HEAVEN HELP ME!

Jag har i denna blogg fokuserat på en del fysiska sjukdomar jag har erfarenhet av och hoppats kunna delge både erfarenheter och behandlingstips. Huvudsyftet har nog varit att ge drabbade en känsla av att de inte är ensamma med sin vånda, att vi är fler som kämpar på.

Många kroniska smärtsjukdomar får psykosociala konsekvenser, som kan vara svåra, hur svåra beror ofta på hur robust eller skör man är själsligt sett och vilket stöd man har fått hemifrån. Om man som jag fötts med en skör konstnärssjäl och vuxit upp med två autistiska föräldrar som inte visste vad kärlek var eller hur de skulle kunna uttrycka den - då lyckas man sällan leva upp till idealet; Den handikappade hjälten, som alltid har ett stort leende på läpparna, blir den förste konsertpianisten utan fingrar och den förste som bestiger Mount Everest utan armar och ben.

Vi som inte är hjältar kan behöva stöd från en terapeut för att ta oss över alla hinder, men dessa är mest till för de rika - de som kan betala vad det verkligen kostar. Vi andra får nöja oss med piller, som man blir fet av. Dessa piller kan för vissa trigga självmordsförsök och alltså få motsatt effekt. Även om pillren kan ligga bakom ett impulsivt självskadebeteende så är det den lilla människan som får ta emot avskyn, föraktet, hatet och bestraffningarna från vården. För ja, det är så det går till. Många har ju gripits av fallet Nora - tjejen som försökte skada sig eller ta livet av sig på olika sätt. Det sista försöket gick ut på att kväva sig, vilket nästan lyckades, varför hon fick kontakt med en död kompis som vädjade till henne att ta hand om sitt liv och verkligen LEVA det fullt ut. Detta blev en vändpunkt för Nora, som därefter fick hjälp att börja leva igen. Den elaka psykiatern fick sparken, men det han sa: "det är ingen som tror på bearbetning av problemen längre" är fortfarande det som gäller inom psykiatrin. Deras grej är att låsa in dem som inte orkar leva mer i rymningssäkra anstalter. Bestraffning är "behandlingen". Jag vet - och därför har jag, liksom Nora fått hjälpen från annat håll - från Himmelen.

Vi är inte så ensamma som det kan verka. Det finns skyddsänglar, skyddsandar och avlidna vänner, som vakar över oss och griper in när vi är nära att dö innan det är planerat att vi ska lämna den här dimensionen, där vi har så mycket att lära oss. Jag har försökt många gånger, men hindrats av dessa varelser eller av Gud själv. Jag vet inte vad Rösten har för namn. Den presenterar sig sällan. Den bara undervisar eller varnar mig, kärleksfullt. Tilltalet är varmt och fullständigt utan dömande, det kommer från den himmelska världen och i denna sönderfallande värld tror jag bara att det är därifrån vi kan få den hjälp vi behöver.

Min uppväxt innebar god fysisk omvårdnad och emotionell katastrof. Aldrig ett uppmuntrande ord från min mamma. Den första avancerade teckningen var inte god nog. Den första sången på gitarren var inte god nog. Allt var otillräckligt. Jag var otillräcklig. Mamma  försökte stå ut med mig fram till tonåren då jag inte fick mens, pojkvän eller vänner. Det enda jag hade att visa upp var mina höga betyg. But that didn’t impress on her. (Tänkte på en låt här…) När jag gjorde revolution mot den andefattiga miljön därhemma och blev frireligiös så övergick ogillandet i hat.

Pappa var så svårt autistisk att han knappt var pratbar. Det var inte någon man diskuterade livet med. Det gällde bara att ligga lågt så att man inte råkade utlösa ännu ett förödande impulsgenombrott med hot om att han skulle döda oss alla. Att springa och gömma sig någonstans för att inte riskera att bli dödad ingick i rutinerna. Hans hot blev aldrig verklighet, men vad hände i barnets inre? Tillit till livet grundläggs inte på detta vis.

Så – kärlek var något jag fick söka på andra håll än hemma. Jag började med Naturen.

Som barn levde jag i min egen värld, i nuet, med naturen, utan tankar på de faror jag utsatte mig för. Jag var väl 10-12 år när mitt intresse för bergsklättring slagit rot.

- Det var en av många ggr jag klättrade i stadens högsta berg, men den här gången slant foten och jag och störtade ut för berget vid vars fot det låg en mängd sylvassa stenblock. Jag föll mot en säker död tills jag fångades upp av en liten dvärgbjörk, som envist försökte livnära sig på en smula jord i en av bergets sprickor. Den uppmanade att göra som den gjorde: håll fast vid livet!

Kläderna revs i småbitar, men kroppen var helt oskadd när jag omskakad knallade hemåt.

En annan gång hade jag fastnat på en mur, som stöttade upp berget mot vägen ovanför. Jag hade tagit mig till mitten av muren när jag plötsligt inte fann minsta lilla spricka att sticka in tårna i. Hettan från det varma berget, lukten av sten och murbruk, den blå himlen – allt etsades fast i minnet i den stund jag misstänkte var min sista. Men det var som om en osynlig hand hjälpte mig vidare på något obegripligt sätt.

Denna osynliga hand som bar mig, vinden, havet, bergen – det blev min Far, den far som ordlöst ständigt sa till mig:

Don't you worry, don't you worry, child, heaven's got a plan for you!

Under en resa med kyrkan till Holland hörde jag många predikningar som jag inte förstod något av, mer än just dessa ord: "God heeft een plan voor je leven!" = "Gud har en plan för ditt liv!" De etsades in i min själ. Jag visste att om jag inte vågade tro på detta skulle jag inte överleva.

Vid 35 års ålder hade jag p g a mina olika handikapp misslyckats med allt det där jag borde ha lyckats med: karriär, familj och självförverkligande. Då min mamma hade förbjudit mig att ägna mig åt musik och konst så hade hon inte förstått att det jag skulle ägna mig åt hade ju Himlen redan lagt ned i min själ och att göra ”något annat” än att leva ut det man är resulterar i kaos . Kaostillstånd kan leda till sjukdom och helt omedvetet bröt jag ned de händer jag inte fick spela piano och komponera musik med. När jag var vuxen nog att våga gå min egen väg var det för sent. Då jag var på väg upp som trubadur gick senorna i ena handen av – gång på gång. När jag börjat konstskola blev händerna förlamade var tredje dag av överansträngning. Trauma hade mig i sitt våld och jag drogs med av nedåtgående virvlarna i det farliga ångesthavet.
 

Runt 35 års ålder började det – självmordsförsöken. Det handlade om små överdoser jag förmodligen inte kunde ha dött av, men nog för att sätta mig i kontakt med mina skyddsandar.

Första gången jag gjorde det skrev jag böner om förlåtelse till allt och alla och sjöng psalmen: ”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel … gå vi till paradis med sång.”

Vaknade senare upp på ett sjukhus och insåg snart att de vitklädda omkring mig var människor och att jag var kvar på jorden. Gråtande drog jag radiokudden intill mitt öra för att fokusera på något annat än mina känslor av förtvivlan. Ut ur kudden strömmade vacker musik: ”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel…” !!! Jag kände mig plötsligt sedd och hörde en Röst som sa:

-        Jo, det är sant att himmelen är härlig, men det är här på jorden du ska vara nu – den är också vacker. Du har ännu inte lärt dig det du är här för att lära dig – dessutom behöver jag dig!”

Jag kände att upplevelsen var på riktigt, livet var viktigt och det fanns mycket jag skulle kunna göra med de små resurser jag trots allt hade. Så de närmaste veckorna höll jag upp dörren för många människor eller hjälpte till med småsaker, väl medveten om att jag kroppslös inte ha kunnat hjälpa de här människorna rent fysiskt. Jag njöt av att se deras glada leenden då de fick "a broken, but helping hand."

Men smärtans ögonblick var många. En kväll satt jag ock grät och sa till Jesus att jag ville vara där han var. Då såg jag en vision av ett stort kors, som jag drogs in i, samtidigt som det föll över mig. En röst sa:

-        Det är du!

-        Va? Nej, jag bad inte om ett kors. Jag bad om att få komma till himlen!

-        Nej, du bad om att få vara där jag är, och det är du – I LIDANDET.

Där sprack hela framgångs-teologin! Min upplevelse var så verklig. Den sa mig att ALLT lidande har en mening, allt, inklusive skilsmässor och nervsammanbrott. Den undervisning jag fått gick ut på att bara lidanden för Jesu skull räknades (vad nu det är?), inte de övriga. Enliga pingstkyrkan var sjukdom ett tecken på dålig tro, skilsmässa ett allvarligt brott och sex utanför äktenskapet en enkelbiljett till helvetet. Men Rösten sa något annat. Jag började utveckla en egen teologi där jag försökte acceptera Lidandet som någon som vill få mig att mogna som människa.

Jag gick vidare i livet och försökte transformera mitt lidande till sånger som jag sjöng för utsatta, gamla och döende människor. De var skrivna utifrån mitt nya perspektiv - långt ifrån de hurtfriska frikyrkosånger jag lärt som lovade omedelbar lycka för den som omvänder sig.  Jag märkte att jag fick vara ett redskap då jag gjorde sångval utifrån den inre rösten inför varje spelning, så att någon kände att just han eller hon var Sedd och älskad mitt i all sin trasighet. Mest tagen blev jag den gången en ung kille kom fram till mig och grät medan han försökte förklara vad som hänt inom honom när jag sjöng om den medlidande Guden som inte dömer någon och förstår vår svaghet. Jag blandade "andliga sånger" med en visa om den där mänskliga kärleken som lätt får hjärtan att brista. Det andliga bor i det mänskliga och det brustna - inte på annan planet!

Men trots allt fint som livet bjöd på så var de reumatiska skoven hänsynslösa och slog i mitten av 90-talet sönder det mesta av det jag mödosamt byggt upp: ett någorlunda normalt och tillfredsställande liv och jag måste hantera en andra skilsmässa samtidigt som jag var för sjuk för att sälja hus, packa ned och packa upp, klara två flyttningar på raken och se till att fixa upp livet för ett funktionshindrat barn. Allting brast och förnuftet försvann. Jag iscensatte ett allvarligt självmordsförsök. Men en ängel väckte mig i snön där jag höll på att frysa ihjäl, starkt neddrogad och sa:

-        Du är på väg att helt förlora medvetandet. Är det din verkliga mening av lämna jordelivet eller är det något mer du vill ha gjort?

-        Jo, jag vill ta hand om mitt barn – och skriva en bok, svarade jag telepatiskt.

Ängeln hjälpte mig att krypa hemåt, där polisen redan väntade på mig med sina hundar.

Den här gången blev jag inte tillsagd att jag måste stanna på jorden. I stället ställdes jag inför ett val. Himlen visste hur jag lidit och vad jag lärt och verkade ha förståelse för om jag ville få avsluta mitt liv vid denna tidpunkt. Rösten hade varit extremt neutral, vilket tyder på att det var en ängel. De har ju inte fri vilja som vi utan är mer tjänsteandar som är styrda att göra vad de ska av högre makt.

Det finns många fler exempel på kontakt med den andra sidan, som uppstått vid trafikolyckor, operationer mm. Allt får inte plats här. Får väl blogga vidare om det...

Jag kan tänka tillbaka på den sista incidenten och det som hände de närmaste åren; hur jag kom att göra en rad insatser för att hjälpa hemlösa med oskrivna diagnoser, utan rättigheter till stöd och hjälp utifrån sina särskilda behov. Mitt hem blev härbärge och jag diagnos-ställare/healer. Jag blev rebell och ledde en del uppror mot den sociala nedrustningen via massmedia. Jag slogs som en tiger för dem som inte hade en röst, en dator eller kraft att förändra sitt liv. Den jag slogs mest för var förstås min son, som fick yrkesutbildning utan gymnasium och körkort fast vi saknade pengar. Så – det var inte förgäves som änglarna förlängde mitt liv. Jag har försökt att visa min tacksamhet genom att ge kärlek till de gudomliga väsen jag kan se runt mig: människorna, främst de "små".

Meningen med att inte ge upp och syftet med att krossas, lystes upp för mig en dag då jag stod på gatan och lyssnade på en hemlös missbrukare, som jag inte hade kraft att hjälpa. Visste hur svårt det var.

-        Men du förstår mig ju! utropade han.

 

 Orden grep tag i mig. Jag hade alltså lärt mig något viktigt genom åren som gått (medkänsla) och kunde förmedla det utan ord. Så låt oss stanna kvar här – för varandra!

”Please hold on - there are so many things I want to say to you!” 

PS. Blev avbruten här av polisen som ville låna mina nycklar till diverse dörrar och garage. De letade efter en saknad person, någon som ev. kunde ha tagit sitt liv. Men när jag senare fick tillbaka nycklarna kunde de meddela att hon var vid liv. Vardagsarbete för svensk polis. Borde vi inte ändra på något i det här landet?