Translate

fredag 5 oktober 2012

SJUKVÅRDSKRISEN, del 1

 
 Den tas upp i detta program b l a:
 
Krisen finns men frågan är varför?
 
Det är så att den medicinska/tekniska utvecklingen har lett till avsevärt dyrare mediciner mm. Men det är inte skäl nog att dra ned på personal och tillgänglighet hur mycket som helst. Vi måste betala så mycket skatt att det räcker till den offentliga sektorns nödvändiga utgifter eller ha de som i USA.
 
Frågan är om det mest gäller en kris som drabbar dem som har bassjukvård och knappast dem som har privata försäkringar?
 
I radioprogrammet ovan finns en sjukvårds-analytiker med, som blir väldigt svävande på målet när frågan om jämställdhet i vården kommer upp. Hon vill tro att den finns, men det behövs ingen tro här, eftersom det är bevisat att vi har den i stort sett mest ojämlika sjukvården i Europa. OECD: undersökningen är från 2005, men jag kan inte se vården blivit jämlikare sedan dess, snarare tvärtom.
 
Bassjukvården bantas ned så att de fattiga inte längre kan få den vård de behöver utan det ”ska löna sig att arbeta!” Har man ”ett fint arbete” får man ofta en privat sjukförsäkring genom arbetsgivaren.
 
En man berättade för mig att ha nyligen hade fått ett litet, men dock, hälsoproblem, som han behövde akut hjälp med. Han ringde Vårdcentralen som erbjöd en tid om tre månader. Chockad ringde han till Sjukförsäkringen eftersom han var försäkrad via arbetet och de fixade en tid till honom nästa dag - tydlig illustration till vårdköerna och vilka de är till för.
 
De friska måste få vård omgående så att de kan arbeta. Vårdgarantin måste hållas trots alla nedskärningar. Hur fixar man det? Jo, genom att de kroniskt sjuka knuffas allt längre bakåt i köerna, d v s återbesöken blir ytterst glesa.
 
 Jag har behövt sjukvård i ca 40 år så jag har en del erfarenhetsperspektiv att anlägga på sjukvårdsfrågorna, både positiva och negativa:
 
 
1. TILLGÄNGLIGHETEN HAR BLIVIT MYCKET SÄMRE!
(d v s för bassjukvård)
 
 2. MEDICINER OCH OPERATIONSMETODER HAR BLIVIT BÄTTRE. DESSVÄRRE OCKSÅ DYRARE, särskilt för reumatiker.
 
 
3. MÖJLIGHETEN TILL SLUTENVÅRD HAR BLIVIT ALLT SÄMRE. ANTALET SJUKHUS OCH PLATSER FÖR INLÄGGNING HAR MINIMERATS PÅ ETT SKRÄMMANDE SÄTT.
 
 
4. DEN BÄSTA PERSONALEN I DEN OFFENTLIGA VÅRDEN (DE MED HJÄRTAT PÅ RÄTT STÄLLE) SÄGER OFTA UPP SIG FÖR ATT DE INTE KAN GÖRA ETT TILLFREDSSTÄLLANDE ARBETE P G A NEDSKÄRNINGAR.

 
 5. NARKOSMETODERNA HAR FÖRFINATS OCH ÄR NU MYCKET SÄKRARE.


6. HYGIENEN PÅ SJUKHUSEN HAR FÖRSÄMRATS


7. PSYKIATRIN HAR FÖRSÄMRATS ELLER I DET NÄRMASTE DUKAT UNDER I VISSA DELAR AV LANDET.

 8. BRISTEN PÅ AMBULANSER ORSAKAR ONÖDIGA DÖDSFALL.

 I slutet av 90-talet insåg jag vart vi var på väg, så jag ringde runt till några försäkringsbolag och frågade och de kunde försäkra en reumatiker? Svaret var enhälligt NEJ! Detta är en av de dyraste sjukdomarna med tanke på att vissa kan behöva byta ut flertalet leder.

Jag frågade också om min son med bokstavsdiagnoser var möjlig att försäkra, men svaret var svävande. Om han blev sjuk skulle man bedöma om sjukdomen kunde relateras till dessa, d v s till hjärnan. Det mesta styrs väl av hjärnan? Så utsikterna såg inte så goda ut. ”Du kan ju försäkra honom ändå och så får vi se hur det blir sedan…” ”Nej, sa jag, jag måste VETA vad jag köper så att jag inte kastar pengarna i sjön.”
 
Vi lever alltså i ett skifte mellan en heltäckande bassjukvård och ett samhälle där man kommer att behöva sjukförsäkra sig privat för att vara säker på att överleva. Den anorektiska sjukvården står inför ytterligare, enorma nedskärningar och vi som ”inte arbetar” och inte är lönsamma undrar: Vad blir kvar för oss?
 
När jag ibland har övervägt att flytta till annat EU-land har jag kollat upp hur det skulle bli med sjukvården där. I Holland skulle jag, som reumatiker, ha rätt till försäkring, men få punga ut med ca 2000 kr/månad. Om jag var frisk 1000 kr/mån. Nej, jag hade inte råd. Tysklands vård bygger också på privata försäkringar, men då de tar hänsyn till inkomsten så vet jag inte vad vården där skulle kosta för mig.
 
England verkade bäst med sin statsfinansierade sjukvård av mycket hög klass (har testat). Fast klimatet är dåligt för reumatiker. Malta har samma system och gratis sjukvård. Men vilka operationer de kan bekosta för mig vet jag inte. Spanien har också statsfinansierad, billig vård, men begränsad. Så – vart är Sverige på väg? Kommer bara de rika att kunna få vissa, kostsamma operationer och övriga få klara sig utan?
 
Återkommer med ett inlägg om mina erfarenheter av 40 år som patient. Ordet patient är kopplat till engelskans patient = tålmodig, men det ordet bör snart bytas ut – för allt färre av oss sjuka har tillräckligt med tålamod för de oändliga sjukvårdsköer vi hamnat i. Ordets originalbetydelse (latin) betyder också ”lida” och det är väl just det som kommer att vara kännetecknande för den framtida, fattiga patientens liv. Hmm, jo, ordet är väl redan ändrat – till kund? Jo, nu minns jag - någon kallad ju båren för kundvagn - mycket fyndigt!
 

Inga kommentarer: