ÖVERLEVARE FRÅN ESTONIA

 Innan jag går vidare med att skriva om "omedvetna självmord" vill jag berätta om hur jag själv kom att delta i Estonia-katastrofen, indirekt.

Jag satt i min studio och deppade. Flera tavlor hade blivit sålda på en delutställning men inte denna stora akvarell, trots att jag knappt gjort den själv. Jag målade den supersnabbt, liksom driven av något högre.

Den föreställde fem vita fåglar som svävade över ett stormigt hav målat i royal blue, guld, silver, rosa och sådana färger jag använder om jag målar det andliga. Tavlan målade sig själv och var oerhört vacker - varför hade ingen köpt den?

Då sa den Helige Ande, som kan vara svår att skilja från min vanliga tankeröst: "Måste du alltid ta betalt? Detta är ju en gåva jag gett dig. Kan du inte vara villig att ge bort tavlan om jag ger dig ett tecken? Åh, förlåt sa jag till Gud. Jag är ju inte här bara för att tjäna pengar, men för att tjäna Dig. Ok, ge mig bara ett tecken så är jag med.

Hon kom nästa dag, en slumsyster från Frälsningsarme´n. Hon ville titta på mina tavlor och fastnade direkt för akvarellen med det stormiga havet.

- Kan du tänka dig att ge den till mig mot att jag betalar materialet?

- Visst, sa jag. Jag var ju förberedd på detta.

Och då sa hon vad hon skulle göra med tavlan: sätta upp den vid fotändan till sin systers säng så att det första hon såg på morgonen skulle vara de fem fåglarna. Slumsystern (i detta fall en riktig syster) sa att hennes syster då skulle tänka att hennes fem väninnor hade flugit hem till himlen och hade det bra där. Allt är väl!

Hon berättade att systern inte hade gått ut på nära ett år för att all grundtrygghet var krossad. Hon skulle ju kunna falla genom ett hål i gatan eller vad som helst. Och skuldkänslorna malde: Varför överlevde jag, men inte de?

Nu förstod jag att jag faktiskt inte hade målat tavlan själv utan bara varit ett redskap för att trösta en överlevare efter en katastrof och detta var mer värt än allt annat i världen för mig.

 Jag orkar inte leva mer!! 

Missförstå mig inte. Har inte planerat ett självmord. Depression innebär att man är näst intill paralyserad och inte kan förmå sig att göra någonting. Jag är gammal nu och har kämpat med svår ledgångsreumatism i 44 år, 22 operationer, massor av cortisonsprutor, neurologiska problem med brist på kvinnliga hormoner som gav mig PMS i 23 år då de räddande pillren kom. Jag har kämpat med brister av neurologisk, psykologisk och fysisk karaktär MEN har ändå hunnit med att LEVA, haft två män, fått ett barn, har jobbat med allt möjligt och det roligaste var sing- and songwriting samt målningar. 

JAG ÄR NÖJD NU! Att man är nöjd med den glädje och sorg man gått igenom tills man berövats de flesta funktioner man haft och mest ligger i en säng i väntan på resan hem till himlen ser jag inte som konstigt. De flesta människor jag haft fina relationer med är döda och kommer att möta mig snart.

Så vad gör man då mer än att leva på vackra minnen? Jag ville vlogga dessa minnen men klarade inte av tekniken. Teknik har aldrig varit min gjej. Eutanasi har vi ju inte här i det land som förbjuder det mesta och har en hög självmordsstatistik. Hur kul är det att hänga sig eller hoppa ned för ett riktigt högt berg? Är det inte bättre att erbjuda eutanasi, till dem som inte är dementa?

JAG VILL SKRIVA OM ALTERNATIVA SÄTT ATT LÄMNA DENNA JORD

Med tanke på att Estonia blivit aktuellt igen så tänker jag på ett samtal med en man boende i väst, som förlorade sin fru i Olyckan. Han berättade om att hon drabbades av cancer och egentligen ville dö av den, för hon var trött på livet. Men vad skulle folk då säga - att det var självmord att inte ta behandlingarna? Så tyvärr blev hon frisk.

Några väninnor försökte få upp kvinnan ur hennes depression genom att ta med henne på en kul resa med Estonia, den där som sjönk ni vet. Och så fick den deprimerade sin död till sist och medkänsla i stället för fördömelse.

Tror du på synkroniseringar? Det gör jag. Jag tror inte att någon ombord vad där av en slump. Våra öden är bestämda innan vi föddes. Om jag hade en anhörig på botten, under sten och cement så skulle jag prata med honom via telepati och ha en himmelsk kontakt med honom. Skelettet är inte till någon nytta ändå och sörja kan vi göra var som helst. Det finns så stora minneslundar numera att man inte har en chans att hitta lite aska av sin anhöriga i alla fall. Kroppen är borta, men inte anden. Den går vidare från liv till liv, efter viss planering och vila i himmelen. Jag har kommunicerat lite med min mamma och x-man de närmaste månaderna efter dödsfallen. De mådde bra!

Så visst vill jag leva vidare, men inte i den här tunga dimensionen och isoleringen som blivit nästan total genom välfärdens fall plus Corona. Man kan som troende önska att få komma hem igen. Berättar gärna om hur Sara kom hem på det sättet: genom bön. Men själv har jag två personer att bry mig om innan jag lämnar.

Ska sluta här o fortsätta senare med att skriva om omedvetna dödsfall men där jag har förstått and Anden ville hem.

SJUKA ÄR VÄRDELÖSA!

 Jag orkar sällan skriva numera för att nedskärningarna inom den sociala sektorn och sjukvården har varit intensiva de senaste två åren. 

Jag får heller inga kommentarer av okänd anledning. Open ID är numera förbjudet men detta övergår min IT-kompetens, som är nästan obefintlig. Vad är oper ID? Mina närmaste kan skriva till mig men inga andra. Kanske är det jag skriver för tråkigt? Jag håller med. Har skrivit länge nu om nedskärningarna i vård och omsorg, på sjukhus eller hemma. Om man berövas sitt liv så är det nog det man skriver om.

Tiden går men återgången till boendestödet går trögt. Väntar på ett hembesök där man bedömer mitt behov av boendestöd. Men det händer ingenting och boendestödet kommer alltså inte igång. Jag överlever med hjälp av en hemlös vän som kommer hit och städar ibland eller pratar med mig. Vi hjälper varandra. Det nya Sverige är ett land där vi hjälper varandra, för samhällskontraktet är brutet. Vilken svensk får sjukpension, pengar nog att leva på, en lägenhet etc? Lev gärna som vanligt, för dig själv och släpp inte en katt över tröskeln men en dag är det DU som står där arbetslös, frånskild, hemlös och penninglös!

Vakna, svenska folk, nu är det dags att ta hand om varandra! Rösta på vad du vill, men fallet av den svenska välfärden kommer att fortsätta och egoismen kommer i kläm, de egoistiska kommer inte att överleva länge till. Politikerna har så feta löner att de borde sakna motivation att hjälpa fattiga och sjuka. De flesta har ingen kontakt med verkligheten.

Min son ringde nyss och sa att hans båtmotor var stulen. Hamnen har inte staket med lås, vakt eller kameraövervakning. När ska folket vakna? Minsta lilla samhälle är illa ute, stölder, anfall, mord etc.

Men visst, öppna gränser och ingen tull är säkert uppskattat av tjuvarna. Fortsätt så så har vi inget land kvar. Unga och välutbildade flyr landet, ca 30 000 per år. Jag är för sjuk och förlorar de flesta bidrag jag har om jag skulle flytta. Bidragssystemen är effektivare än Berlinermuren. Visst, jag kan fly vart jag vill men jag kommer att svälta ihjäl som uteliggare utan garantipension, bostadstillägg och handikappersättning. Vi utsatta är inte fria!!!! Och nej, jag kunde aldrig ta en privat sjukersättning eftersom jag varit sjuk hela livet.

Det nya partiet Arabiska partiet föreslog att vi svenskar skulle flytta någon annanstans, t ex Thailand. What? Då förlorar jag garantipension o de andra bidragen men tjänstepensionen tar slut om ett halvår.

Så vad skulle jag leva på i Thailand? 

Jag försöker hålla mig vid liv genom att prata med diakoner och präster i väntan på att något annan ska öppna sig, att Coronaavstängningen ska göra det möjligt med mänsklig kontakt. Men min depression p g a nedstängning av den hem-vård jag fått sedan januari förra året blir allt djupare och jag ligger mest till stängs totalt uppgiven. Ni kunde satt på er visir, munskydd och annat men ni valde att överge främst psykiskt sjuka men också andra grupper av sjuka och gamla. 

Att hitta en kontaktperson verkar näst intill omöjligt. Kommunalt LSS erbjuder ingen utbildning och de outbildade personer jag träffat har inte varat så länge. Jag har faktiskt symptom på mina sjukdomar, vilket verkar vara för mycket för de flesta. LSS behöver byggas om: utbildning, lön, sjukskrivningsplikt t ex. Vissa kommer nästan aldrig men hämtar bara ut sitt arvode. Vissa blir chockade över att möta mina sjukdomssymptom. Ändå är LSS till för de sjukaste. Upplägget är totalt fel. Men Sverige har förstås inte råd att förbättra vård av sjuka, vi bidrar ju inte.

Jag har svårt för att älska Sverige numera, för att vara ärlig.

Jag är inte insatt i länkförbuden så jag skriver bara text numera, lite trist förstås. Men detta var en rapport från verkligheten. Take it or leave it!

Nu får jag åka färdtjänst till sjukhus igen!

I sin besparingsiver inom vård- och omsorgssektorn känner jag mig som en jude i en vagn på väg till Auschwitz. Varje månad nosar man på all hjälp som skulle kunna sparas in och även om boendestödet ville ha 2000 kr i månaden i stället för noll så blev det inom ett år en återgång till 0, för det är ju där många sjuka befinner sig: i fattigdom. De flesta sa upp sin hjälp och blev sjukare.

Jag ringde först när husen här var färdigrenoverade (på utsidan) så att det gick att vara i lägenheten och fick då beskedet att jag måste vänta TRE MÅNADER utan boendestöd och jag antar att det handlade om Coronan. Läste samma dag att WHO trodde att den inte skulle försvinna förrän om fem år! Vissa tror att den aldrig försvinner, bara mattas av ibland. Om HIV ingick i mixen så vet vi att aids aldrig försvann men att man jobbade fram bättre medicin och i så fall måste detsamma gälla Covid 19. Men det är alltså ingen influensa, som går över, snarare ett biologiskt stridsmedel. Pandemierna står på kö i kina och har detta ingen avsikt då måste man vara riktigt naiv.

Jag gick och la mig i sängen, där jag numera lever mitt "liv". Jag visste att jag inte kan klara av att städa o vara isolerad.  Den personliga assistanten skulle inte kunna träffa mig förrän sep-okt. Är coronan över då, bevis för det?

ENSAM och sjuk. Det går väl an med lock-downs om man är gift, har barn, villa med trädgård och bil. Då kan man knappast räknas som isolerad, om man lever i samma hus.

Men den sjuke har väldigt många fler bördor att bära på än sina sjukdomar, nu då det gäller att kämpa för sin rätt till hjälp.

Om jag skulle överleva så MÅSTE jag få ett intyg från reumatologen på att jag ska åka färdtjänst även till vården. Men den hyrläkare som kommer ibland vet inget om det mesta. Jag pressade honom på ett svar: Menar du verkligen att det är min tandläkare som ska skriva ut sjukreseintyg, där man måsta se till hela bilden????????? Men han var orubblig. Vårdgivaren ska skriva intyg även om jag bara lämnat blodprov.

Så jag gick längre än på 20 år, ramlade ut ur bussar, bad människor på stan att släpa in mig på ett hotell, där jag kunde ringa efter en vanlig taxi. Sedan kom den totala kollapsen. Tabletter hade jag inte många så det fick bli starksprit och så slapp jag tänka under tolv timmar, men det fanns vissa som var mycket oroliga och jag skrev ett dumt sms farväl, trots att man inte dör av en fylla. Sedan tyckte jag väldigt illa om mig själv och kunde inte förlåta mig, men det kunde Gud.

När jag lämnade mina blodprov till sist så lät jag som ett ånglok och sköterskan gav mig en tid på vårdcentralen. Läkaren och jag gick i trappor med en syreklämma på mitt finger och syret verkade okey men jag kunde ju knappt gå, så HAN LOVADE SKRIVA UT ETT INTYG så att jag åtminstone kan ta mig till vården. Utan blodprover, ingen dyr Enbrel. Man vill dra in de riktigt dyra medicinerna. Räddningen kom faktiskt från vårdcentralen, helt oväntat.

Han trodde att jag hade hjärtsvikt men skrev ingen remiss. Han hade bråttom iväg, men kanske kan jag en dag få träffa hjärtspecialist? Kampen går vidare, med hjälp av de goda människor som faktiskt finns de också!

Nu vågar jag inte öppna fler brev om inte någon är hos mig då risken för hjärtsvikt tycks finnas där. Många reumatiker dör just av hjärtsvikt och 7 års kortare livslängd.

STATEN SPARKAR PÅ DEM SOM REDAN LIGGER OCH KALLAR SIG FÖR EN HUMANITÄR STORMAKT!. Jag har tydligen inte fattat innebörden i orden humanitär stormakt, inte alls.

Och nu försvann rätten till SJUKRESA!!!

Jag har skrivit många inlägg nu om hur välfärden avvecklas i ett rasande tempo och som multisjuk och gammal, dock inte gammal, gammal, så befinner jag mig i orkanens öga.

Sjukvården rasade 2017 i mitt område. På många och de viktigaste avdelningarna blev det plötsligt läkartomt och ett tag också skötersketomt. Det gick inte att komma fram på telefon någon telefontid alls, för om det saknades personal, vem skulle då svara?

Sedan 1 jan 2019 har jag befunnit mig i ett slags jordskred, fast det borde väl kallas vårdskred. Men det var inte bara min reumatikerläkare, bästa i landet, som försvann eller vård på sjukhus. Nej kommunen försökte täcka sina underskott genom att nosa igenom den sociala sektorn för att kunna göra besparingar som skulle vara så osynliga som möjligt. Så därför skrev media inte om skyhöga taxor på boendestödet t ex och hur många självmord det skulle kunna medföra.

Det kom ett brev där det stod att taxan nu skulle höjas från 0 till 2000 kr. Boendestödet är till för människor med psykiska problem, men har man en mängd fysiska sjukdomar så kan man få denna hjälp till en viss gräns. Hemtjänsten städade golv och badrum en gång i tiden. Tid till samtal fanns inte. Därför var det ett stort lyft att få boendestöd i stället, så att jag fick tid att prata av mig. Kommunens personal var inte särskilt bra med det privata företaget Tesia var bättre än bäst. Jag försökte att inte se dem som vänner men det gick inte att låta bli. Deras besök blev stommen i mitt i liv, nu när jag är för sjuk för kurser och vän-sökeri. Vänner försvinner ofta om man blir mycket svårt sjuk.

Jag läste brevet, fick en svår chock och satt ett par timmar och grubblade på lösningar tills syret i hjärnan tagit slut och jag vaknade upp på golvet sent nästa dag. Jag kan inte städa och få vänner när jag knappt kan andas och sova. Nu när nedskärningarna blir allt svårare har jag börjat reagera fysiskt. Kul att jag sluppit stroke eller hjärtinfarkt men att då och då svimma av under många timmar och få allt fler minnesstörningar är ingen höjdare det heller. Jag har hört att sådana här reaktioner inte är ovanliga. Säkert har något dött när de liv man levde blev allt mer likt en vanlig fängelsevistelse.

Jag gissar på ca 130 brukare i den här staden och dessa människor kan dessvärre inte rädda kommunens enorma underskott. Mitt val blev att säga upp boendestödet, d v s att skjuta mig själv med en kula i huvudet. En stödjare föreslog en rut-tjänst i veckan med henne som en kompromiss. 1000 kr i veckan är ju trots allt mindre än 2000 myror. Och jag sa ja.

Och så släpade jag mig framåt genom livet och stora påfrestningar som inte så mycket kunde skyllas på kommunen tills förra veckan. Brevet sa att nu var det slut med sjukresor för dem som har färdtjänst. Jag har färdtjänst för att jag inte orkar åka kommunalt med ett antal bussar, gå längre sträckor och släpa mig upp för trappor, men allt detta ska alltså gå utmärkt om man ska till vården. Var logiken finns i detta har jag ingen aning om. Men om vårdgivaren skrev ett intyg skulle jag kunna få åka taxi, om denne bedömde mitt allmäntillstånd som så dåligt. Jag fattade ju direkt att varken tandläkare, fotterapeut, sköterskor som tar diverse blodprover regelbundet inte skulle kunna göra en sådan bedömning och hittills har det inte funkat.

När jag hade läst brevet som sa att jag fr o m nu inte kan ta mig till olika typer av vård så satt jag som en stenstod två timmar igen och sökte lösningar innan jag föll medvetslös ned på golvet. Detta börjar bli en vana. Jag förstår inte brevet: HUR kan en tandläkare veta hur långt jag kan gå och vad jag klarar av? Självklart kan han inte det.

Det har varit reumatologen hittills som skrivit sådana intyg, men nu träffar jag bara en AT-läkare eller helt enkelt en synnerligen dålig läkare som kommer hit någon gång ibland. Han vet inte mycket och tror alltså att t ex en fotterapeut skulle ta på sig att skriva intyg. Det funkar inte så.
Jag ska be någon läsa busstidtabeller på datorn, för det kan jag inte heller. Man har krånglat till det rejält. Bussen till NÄL som skulle vara till för handikappade hade så många extremt små trappsteg vid utgången att jag ramlade ut ur bussen.

PS. Alla sa nog upp sitt boendestöd eftersom vi är fattiga och sedan kom det en räkning på noll kronor i stället. Kommunen gav alltså upp. Bra. Men Coronan har slagit ut all hjälp jag haft, t ex personlig assistent  - tills den oskyldiga lilla influensan har gått över om fem år eller så. Fast vissa tror att den aldrig tar slut. Då blir det slutet också för mig och svårt sjuka. Att personal får riktigt bra skyddsutrustning är ju en lösning, för då kunde vi fortsatt, men nu sitter jag här med 0 kr hjälp i månaden och väntar på min slutliga kollaps.

Jag kämpar redan med nästa försämring, halt omedvetet, för medvetet orkar jag inte än. Nu försöker man plocka av mig en viktig, dyr medicin. Detta är ättestupan, på allvar.

Hjälp oss sjuka att vlogga eller blogga!

Tekniken rasar iväg och vi äldre o sjuka hänger inte med. HJÄLP OSS!

Min laptop rasade ihop efter tre år, så ska det ju va. Vi ska konsumera! Jag köpte en ny men den var betydligt mer avancerad och jag drunknade i lösenord som jag uppfann men aldrig dög.
Tekniken blir allt svårare.

Hunden är inte den handikappades bästa vän. Vem ska gå ut med honom???
Nej, nu är det datorn i stället eller en smartphone, but the thing is, I am not smart! Min hjärna tacklar av p g a sjukdom, evakuering i en källare medan man renoverar området. Därtill kommer Corona som berövat mig boendestöd, LSS och kontaktpunkter. Om jag inte kan ta mig ut så är jag en ordinär fånge.

Jag har så mycket att säga, jag tänker ju hela tiden jag ligger sjuk i min säng. Sedan vill jag dela vissa saker men där kör jag in i väggen. Jag klarar inte tekniken! Det skulle finnas akuta datateam för oss isolerade, sjuka singlar, så att vi kan få berätta om våra liv. Jag har levt ett  spännande liv, vill verkligen berätta. Men smartphonen har kort minne och det blir inte bra. Köpte en videokamera men hittade ingen mikrofon till den fast det finns uttag. Min röst kan vara svag när kroppen är svag.

Överföring till dator och redigering, känns som att bestiga Mount Everest. Det finns visst vissa tjänster gratis om vi inte hade Corona, men det har vi ju för eviga tider. De kan hjälpa mig att skicka ett sms. Jo, tjänster till äldre ligger på den nivån och jag rasar i förtvivlan för att knappt kunna skicka iväg en vlog på rätt sätt så att den inte hamnar i botten av en ocean.. Taggar etc måste finnas. Men ...

Denna oförmåga att klara av tekniken, som många kvinnliga aspergare lider av, försämrar min livskvalitet radikalt. Att skriva små berättelser om mina märkliga andliga upplevelser, som att hjälpa ett spöke till ljuset, skulle göra mig lycklig, och upptagen.

Om minst tre veckor kanske jag kan få vara i min lägenhet med WIFI och då kommer jag att ringa dyra IT-team som kan hjälpa mig igång, hoppas jag.

Isoleringen, som ju delvis har att göra med Corona, bryter ned hjärnan, och sedan finns det ju inte mycket att berätta.

Jag har haft 54 000 besökare på denna blogg men typ 10 kommentarer, så tydligen vet jag inte hur man gör. Spam finns det gott om.
Vi äldre eller sängliggande har mycket att ge, förse oss bara med avancerad datahjälp och då kan vi in i det sista ge något till denna hårt prövade värld.

Jag önskar alla ensamma det allra bästa!!!

NU RASAR OCKSÅ APOTEKEN!

Eftersom jag har dåligt tålamod för att jag är för svag för att stå upp mer än några minuter vill jag att allt ska löpa på fort när jag t ex hämtar ut min apodos (piller i påsar för varje dag).

 Allt har funkat bra alla de åt jag varit på apoteket, men nu är det slut med det.

De flesta apotekare av olika slag (olika utbildning) är numera araber eller afrikaner. Alltså få man vara beredd på kulturkrockar. Vi ÄR olika. Och ju lägre utbildning och ju sämre svenska desto svårare blir det för mig.

Jag möts av frågor som gör mig alldeles ställd och jag fattar ingenting.
"Vill du betala schampot nu eller lägga det på Payex avbetalning (högkostnadsskydd). Jag blir förvirrad eftersom frågan bottnar i en total okunskap. Staten betalar inte mitt schampo!!! Varför vet hon inte det?? Det klart jag betalar själv.

Många vet inte vad en avbetalningsplan är och låter som papegojor när de upprepar: 2000 kr, 2000 kr, 2000 kr. Jag käftar emot och säger att det betalar jag inte! Payex avbetalning, säger jag några ggr eller skäller ut den där invandraren som gått 3-5 år i utbildning??? Hur är det möjligt?

Varför vet de inte så elementära saker??? Jag såg en Lerniakurs till apotekstekniker. Hur lång? Varför har invandrarna helt tagit över våra apotek om det krävs gymnasium och fem års högskolestudier?
I t ex Somalia är det förbjudet att arbeta utanför hemmet. Många har gått i skolan fyra år.
Finns det snabbspår till apotekare också? Polisen har ju lägre krav och hur många andra yrken har det? När är vi ett u-land?

Men nu har jag boendestöd igen, gratis. Kommunen krävde 2000 så de flesta av oss gav upp. Alltså tjänade man ingenting på att ruinera psykiskt sjuka människor eftersom de inte har några pengar att rädda kommunernas ekonomi med!

Så då skulle DE hämta apodosen. Ingen bråk, så skönt. En  kvinna kom hem till mig med en tjock rulle. Jag öppnade och kollade den. Har själv inte mycket medicin. Shit, så många tabletter denna kvinna skulle äta varje dag! En annan Eva men inte jag. Vi har olika personnummer och efternamn, men det hade inget märkt. Fel medicin hade jag inte fått på 44 år så det var lika nytt som allt annat konstigt jag numera råkar ut för på apoteken.

Jag läste att 1/4 av apodoserna numera är felaktiga! Jag gissar att stressade AT-läkare har skrivit fel i datorn, för vi har ju nästan inga fasta läkare kvar inom NU-sjukvården. Dags att avveckla apodosrullen? Den börjar bli som coronaviruset.

Om det kommer hit så kommer många att dö. Vi har ju inte sängplatser, plasthandskar eller toapapper ens idag! För viruset blir Sverige bara en liten munsbit. Vården har fallit. Allt är KAOS!
(Utom Tesia just nu, om de inte avgiftsbelägger oss igen.)

(I stället drar man nu in pengar på att förbjuda vårdresor med färdtjänst! De som kollar mina cellförändringar har ringt några ggr ((opererad två ggr) men jag säger som det är: Jag kan inte åka till NÄL! Jag har ju färdtjänst av vissa skäl och deras Ronden-buss har så små och många steg vid utgången att jag bara ramlade ut ur bussen. Handikappanpassad? Nej, ättestupa! När brevet kom med besked om att jag fr o m nu inte kan uppsöka vården låg jag medvetslös på golvet ett halvt dygn, men överlevde tydligen)

Jag anmälde misstaget till Kronans apotek och förhoppningsvis gör alla detsamma. Nu väntar jag bara på min medicin. Tesia boendestöd i Uddevalla är fantastiskt bra! När jag sa upp dem låg jag apatisk i tre månader i sängen. Visst träffade jag min kontaktperson, som vet absolut ingenting om mina sjukdomar, intressen, psykologi och bemötande av sjuka människor. Till sist kollapsade jag av alla utskällningar och sa upp henne. Hon blev så förbannad på min symtom. Sjuka har väl symtom?

Jag hoppas nu att Tesia kan ta de värsta stötarna med tredje världen. Jag vill helst leva kvar i min första värld. Kulturkrockar är jag för svag för. Lägg ned LSS! Människor som inte vet ett enda dugg om de flesta sjukdomar är bara nedbrytande. Jag behöver människor med utbildning, såsom boendestödet.