När det gäller DEN ANDLIGA VÄRLDEN så finns det ju mycket att utforska, men man måste vara försiktig. Riskerna är ungefär desamma som vid bergsklättring eller skridskoåkning på havet. Vissa hjälpmedel och räddande redskap behöver man ha med sig.
Som pingstvän fick jag lära mig att synska människor var onda, såvida de inte tillhörde församlingen och utövade de gåvor som där tilläts: profetians, kunskapens och helandets gåvor. Formerna för dessa gåvor var strikta och formella. Själv hade jag svårt att få plats i dessa former, det vill säga utvecklas medialt.
En pastor kom ned till mig en gång, efter predikan, och viskade en profetia, eller synska ord, in i mitt öra. Ingen annan hörde vad han sa. Det var diskret och mycket fint gjort. Dessutom var orden absolut äkta, den kände jag. Framtiden skulle bevisa att det han hade viskat var sant. Inom den karismatiska rörelsen fanns det plats för det övernaturliga och om man använde sina gåvor på rätt sätt så kunde det bli bra.
Min första "skola" för att utveckla min synskhet var faktiskt Pingskyrkan. Men av flera skäl passade jag med tiden allt sämre in där.
När jag inte längre kände mig bunden till någon kyrka på det sättet, bestämde jag mig för att pröva på att gå till en ”spådam”. Jag var faktiskt rädd för att hon skulle säga sådant som inte kom från den högre, sanna kärleken utan från diverse skumma andar i dimensioner jag själv aldrig skulle vilja bo i.
Kvinnan berättade saker för mig som föreföll sanna, men ingenting är mera sant än kärleken och det var där hon brast. Plötsligt sa hon något verkligt elakt om mig och min personlighet. De där elaka orden minns jag än i dag. Acceptera aldrig att ett medium kastar på dig negativa förutsägelser!
Hon såg verkligen bilder framför sig. Hon sa plötsligt: "Du får INTE åka med en röd bil hem!" Jag hade åkt med en röd bil till damens bostad och planerade att åka buss hem. Hon hade alltså sett en sann bild, som hon gjorde en felaktig tolkning av. Detta lärde jag mig något av: Om jag själv skulle få se eller känna något med mitt sjätte sinne så skulle jag akta mig noga för att tolka det och bara säga vad jag upplevt. Ju mer man lämnar över till den andra människan att tolka själv, desto bättre.
Men, av en slump, kom jag i kontakt med en spådam 20 år senare. Jag talade med någon som ville hyra ut ett rum. Under samtalets gång sa hon att hon var medium. Hon berättade att hennes mamma hade lämnat bort henne vid fyra års ålder därför att hon var rädd för sitt eget barn! Redan som barn visste hon saker som andra inte visste. Detta barn berättade vad hon visste utan några som helst spärrar. Som vuxen hade hon varit gift. Efter skilsmässan hade mannen hängt sig! (Vilka tankar sände hon ut till honom? Försoningens? Nej.)
Jag ställde trots det en personlig fråga för att testa mediet. Svaren jag fick var skrämmande sanna. Hon visste att jag var utsatt för omfattande förtalskampanjer, ledda av en kvinna som hatade mig. Jag är en mycket kontroversiell människa, som kan förväntas göra det som de flesta INTE skulle ha gjort! Jag var med andra ord ett populärt förtals-objekt.
Mediet sa sedan: ”Vi ska se till att hon får lida lika mycket som du har lidit!”
En häxa!
Jag kastade omedelbart på telefonluren. Jag tänker aldrig någonsin uttala en förbannelse, det är helt i strid med kärlekens lagar. Om jag inte följer kärlekens röst, när jag ger mig in i den andliga världen, då kommer det att sluta riktigt illa! Detta är en grundregel.
Efter dessa upplevelser tänkte jag aldrig mer ha med medier att göra, men det kunde jag inte hålla. För när jag mötte Anna-Lena Vikström på en konferens så föll jag pladask för den utstrålning av djup andlighet, kärlek och mystik, som omgav henne. En mystiker dras till mystiken, så är det bara. Och Anna-Lena gjorde mig inte besviken, hon var på ”rätt sida”. I nästa blogg-inlägg berättar jag en del av det som hon gav mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar