Vi sjuka o gamla ska betala massinvandringen!

Först: För 20-30 år sedan hade jag inga problem med invandringen. Bodde på Östermalm. Hade en chef som var invandrare. Allt var frid o fröjd. Mötte ofta välintegrerade invandrare på bussen på väg till jobbet.

Detta handlar alltså inte om rasism utan om antal, inte om raslära utom om matematik.

Någon politiker sa att vi måste ta in hur många som helst eftersom det gäller död eller liv. Det får kosta hur mycket som helst, i godhetens namn! (och de sjuka o gamla …?)

Att vi har I-länder och U-länder vet nog de flesta. Ska vi se det som en orättvisa och skänka bort vårt land, våra bostäder och vårt välstånd till de fattiga massorna i världen. Är DU villig att leva i ett tält om vintern och överleva på några gram ris mer dag? Minns inte hur många gram den där Segerfeldt föreslog.

Ingen svensk har blivit tillfrågad om hen vill frysa, svälta, gå hungrig mm för att alla människor på jorden ska hamna på samma ekonomiska nivå, vilket är det enda möjliga om den absoluta, globala, fattigdomen ska avskaffas. Vilken fråga kunde väl vara viktigare än denna? Och borde det inte vara ett fritt, individuellt val?. När FN, EU och regeringen bestämmer detta över våra huvuden - var finns då demokratin?

De som tycker att detta är en utmärkt idé är de som aldrig varit fattiga, levt på existensminimum, varit svårt sjuka och behövt kvalificerad vård o dyra mediciner men i stället placerats i evighets-långa köer.

Resan mot avgrunden har börjat. Sjukvården är i det närmaste obefintlig för oss som inte någonsin haft möjlighet att köpa en privat sjukförsäkring. Omvårdnaden om sjuka eller gamla är på fallrepet.
Det ser ju dåligt ut att bara ta bort hemtjänst, boendestöd och annat stöd. Nej, man väljer att öka avgifterna tills de fattiga tvingas säga upp sina tjänster och förvandlas till fångar i sina hem.

Det är i en medelstor stad oftast inte mer än 120-150 personer som har boendstöd. Man ska ha psykiska problem men det kan även ges till blanddiagnoser som mig.

I 20 år hade jag denna tjänst gratis och i flera kommuner är den fortfarande gratis.

Men så kom migranterna i tusentals in i vår lilla stad, där det inte finns någon större industri eller stor-företag. Det mesta är enmans- eller småföretag. Alla har inte anlag för att starta eget företag. Alla kan inte lära sig svenska på två år. Alla kan inte anpassa sig till subarktiskt klimat och de stela, tillbakadragna svenskarna. Det tar tid, lång tid att ta sig in på arbetsmarknaden. En del ger upp inför de allt för stora utmaningarna och nöjer sig med bidrag. Andra går på bidrag o inkomsterna från marijuanaförsäljning.

Min stad hade visst ett underskott förra året på 200 miljoner, som skulle betalas av på tre år.
Tänk vilken press på de kommunanställda!De tog fram förstorningsglasen för att granska den sociala sektorn. Och tänk då hittade man några psykiskt sjuka som fick hjälp att överleva, på sina magra sjukpensioner, om de också fick besök i hemmet för samtal o städ.

Tänk så mycket pengar man skulle kunna tjäna genom att ge var och en en avgift på 1 900 kr/månaden! Om de flesta sa upp sig p g a sin fattigdom - vilken besparing! Om de tog sina liv, blev galna och sprang omkring med yxa på stan, so what? Våldet står ändå som spön i backen.

Så höjde de avgiften år efter år och nu kom det ett besked om att hela systemet skulle göras om och allt betalas i efterskott. VA? Skulle jag först ta emot tjänsterna och sedan ta emot en räkning på okänt antal pengar? Jag brukar aldrig köpa något utan att fråga vad det kostar, för att bedöma om jag har råd.

En vän tog reda på att avgiften skulle bli 300 kr i timmen och jag skrev mitt avskedsbrev till kommunen. En boendestödjare kom till mig och tog med sig kuvertet. Vi hade vårt sista samtal innan hon försvann i en doft av liljor. Jo, hon köpte liljor till mig då och då bara för att hon var ett unikum av kärlek och förståelse.

Jag hade ägnat natten åt att skriva det där brevet och sedan fightats med printern i timtal innan den behagade printa ut brevet. Då var jag sjöblöt av ansträngningen och somnade direkt, steg upp för att ta emot blomsterdamen nästa dag och sedan la jag mig ner i soffan och försvann i en dimma. Vet inte om jag sov eller förlorade medvetandet. Hjärnan kunde inte processa allt jag tvingat den till, så den hade väl smält.


Biståndsbedömaren ringde mig när jag kommit upp till ytan igen och ville få mig att överklaga, igen.
Ok, jag skickade några rader via mejl utan den allra minsta  tro på att mitt lilla liv har någon som helst betydelse nu när välfärden ska avvecklas i globalismens spår.

Varje insats jag behöver ska ansökas på nytt eller överklagas en gång per året, minst. Här blev det två. Det har blivit ett hårt arbete att vara sjuk och otacksamt, eftersom samhället ju har valt bort oss, så det krävs mycket intelligens och arbete för att få någon hjälp alls. Men min stackars hjärna verkar utbränd. Tankarna är sega som kola och ibland stannar hela tankeverksamheten upp.

Jag går nog snart i väggen. Ska jag fortsätta min kamp för att få hjälp eller bara ge upp och falla till botten?

Nollvisionen gällande självmord var bara tomma ord!

Psykiatrin har i många år bara gått baklänges. Samtal har ersatts med piller, som höjer serotoninnivån eller påverkar nordadrenalinet.

Det finns inga bevis på att alla deprimerade skulle ha problem med just dessa neurosubstanser. Det är bara en myt. Vi med Aspergers syndrom väntar otåligt på en medicin som kan balansera den obalans som våra hjärnor lider av beträffande glutamat och GABA-axeln. Kunskapen tycks stor men inte ett piller i sikte.

Autism innebär att nervsystemet fungerar annorlunda än hos andra. Det har fått vissa av mina narkosläkare att nästan bryta ihop, eftersom jag BORDE reagera normalt på deras metoder, men det gör jag inte.

Under tio års tid gjorde jag inte annat än tog överdoser och åkte ambulans.  Det som fick mig att sluta var Döden. Den är definitiv och det krävdes enorma insatser för att få mig tillbaka till livet. "Vi var sååå nära att förlora dig!" sa en läkare från IVA.

Som tack för alla goda människors insatser ansåg jag plötsligt mitt liv värt att leva. Jag tog aldrig mer det serotonin som göra att vissa tar sina liv eller andras, t ex vid skolskjutning. Och  därmed upphörde mina självmordsförsök - en av många biverkningar till SSRI. Har klarat mig bra i 10 år utan dessa livsfarliga mediciner!

 Jag hade en låg dos Xanor mot tinnitus, för att lugna ned bruset, och det fortsatte jag med. Xanor är på många sätt likt GABA, lugnande. Men över tid har min reumatiska kropp fortsatt att brytas ned, lungorna är sjuka, jag har feber på nätterna och orkar knappt göra någonting efter en djävulskt svett-natt.

MEN, det fanns något som är bättre än piller - snälla människor. Jag fick stöd genom kommunens boendestöd! Det är till för psykiskt sjuka men även blanddiagnoser. Men en dag anställde de en ragata som förstörde allt som var bra. Hon sparkade ett antal boendestödjare och införde hårda regler om hur många minuter vi fick prata, resten av tiden skulle VI städa. Tja, det är inte mycket jag själv orkar städa sa jag sa upp kommunens tjänster omedelbart!

Sedan kopplade jag in det privata företaget Tesia som dels hade bättre folk och dels lät mig få disponera min tid efter egna behov. Tjänsten var gratis. Det blev mycket pratat men också lite städat, av dem.

Tjänsten skulle dock omprövas varje år av kommunen och jag kände hotet ligga i luften: om jag inte städade tillräckligt så skulle jag kopplas över till hemtjänst, som tillåter 15 minuters prat per vecka.
Om jag blir för sjuk och gammal då behöver jag alltså knappt någon social kontakt mer???

Otryggheten kring boendestödet skruvades upp varje år. Man skickade en räkning på 500 kr/månad och jag försökte klara av det. Min överklagan hjälpte inte och processen kostade mig två månaders ångest.

Förra året kom en räkning på 1 900, som jag överklagade, och tog mig ned  till 900 kr, med samma argument som  tidigare. Det började bli jobbigt. Men jag insåg att de inte skulle ge sig förrän vid 1 900.

En dag kom det ett brev skrivet på kanslisvenska som varken jag eller någon annan förstod. Men då alla kringtjänster skulle höjas och min hjälp betalas i slutet av månaden anade jag att man tänkte införa timpenning. En intelligent vän tog reda på att så var fallet: 300 kr/timme, men så fanns det ju et högkostnadstak på 1 900 kr. Tänk så bra, för den som är rik! Men jag känner mig inte rik då jag ligger på EU:s nivå för existensminimum: 11 800. Det minimum kommunen ger oss ligger på ungefär samma nivå som när kronofogden drar från någon skuldsatt. Trots ibland djup fattigdom hade jag alltid undgått att hamna i deras snaror eftersom den höga räntan gör att man aldrig blir fri.

Reumatism kostar extra pengar, t ex har jag åkt moped i 20 år för att jag inte kan gå mer än korta sträckor. Balanssinnet sitter i hjärnan och inte i benen. Men nu kanske jag inte kan åka mer då sömnbristen ju påverkar hjärnan. Dock har jag många merkostnader samt den lägsta handikappersättningen. Den räcker inte om jag ska punga ut med 2000 kr i månaden. Att söka få mer går inte efter 65, så då var det väl dags att säga upp boendestödet?

Min dröm var att få prata med den bästa tjejen en stund varannan vecka till en möjlig kostnad. Idag sa hon att det skulle gå bra, bara jag sa upp kommunens tjänster och ansökte om privat hjälp med RUT-avdrag. Hon hade redan en sådan kund. Jag skulle blivit jätteglad om det inte vore för den bristande informationen på internet. RUT-avdraget är kopplat till hur mycket jag betalat i skatt, d v s min låga inkomst. Jag brukar inte ropa hej förrän jag är över bäcken.

Jag tänker söka mer information. En person jag hjälpt mycket har lovat att sköta städningen. Min son kan inte nu men om några månader.

Jag minns en tjej med svåra problem, som jag rekommenderade boendestöd men hon skrek ut att hon minsann inte tänkte låta kommunen ta hennes sparkapital. Sedan tog hon sitt liv. Kanske inte logiskt agerat, men hon var ju svårt psykiskt sjuk och de som är allra sjukast eller allra fattigast kommer att avsäga sig den hjälp de så väl behöver.

Jag känner en man som också skulle behövt få denna hjälp, men inte heller ville pressas ned under existensen. Han tillbringade nyss ett halvt år på psyk. De höjde givetvis hans litium då han var bipolär, men det gav så svåra kramper att de måste avbryta. Andra mediciner var redan testade men utsatta p g a enorm övervikt (biverkningar). Så sedan gjorde de ingenting mer. Han fick lagad mat varje dag och en säng att sova i. Samtal? Tja, några minuter. Nu ligger han hemma i sin säng igen och stirrar i taket medan kroppen förfaller.

En annan vän som led av OCD hotades av vräkning p g a för hög vattenkostnad sökte KBT-terapeut för att slippa bli uteliggare. Men det fanns inga sådana terapeuter inom NU-sjukvården. Han kunde inte fatta att det var sant eftersom han tillhört en enhet som faktiskt hade bra psykiatrisk vård. Men den har också fallit. Ingen har sett till honom på snart ett år. Eftersom han har den typen av autism som gör det svårt att ta kontakt så får jag väl aldrig vet vad som hände sedan han nekats:
DEN PSYKIATRISKA VÅRD SOM INTE BESTÅR AV PILLER MEN AV SAMTAL.