MEDICINBRIST I SVERIGE - VARFÖR?

Jag har länge skrivit om den systemkollaps som vi sjuka eller gamla lever i. Vi väntar inte på krisen. Vi lever i den. Broschyren "Om krisen kommer" var avskyvärd! Dan Eliasson, den vålnad som förföljer oss, menade att INDIVIDEN skulle försvara sig mot kriser o krig, utan att i realiteten kunna göra det. 

Om man bor i t ex Tensta och bygger lager med vatten och konserver mm - vad händer då när krisen kommer? Jo, desperata människor bryter sig in och tar ditt förråd. Självklart.

Innan EU fanns hade staten lager med säd, i händelse av missväxt och lager med viktig MEDICIN i händelse av kris. Skyddsrum i händelse av krig. 

I och med att vi sögs upp av EU-byråkratin avvecklades alla dessa lager, d v s lager med medicin!!!

När jag först stötte på detta med att ett läkemedel, vanliga sådana, var "restat" på flertalet apotek så fattade jag ingenting utan googlade förstås snabbt igenom olika medier och fann olika förklaringsmodeller.

En var att Englands eventuella Brexit är orsaken. En annan var att de gigantiska läkemedelsbolagen inte tog ansvar, i alla fall inte för lilla Sverige. Varför läkemedelsbolagen inte skulle vilja ha maximal vinst genom maximal produktion fick jag ingen förklaring på????

På sidor som Diabetesföreningen stod för fann jag detta med de försvunna lagren som Sverige en gång hade, men sedan skulle vi ju förtrösta på  EU, att alla länder bidrar för att hjälpa varandra. Men i verkligheten är det uppenbarligen inte så!

STATEN HAR ÖVERGETT SITT ANSVAR FÖR SIN BEFOLKNING, genom att inte ha de lager jag nämnde. Att lagra insulin är tydligen en omöjlighet. Det är färskvara och tillförseln måste säkras av någon annan än individen.

Tusentals svenskar har apodospåsar, där mediciner ligger för att intas enligt instruktioner. Alla dessa människor kan INTE lagra mediciner!

Själv ligger jag taskigt till p g a Xanor. Det är knark och jag började ta det p g a svår tinnitus. 75 % blir bättre eller bra av detta medel. Molekylärt är Xanor mycket likt Gaba: ett ämne som spelar stor roll vid autism. Jag borde haft mer Gaba för att hålla mig lugn men det finns inte att köpa, vilket dock Xanor gör. Men knark förlorar gradvis sin effekt och därför ökade jag med åren dosen fast jag vet vad Cold turkey innebär och att ett stopp skulle kasta in mig i detta tillstånd. Jag har varit sjuk i så många decennier att mitt hjärta inte skulle klara av detta och sjukhusplatser råder det ju en skriande brist på.

Det finns ingen fast anställd reumatolog i NU-sjukvårdens mycket stora upptagningsområde, så vi är många som ligger riktigt taskigt till nu. Men jag har tänkt: Så länge en stafettläkare kan förnya mina livsuppehållande mediciner (2), så kan jag i alla fall överleva.

MEN SÅ BRISERADE BOMBEN: VÄXANDE LÄKEMEDELSBRIST!

Så brast även den illusionen. Jag vill inte slungas in i värk-skov och torteras av RA för att min medicin inte finns där på länge.

En sak som jag inte har läst men har som egen åsikt angående bristen: Sverige är på väg att gå i konkurs. Vi kan inte lägga ut biljarder på invandring utan gränser och samtidigt ha en välfärd som innefattar läkare o mediciner till alla.

Naturligtvis finns det en budget för hur mycket medicinerna i landet får kosta, även om landstingen i viss mån är självständiga, men de är sammankopplade med statsfinanserna. Om vi tar in några miljoner invandrare, som i allt för hög grad inte kommer i arbete så kan ju inte medicinerna räcka till för alla, eller? Jag tänker bara logiskt.

Jag har följt forskningen kring RA noggrant o är en aning synsk, så när jag läste om de nya TNF-medicinerna så visste jag direkt att dessa skulle ge reumatikerna ett nytt och bättre liv. Lite generellt cellgift + "lokalt cellgift" borde göra susen.

Jag väntade otålig och ville bli försökskanin. Både reumatiker och min läkare såg ned på mig. Hur kunde jag veta så säkert att just TNF skulle vara revolutionerande? Jag bara visste det.

Jag bad min läkare att få testa en annan medicin än mitt cellgift, trots att jag gissade att den var verkningslös. Jag åt den tills jag var så sjuk att min sega reumatologläkare gav upp och sa: "OK, du får Enbrel!" Produkten var då testad och ute på marknaden. Jag var en av de första att få sprutan. Sedan stängdes portarna! Landsting och stat ylade: "VI HAR INTE RÅD!" Beroende på vilket landsting man bodde i fick reumatikerna vänta några år på denna fantastiska spruta: 3000 kr i veckan kostade det med två sprutor, d v s 12 000 kr/månad.

Jag tackade mig själv och Gud för att jag hade erövrat min dyra och effektiva medicin och tyckte synd om alla de som inte läst, tänkt och använt sin intuition i tid.

Så visst sätter myndigheterna ned foten när man inte har råd med mer medicin! Det handlar om Sveriges budget och hur politikerna styr landet. 

Det finns olika konton, visst. Men ändå ser jag likheter med detta och den förfallna järnvägen som staten inte har råd att underhålla eller de ständiga neddragningarna på vården medan tusentals människor dör för att de inte får vård i tid.

SVERIGES FÖRAKT FÖR SINA SJUKA MEDBORGARE

Nu är det definitivt - jag har sagt upp boendestödet, 8 besök i månaden. Detta tillsammans med LSS gav mig en viss trygghet och kraft att orka med mina hopplösa nätter med andnöd och kallsvett. På dagarna orkar jag nästan ingenting.

Det är 43 års svår ledgångsreumatism i kombination med Sjögrens syndrom, cellförändringar, infektioner och vatten i lungorna (borta nu) som slog undan benen på mig. Utan bra djupsömn: virrighet, glömska, total kraftlöshet, oförmåga att göra något på egen hand. Innan infektionen slog till var jag ganska självgående, d vs jag åkte moped både hit och dit. Gjorde saker på egen hand eller sökte gemenskap där den fanns att få.

Jag har haft hemtjänst vissa år men tyckte att boendestöd var bättre då vi autister har ont om vänner.
Och under de senaste sex årens svår sjukdom har det stöd jag fått varit livsnödvändigt för att undgå isolering. Dessutom beviljades jag sex timmar i veckan med en kontaktperson som kör mig till köpcentrum o något café. En kort promenad på sommaren. Eftersom jag inte längre var en lämplig förare så kom denna hjälp i sista minuten.

Jag kände mig omhändertagen. Även om där finns mycket ensamhet så ansåg jag mig lyckligt lottad över all hjälp och mina boendestödjare var helt enkelt underbara och förstående som en bättre psykolog.

Det blev inte så länge detta lyckotillstånd dröjde sig kvar, för plötsligt måste kommunen ha 2200 kr i månaden av mig eftersom de förra året hade en skuld på 200 miljoner. Samtidigt insåg jag att alla utflykter med LSS kostade mig en hel del: 18 kr milen, en fika och ev smörgås. Kommer då lätt upp i 1 500 kr i månaden eller mer sommartid. Så - det nödvändiga stödet kostar mig alltså närmare 4000 kr/månaden. Sedan tillkommer stora omkostnader för mina handikapp och med andra ord ingen annan utväg än att AVSÄGA MIG DEN HJÄLP JAG BEHÖVER! LSS har jag kvar men vi får nog minska resandet och jag inser att jag inte kan fika två ggr i veckan.

Öppna gränser och några miljoner invandrare till innebär givetvis att kommuner inte kan ge de sjuka o gamla den omsorg de behöver utan att samtidigt servera en faktura som de inte kan betala. Man kan ju annars bara lägga ned hela skiten för vi har fattat nu, ja vi är inte dumma, att ni politiker bara ljuger dagarna i ända om alla människors lika värde. Vilket j-a värde är det ni talar om? Rätten att få dö?
Ja, men ge oss då eutanasi! Ge en dödsspruta till dem som inte orkar ruttna bort i ensamhet och misär!

VAR ÅRTMINSTONE LOGISKA! VAR ÅTMINSTONE SANNA! DEN SVENSKA SKUTAN HAR GÅTT PÅ GRUND - VÄRDEGRUND!

Sverige vill ha migranter i stället därför att … hmm, jag kommer inte ihåg varför. De skulle ju ta hand om de sjuka, men det är ju motsatsen som händer. Kommuner lägger ned äldreboende för att göra om dem till boende för ensamkommande eller liknande. Gamlingar hoppar från balkongen eller dör av vanvård medan IS-resenärer får ta in på hotell och dränks i bidrag. Människor som halshuggit hundratals kristna behandlar som kungar medan utslitna, gamla skattebetalare lever i misär.

(Hälften av kommunerna har ingen avgift på boendestöd. Det beror på att de inte bara fått in många invandrare utan att de också har gott om arbetstillfällen. Trestad har inte det. Här finns mest mycket små företag med ett par anställda kanske. Alltså återstår bara bidrag och kommuner som går i konkurs.

Svenskar i hundratal flyr från Sverige. Man är rädd för den utveckling som sker. Men vi sjuka kan förstås inte fly. Vi sitter fast i en väv av bidrag på bidrag, som klistrar fast oss i mattan.
Vissa har kanske handikappersättning och bostadstillägg. De försvinner om man lämnar Sverige.

Jag mår illa av att se de utförsäkrades lidanden: människor som nekas både sjukbidrag och socialbidrag. NN ligger apatisk och neddrogad på psyket i väntan på elchock. Han har nekats sjukpenning från FK fast han är sjukskriven efter 35 år av hårt kroppsarbete. Först gav kroppen upp och sedan själen. Hur i helvete ska kroppsarbetare kunna jobba till 70? Jag vet att gränsen nu är 65 men inte ens dit klarar sig flertalet med tunga arbeten. Tjänstemännen som skriver upp åldern klarar sig givetvis men de struntar fullständigt i kroppsarbetarnas dilemma - att de bränner ut sig och står där utan inkomst och sedan bostad.

Vi har politiker som inte gör något annan än att bråka med varandra medan de land de skulle sköta om sjunker allt djupare i misär. Deras enda mål är att hålla SD ute fast de borde arbeta dag och natt med att se till att de över huvud taget har ett land att styra över. Allt är i upplösning. Men de lever inbäddade i sin egen värd av pengar, hus med galler och bevakningskameror. Aldrig förr har klyftan mellan de styrande och folket varit större. Om jag kunde gå så skulle jag gå Sverige runt med en gul väst på mig!

Hjälpen till pensionärerna - BARA HYCKLERI!

Jag orkar inte hänga med i löfteskarusellen längre! Löftena haglar. Vi ska få lägre skatt. Sedan får man ju räkna på om det gäller en själv eller om det bara märks för de rikaste?

Det många överlever på är Pensionen + Bostadstillägget. De sjuka eller gamla betalar ofta för hemtjänst eller boendestöd. I vissa kommuner är stödet fortfarande gratis men i andra, som min, har man slagit ihop det med hemtjänst. Man har raderar skillnaden trots att dödsrisken är mycket större i gruppen med boendestöd (psykiska åkommor + ev. fysiska sjukdomar)

Jag lyssnar knappt när man talar om sänkt skatt eller andra bitar i kakan. Det jag bryr mig om är ju vad jag får kvar att leva på när alla avgifter är betalda. Om man sänker skatten och höjer avgifter tills pensionären bara får ett visst förbehållsbelopp kvar så är vi kvar på eller under existensminimum.

DET FINNS GOTT OM UTRYMME FÖR HYCKLERI!

Jag fick ett brev idag där det stod att nu skulle boendestödsavgiften höjas drygt 200 kronor till mer än 2000 kr/mån.

Hela året har jag bråkat, överklagat, haft panikångest och letat efter utvägar. Jag kom fram till att köpa privata tjänster för ca 500 i månaden och lämna kommunen, i värsta fall. Men just nu ligger jag på 900 kr p g a överklagan, men ju högre avgifter det blir desto mindre chans har jag och vill nog helt bara ge upp i mars då det ska överklagas och brytas ihop igen. Krig passar inte ihop med sjuka människor.

 Eftersom jag inte har några vänner så vet jag inte hur jag ska hålla mig vid liv. Jag är ju sjuk. Det är därför jag behöver att det kommer människor till mig. Risken är annars att jag aldrig lämnar sängen mer än vid enstaka besök. Jag är redan på gränsen till rullstol p g a passivitet.

Det som låser mig fast är läkarbristen. Jag kan inte andas ordentligt vid sömn eller ansträngning. Hittills har ingen kunnat hjälpa mig med detta. Men så sa min tandläkare (som jobbat länge med sjuka människor): "Du behöver ju en syrgasbomb!!! " Jag fattade att han menade en syrgastub med grimma till näsan, men jag kan inte köpa eller ställa in detta själv. Har läst att detta lindrar vid bronkit, vilket en läkare anser jag har och en annan inte. Jag har plågats av andnöd i sex år nu - låt mig få pröva den där tuben!

Jag har kämpat för att få komma till en bra vårdcentral med röntgenutrustning. Jag fick en remiss i maj av en läkare med sedan fastnade remissen i en dator, liksom alla andra remisser nu för tiden. Alla rutiner är sönderslagna. Personal saknas. Idag fick jag (efter kraftiga påstötningar) en läkartid till sist men om jag får hjälp är en annan sak.

Om jag inte får syrgastub och dessutom måste säga upp stödet så är det bara förtvining och död som väntar.
Men jag är ju inte ensam. Läste att 3000 svenskar dör i köer varje år, operationsköer. Men så har vi alla oss andra, som står i köer, som letar och söker hjälp trots att vi, utan privat försäkring, har väldigt liten chans att få hjälp. Nedskärningarna i NU-sjukvården fortsätter i orkanstyrka. Nu ska man dra in de ambulanser som går på natten. Det borde väl ta livet av en hel del och spara pengar åt landstinget.

Det som pågår är alltså en tyst avlivning av folket. Därför tyckte jag att den omskrivna insändaren, insänd av Affe, inte var så dum. Dementa och hjärnsjuka ska få en dödsspruta eftersom vården kan bli lång men resultatet än döden. Att inte operera cancersjuka efter 50 låter för hårt, 60 låter bättre. Men själva iden är inte helt fel: Vi som plågats i åratal men inte kan få hjälp och har dödliga sjukdomar kanske hellre tar en dödsspruta än ligger hopplösa i en säng och väntar på döden.
Sverige har på alla sätt visat att man inte vill ha några sjuka att försörja.
doddåt oss som inte har någon  död) i stället för att plågas ihjäl i ett land där sjukvården slutat fungera och lämnar människor att plågas till döds ensamma i hemmet.

Vi sjuka o gamla ska betala massinvandringen!

Först: För 20-30 år sedan hade jag inga problem med invandringen. Bodde på Östermalm. Hade en chef som var invandrare. Allt var frid o fröjd. Mötte ofta välintegrerade invandrare på bussen på väg till jobbet.

Detta handlar alltså inte om rasism utan om antal, inte om raslära utom om matematik.

Någon politiker sa att vi måste ta in hur många som helst eftersom det gäller död eller liv. Det får kosta hur mycket som helst, i godhetens namn! (och de sjuka o gamla …?)

Att vi har I-länder och U-länder vet nog de flesta. Ska vi se det som en orättvisa och skänka bort vårt land, våra bostäder och vårt välstånd till de fattiga massorna i världen. Är DU villig att leva i ett tält om vintern och överleva på några gram ris mer dag? Minns inte hur många gram den där Segerfeldt föreslog.

Ingen svensk har blivit tillfrågad om hen vill frysa, svälta, gå hungrig mm för att alla människor på jorden ska hamna på samma ekonomiska nivå, vilket är det enda möjliga om den absoluta, globala, fattigdomen ska avskaffas. Vilken fråga kunde väl vara viktigare än denna? Och borde det inte vara ett fritt, individuellt val?. När FN, EU och regeringen bestämmer detta över våra huvuden - var finns då demokratin?

De som tycker att detta är en utmärkt idé är de som aldrig varit fattiga, levt på existensminimum, varit svårt sjuka och behövt kvalificerad vård o dyra mediciner men i stället placerats i evighets-långa köer.

Resan mot avgrunden har börjat. Sjukvården är i det närmaste obefintlig för oss som inte någonsin haft möjlighet att köpa en privat sjukförsäkring. Omvårdnaden om sjuka eller gamla är på fallrepet.
Det ser ju dåligt ut att bara ta bort hemtjänst, boendestöd och annat stöd. Nej, man väljer att öka avgifterna tills de fattiga tvingas säga upp sina tjänster och förvandlas till fångar i sina hem.

Det är i en medelstor stad oftast inte mer än 120-150 personer som har boendstöd. Man ska ha psykiska problem men det kan även ges till blanddiagnoser som mig.

I 20 år hade jag denna tjänst gratis och i flera kommuner är den fortfarande gratis.

Men så kom migranterna i tusentals in i vår lilla stad, där det inte finns någon större industri eller stor-företag. Det mesta är enmans- eller småföretag. Alla har inte anlag för att starta eget företag. Alla kan inte lära sig svenska på två år. Alla kan inte anpassa sig till subarktiskt klimat och de stela, tillbakadragna svenskarna. Det tar tid, lång tid att ta sig in på arbetsmarknaden. En del ger upp inför de allt för stora utmaningarna och nöjer sig med bidrag. Andra går på bidrag o inkomsterna från marijuanaförsäljning.

Min stad hade visst ett underskott förra året på 200 miljoner, som skulle betalas av på tre år.
Tänk vilken press på de kommunanställda!De tog fram förstorningsglasen för att granska den sociala sektorn. Och tänk då hittade man några psykiskt sjuka som fick hjälp att överleva, på sina magra sjukpensioner, om de också fick besök i hemmet för samtal o städ.

Tänk så mycket pengar man skulle kunna tjäna genom att ge var och en en avgift på 1 900 kr/månaden! Om de flesta sa upp sig p g a sin fattigdom - vilken besparing! Om de tog sina liv, blev galna och sprang omkring med yxa på stan, so what? Våldet står ändå som spön i backen.

Så höjde de avgiften år efter år och nu kom det ett besked om att hela systemet skulle göras om och allt betalas i efterskott. VA? Skulle jag först ta emot tjänsterna och sedan ta emot en räkning på okänt antal pengar? Jag brukar aldrig köpa något utan att fråga vad det kostar, för att bedöma om jag har råd.

En vän tog reda på att avgiften skulle bli 300 kr i timmen och jag skrev mitt avskedsbrev till kommunen. En boendestödjare kom till mig och tog med sig kuvertet. Vi hade vårt sista samtal innan hon försvann i en doft av liljor. Jo, hon köpte liljor till mig då och då bara för att hon var ett unikum av kärlek och förståelse.

Jag hade ägnat natten åt att skriva det där brevet och sedan fightats med printern i timtal innan den behagade printa ut brevet. Då var jag sjöblöt av ansträngningen och somnade direkt, steg upp för att ta emot blomsterdamen nästa dag och sedan la jag mig ner i soffan och försvann i en dimma. Vet inte om jag sov eller förlorade medvetandet. Hjärnan kunde inte processa allt jag tvingat den till, så den hade väl smält.


Biståndsbedömaren ringde mig när jag kommit upp till ytan igen och ville få mig att överklaga, igen.
Ok, jag skickade några rader via mejl utan den allra minsta  tro på att mitt lilla liv har någon som helst betydelse nu när välfärden ska avvecklas i globalismens spår.

Varje insats jag behöver ska ansökas på nytt eller överklagas en gång per året, minst. Här blev det två. Det har blivit ett hårt arbete att vara sjuk och otacksamt, eftersom samhället ju har valt bort oss, så det krävs mycket intelligens och arbete för att få någon hjälp alls. Men min stackars hjärna verkar utbränd. Tankarna är sega som kola och ibland stannar hela tankeverksamheten upp.

Jag går nog snart i väggen. Ska jag fortsätta min kamp för att få hjälp eller bara ge upp och falla till botten?

Nollvisionen gällande självmord var bara tomma ord!

Psykiatrin har i många år bara gått baklänges. Samtal har ersatts med piller, som höjer serotoninnivån eller påverkar nordadrenalinet.

Det finns inga bevis på att alla deprimerade skulle ha problem med just dessa neurosubstanser. Det är bara en myt. Vi med Aspergers syndrom väntar otåligt på en medicin som kan balansera den obalans som våra hjärnor lider av beträffande glutamat och GABA-axeln. Kunskapen tycks stor men inte ett piller i sikte.

Autism innebär att nervsystemet fungerar annorlunda än hos andra. Det har fått vissa av mina narkosläkare att nästan bryta ihop, eftersom jag BORDE reagera normalt på deras metoder, men det gör jag inte.

Under tio års tid gjorde jag inte annat än tog överdoser och åkte ambulans.  Det som fick mig att sluta var Döden. Den är definitiv och det krävdes enorma insatser för att få mig tillbaka till livet. "Vi var sååå nära att förlora dig!" sa en läkare från IVA.

Som tack för alla goda människors insatser ansåg jag plötsligt mitt liv värt att leva. Jag tog aldrig mer det serotonin som göra att vissa tar sina liv eller andras, t ex vid skolskjutning. Och  därmed upphörde mina självmordsförsök - en av många biverkningar till SSRI. Har klarat mig bra i 10 år utan dessa livsfarliga mediciner!

 Jag hade en låg dos Xanor mot tinnitus, för att lugna ned bruset, och det fortsatte jag med. Xanor är på många sätt likt GABA, lugnande. Men över tid har min reumatiska kropp fortsatt att brytas ned, lungorna är sjuka, jag har feber på nätterna och orkar knappt göra någonting efter en djävulskt svett-natt.

MEN, det fanns något som är bättre än piller - snälla människor. Jag fick stöd genom kommunens boendestöd! Det är till för psykiskt sjuka men även blanddiagnoser. Men en dag anställde de en ragata som förstörde allt som var bra. Hon sparkade ett antal boendestödjare och införde hårda regler om hur många minuter vi fick prata, resten av tiden skulle VI städa. Tja, det är inte mycket jag själv orkar städa sa jag sa upp kommunens tjänster omedelbart!

Sedan kopplade jag in det privata företaget Tesia som dels hade bättre folk och dels lät mig få disponera min tid efter egna behov. Tjänsten var gratis. Det blev mycket pratat men också lite städat, av dem.

Tjänsten skulle dock omprövas varje år av kommunen och jag kände hotet ligga i luften: om jag inte städade tillräckligt så skulle jag kopplas över till hemtjänst, som tillåter 15 minuters prat per vecka.
Om jag blir för sjuk och gammal då behöver jag alltså knappt någon social kontakt mer???

Otryggheten kring boendestödet skruvades upp varje år. Man skickade en räkning på 500 kr/månad och jag försökte klara av det. Min överklagan hjälpte inte och processen kostade mig två månaders ångest.

Förra året kom en räkning på 1 900, som jag överklagade, och tog mig ned  till 900 kr, med samma argument som  tidigare. Det började bli jobbigt. Men jag insåg att de inte skulle ge sig förrän vid 1 900.

En dag kom det ett brev skrivet på kanslisvenska som varken jag eller någon annan förstod. Men då alla kringtjänster skulle höjas och min hjälp betalas i slutet av månaden anade jag att man tänkte införa timpenning. En intelligent vän tog reda på att så var fallet: 300 kr/timme, men så fanns det ju et högkostnadstak på 1 900 kr. Tänk så bra, för den som är rik! Men jag känner mig inte rik då jag ligger på EU:s nivå för existensminimum: 11 800. Det minimum kommunen ger oss ligger på ungefär samma nivå som när kronofogden drar från någon skuldsatt. Trots ibland djup fattigdom hade jag alltid undgått att hamna i deras snaror eftersom den höga räntan gör att man aldrig blir fri.

Reumatism kostar extra pengar, t ex har jag åkt moped i 20 år för att jag inte kan gå mer än korta sträckor. Balanssinnet sitter i hjärnan och inte i benen. Men nu kanske jag inte kan åka mer då sömnbristen ju påverkar hjärnan. Dock har jag många merkostnader samt den lägsta handikappersättningen. Den räcker inte om jag ska punga ut med 2000 kr i månaden. Att söka få mer går inte efter 65, så då var det väl dags att säga upp boendestödet?

Min dröm var att få prata med den bästa tjejen en stund varannan vecka till en möjlig kostnad. Idag sa hon att det skulle gå bra, bara jag sa upp kommunens tjänster och ansökte om privat hjälp med RUT-avdrag. Hon hade redan en sådan kund. Jag skulle blivit jätteglad om det inte vore för den bristande informationen på internet. RUT-avdraget är kopplat till hur mycket jag betalat i skatt, d v s min låga inkomst. Jag brukar inte ropa hej förrän jag är över bäcken.

Jag tänker söka mer information. En person jag hjälpt mycket har lovat att sköta städningen. Min son kan inte nu men om några månader.

Jag minns en tjej med svåra problem, som jag rekommenderade boendestöd men hon skrek ut att hon minsann inte tänkte låta kommunen ta hennes sparkapital. Sedan tog hon sitt liv. Kanske inte logiskt agerat, men hon var ju svårt psykiskt sjuk och de som är allra sjukast eller allra fattigast kommer att avsäga sig den hjälp de så väl behöver.

Jag känner en man som också skulle behövt få denna hjälp, men inte heller ville pressas ned under existensen. Han tillbringade nyss ett halvt år på psyk. De höjde givetvis hans litium då han var bipolär, men det gav så svåra kramper att de måste avbryta. Andra mediciner var redan testade men utsatta p g a enorm övervikt (biverkningar). Så sedan gjorde de ingenting mer. Han fick lagad mat varje dag och en säng att sova i. Samtal? Tja, några minuter. Nu ligger han hemma i sin säng igen och stirrar i taket medan kroppen förfaller.

En annan vän som led av OCD hotades av vräkning p g a för hög vattenkostnad sökte KBT-terapeut för att slippa bli uteliggare. Men det fanns inga sådana terapeuter inom NU-sjukvården. Han kunde inte fatta att det var sant eftersom han tillhört en enhet som faktiskt hade bra psykiatrisk vård. Men den har också fallit. Ingen har sett till honom på snart ett år. Eftersom han har den typen av autism som gör det svårt att ta kontakt så får jag väl aldrig vet vad som hände sedan han nekats:
DEN PSYKIATRISKA VÅRD SOM INTE BESTÅR AV PILLER MEN AV SAMTAL.

Man får inte åka färdtjänst till sjukhus längre!

Jag har skrivit tidigare om denna förändring: färdtjänst åker man till vänner. Till sjukhus ska man åka kommunalt! Man får ju färdtjänst för att man inte klarar av att åka med ett antal bussar till sitt mål, men när man ska till sjukhus då ska man plötsligt klara det!!

Var finns logiken? Antingen kan man klara resekedjan alltid eller aldrig!

MEN det finns en chans att få åka taxi till sjukhus: om man kan få t ex sin reumatolog (i mitt fall) att skriva ett intyg, som ska skickas till sjukreseenheten i en viss stad. Detta klarade min f d reumatiker läkare av, men han är utbränd och borta med vinden, liksom alla de övriga läkarna.

Numera kommer det en reumatolog från Göteborg till Uddevalla och jobbar av och till. Det är i stort sett det hela. När nu läkarbristen är skriande stor i landet - är det då läge att öka den byråkratiska bördan på dessa hyrläkare? Situationen blir ju ohållbar, men jag kan inte ge upp eftersom det bokstavligen gäller livet.

Jag låg på gynekologen på NÄL hårt för att få nytt cellprov taget, eftersom jag ligger risigt till med envisa cellförändringar trots två operationer. Till sist gav de mig tid hos en barnmorska för att jag inte skulle behöva vänta i 3 år eller mer. Hennes lön är hälften av vad en gynekolog har, så därför såg man till att jag, som väntat mycket mer än ett år, skulle få träffa henne idag. Provanalysen sker senare av en gynekolog.

Man är tacksam för smulorna, så jag ringde färdtjänst och Vårdrese-kontoret i Vänersborg för att kolla upp att mitt intyg angående vårdresor var registrerat där, men NEJ!

Det hade gått några veckor sedan reumatologsköterska bekräftade att hyrläkaren skulle skriva intyg.
Jo, det gjorde han, men sedan blev det kvar i datorn eller sänt till fel adress. Läkaren är ju inte hemmastadd här och visste nog inte vart intyget skulle sändas. Så blir det när de fasta läkarna är borta, då  försvinner också mängder av kompetens och lokalkännedom.

En snäll diakonissa körde mig till NÄL idag för provtagning och sedan till reumatologen där jag gick in och letade upp en sköterska, som jag fick att printa ut intyget för att sedan kunna skicka det till rätt adress. Hon vet eftersom hon jobbat här i några decennier. (Jag kan inte nå reumatologen via telefon längre)

Jag blev också hemkörd av diakonissan och jag var förstås tacksam. MEN jag är inte nöjd med att jag numera ofta måste belasta människor jag känner, därför att skyddsnäten håller på att brista. Hålen i dem blir allt större. Otryggheten breder ut sig allt mer. Vården krymper oavbrutet i omfattning. Var ska det sluta?

Hyrläkaren skulle jag få träffa till hösten. Men vad ska vi prata om då? Min största problemet numera är Sjögrens syndrom, som bör tillhöra reumatologin. Min fd fasta läkare kunde en hel del om denna sjukdom och skrev nödvändiga remisser till röntgen o andra specialister. Läkare NN sa att han knappt visste något om denna sjukdom, som är en följdsjukdom till ledgångsreumatism. De jobbar på tillsammans för att bryta ned kroppen, sammanvävda.

Jag är nu inne på slutet av mitt liv som reumatiker och behöver möta stor kompetens och blir allt mer vårdkrävande. Samtidigt kollapsar vården. Jag kan inte gråta för jag känner mig allt för apatisk.
Det gamla, trygga Sverige finns inte mer.

PSYKIATRINS UNDERGÅNG

 Man blir inte längre kallad en gång per år till "sin psykiatriker" eftersom de har blivit utbrända och bortsparade. Behöver man träffa någon så måste försöka ta sig in i psykiatrins telefonkö och hur det går till vet jag inte, för jag har inte lyckats. En kall röst säger alltid att kön är full: "Ring en annan dag!" Som multisjuk orkar jag inte ägna all min tid åt att försöka ta mig fram till diverse telefonköer utan jag ger upp. Det enda som jag orkar nu är medicinförnyelse. Det fixar jag med brev till reumatologen o en telefonsvarare på psyk.

Men om man plötsligt blir sämre och MÅSTE få träffa en läkare - vad gör man då? Tja, tänkte jag, som drabbats av vårångest - då återstår psykakuten. Jag visste att den inte är akut längre. Man måste beställa tid, men det visade sig vara värre än så. De vill knappt ta emot någon alls utan jag hänvisades till att ringa psykiatrin, som är så kraftigt underbemannad att de nog inte bryr sig om att ta emot mer än ett fåtal samtal per dag.

KONSTEN AV TA SIG IN PÅ PSYKAKUTEN - NÄL:

Jag har en kontaktperson. När vi var ute nyligen så var det som sagt full sommar helt plötsligt. Hettan plågade mig och jag mådde väldigt dåligt. Till sist skällde hon ut mig och anklagade mig för att inte ta tag i mitt liv och skaffa hjälp med min dåliga andning, sömnproblem och depression. Jag ansåg mig ha gjort allt jag kunde göra utan att ha fått verklig hjälp, så jag gick sönder och ringde biståndsbedömaren och bad om ett möte i mitt hem med henne, kontaktpersonen och mig. Jag ville rädda detta för mig så livsviktiga stöd men visste inte hur. Kan man sudda bort en depression? Kan man köpa sig nya lungor och en friskare kropp - var?

Så satt vi plötsligt där alla tre och jag pratade om min depression, som ju stöter bort människor, samtidigt som det inte finns någon psykiatri att få tag på. Jag insåg att ingen trodde på detta påstående så jag fick ett konstruktivt infall:

OKEY, JAG RINGER PSYKAKUTEN OCH BER OM EN TID SÅ FÅR NI SE VAD SOM HÄNDER!

Jag ringde och blev faktiskt framkopplad! Så nu gällde det bara att få en tid och någon som kunde köra mig till NÄL, trodde jag. Men nej, man ville inte låta mig få komma dit alls! Man hänvisade mig till boendestödet, som har hänvisat mig till att ringa psyk, och till Mobila teamet, som påstods göra hembesök och skriva ut medicin!!! Lögn, bara lögn. Visst, hänvisa mig gärna till månen, Jupiter och närmaste nebulosa också!

Då brast det för mig så att jag började gråta och skrika ut min förtvivlan över sjukvårdens ständiga svek, men jag lyckades samtidigt få ur mig orden: "Vill du tala med min kontaktperson eller LSS-handläggare?? De är här båda två.

Sköterskan blev alldeles paff över detta besked och sa att hon kunde prata med LSS-handläggaren. Det blev ett kort samtal. PLÖTSLIGT VAR JAG VÄLKOMMEN TILL PSYKAKUTEN PÅ STÖRT!

Den lilla människans röst är det ingen som lyssnar till längre utan det krävs auktoriteter som pushar en för att man ska ha en chans.

Så min kontaktperson körde mig upp direkt och vi behövde bara vänta en timma. Innan dess måste jag blåsa i en alkoholmätare. Det var något nytt! Jag listade snabbt ut att ångest-patienterna numera vänder sig till Systembolaget i stället för till Sjukvården. Även jag. Men då är det bara lite vin på kvällen, så jag blåste 0,0000000!!!!! Annars vete sjutton hur det hade gått.

Mitt önskemål var att få 1 mg Xanor ytterligare eftersom SSRI och NRI är färdigtestat för min del. De leder bara till fetma och självmord. Jag förklarade att detta var räddningen beträffande min tinnitus som annars dränker mig. Antagligen har jag viss abstinens eftersom min dos inte höjts på många år, men alternativet utsättning finns inte då jag inte orkar leva med vrål-tinnitus. Enbart Xanor hjälper mot den. SSRI höjer i stället signalen.

Läkaren skrev remiss till vårdcentralen angående min "lufthunger" för röntgen av lungorna.
Hon skrev också remiss till psykiatrin.

- Men min vårångest? Jag får ju inte träffa någon på psyk förrän till hösten!

Hon var en av dessa orubbliga benzo-hatare, som det inte lönar sig att argumentera med. Att jag klarat mig utan psyk och inte besvärat dem med någon överdos eller annat självmordsförsök på nio år imponerade tydligen inte på henne. Det beror annars i hög grad på hjälpen från Xanor.

Jag bad då om Lergigan, milt lugnande preparat, och det skrev hon ut. Men det visade sig sedan att originalet skulle kosta mig 400 kr så jag måste ta en otestad kopia och de brukar bli en stor besvikelse, med undantag av Teva - sjysst generikaföretag.

Jag har prövat min kopia nu. Effekt fanns men Lergigan ger enorm muntorrhet. Medicinen går inte att kombinera med Sjögrens syndrom, Lergigan torkar ut det mesta, liksom Sjögrens. Xanor torkar inte ut alls lika mycket. Att hon skrev ut denna medicin till någon med Sjögrens visade bara hennes inkompetens, eftersom jag talade om vilka fysiska sjukdomar jag har.

Så, här sitter jag och väntar på HJÄLP. Jag vill ha en Xanor och en CPAP-syrgasapparat för nätterna.
Men det är tydligen för mycket begärt.

Men jag känner otroligt stolt över mitt stordåd: JAG TOG MIN IN PÅ PSYKAKUTEN UTAN ATT HA FÖRSÖKT DÖDA MIG SJÄLV ELLER NÅGON ANNAN! WOW!

(En växeltelefonist sa att Uddevallas (enda?) psykiatriker var på semester men man hade inte en aning om när hon skulle komma tillbaks).
--------------------------------------------------

Min f d reumatolog flydde utbrändheten och är nu chef över ett mindre sjukhus i Halmstad.
Min f d infektionsläkare är chef över infektionskliniken på Sahlgrenska. Ja, jag hade de bästa läkarna i Sverige, inom dessa områden, men alla duktiga läkare flyr NÄL, som fortsätter att sjunka mot botten efter kraschen med besparingarnas isberg.