvar i datorn eller sänt till fel adress. Läkaren är ju inte hemmastadd här och visste nog inte vart intyget skulle sändas. Så blir det när de fasta läkarna är borta, då  försvinner också mängder av kompetens och lokalkännedom.

En snäll diakonissa körde mig till NÄL idag för provtagning och sedan till reumatologen där jag gick in och letade upp en sköterska, som jag fick att printa ut intyget för att sedan kunna skicka det till rätt adress. Hon vet eftersom hon jobbat här i några decennier. (Jag kan inte nå reumatologen via telefon längre)

Jag blev också hemkörd av diakonissan och jag var förstås tacksam. MEN jag är inte nöjd med att jag numera ofta måste belasta människor jag känner, därför att skyddsnäten håller på att brista. Hålen i dem blir allt större. Otryggheten breder ut sig allt mer. Vården krymper oavbrutet i omfattning. Var ska det sluta?

Hyrläkaren skulle jag få träffa till hösten. Men vad ska vi prata om då? Min största problemet numera är Sjögrens syndrom, som bör tillhöra reumatologin. Min fd fasta läkare kunde en hel del om denna sjukdom och skrev nödvändiga remisser till röntgen o andra specialister. Läkare NN sa att han knappt visste något om denna sjukdom, som är en följdsjukdom till ledgångsreumatism. De jobbar på tillsammans för att bryta ned kroppen, sammanvävda.

Jag är nu inne på slutet av mitt liv som reumatiker och behöver möta stor kompetens och blir allt mer vårdkrävande. Samtidigt kollapsar vården. Jag kan inte gråta för jag känner mig allt för apatisk.
Det gamla, trygga Sverige finns inte mer.

PSYKIATRINS UNDERGÅNG

 Man blir inte längre kallad en gång per år till "sin psykiatriker" eftersom de har blivit utbrända och bortsparade. Behöver man träffa någon så måste försöka ta sig in i psykiatrins telefonkö och hur det går till vet jag inte, för jag har inte lyckats. En kall röst säger alltid att kön är full: "Ring en annan dag!" Som multisjuk orkar jag inte ägna all min tid åt att försöka ta mig fram till diverse telefonköer utan jag ger upp. Det enda som jag orkar nu är medicinförnyelse. Det fixar jag med brev till reumatologen o en telefonsvarare på psyk.

Men om man plötsligt blir sämre och MÅSTE få träffa en läkare - vad gör man då? Tja, tänkte jag, som drabbats av vårångest - då återstår psykakuten. Jag visste att den inte är akut längre. Man måste beställa tid, men det visade sig vara värre än så. De vill knappt ta emot någon alls utan jag hänvisades till att ringa psykiatrin, som är så kraftigt underbemannad att de nog inte bryr sig om att ta emot mer än ett fåtal samtal per dag.

KONSTEN AV TA SIG IN PÅ PSYKAKUTEN - NÄL:

Jag har en kontaktperson. När vi var ute nyligen så var det som sagt full sommar helt plötsligt. Hettan plågade mig och jag mådde väldigt dåligt. Till sist skällde hon ut mig och anklagade mig för att inte ta tag i mitt liv och skaffa hjälp med min dåliga andning, sömnproblem och depression. Jag ansåg mig ha gjort allt jag kunde göra utan att ha fått verklig hjälp, så jag gick sönder och ringde biståndsbedömaren och bad om ett möte i mitt hem med henne, kontaktpersonen och mig. Jag ville rädda detta för mig så livsviktiga stöd men visste inte hur. Kan man sudda bort en depression? Kan man köpa sig nya lungor och en friskare kropp - var?

Så satt vi plötsligt där alla tre och jag pratade om min depression, som ju stöter bort människor, samtidigt som det inte finns någon psykiatri att få tag på. Jag insåg att ingen trodde på detta påstående så jag fick ett konstruktivt infall:

OKEY, JAG RINGER PSYKAKUTEN OCH BER OM EN TID SÅ FÅR NI SE VAD SOM HÄNDER!

Jag ringde och blev faktiskt framkopplad! Så nu gällde det bara att få en tid och någon som kunde köra mig till NÄL, trodde jag. Men nej, man ville inte låta mig få komma dit alls! Man hänvisade mig till boendestödet, som har hänvisat mig till att ringa psyk, och till Mobila teamet, som påstods göra hembesök och skriva ut medicin!!! Lögn, bara lögn. Visst, hänvisa mig gärna till månen, Jupiter och närmaste nebulosa också!

Då brast det för mig så att jag började gråta och skrika ut min förtvivlan över sjukvårdens ständiga svek, men jag lyckades samtidigt få ur mig orden: "Vill du tala med min kontaktperson eller LSS-handläggare?? De är här båda två.

Sköterskan blev alldeles paff över detta besked och sa att hon kunde prata med LSS-handläggaren. Det blev ett kort samtal. PLÖTSLIGT VAR JAG VÄLKOMMEN TILL PSYKAKUTEN PÅ STÖRT!

Den lilla människans röst är det ingen som lyssnar till längre utan det krävs auktoriteter som pushar en för att man ska ha en chans.

Så min kontaktperson körde mig upp direkt och vi behövde bara vänta en timma. Innan dess måste jag blåsa i en alkoholmätare. Det var något nytt! Jag listade snabbt ut att ångest-patienterna numera vänder sig till Systembolaget i stället för till Sjukvården. Även jag. Men då är det bara lite vin på kvällen, så jag blåste 0,0000000!!!!! Annars vete sjutton hur det hade gått.

Mitt önskemål var att få 1 mg Xanor ytterligare eftersom SSRI och NRI är färdigtestat för min del. De leder bara till fetma och självmord. Jag förklarade att detta var räddningen beträffande min tinnitus som annars dränker mig. Antagligen har jag viss abstinens eftersom min dos inte höjts på många år, men alternativet utsättning finns inte då jag inte orkar leva med vrål-tinnitus. Enbart Xanor hjälper mot den. SSRI höjer i stället signalen.

Läkaren skrev remiss till vårdcentralen angående min "lufthunger" för röntgen av lungorna.
Hon skrev också remiss till psykiatrin.

- Men min vårångest? Jag får ju inte träffa någon på psyk förrän till hösten!

Hon var en av dessa orubbliga benzo-hatare, som det inte lönar sig att argumentera med. Att jag klarat mig utan psyk och inte besvärat dem med någon överdos eller annat självmordsförsök på nio år imponerade tydligen inte på henne. Det beror annars i hög grad på hjälpen från Xanor.

Jag bad då om Lergigan, milt lugnande preparat, och det skrev hon ut. Men det visade sig sedan att originalet skulle kosta mig 400 kr så jag måste ta en otestad kopia och de brukar bli en stor besvikelse, med undantag av Teva - sjysst generikaföretag.

Jag har prövat min kopia nu. Effekt fanns men Lergigan ger enorm muntorrhet. Medicinen går inte att kombinera med Sjögrens syndrom, Lergigan torkar ut det mesta, liksom Sjögrens. Xanor torkar inte ut alls lika mycket. Att hon skrev ut denna medicin till någon med Sjögrens visade bara hennes inkompetens, eftersom jag talade om vilka fysiska sjukdomar jag har.

Så, här sitter jag och väntar på HJÄLP. Jag vill ha en Xanor och en CPAP-syrgasapparat för nätterna.
Men det är tydligen för mycket begärt.

Men jag känner otroligt stolt över mitt stordåd: JAG TOG MIN IN PÅ PSYKAKUTEN UTAN ATT HA FÖRSÖKT DÖDA MIG SJÄLV ELLER NÅGON ANNAN! WOW!

(En växeltelefonist sa att Uddevallas (enda?) psykiatriker var på semester men man hade inte en aning om när hon skulle komma tillbaks).
--------------------------------------------------

Min f d reumatolog flydde utbrändheten och är nu chef över ett mindre sjukhus i Halmstad.
Min f d infektionsläkare är chef över infektionskliniken på Sahlgrenska. Ja, jag hade de bästa läkarna i Sverige, inom dessa områden, men alla duktiga läkare flyr NÄL, som fortsätter att sjunka mot botten efter kraschen med besparingarnas isberg.

HANDIKAPPERSÄTTNINGEN RASERAS!

Vår civilminister Shekarabi har konstaterat att det kan uppstå en målkonflikt mellan för stor migrationspolitik och välfärden.

Efter detta insiktsfulla uttalande från S känner jag mig nu fri att skriva om hur det känns för oss sjuka när välfärden monteras ned. Vi kämpade med våra sjukdomar, vår ångest och fattigdom, men försökte hålla näsan ovanför vattenlinjen. Men när nu stat och kommun går fram med sin besparings-dammsugare över varje litet hörn av Välfärden och kollar upp om man inte kan tjäna in några miljoner här och där, så känner jag och gissningsvis andra att man inte vet om man orkar kämpa mer.

Det psykiska måendet och samhällets bemötande påverkar självklart hälsan och kan förvärra den rejält.

Handikappersättningen tog mig några år av idogt, amatörjuridiskt arbete att erhålla. Tack vare den har jag kunnat ersätta mina dåliga ben med härliga mopedturer till naturen och själv göra flera ärenden på samma dag. Den har varit mitt liv men kostnaden har väl legat runt 600 kr i månaden inkl. försäkring och garage. Nu har vandaliseringen ökat så kraftigt att man få nog lägga på självrisk, 3000/år.

Den där dryga tusenlappen skulle räcka till tvättmaskin (kan inte tvätta i källaren), diskmaskin (opererar ofta händerna), ortopediska skor, dyr färdtjänst, sjukresor, kostnader för utflykterna med LSS (fika o bensin t ex).

Nu går pengarna till kommunen för det tidigare avgiftsbefriade boendestödet. Att söka ett högre bidrag går inte p g a att jag har passerat 65.

Min handikappersättning är kvar men jag vet inte hur länge. I vanlig ordning har man börjat avrättningen med de blinda och de döva. Att vara blind måste vara fruktansvärt och då måste man ju betala för andra människors hjälp till inte bara städning men massor med saker. Vem brydde sig om de stackars 200 blinda som nyss stod i snö och kyla på Mynttorget med sina skyltar? Vem?
Var finns godhetsivern när det gäller de blinda, när det annars är så populärt att vara "god". Den är tydligen begränsad till vissa grupper.

Eftersom regeringen har arbetet några år för att ersätta handikappersättningen med "merkostnadsersättning", så kommer de nu att förverkliga sina planer. Ska vi spara kvitton i askar och redovisa varje månad? När drabbas vi reumatiker och andra personer med funktionshinder?
Utgifterna varierar ju hela tiden. Jag köper inte en tvättmaskin i månaden t ex. Begriper inte hur denna ersättning ska fungera. De blinda som haft sitt helvete och låga sjukpension har säkert behövt sina 2 500 kr/månad för att känna lite trygghet i all otrygghet.

SJUKDOM, SMÄRTA, TRÖTTHET, OPERATIONER OCH ANNAT LIDANDE RÄCKER!
VI ÄR REDAN FATTIGA, DRA INTE NED OSS LÅNGT UNDER EXISTENSMINIMUM!

Nedmonteringen av LSS började väl med de blinda men sedan rullade det på och grupp efter grupp drabbades. 25 procents mindre betald arbetstid för föräldrar till barn som ska ha ständig tillsyn - hur ska det räcka till? Dessutom finns det väl ensamstående mammor?

Förändringarna har givetvis bara ett syfte: att spara pengar, trots att vår ekonomi ska vara så blomstrande. Men jag ser inga blommor. Jag hör bara skriken av nödbromsarna från ett tåg som länge gått i allt för hög hastighet.

Jag var så dum. Jag tänkte att jag nog skulle överleva efter 70 tack vare handikappersättningen. Det är lite pengar men när pensionen sjunker till 6000 plus ett viss bostadstillägg, då betyder varje hundralapp någonting. Jag borde ha insett att staten också skulle dra bort den mattan under våra fötter. Visst, för mig ligger den ännu kvar - men hur länge? Orden trygghet och Sverige passar inte längre ihop. Min depression pressar mig allt djupare ner i sängen medan jag tänker: äsch, vem behöver mänsklig gemenskap och rena rum?

Någon politiker jämförde boendestödet med fattigpensionärernas situation och sa: "Varför ska då just denna grupp (psykiskt sjuka) inte leva i misär det också??

VARFÖR SKA INTE ALLA SJUKA OCH GAMLA SVENSKAR LEVA I MISÄR? 

Kanske för att många av oss och andra svenskar har betalat in skatt till ett statligt trygghetssystem, köpt oss trygghet via skatten? Är inte det ett bra svar?

BOENDESTÖDET RASERAS!

"Socialdemokraterna måste också återigen våga tala om målkonflikten mellan en allt för generös migrationspolitik och välfärden, säger Ardalan Shekarabi."

Välfärden monteras nu ned i ett rasande tempo. Jag som multisjuk befinner mig i ett jordskred, där jag bara vill skrika ut min ångest över att allt det samhället gav nu håller på att tas ifrån mig. Jag utsätts för chock efter chock. När den ena lagt sig är det dags för nästa.

Just nu är det boendestödet: Det ges både till psykiskt sjuka och till multisjuka. Man har kastat mig mellan hemtjänst och boendestöd men nu har jag haft avgiftsfritt boendestöd i många. Sjukdom leder till isolering och den leder till depression - för många med mig.

Att gå från 0 kr till 500 kr var kännbart. Jag hade då chockats, överklagat och sluppit betala 1 900 kr och fått godkänt en avgift på 500 kr. Under året som gått har min ekonomi av flera skäl försämrats med ca 700 kr/månaden så jag trodde givetvis inte att jag skulle få en höjning, men det fick jag! 910 kr skulle jag nu betala för att jag hade blivit fattigare. Blev sjuk när jag var ung och har alltid kämpat mot fattigdomen. Men nu är jag för sjuk för extraknäck av något slag. Maktlös som en fågelunge ligger jag i statens hårdnande hand.

Jag hade skrivit till kommunen om en hel del av de extrautgifter jag har som gammal reumatiker, men det struntade man i. Jag blev apatisk och mer än deprimerad. Gick som i en dimma och kunde inte tänka, fatta beslut eller gå vidare med överklagan. Jag har överklagat hela mitt liv, men nu orkar jag inte mer!! Jag tänker låta allt bara vara, betala några månader och se om jag får ekonomin att gå ihop. Om inte så MÅSTE jag säga upp boendestödet, liksom hundratals och så småningom tusentals andra brukare - det är så vi kallas.

Städningen måste jag då delvis lägga på min något handikappade son! Men samtalen med dessa underbara, utbildade kvinnor som kommit två ggr i veckan - de kan inte ersättas med något. Jag har inga vänner kvar nu och psykiatrin har fullständigt havererat. Jag vet inte hur jag ska komma i kontakt med dem. Växeln kan inte uppge några telefontider och psykiatrin har en telefonsvarare som säger att jag måste ringa en annan dag. Kön är full.

Jag har knappt haft någon kontakt med psykiatrin på 10 år nu, för att den inte finns! Men i stället fanns boendestödet, och med Tesia kom de två änglar som nu pysslar om mig och gör sådant jag själv inte kan.

Jag har LSS två ggr i veckan och då kan jag umgås med en kvinna i sex timmar, men sex timmar i veckan lämnar för mycket ensam tid kvar att stå ut med.  Sjukdomar har angripit lungorna så att jag har svårt för att andas, sova eller att gå och därför behöver jag människor som kommer till mig. Att säga upp stödet känns som ett självmord och kan ev. påskynda min död. Men det är kanske meningen?

Vissa kommuner har ingen avgift, t ex Stockholms län. Där finns stor invandring men också gott om jobb.

I vissa kommuner finns det inga större arbetsplatser, så de flesta invandrarna måste leva på bidrag. Det är i dessa kommuner man attackerar den sociala sektorn för att plocka pengar från de fattigaste, sjuka och gamla. Grupp ställs mot grupp men själv har jag garanterar inte gjort något annat än att åka ut och in på sjukhus för operation. Genom färdtjänst träffar jag då många invandrare och ibland kan det bli ett spännande möte. Gruppställande har jag inte ägnat mig åt.

Så kan vi inte, för Guds skull, lägga ned tjafset om rasism? Det handlar mest om ekonomi.
En iranier sa till mig att Jordanien inte tagit emot mer än 2 miljoner flyktingar FÖR ATT MAN INTE HAR RÅD! Måste vi göra det krångligare än det är? Kan vi inte sluta ljuga nu och se det som det är: Invandringen kostar enorma summor och därför skulle vi, liksom Jordanien behövt ha en budget: en överblick av Sveriges ekonomi. HUR MÅNGA KAN VI TA EMOT?
Då säger vissa att det får kosta hur mycket som helst eftersom människor är i nöd.

Jovisst är människor i nöd, men måste vi inte tänka lite på svenskarnas nöd också? Afghanerna fick genom sina demonstrationer på b l a Mynttorget igenom sin vilja. Nyligen stod 200 blinda på Mynttorget och protesterade mot att de nu mister sin handikappersättning. Men de fick knappt någon uppmärksamhet och inte heller tillbaka sin handikappersättning. 

De psykiskt sjuka kommer säkert att få betala rejält i alla kommuner på sikt, d v s de kommer att säga upp den hjälp de inte har råd till. Schizofrena som tvångsmedicineras genom stödet kommer att skita i sin medicin och kanske löpa amok med en yxa på stan i stället. Är det så de styrande vill ha det?

Jag skulle inte våga skriva detta om det inte vore för Shekarabi. Han är modig nog att säga att för stor migration innebär en kollision med välfärden. Där ingår b l a boendestöd, handikappersättning, sjukersättning, LSS, äldrevård mm. Men vem kan stoppa det skenande tåget nu? Vem kan stoppa raset mot avgrunden för de sjuka???

(Mina boendestödjare är nu oroliga över att några av dem kanske blir arbetslösa. De säger att jag inte är den ende som kommer att hoppa av. Psykiska problem blir inte bättre av fattigdom.)


PS. 15 % av de som hade boendestöd i min kommun har sagt upp sitt stöd och kommunen har lyckats spara lite pengar på de sjuka. Grattis Uddevalla!

Idag sa jag upp mitt boendestöd. De vill ha 2000. Hjärtat är brustet. Ensamheten väntar. (2019-01-22)

DEN EVIGA RESAN

Jag skrev en kommentar någonstans där jag beskrev min form av tro: Vi är andar på en evig resa in i ett allt starkare ljus, tills vi blir ett med Gud.

Frågan var varför jag tror som jag gör. Och det tänkte jag berätta här eftersom det tar plats.

Om man vill ha en egen tro så måste man förstås göra sin egen resa och redskapen är de traditionella: bön, meditation och goda gärningar samt läsning av gamla heliga skrifter där man kan känna att "Detta stämmer för mig", d v s delvis.

Våra stora religioner är ju 2-3 000 år gamla så man kan givetvis inte tillämpa allting bokstavligt, men man kan hitta värdefulla ord på många ställen inom kristendom, hinduism, buddism och kanske någon annanstans.

Om man gör så som jag skrev lär man få kontakt med andevärlden, göra sina egna upplevelser och sedan har man fått en andlig bottenplatta att använda för diverse andliga experiment. Eftersom man kan hamna snett i sitt sökande använder jag mig av Jesu ord som grund för det jag tror på och mitt mantra är "Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig!"

Att leva för evigt - vad gör man under så lång "tid"?

Jag försökte diskutera med en katolsk präst vad som kan tänkas vänta efter detta liv. Måste det vara HIMMEL eller HELVETE? Det där med skärseld låter som en bra sak för den som misslyckats.

Prästen undrade vad jag menade med livet EFTER detta och om jag var medveten om att det i den andliga världen inte finns någon TID? Du kan uppleva ett helvete eller en himmel just nu. Gud är nu. Allt är nu.

Jag var ju medveten om detta men var så van vid att protestanter ofta talade om att göra så gott man kan tills man dör och DÅ kommer man till himmelen, i bästa fall. Man har alltså ett lineärt tänkande och utgår från att vi bara har ett enda liv. I bästa fall kan man kalla detta för en kraftig förenkling av den eviga resan.

Hinduer och buddister är övertygade om att vi lever liv efter liv tills vi äntligen har lärt oss nog. Dessvärre tror buddisterna att man skulle kunna bli en mygga i nästa liv och sådana tankar gör mig bara förvirrad. Om man ska genomgå alla former av liv så är frågan om man någonsin kommer fram till Vilan.

Tankarna på REINKARNATION tog lång tid på sig att utvecklas, och kanske är de inte så viktiga: det viktigaste är ju NUET. Men jag tänker ändå berätta varför denna tanke slog fast inom mig och att jag inte kan göra mig av med den, vill inte ens.

Får en kristen tro på reinkarnation? Tja, varför inte? Jesus trodde ju på det. Lärljungarna kämpade med sin tro: "Kan Jesus verkligen vara Messias?" Men nej, Elias skulle komma tillbaka innan Messias kom till jorden. Så de frågade Jesus hur det var med denna fråga. Han svar blev: ELIAS HAR REDAN KOMMIT! Johannes döparen ÄR Elias!

Även om de som satte ihop nya Testamentet verkar ha bestämt sig för att ta bort ord som indikerar reinkarnation så skulle det vara för stort ingrepp att ändra på detta med Elias och Jesus. Det fick stå kvar. Tack!

På 90-talet drabbades Sverige av New Age. Jag nosade igenom en massa böcker och fann en del intressant och en del förkastligt. Jag lyssnade på ett medium, Anna-Lena, som var uppfostrad till shaman och fått särskilda gåvor när hon låg länge på sjukhus som barn. Hon hade varit med i Pingstkyrkan ett tag med de var inte vana vid verkligt synska människor så hon åkte ut. Man har sina profeter som oftast levererar extremt allmängiltiga budskap, i en viss religiös tappning.

Men Anna-Lena fortsatte tala med sina vänner på andra sidan och började hjälpa människor med sina gåvor.

Jag fick uppleva en enorm kärlekskraft under en healing-stund. Hon läste av min aura, skrev lite ord som förklaring till färgerna och därigenom kunde jag ana min framtid.

Helt plötsligt sa hon: Du var nunna i ditt förra liv. Du bad mycket och skrev andliga skrifter, men när du dog kände du att mycket var fel med det du velat förmedla. Så du kom tillbaka för att försöka nå ut med det GLADA buskapet, med Guds kärlek, till lidande människor.

Jag funderade mycket de närmaste åren över hur jag varit som nunna. Gissningsvis en fundamentalistisk moralist som la tunga bördor på folk, ännu en av de kristna som försökt skrämma människor till Gud. Under tiden drogs jag i nuet in i allt mer hjälparbete. Jag ville så gärna förmedla en konkret kärlek, medkänsla, till dem som hade det svårt.

Jag målade ljus-tavlor och skrev sånger om den villkorslösa kärleken. Sjöng dem för lämplig publik då och då. Tog in hemlösa, blev deras amatörjurist, stred för deras rättigheter, gav vissa rätt diagnos eftersom fel diagnos ju leder till fel medicin och lidande i onödan.

Jag levde mitt i världen, inte i ett kloster, mitt i nöden, mitt i en sjuk kropp, omgiven av lidande människor. Även om mina första 35 år var likt den där nunnans jag varit, så blev det allt mindre likt hennes. Kärlek inkluderar gärningar som kommer inifrån hjärtat, utan tanke på att få något annat tillbaks än lyckan i att se andra människor ta sig ur sina helveten och få det lite bättre här på jorden.

Ett katolskt kloster etablerade sig i området. De var inställda på att hjälpa flyktingar, så jag vågade inte gå dit och störa dem i deras arbete. I stället gick jag till en kyrka med fika efteråt. När jag satt där vid bordet kom Maria fram i sin svarta dräkt och slog sig ned. Vi pratade lite och hon undrade om jag ville besöka deras kloster? OM!!!!

Så satt jag snart vid hennes köksbord utan att prata gardiner eller annat ytligt, som kristna brukar göra. Nej, hon talade om Jesus, som sin bäste vän och livskamrat. Det kändes ovant att hitta en kristen som levde med Kristus på riktigt.

Jag frågade henne om målet med hennes arbete och hon gav mig en metafor som svar: Jag skalar lök, kan man säga. Det första lagret är mörkt och smutsigt med sedan blir lagren allt ljusare. Med kärlekens gärningar kan man få en människa att göra sig av med mer och mer smuts och då börjar hon automatiskt att stråla: hennes Ande lyser igenom med kraft.

Jag hade lärt mig i frikyrkan att verbalt ord-frälsa människor och det kändes så fel att jag måste sluta efter ett tag. Jag kom att glida in allt mer på Marias väg: att genom att hjälpa människor konkret få dem att själva upprätta en relation med en högre makt. Jag kände igen mig i Marias tankegångar och kunde inte begripa hur det kunde komma sig att jag blev pingstvän när jag ju aldrig trott på verbala snabbfrälsningar, kryddade med hot om eviga straff.

Jag flög hem från Maria. Andar kan flyga. Min kropp fick försöka hänga med så gott det gick.

Varje träff med Maria var som ett bad i evighetens ljus, insikter föddes och fick liv.

REINKARNATIONSMINNET

En dag sa Maria att det var hennes födelsedag och att hon ville bjuda mig på en särskild kaka. Den var bakad enligt ett mycket gammalt, spanskt recept. Den såg riktigt söt ut och det skulle bli gott med kaffe till den. Jag förde koppen uppåt och allt närmare min mun innan armen gick i baklås. Där satt jag stel och chockad. Något hindrade mig från att dricka kaffet: DET VAR FEL!

Jag lyckades sätta ned koppen på fatet och sedan tittade jag förvirrat på Maria. Hon sa: "Jaha, du vill hellre ha sött vin till?"

Från mina läppar kom ett svagt: ja! (Men vad är det med dig? Du vill ju inte ha sött vin till en söt kaka, det är ju inte du!)  

Maria kom fram med en bricka, full med desertviner, för detta var ett katolskt kloster, inte protestantiskt. Jag stirrade förvånat på flaskorna och stammade fram: "Körsbärsvin!" (Men snälla, du avskyr ju körsbärsvin! Vad är det med dig?)

Nunnan sa: Ja, just det! Vi brukar ta körsbärsvin till den här kakan.

OCH HUR VISSTE JAG DET??????????? Det kunde jag ju inte veta!

Tankarna gled tillbaka till Anna-Lenas ord: "Du var nunna i ditt förra liv."

Jag kände mig besegrad. Det var för mycket jag visste, som jag egentligen inte hade en aning om. Men min Ande visste och var sammanlänkad med Marias Ande. Nu orkade jag inte ifrågasätta detta med reinkarnation mera. För mig räckte bevisen. Jag var det troende barnet som föddes in i en ateistisk familj och redan tidigt drogs till kyrkor som en spik till en magnet. Det andliga livet hade alltid känts som det viktigaste att utveckla. Jag följde en färdig plan, med visst utrymme för den fria viljan.

Jag fäller här in min NDU, som kom att påverka min syn på livet på ett mycket genomgripande sätt:

Jag kunde inte somna en kväll p g a reumatisk värk när jag plötsligt var någonstans ovanför taket och vibrerade inne i ett blått, pulserande ljus. All smärta och oro var borta och att oroa sig skulle ha varit omöjligt. Jag VAR kärlek och frid.

Jag betraktade, full av medömkan, den förvärkta kroppen i sängen där nere medan jag kände en kärlek till mig själv som jag aldrig förr hade känt. Min kropp var som en kattunge i min hand och det bubblade fram en massa ömhet och beskyddarinstinkt inom mig: "Älskade lilla kropp!" Jag var fullt upptagen med att granska min kropp utifrån ett tredimensionellt perspektiv när en stark röst hördes strax över mig. Den sa:

Glöm inte bort vem du är! Du var en stark ande hos mig i himmelen. Du kom till mig och sa att du ville älska mig mera och därför gå ned på jorden till ett liv i lidande. Vi kom överens om ett liv med fysiskt lidande eftersom detta är en erfarenhet en ande inte kan göra - de har ju inga fysiska kroppar.

I andevärlden står ingenting still men det råder ständig utveckling. Det du nu upplever är alltså en del av denna utveckling och allt du nu lär dig kommer du att ha nytta av i kommande världar. Var inte rädd! Denna smärta är snart över.

Jag somnade in snabbt,  skönt och mycket  fridfullt. Men nästa morgon insåg jag att detta inte hade varit frikyrkans budskap - att en kronisk sjukdom skulle kunnat ingå i Guds plan för en människas liv. Jag hade alltid blivit förebrådd för min dåliga tro och att jag inte "lät Herre hela och återupprätta mig".

Jag hade helt plötsligt blivit lidandesteolog och framgångsteologin inom både frikyrkan och New Age kom att bli något jag helt förkastade. Jag kände hur jag gled bort från mycket av det jag lärt mig inom protestantismen. Jag var nu ensam med min nya tro.

Dessa upplevelser har byggt den tro jag har idag. Vi som tror på våra egna upplevelser av andevärlden kallas mystiker.

Jag har mediterat med buddister och hinduer och känt en stor frid mellan och omkring oss.
Att jag som reumatiker inte kan slita mig från Jesus beror kanske på att han är Lidandets Gud, d v s rätt kanal för mig att nå Gud. Jag är medveten om att allt som händer, både gott och ont ingår i den gudomliga Planen för vår eviga utveckling!