Tell Me This Night is Over!!!

Jag har skrivit tre inlägg de senaste två månaderna och det är inte alls likt mig. Jag älskar att skriva och behöver det av flera skäl. Ett är att jag behöver träna upp mina nya knogproteser, men sorgen över att operationen inte gick så bra drog ned mig rejält och hur som helst är man ur spel de första två månaderna, minst.

Man bör verkligen inte opereras under sommaren eftersom det är den tid då vi kustmänniskor samlar upp ljus, som ska räcka hela vintern. Bohuslän är då insvept i mörker, dimma och fuktiga moln som breder ut sig likt en heltäckningsmatta över asfalten. Det kan gå månader utan en stimma solsken.

Just när kroppen hade läkt någorlunda, så föll det djupa mörkret över mig och drog mig med sig ned i ett bottenlöst hål ... I stället för att lämna sjuksängen och börja aktivera mig, så gjorde jag det som sant  deprimerade människor gör: ligger i sängen och sover eller dåsar - dygnet runt.  I mitt fall kallas det SAD (mörkerdepression) som då adderas till alla de andra sjukdomarna, främst RA, varför resultatet blir så björnliknande.

Att göra ingenting alls, på allvar, mer än att äta, och sova - är det ett liv? Nej, det vill jag inte påstå. Fråga björnarna i idet om inte DE tycker att de slösar bort sitt liv med att sova, om de kanske kunde göra något vettigare med sin tid på jorden? Men svaret är att de bara följer naturens gång och det gör jag med.

Förr i tiden gick människan ned i varv under den mörka årstiden, eftersom man inte hade någon el. Så nedvarvandet är egentligen något naturligt, men inte i den omfattning jag varvat ned förstås, eftersom musklerna förtvinar och tja, hjärnan också - den behöver social stimulans för att inte skadas.

Testade kroppen idag. Skulle till arbetsterapeuten och handträna. Det kändes ovant att göra makeup och ta på sig plågsamma kläder som t ex en bh med STÅL-bygel. VEM uppfann detta tortyrredskap?

Västtrafik hjälpte mig att försvåra dagen genom att alla linjer, nummer och tider var ändrade. Det framgick av datorn, men ändå var jag osäker på sånt som vilken sida av vägen jag skulle stå på? Rutterna var helt omlagda. Men hade tur och steg på åt rätt håll.

Satt sedan lutad mot rutan och iakttog noga vilka vägar bussen gick och konstaterade efter ett tag:

- Aha! Bussen passerar verkligen sjukhuset!
- Men, va??!! Det var ju där jag skulle av!!!

Min vinteride-hjärna klarade inte av att lära in nya busslinjer SAMT stiga av vid rätt hållplats!
Bussen gick en extra lov vid slutstationen och hamnade minst 100 meter längre bort än vanligt.
Så, ca 7-800 meter skulle jag nu gå eller springa i uppförsbacke för att komma fram i tid! Höftlederna klarar inte backar längre, lungorna är "som papper"  och hjärtat vet jag har brustit av sorg flera gånger, så jag låg taskigt till.

Jag flåsade som ett ånglok uppför backarna och kände av hur extremt få fungerande muskler jag hade. Hjärtat bultade hårt och högt - och jag dog inte?

Efter sjukhuset "rullade" jag ned till centrum för att köpa ett par grejer, som jag la i en svart väska, som jag ställde på bänken i väntkuren medan jag inväntade bussen och småpratade lite med en tjej. Eftersom jag är nästan helt ensam så får man passa på när det ges tillfälle att säga två meningar eller tre.

Kunde hjärnan klara av att vänta, prata, hålla koll, gå på bussen, hitta magnetkortet OCH se till att väskan kom med? NEJ!!! Det tog väl 200 meter inte jag märkte att väskan inte var med, störtade fram till chauffören och flåsade:

- Kan jag få stiga av omedelbart - har glömt min väska!?
- Här? sa han
- JAAAAA! sa jag.

Mirakulöst nog släppte chauffören av mig på en gräsplätt, där ingen hållplats fanns. Jag noterade att han var afrikan och för en gångs skull var jag tacksam för denna mer relativistiska hållning till lagar, man ofta finner på varmare breddgrader. En ursvensk hade säkert sagt: "Du får vänta till nästa hållplats!" I så fall hade väskan varit förlorad, men det var den väl redan?

Jag "sprang" så gott det gick, medan jag mumlade "Gud!" en gång per sekund. Väl framme vid hållplatsen såg jag att VÄSKAN FANNS KVAR! Jag trodde knappt mina ögon. Av allt jag glömt genom livet har ingenting, någonsin funnits kvar, utom mopeden. I den glömmer jag ofta nycklarna i något av de tre hål som finns till boxar mm. Men ingen tror att en så stor, fin EU-moped ägs av en idiot! Så ingen har kommit på att de kunde ta den.

När jag höll väskan ömt mot mitt bröst sa en arabisk kvinna till mig:

- Jag vaktade den åt dig! En person tänkte ta väskan, men jag hindrade henne och tänkte ringa polisen om Du inte kom snart. Jag tror att det finns en högre makt som SER allt vi gör, så jag vill göra det rätta!

Jag stirrade på henne. Fanns det fler människor som tänkte som jag? "Efter döden får jag redovisa allt jag gjorde med mitt liv."

När jag påbörjade min integrationsramsa om att ordet Allah eller Gud egentligen är samma sak, så avbröt hon mig och sa: "Jag är kristen!" Förvåning ... "Jag med, sa jag!" Sedan förenades vi i en stor kram! 

Dessvärre har jag råkat ut för så många hot, rån, vandaliseringar osv från invandrargäng att jag blivit urless på massinvandringen. Bekanta till mig har råkat ut för brutala rånöverfall. Många är rädda.

Därför har jag burit en tyst bön inom mig ett tag: "Låt mig få kontakt med några fina, snälla invandrare så att jag inte börjar generalisera!" Ordet främlingsfientlig används ju ofta om dem som vill minska invandringen med 3 % eller whatever, men den åsikten innebär inte att man är fientligt inställd till färgen brunt! Det gäller egentligen omsorgen om det välfärdsland, som snabbt försämras, då vi inte har bostäder och jobb till 200 000 nya per år. I den åsikten anser jag ligger ett ansvarstagande både för dem som trodde att Sverige var paradiset men blev djupt besvikna, och ansvarstagande för de som redan är här och plågas av trångboddhet och arbetslöshet.

Nej, jag är inte fientlig mot goda människor från andra länder, det kände jag verkligen idag.
 Jag nämnde inte den tunna, långa, kolsvarta tonåringen på McDonalds som fått chans att städa där 2 tim/dag. Jag har aldrig sett en mer pedantisk städning! Han låg på knä och putsade metallbenen till varje bord medan jag fascinerat tittade på och log mot honom. Han gav mig ett varmt leende tillbaks. Jag önskar att Sverige hade kunnat dra igång fler okvalificerade jobb för dem som ännu inte kan språket. Det duger inte att bara skicka dem till AF. AF SKAPAR inga jobb!

Jag tackar Den som läser Hjärtan för denna mörka dag, som lystes upp av kolsvarta människor och såg till att min svarta väska inte uppslukades av mörkret!

En klok pastor sa en gång: "Låt mörkret få VARA mörker!" Att stanna kvar i det kräver också mod, medan man väntar på att telefonen ska ringa, som  Carolas sjunger nedan. Hon har gjort en väldigt dramatisk o bra tolkning av Ola Salos sång, men just så här mörkt ÄR mörkret, vilket inte betyder att det har vunnit!!!

"Tell me this Night is Over!"

 

 

 

"We a'int gonna live our lives in fear!"

 

No, we are not!

 

 

 

ENSAMHETENS EFFEKTER på människan

Jag ville helst skriva ordet "isolering" eftersom det är den högsta graden av ensamhet, men den bottenlösa ensamheten är så vanlig i Sverige att den i stort sett betraktas som normal fast den egentligen är onormal och borde kallas isolering.

Egentligen skulle ordet passa in på tiotusentals, kanske hundratusentals sjuka eller gamla människor. När kan man då använda ordet isolerad? Om man har begått brott eller begått misstaget att bli sjuk spelar ingen roll. Man torteras av liknande problematik i alla fall, ungefär samma psykologiska mekanismer drar igång. Ja, jag använde ordet tortyr. Varför begränsa det till  fångläger när det finns sjukdomar och ångest som lika effektivt kan bryta ned en människa som om man bränner henne med cigaretter, skär i henne eller drar ut naglarna?

ISOLERINGENS PSYKOLOGI

Nej, jag är ingen psykolog, men läser och lyssnar till sådant som berör området. Igår lyssnade jag på ett program om häktade fångar. Sverige var som vanligt i blåsväder. Antingen är det nya domar angående brott mot tortyrlagarna från EU-domstolen eller från FN. Men det mesta förblir som det har varit i 70 år.

Svenskarna är eventuellt det ensammaste folket på jorden (enl. indiska studier) så de fattar inte ens att vi är flockdjur sedan skapelsen och detta går inte att förneka utan konsekvenser. Många andra folk inser sitt beroende av storfamiljen och gör allt för att hålla ihop den. Sverige uppmanade ett tag svårt sjuka, utförsäkrade att flytta hur långt bort som helst från sina anhöriga om det fanns ett jobb de kunde få, ställda helt utan kontaktnät. D v s politikerna vet ingenting om isoleringens psykologi. De driver människor mot undergången genom sin okunnighet.

I radioprogrammet fick jag veta att en cell i häktet brukar vara 7,5 kvadratmeter stort. Utan restriktioner: TV och tidningar. Med restriktioner: Ingen kontakt med andra fångar eller med anhöriga. Ingen telefoni eller TV. Man är alltså inte dömd, kanske inte ens skyldig och vill ju veta hur det går för familjen, om man har någon, men det får man inte. Man kan få sitta så där ett par år. Ovissheten är total.

Man ska nu överväga att låta de häktade få vara med andra fångar två timmar om dagen. Men  psykologerna säger att det är otillräckligt. TVÅ TIMMARS MÄNSKLIG KONTAKT PER DAG ÄR OTILLRÄCKLIGT FÖR EN MÄNNISKA.

Den sjuke kan väl hålla kontakt med sina barn via telefon eller besök. Vännerna brukar dunsta efter många år. Ovisshet angående hälsan lever man med. Kommer jag att utveckla cancer eller har operationen stoppat den, t ex? Kontakt med andra sjuka är svårt då de också har problem att ta sig ut. Det finns alltså likheter med fången. Jag vill gå så långt att jag säger att många svenskar är utsatta för tortyr och går under i tysthet. Det är oerhört många sjuka som aldrig får så mycket mänsklig kontakt som två timmar per dag. Stötte på en människa (autist) som sa att jag var den enda han hade pratat med på ett helt år!

Så, vad händer då med den häktade? Antingen anpassar han sig eller så tar han sitt liv. Många försöker just det och vissa lyckas. Den som överlever anpassar sig till 7,5 kvadrat och får panik om han ska följa med till ett rum på 40 kvadrat. Han hukar, känner sig skyddslös och försvarslös. Är mycket tyst, hittar inte orden, har svårt för att hitta sin röst och sätta ihop meningar, som uttrycker det han vill. Den sociala förmågan har förtvinat.

Samma saker inträffar med många sjuka eller gamla. Man begränsar sitt liv allt mer, till allt mindre yta, för att minimera ångesten. Man klamrar sig fast vid TV:n eller datorn och vågar inte släppa den eftersom den är fönstret mot världen. Vissa ger upp och går och lägger sig permanent, stiger upp när hemtjänsten kommer eller något TV-program lockar. Att gå ut blir allt svårare, d v s man kan utveckla agorafobi. Där ute finns ju inga väggar eller tak.

Jag beskriver här min egen avveckling. För att inte förlora talförmågan talar jag högt för mig själv. Då kallas man galen, men nej, jag tycker det är klokt att jag behåller talförmågan. Växlar mellan svenska och engelska för att ha med mig språken så länge jag kan. Fast, för det mesta är jag tyst och ligger och dåsar medan jag lyssnar till något föredrag på Youtube. P 1 är mera riskabelt numera då jag har "fel åsikt" och inte vill bli förolämpad. IPhonen är behändig, lätt att lägga bredvid sig och lyssna till den åsikt man själv gillar bäst.

Eftersom jag har lite lugnande medicin så kan jag förflytta mig fritt mellan rummen men då jag varit utan så har det hänt att jag fastnat i mitt lilla sovrum och haft svårt för att vara i det stora vardagsrummet. Utevistelse klarar jag numera bara i anslutning till en läkarträff, den sällsynta träffen med den enda återstående väninnan eller ev. en kontaktperson. Det kan gå flera månader utan en sådan eftersom de ofta slutar efter ett par år och det är svårt att hitta någon som man trivs med. Väntan tär på mig. Min son hinner inte köra ut mig så ofta.


POSITIVA EFFEKTER AV ISOLERING: ANDLIG TILLVÄXT

FINNS DET? Jag kunde inte se något positivt alls förrän igår. Då skulle jag ta ett nytt cellprov på Gyn. Därför måste jag alltså snygga till mig, kliva ur mysdressen och se lite mer vårdad ut. Hade färgat bort de grå håren, låtit de blonda lockarna komma fram och såg väl lite ut som en julängel. Med rött läppstift och röda tröja kunde jag faktiskt godkänna mitt utseende, trots att rynkorna börjat komma fram.

Åkte taxi sammanlagt ca 5 mil och fick se något annat än mina allt smutsigare tapeter. Åh vad jag njöt av att se landskapets växlingar och alla små förändringar. Hjärnan fick äntligen lite visuell/spatial stimulans! På ditvägen satt jag bredvid en mycket trevlig, förnuftig ung man som jag kunde ha ett intressant samtal med, då vi hade liknande syn på mycket. Hans utstrålning var ljus och jag kände det som om vi alltid känt varandra trots att vi var främlingar.

Att tvingas att vistas för det mesta i en mycket mörk lägenhet kan göra en människa ljuskänslig. Nu menar jag inte bara solljus utan det ljus som varje människa bär inom sig. Vissa har det väl dolt eller är omedvetna om att de är ljusvarelser. Andra avger ett konstant mysljus och vissa strålar som stjärnor på den mörka natthimlen.

Jag satt en bra stund på sjukhuset för att studera människornas ljus. Det varierade mycket från människa till människa. Vissa hade skal omkring sig, var inneslutna i sina egna tankar, sin egen fåfänga, mycket medvetna om sina snygga kläder och hur de förde sig. De ville dra till sig uppmärksamhet och andra människors ljus medan de själva knappt avgav något. De liknade svarta hål i rymden.

Vissa hade krossats av lidande och ålderdom så att ljuset läckte ut; En man vinglade fram i korridoren och mumlade: "Telefon, var är den? Var är telefonen?" Folk gick förbi. Men jag så ett ljus som omgav mannen: Det var bönens ljus. Han bad om hjälp och bönerna avgav ett ljus. Det var mycket vackert att se. Så jag gick fram till honom och sa: "Kom så går vi och letar upp telefonen!" Jag såg snart en skylt och följde med honom dit: "Där är den! sa jag" Och han vacklade tacksamt fram till telefonen.

Jag kunde då tacka Gud för mitt mörker som gjorde att jag kunde SE andra människor bättre och låta mitt ljus lysa på dem. För det har inte slocknat. Bibeln säger att vår ångest inte kan skilja oss från Guds kärlek. Det bara känns så, men det är inte sanningen.

När jag och flera väntade på taxi betraktade jag en ung man som satt ihop säckad och sorgsen framför mig. Verkade vara från Indonesien eller liknande land. När chauffören kom för att hämta honom försökte han resa sig och gå men kunde inte. Chauffören sa att han skulle hämta en rullstol.

Jag ville gärna lysa lite på mannen så jag visade min nyopererade hand och sa: "Ja, det är tufft med operationer!" Han kände av min medkänsla och lyste genast upp med ett stort leende och sa: "Ja, jag har opererat magen!" "Jag förstår det, sa jag!" Och så log jag lika stort tillbaka medan det kändes som om vi båda två under några sekunder vilade i ett varmt ljushav som bar oss. Olikheterna i etnicitet, ålder, kön osv är oväsentligt när andar möts.

På hemvägen delade jag bil med en gammal, rullstolsbunden kvinna. Hon var väldigt tacksam när hon närmade sig sitt älskade hem. Då vände hon sig om och såg på mig medan hon pratade på. Jag blev överväldigad av det starka, kärleksfulla ljus som strålade mot mig från hennes ansikte. Hennes tacksamhet över livet var också imponerande.

När hon fått hjälp in i rullstolen använde hon en fjärrkontroll för att öppna dörren till sitt radhus. Sedan kunde chauffören bara rulla in henne via en ramp och lämna henne i hallen, där hon satt i mörkret med jackan på. Vad hände sedan? Kunde hon klä av sig själv, resa sig, ta två steg? Kanske. Jag beundrade hennes inställning till lidandet.  Att se en människa nära döden lysa upp världen med ett strålande, vitt, rynkigt ansikte fritt från bitterhet och agg, fyllt av tacksamhet och kärlek - det är en fantastisk upplevelse!

Jag har besökt ett medium som var sjuk hela barndomen - Anna-Lena Vikström. En dag togs slöjan till andevärlden bort och hon fick, där hon låg ensam i sjuksängen på lasarettet, se allt det underbara på andra sidan, som ju är här och nu. Hon fick gåvan att se människors aura - i färg! Och detta ljus kunde hon också tolka och berätta vad färgerna betydde, t ex i mitt fall. Allt hon sa passade in väldigt bra. Vissa saker förstod jag inte: som att jag på bilden hon målade upp var stigmatiserad med lila sår i händerna. Men när jag senare kom att ägna mig år hårt arbete för att hjälpa hemlösa förstod jag vad hon hade sett: framtiden. Att hjälpa andra kräver med-Lidande, d v s stigmatisering.

Jag blev glad när jag insåg att min förmåga att avläsa människors utstrålning hade ökat i själens dunkla natt. Så -

LIDANDET KAN MEDFÖRA NÅGOT GOTT - ANDENS UTVECKLING!

Men det inser man aldrig när man är mitt i värsta ångesten utan oftast när man fått lite distans till den.

På korset ropade Jesus: "Min Gud, VARFÖR HAR DU ÖVERGETT MIG??!!"
Hur meningsfullt ett lidande än kan vara ur evighetssynpunkt så känns det inte meningsfullt när man är mitt i det, inte ens för Jesus. Och om han föll ned i ångest och förtvivlan så är det okey för alla andra ljusvarelser på jorden att under en tid inte kunna se meningen. Men den finns där ändå och EN DAG SKA VI SE ALLT OCH FÖRSTÅ ALLT.

 

 

Här är en sång på temat "JAG ÄR LJUS":

 

https://www.youtube.com/watch?v=oQL4h4hkpuM

DEPRESSION VID KRONISK FYSISK SJUKDOM

Jag tänkte reflektera lite kring hur det är att leva utan en frisk kropp, bli deprimerad av förlusterna det innebär och att sedan möta de standardiserade svaren på hur man övervinner en depression, svar baserade på en frisk kropp.

Det finns sajter som menar att det finns massor av hjälp att få vid depression. Men svensk sjukvård har en strikt uppdelning mellan själens och kroppens sjukdomar. De kan ej kombineras.

- RING DIN HUSLÄKARE!
Va?! Vem har en sån? De flesta får nöja sig med stafettläkare, som med andan i halsen skriver ut ett recept på Cipramil eller Lyrica innan hen rusar vidare till nästa patient. De som inte tål medicinen - "shit happens"!

- VÄND DIG TILL DIN PSYKIATRIKER!
VA - Har JAG en psykiatriker? Sen när? Aha, de menar stafettisarna som ibland inte ens är färdiga läkare (AT). De skriver ut ett piller som jag brukar sluta äta efter 12 kilos viktuppgång.


- GÅ TILL EN PSYKOLOG!
HALLÅ! VEM BETALAR???? En halvkass kurator kan vissa få men psykologsamtal för 700 kr/timme tar St Lukas. De lär vara billigast. På dr Phil kunde jag ha satsat 5000 kr men inte på de tysta psykologerna, som bara sitter där och stirrar. Jag har bra, lyssnande väggar här hemma. Om jag skulle ge mig hän åt primalskrik så lyssnar även grannarna!

- RING HJÄLPLINJEN!
Visst, två ggr per år får man ringa. Har någon någonsin blivit botad genom två samtal med Hjälplinjen? Nej, jag trodde inte det.

- RING JOURHAVANDE MEDMÄNNISKA!
Jag ringde och kom fram för 15 år sedan! Det var väl min lyckliga dag. Sedan dess har jag aldrig kommit fram. Halva befolkningen mår ju dåligt - klart av växlarna ryker!

- RING 112!
Hur länge till? Detta nummer är nedringt och planen är att ta bort jourhavande präst. Trycket är för stort. Jag vill ju inte gärna blockera växeln för dem som ringer ambulans eller brandkår. Det är dags att öppna 113 för dem som inte har brand i huset utan i själen och som är på väg att bli mördade av sig själva!

- MOTIONERA!
Min blogg har avhandlat en rad sjukdomar. Ne,j jag kan INTE springa ifrån min depression. En promenad på 800 meter är inte tillräcklig för att trigga endorfinerna. Som reumatiker har jag ställt undan skidor, skridskor, joggingsskor etc. Har letat efter ett gym med lämpliga maskiner men inte funnit ett sådant, t ex innehållande en cykel där man kan luta sig bakåt i stället för framåt och bara röra benen. Såg att det fanns en sådan cykel i USA...

Vid Sjögrens Syndrom får motion motsatt effekt. Jag blir ännu tröttare och sjukare av motion, såvida jag inte gör väldigt lite rörelser åt gången. Svårt att hålla på när belöningen uteblir.

- ÄT NYTTIG MAT!
Och vem ska laga den? Jag? Visst ibland går det, men bara sällan. Mina händer är förvärkta och rent allmänt är jag utmattad. Den färdiga maten - micromaten - är otroligt onyttig! Att få tag på nyttig mat är faktiskt mitt största, olösta problem. Väntar på att någon ska börja sälja nyttig färdigmat och jag lär få vänta .... Svenskarna borde göra uppror och blockera ut Dafgård, Findus m fl som kör med 70 % potatis/pasta och sås, medan proteinerna glänser med sin frånvaro. Fett och socker är det gott om. Delar av befolkningen svälter ihjäl eller blir feta på denna kost utan att någon reagerar. Höja skatten på godis? Nej, ställ krav på micromat-tillverkarna i stället!

Många fysiska sjukdomar leder med tiden till isolering och isoleringen till depression. Den kan INTE brytas genom att man springer på kurser, föredrag och aktiviteter av olika slag eftersom man är för trött för det. Vad finns då kvar?

- VISTAS I NATUREN
Detta förutsätter att man kan ta sig dit ibland. Har en moped för ändamålet. För den som bor på landet är ju en fyrhjuling perfekt (ATV).

 En storfavorit är havets glitter. Jag stirrar på det tills jag hamnat i meditation. Som framgår av min film springer alla andra förbi denna fantastiska ljusupplevelse. Varför kommer jag aldrig att förstå. Men vi med autism ska ju ha en förkärlek till ljus som bryts i prismor eller vatten.

I LJUSET OCH NUET FINNS BARA VI

Naturen är en hjälp att försätta sig i meditation. Kan man hitta en grupp människor är det också en hjälp.

HJÄLP FRÅN MÄNNISKOR
Som väl är har jag boendestöd. Det räcker inte till, men är en bra plattform. Kostnaderna stiger ju ständigt inom omsorgssektorn men jag avnjuter resterna av välfärdssverige.

VÄNNER
Njaä, om man är svårt sjuk, har Aspergers syndrom eller är väldigt gammal så är det svårt att skaffa vänner. I Sverige bör man vara NORMAL. Där står jag mig slätt. Kan vara rolig, trevlig, snäll, påhittig osv. men aldrig någonsin normal! I andra länder har det gått lättare men om jag inte har möjlighet att emigrera så återstår att acceptera. Småstadsvensken är så ängslig att bästa väninna helst ska ha samma vikt, längd, hårfärg, klädstil och åsikter för att man ska kunna känna sig säker på att man är "normal". Såg nyss en bekant som funnit rätta väninnan. Denna hade liksom bekantingen VITT hår, brunbränt ansikte, fräcka kläder och samma ålder (ca 50). Då insåg jag hur fullständigt omöjligt det är att få en vän som liknar mig:

LSS
är få förunnat numera. Jag skaffade mig diagnos Aspergers syndrom för att få en kontaktperson. Jag ljög ju inte under utredningens gång men jag gav dem vad de ville ha, so to say ...
Det är svårt att hitta rätt kontaktperson. Man får räkna med lite motgångar. De som tror att aspergare är korkade skickar jag genast i retur till kommunen för vidareutbildning!

BLI EN ENERGITJUV!
Det varnas ständigt för energitjuvar, men det går att ta en viss mängd energi från genuint glada människor utan att de går back. Besökte nyss en kyrka, där vi åt tillsammans b l a. Mitt emot mig satt det en ung, glad, energisk, framtidstroende, optimistisk, kristen tjej. Hon hade så mycket livsglädje att det rann över.

Jag såg henne djupt i ögonen och började tanka in hennes överskottsenergi medan jag ställde lite enkla frågor som inte var särskilt djupa, men fick henne att berätta något om sitt liv. Hon hade en genuin framtidstro och jag lät mig villigt smittas av detta positiva virus. Hennes kärlek till livet var stark och jag lät den genomskölja mig. Kände mig riktigt nybadad efteråt. Hoppas få se henne igen, men är tacksam för det jag fick.

TA IN EN HEMLÖS!
Inte vem som helst förstås utan någon som du kan vara trygg med. Missbrukare tog jag in när jag var yngre och hade mer energi. Rumäner avråder jag från. Man måste tala samma språk för att bli lite bekanta. Men det finns gott om hemlösa av välja bland numera. En student kanske? I t e x England är "the flatmate-system" mycket vanligt. I Sverige har det inte slagit rot tyvärr. Bostadstillägget sabbar ofta den här möjligheten. Men annars är det ju bra att slå två flugor i en smäll. Bostadslösheten kan ev. minska ensamheten. En förutsättning är att reglerna ang. bostadstillägg ändras. Nu får man inte hyra ut ett rum ostraffat såvida det inte har separat ingång.

ACCEPTANS
Att låta depressionen ta sin tid är ett tips. Men i så fall måste man porta alla självmordstankar. De stör processen. Är man kroniskt sjuk måste man ofta acceptera isolering. Jag tror att mina böner till en högre makt har betydelse även om de är ynkligt svaga numera, men änglarna har inte tappat sugen vad jag vet.

Det tråkiga är att om man svävar in på psyk så blir man bemött som en kroppslös själ. Ingen kollar blodbild etc. Fysiskt sjuka klarar ofta inte av de svåra biverkningarna av psykofarmaka. Vi är en övergiven grupp som det inte har forskats på. Det finns inte heller någon medicin specifikt utprovad för autismspektrum. Orden "Sök professionell hjälp!" klingar allt tommare i ett kallt Sverige, där allt fler hamnar utanför.

PSYKIATRINS MISSLYCKANDE

Media har nyss serverat oss "nyheten" att antalet slutenvårdsplatser inom psykiatrin är extremt låg -

inte värdigt ett "välfärdsland", vilket vi snart inte kan räknas som. Skyddsnätet är trasigt, med stora hål i, det ligger delvis en decimeter ovan mark. Den som faller krossas. För en människa i kris finns inte mycket till hjälp om hon inte själv har ett starkt skyddsnät runt sig, men de som dukar under i självmord eller tynar bort i depression har ofta inte det.

Nu, då jag själv befinner mig i depression efter en svår operation och sjukdomstid så känns det obehagligt att veta att det inte finns någon hjälp att få från psykiatrin, mer än ett Piller. Övertron på antidepressiv medicin är närmast av religiös karaktär. Man ska TRO att det förvandlar allt, men sanningen är att det kanske hjälper drygt 30 %. Faktum är att SSRI tar livet av ett okänt antal människor jorden runt varje år eftersom den vanligaste biverkningen är förhöjd ångest och självmordsrisk. Bakom skolskjutningarna finns också ungdomar som varit fullproppade med psykiatriska droger.

Jag tog en promenad förra veckan och den ledde mig till en lugn kyrkogård. Solen sken över en vacker plats där det stod en bänk. Jag gick dit och satte mig. Bredvid mig såg jag då en oerhört vacker gravplats, översållad av blommor, foton, änglar och andra bevis på saknad och sorg.

Gravstenen var mörk och glansig. I den var ett foto ingraverat eller vad det nu kallas, denna nya teknik som överför bild och text så exakt till gravstenar? Jag betraktade bilden av en jättesöt tjej och kunde räkna ut att hon var 19 år när hon dog. Självmord? Någon jag känner bekräftade att det var så. Två tjejer hängde sig förra året, i närheten av varandra. Och jag undrade: Var fanns då psykiatrin? Sökte de hjälp före? Mycket möjligt.

Jag såg en film om en självmordsepidemi i Australien på Youtube.

http://www.youtube.com/watch?v=oEmPGEqrdgI

Anhöriga berättar om ungdomar som hade sökt hjälp ett par veckor före självmordet och då enbart fått ett SSRI-preparat med varningstexter om självmordsrisk. Nu hade dessa ungdomar redan lavinartad ångest och självmordstankar. Hur kan då psykiatrin agera så ansvarslöst som de gör när de spelar med människors liv som insats?

De giriga läkemedelsföretagen tillverkar och vräker ut "självmordspiller" över västvärlden varje dag. Det kommer ständigt nya namn på likartade piller: SSRI, NRI och epilepsimedicinen Lyrica blev en storsäljare trots att den tillfälligt eller permanent skadar muskelhjärnan. Själv kunde jag inte gå efter ett tag.

De ungdomar i Australien filmen handlade om hade inte lagts in på sjukhus under de första riskabla veckorna eller fått valium som komplement för att reducera den initiala ångesten. De hade inte fått samtala med psykolog. Övertron på Pillret är globalt utbredd. Det ska ersätta en sjukhusplats och psykolog, sådant är för dyrt. Det kostar att göda läkemedelsbolagen.

Jag har sett många psykiatriker gå i väggen eller byta jobb. Det måste kännas meningslöst att bara skriva ut piller som ger hemska biverkningar och inte ha tid till samtal, inte kunna lägga in en patient på ett behandlingshem eller sjukhus. De måste stålsätta sig för att orka göra ett dåligt jobb.

Det är nu många år sedan jag hade en fast psykiatriker. De försvann och ersattes av stafettläkare. Sedan glesades även dessa ut. Nu är det knappt någonting kvar. Jag har inget behov av att prata med en främling en kvart eller att pröva ännu ett SSRI-piller, att vara läkemedelsbolagens försökskanin.

Det tog tio år innan jag vaknade upp och förstod att orsaken till mina spontana överdoser var just de där pillren som minskade impulskontrollen radikalt och fick allt att gå överstyr.

Har världen drabbats av serotoninunderskott? Har det plötsligt fallit utan anledning på b l a ungdomar? Och orsaken till detta är ...?

Man tar inga prover på patienten för att se om det verkligen är just serotonin eller noradrenalin som är det stora problemet. Vissa är födda med lågt serotonin för att de ska kunna leva kreativa liv, med god tillgång till endorfin och blir svårt sjuka av SSRI. Jag är en av dem.

Psykiatrin har hamnat i en återvändsgränd. Läkarna är reducerade till robotaktiga receptförskrivare. Slutenvården är enbart förvaring: ingen terapi, inga samtal med kontaktpersonerna eller ens patienterna (!). Detta gällde när jag var inlagd för fem år sedan. Jag kom in mer än halvdöd via intensiven. Annars hade jag givetvis inte fått bli inlagd. För mig var detta en vändpunkt. Det var bara att inse att psykiatrin höll på att ta livet av mig.

Min reumatolog förbarmade sig över mig och skrev ut lugnande medel, Xanor. Sedan dess har jag inte drabbats av några impulsgenombrott. Visst kan det komma självmordstankar, men de får ingen näring. Jag har bestämt mig för att leva kvar för min son. Det känns tryggare när man inte är sin egen allra värsta fiende!

Att krossa glaset till dörren hos psykiatrin (alltid låst numera) - det är inte min grej! Jag har accepterat att psykiatrin är nedlagd och att jag måste söka Livet var än det finns.

 Jag tror mycket mer på Gud än på Pillret och känner att det är ett bra val. Depression beror ju ofta på existentiella, obesvarade frågor om Min plats i tillvaron. Här är det bara Samtalet och hjälp att lösa problemen som hjälper.

KAMPEN FÖR EN FUNGERANDE HAND, forts.

Jag är otroligt trött på den här knogprotesoperationen nu och vill inte ens skriva om den, men känner att jag inte vill sluta mitt i operationsberättelsen.

 

Det har gått tre månader och NU borde jag i stort sett ha fungerande knogar, men det har jag inte alls och det finns bara en väg att gå nu: rakt fram, d v s träning och ev. om-operation. 

 

Jag kan inte börja tänka på något annat och skita i handen eftersom jag kommer att behöva den om en sekund igen. Våra tankar förverkligar sig ju mest igenom våra händer. Ja, jag sitter i klistret, så är det: Superglue!

När jag och Jenny, arbetsterapeuten, insett att minst en sena var sammanväxt med bindväven och förhindrade knogarnas rörlighet då bröt jag ihop, men hon skrev genast ihop en liten berättelse, tog alla kontakter, spårade upp dr Sollerman, som nu befann sig på Capio i Halmstad. Det enda jag behövde göra var att åka dit och det gick smidigt för att sonen körde mig.

Det vinstdrivande företaget gav mig inte många minuter med kirurgen och denne hade visst inte alla fakta på dataskärmen. När jag frågade om två av fingrarna delade sena så svarade han bara att det troligen var så. Varför ringfingret är för högt och lillfingret hänger fick jag inget svar på men det kanske blir så när man ska splitta en trasig sena och få den att räcka till för två fingrar.

Läkaren bekräftade att senorna vuxit fast i huden, i princip alla. Så, jag undrade om vi inte skulle skära upp huden nu då? Men - han ville vänta tre månader. Under den tiden ska knogar/fingrar tvingas ned med gummiband. I denna tvångsskena ska de sitta varje natt i TRE plågsamma månader!

Och efter den tiden, om senorna ändå sitter fast DÅ skulle det bli operation och en ny träningsperiod på flera månade

Det enda jag hörde att han sa var: 3 MÅNADERS SMÄRTA + 3 MÅNADERS SMÄRTA + 3 MÅNADERS SMÄRTA + YTTERLIGARE SEX MÅNADERS LÄKNINGSTID, minst.

 

Var all intensiv träning jag genomgått under sommaren, under skrik och tårar, bortkastad? Skulle jag tvingas börja om igen om tre månader? OCH HUR SKULLE JAG ORKA HA HANDEN I EN SMÄRTSAM POSITION UNDER 90 NÄTTER????

 

Jag gick sönder. Jag är inte stark. Har varit sjuk i 40 år och vill inte mer nu. Det räcker. VILL INTE GUD! DÅ hittade jag ett recept på svag morfin. Det låg i ett kuvert jag fick med mig hem efter operationen. Tyckte de var hårda som bara gav mig ett mindre antal tabletter att ta med hem, men att de hade skickat med ett recept hade jag missat där jag låg drogad i sjukhussängen.

 

NU kändes det mera rimligt att tvinga ned de där satans knogarna i maxposition. Japp, de skulle allt få känna på spänning! Men själv tänkte jag väja undan smärtan med hjälp av morfinet. Det kom verkligen väl till pass! Jag kan inte sova med smärta. Fäller in en bild på min tvångsskena. Fingrarna är ju böjda som ni ser, men knogarna är bara rörliga till max 20 %. Ju ondare jag vill ha desto längre ned kan jag dra gummibanden. Bra va!? Även om jag skulle ha en släng av borderline så behöver jag absolut inte skära mig. Det finns andra sätt att skapa smärta.

 

 

Jag brukar också sätta över självhäftande gasbinda över fingrarna för att de inte ska åka upp medan jag sover.

 

I natt sov jag underbart gott trots tvångströjan på handen, tack vare morfinet. Och om några veckor hoppas jag knogarna har vant sig vid att bli kuvade, för då är morfinet slut. 
Men allt detta kan som sagt vara bortkastat lidande eftersom en om-operation kan bli nödvändig i alla fall.

En bild till: handens ovansida i dagsläget. Senaste beskedet jag fick var att knogarna är gjorda av Silicon. Men det kanske är i kombination med stål, vilket var det första budet jag fick. Vet ej.

Tja, så kan en reumatisk hand se ut efter sex operationer och otaliga cortisonsprutor i smålederna. Utan dessa ingrepp och cellgiftsbehandling så skulle handen se så äcklig ut att folk skulle svimma av fasa.

Detta inlägg blev ganska sansat tycker jag. När jag skrev av mig efter läkarbesöket blev allting superrörigt för att jag var i chock och utmattad av 60-milaturen. Men nu tänker jag mer så här: "Ok, så här är det att vara reumatiker! Jag har varit med om många fel- eller om-operationer. Och det har även de reumatiker jag mött gjort. Acceptera!"

Och så har jag tänkt mycket på andra människors lidanden här i denna tåredal, d v s jag har skaffat mig referensramar. De är superviktiga.

Läste t ex nyss om en kille som körde ihjäl sig med sin MC då han krockade med en älg i de trakter jag själv körde väldigt mycket, när jag hade sommarstuga där.
Det är inte mycket skog på platsen och det var tidig eftermiddag, hur kunde han ha gissat att det var älgdags? Killen var bara 43 år.

När jag drog iväg just där med min trimmade moppe dök det aldrig upp en enda älg. Vi har alla våra olika livsöden. Så är det bara.

 

 

 

 

 

.

 

 

HANDOPERATIONEN - en sena har vuxit fast i huden!

Här fortsätter den gråa följetången om en vilsegången hand. Den gick vilse i Hypokondridjungeln, där svenska läkare ofta bor. En av dem trodde inte att jag var så sjuk att min hand kunde förlamas utan handledsoperation. Ångestbenägna människor kan väl inte ha ledgångsreumatism? Är det inte antingen eller? I Sverige kan man bara ha EN sjukdom!

Nåväl, ingen handledsoperation = förlamning och flera operationer för att försöka lappa ihop handen. Livet gick inte att lappa ihop det heller. Mina yrken och hobbies rök. Jag är högerhänt. Munmålare? Nej, käkarna är också skadade. Tåmålare? Nej, tålederna är bortopererade.

Det sista försöket att skapa en fungerande hand var att byta ut knogarna mot stålknogar. Lät bra! Då slipper jag bråka om rätten till pepparspray. (Mycket våld nuförtiden) Träningstiden, 3 månader, har snart nått sitt slut, liksom jag.

Arbetsterapeuten sa att min rörlighet bara låg på 10-20 % i stället för 60, om man räknade in hela rörelsen. Wow! Det var dåligt! Självförtroendet rasade snabbt. Men att en sena växt fast kunde väl inte vara mitt fel? Jag lämnade mitt inre kaos till den fina arbetsterapeuten och skuttade hem på mopeden (tja, kör lite ojämnt, tappar taget ibland).

Kommande vecka hade denna ängel fixat det mesta! Hon hade hittat det som fanns kvar av operationsberättelsen. Övriga papper verkar försvunna. Det blir väl så när välfärden rasar ihop över oss och sjukhus kraschar så snabbt att bara Bert Karlsson hinner fatta galoppen.

Hon hade också fixat en tid hos dr Sollerman i Halmstad på det nya Capio Movement. Det var eventuellt hans första arbetsdag som hon nafsat till sig - till mig alltså. Jag får träffa honom nästa vecka!

Dessvärre har min depression i kombination med ännu större svårigheter att få färdtjänst lett till att pappren kom in för sent. Jag har nog ingen färdtjänst om en vecka och saknar all förmåga att åka kommunalt till Halmstad. Men sonen får väl sjukskriva sig för "vård av mamma" och köra dit mig.

Jag vågar knappt tänka på omoperation. Jag vågade inte operera mig hos Capio Movement för att jag måste ha narkos, vilket är dyrt. Det brukar alltid leda till bråk mellan mig och personalen eftersom de inte fattar att en autistisk hjärna är neurologiskt så avvikande att vanliga bedövningsmetoder ibland inte funkar på oss, t e x nervblockad. Jag vägrar utstå en lång tortyr tills dess att de fattat att bedövningen inte tar.

Spenshult kunde jag lita på men Capio litar jag lika mycket på som riskkapitalbolag i allmänhet, d v s inte alls. 211 miljoner i vinst förra året. Så trevligt! Jag antar att ni valde bort lite dyrare behandlingar (t ex narkos) för att gå med sådan vinst?

För att förstärka den otäcka magkänslan jag har inför ord som Capio, Carema o s v så läste jag detta i en tidning:

"Capio S:t Görans sjukhus nekar att ge hjärt-patienter intensivvård efter operation – om de inte får betalt för det. Följden blir att hjärtsjuka patienter inte får operation i tid, och rentav avlider av det, enligt överläkare på Karolinska universitetssjukhuset."

Capios ägare går med vinst medan vissa patienter riskerar att gå i döden för att de ska få leva i lyx. Det är innebörden av riskkapitalbolag.
 .

MIN OPERERADE HAND FUNKAR DÅLIGT!

Det har varit tyst ett tag nu. Jag har varit för deprimerad för att skriva. Allt har känts meningslöst. Varför skriva detta? För mig själv? För någon annan som behöver få känna igen sig? I en depression upplevs precis allting som totalt meningslöst.

Men jag tänker inte leta upp någon AT/stafettläkare på psyk, som ger mig 15 minuter och skriver ut ett lyckopiller. Har testat rubbet. Blir tjock och förlorar impulskontrollen totalt, dvs gör halvhjärtade självmordsförsök. Sedan jag slutade pröva SSRI och NRI så har dessa försök upphört. De ingick alltså som biverkning till pillren. Det står en gräns på 18 år, men vi som har autistiska drag är ofta barnsliga livet ut, alltså ingen gräns för när denna risk upphör.

Denna totala svaghetsdepression beror ju på att kropp och själ hör ihop. Kroppen har torterats i 10 veckor och själen med - av smärta och isolering. Visst, några få ggr kom jag ut, men den mesta tiden låg jag bakom stängda persienner med en fläkt på för att försöka överleva värmeböljan, kramade is och tränade fingrarna tills jag skrek av smärta, fyra ggr om dagen: till och över smärtgränsen.

När 6 veckor gått och jag märkte att jag kunde gasa mopeden någorlunda bra, dvs ta mig ut till friheten (har svårt för att gå p g a Polyartrit, alla leder angripna) - DÅ kom monsunregnen tillsammans med dagliga åskväder. DET VAR INTE RÄTTVIST!

Här uppstod en konflikt mellan mig och Gud:

- Okey, så det var inte nog med att jag p g a Spenshults undergång måste ta operationen under sommaren och råka ut för århundradets värsta värmebölja med svullna fingrar som följd, så att jag måste stänga in mig en hel månad p g a den farliga hettan, men när jag börjar resa på mig då slår du ner mig igen eftersom du vet att jag inte kan åka moped i åska med enorma skyfall till. HUR KAN DU? Så, du bryr dig inte om mig? Nähä, ömsesidigt. (Min relation med Gud är väldigt ärlig)

Och sedan föll jag ned i mörkret, föll och föll. Orkade inte träna så mycket, orkade inte med den oändliga smärtan som inte tycktes ha något slut. Tre månader är minsta träningstiden, ett år ska det va. ETT ÅR?! Nej, så mycket tålamod äger jag inte. Har redan värkt i 40 år.

- LÅT MIG DÅ FÅ DÖ GUD!!! HALLÅ! TYCKER DU ATT DET HÄR ÄR KUL, VA?

Jag stirrar ned på den misslyckade handen. Nej, det blev inte bra. Jag kan inte säga om någon annan kirurg kunde gjort det bättre. Förutsättningarna var urdåliga. De flesta senorna hade slitits av två gånger och sytts fast i andra senor, växt samman med huden, sprättats upp och sytts fast igen. Tre knogar var helt väck. Allt hängde på pekfingret och tummen.

Nu är pekfingret fritt och har sin egen sena. Fingret hänger nedåt eftersom senan plötsligt blivit för lång för ett enda finger. Jag kan inte räta upp det så bra. Långfingret var redan förstört i tidigare operation och är som vanligt svårt att böja, men den nya knogen får det att stå rakt ut i luften. Vill helst klippa av det. Ringfingret är rena katastrofen. Knogen vägrar böja sig och senan har vuxit fast i huden. Lillfingret är till hälften förlamat. Senan räckte väl inte till.

Arbetsterapeuten böjer/bänder lederna och mäter. Knogarna ligger mellan 30 och 50 %, långt ifrån de 60 de borde vara på vecka 12. Det är kört.

Svåra operationer behöver följas upp, särskilt denna. Högerhanden är en av de viktigaste kroppsdelarna vi har. Det är bråttom att skära loss ringfingersenan innan protesen har vuxit fast totalt i brosket. BRÅTTOM! HALLÅ BRYSSEL - FATTAR NI?!

Nej, jag kan ju inte prata med någon i EU-borgen fast det är deras fel att Spenshult föll och att jag slungades ut i universum. Det var därför jag röstade NEEEEEJJJJJ till EU en gång. Nu tillhör jag ingen vårdgivare alls, varken NÄL eller Spenshult eller det företag kirurgen ska arbeta hos: Capio Movement i Halmstad. Jag faller handlöst mellan upphandlingslagar och asylboenden in i kaos.

Bert Karlsson får besked denna vecka om Migrationsverket vill ha Spenshult till världens nödlidande. Det vill de säkert. Synd bara att inte JAG får räknas till dessa nödlidande. Jag är i nöd och behöver ett snabbt återbesök på Spenshult, men så blir det inte eftersom de förlorade upphandlingen med 5 miljoner kronor (per år). VAD ÄR FEM MILJONER KRONOR IDAG? VAD kostar det att driva detta asylboende? Fem miljoner i veckan eller? Tänk så lätt det hade vart för staten att gå in med futtiga fem miljoner, med det skulle strida mot EU:s monsterlag om Upphandling 2007. Billigt och dåligt det är tidens melodi. Låt landet falla i bitar bara!

Jo, jag fattar att sjuka svenskar inte har samma värde som syrier, somalier och eritreaner. Ja e ju inte rasist ju så jag har lärt mig att sjuka svenskar kommer i sista hand när alla andra har fått sitt. Denna kunskap kallas för att stå på rätt värdegrund. Och därmed belönas jag av Expressen genom att inte hängas ut på löpet.

Så, det blir ett byråkratiskt krig för mig närmaste tiden för att få träffa en kirurg. I samma veva kontroll av cellförändringarnat. Cancern vet man aldrig var man har. Kanske blir det en tredje operation. Jaha ja, så får jag inte glömma söka förnyad färdtjänst heller, men kraven har höjts så kraftigt att det är stor risk att jag förlorar den.

Men varför skulle jag deppa över allt detta? Vissa anklagar mig för att inte vara POSITIV! Men det är jag ju! Jag gick in i en grym operation i hopp om att få en bättre hand. Jag har opererats flera ggr i hopp om att inte dö av cancer. Jag kämpade i två år för att jag och alla andra skulle få tillbaka vår färdtjänst. Jag tror så starkt på livet att jag käkar cellgift och tar sprutor varje vecka för att överleva. Negativism hade ju varit att avstå från alla behandlingar och bara dö. JA - RA ÄR EN DÖDLIG SJUKDOM, INGEN KRÄMPA!

POSITIV ÄR MAN OM MAN FALLER MEN RESER SIG IGEN. Positiv är man om man tror att det finns en högre kärlek, så stark att den övervinner döden och att jag är en del av denna kärlek. Vreden och förtvivlan är bara känslor som jag just nu har. Men jag tror att det bakom dem finns en fast och evig del av mig. Att se fram emot att komma till himlen är väl det enda positiva man till sist kan hitta att hänga upp hoppet på? Några andra krokar ser jag inte just nu, såvida inte änglarna spikar upp några i morgon. Jag minns min fd mans ord:

HANG IN THERE!

Vi är många reumatiker här i världen som behöver höra dessa ord varje dag! Här är ett exempel på hur det kan kännas under det första året, när man är ung och hela livet tycks rasa samman och man inte ens kan ana en framtid (själv var jag 24). Den här tjejen är 32:

https://www.youtube.com/watch?v=WlT0DQJoh6U