En blogg om ett liv med Ledgångsreumatism, Sjögrens syndrom, Tinnitus, Autistiska drag och sökandet efter en Mening i allt detta förvirrande vi kallar Liv.
Fortsättning från förra inlägget: Den misshandlade kvinnan blev återigen misshandlad i en annan förort än den första, båda mycket invandrartäta - men ändå ANTAS det på extremt lösa grunder att gärningsmannen i båda fallen har varit svensk?! Varför? Ett ouppklarat brott bör få ligga till sig innan landet bryter ut i vilda Hijab-protester.
Ok, vi känner väl alla till att hedersrelaterat våld är vanligt inom Islam? Våldet sker inom storfamiljen. Detta våld är sanktionerat av Koranen och alltså högst naturligt, såvida man inte har bestämt sig för att låta Svea Rikes lag gälla framför islamistiska lagar.
Mannen BÖR slå sin fru om hon är uppstudsig och hon har då ingen rätt att polisanmäla våldet. Om hon trots allt skulle göra en anmälan, skulle några i storfamiljen ge sig på kvinnan och straffa henne för att hon inte har underordnat sig sin man, och därigenom handlat emot profeten Muhammeds påbud.
Misshandel nr. 2 indikerar dessvärre snarare att det handlar om hedersrelaterat våld än en himla massa otur. Om så är fallet antar jag att händelsen kommer att mörkas ned så att våra hijabklädda politiker slipper känna sig generade över ett onödigt upprop. Eller var det inte i onödan? Kanske vill majoriteten muslimska kvinnor i landet verkligen kämpa för att få bära slöja? Men - snälla politiker - skaffa er först ett statistiskt underlag som utgångspunkt! Eller ska vi göra det hela till en renodlad trosfråga? Ni tror att ALLA muslimska kvinnor i Sverige tycker att det är bekvämt, trevligt och ledigt att bära slöja? Räcker det med tro? (De kvinnor jag frågat bär slöja enbart för männens skull, d v s en form av förtryck)
Jag kan bara inte fatta att i en situation, där vi närmar oss nästa val och SD har stark vind i seglen så tar ett antal partiledare på sig slöja, för att visa sina starka sympatier med Islam? Är det tänkt att valet ska handla om av vara för eller emot Islam? Själv känner jag mig i ett så trängt läge tvungen att rösta på Militären ( Shit, försvaret är ju nedlagt!)
Missnöjet med den fortsatta massinvandringen ligger och jäser strax under ytan i de breda folklagren. Vissa är missnöjda för att de tvingas känna sig som en minoritet i de förorter som domineras av invandrare. Andra misstänker att skenande vårdavgifter, omvandling av äldreboenden till flyktingmottagningar och nedläggning av hospice o s v har att göra med kostnaderna för invandringen (Fakta förnekas oss. Det är kommunala hemligheter).
Många har bränderna från i somras i färskt minne. De visade att Sverige har förlorat kontrollen över delar av Sverige, där vissa invandrargäng anser sig "äga" sin förort. På allvar. Det ÄR allvar när "race riots in Sweden" blir till huvudrubrik världen över.
Vi har allvarliga problem som inte kan, inte bör beslöjas - utan lösas genom uppriktiga samtal angående det Sverige, som många judar tvingas fly ifrån. Samtalet ska handla om att ställa krav på att muslimska lagar underordnas våra demokratiska.
Snälla Åsa - tror du att detta funkar som reklamtavla för ett demokratiskt, kvinnovänligt parti?
Det är mycket som är märkligt med detta uppror eller upprop. För det första verkar brottet dåligt utrett. Vem var egentligen förövaren? Här finns det mängder av åsikter på nätet, men inga verkliga fakta. Förövaren var kanske inte ens svensk. Han var kanske hennes man? (enl. en av versionerna).
Omedelbart bryter Hijab-uppropet ut, som på en given signal. Det inträffade är så fruktansvärt att vi alla borde klä oss i hijab!?? Det finns fler än jag som ifrågasätter denna typ av reaktion. Om man vill visa solidaritet med invandrare så finns det mängder av mindre kontroversiella sätt att visa detta på: UMGÅS MED DEM! Sök upp dem, bjud hem dem, gå till eventuella lokaler för integration. På så vis kan man visa viljan till integration utan att bejaka den i många fall kvinnoförtryckande slöjan!
Så har jag gjort. En tid var jag med i en kvinnoförening för integration, senare gick jag ofta på ett Kafé för integration, där de flesta var somalier och väl insvepta i tyger - ofta mycket vackra sådana, med paljetter och olika dekorationer.
Vid tre olika tillfällen ställde jag denna fråga till somaliska kvinnor:
- VARFÖR BÄR DU SLÖJA? - FÖR MÄNNENS SKULL!
Jag blev förvånad. Jag trodde att de skulle svara "för Allahs skull", "för min tros skull" eller liknande, men det var inte det de svarade. De tillhör en kultur som kräver att de bär slöja och just dessa kvinnor såg ingen möjlighet att kunna ta av den. En kvinna med hijab sa dock att hennes barn hade full frihet att välja religion och klädsel. En dotter satt bredvid kvinnan - och hon hade ingen slöja.
Givetvis finns det muslimska kvinnor som verkligen vill bära hijab för sin tros skull men det finns gott om kvinnor som gör det p g a de män, som de måste underordna sig (enligt Koranen).
Jag har under året som gått träffat på många unga, superambitiösa, somaliska tjejer som kommit till den här platsen för att få läxhjälp (ibland på universitetsnivå). De vill till varje pris ta vara på chansen att få studera på hög nivå och skaffa ett kvalificerat yrke. Dessa tjejer jag har inte burit slöja och vill antagligen inte bära en sådan då det skulle kunna bli ett hinder i deras planerade karriär.
Ett annat problem med Hijabuppropet: Vad gör detta brott så mycket värre än andra hatbrott och varför får brott mot infödda svenskar inte kallas hatbrott, när de faktiskt är det? (Jag räknas enligt Koranen som oren) Finns det inte inslag av hat i alla brott riktade mot en annan människa?
Själv har jag utsatts för fem "hatbrott" av invandrarligor. Det har handlat om hot, vandalisering och stöld. Den första gången var när jag skulle parkerar min moped i centrum till det område dit jag tvingats flytta för att jag inte hade råd med en dyr bostadsrätt i "vitt" område.
Plötsligt stod det ett stort invandrargäng framför mig och skrek:
- Hur kan du vara så djävla dum att du parkerar din moped HÄR?! Nu ska vi slå sönder din moppe, fattar du?!
Jag tog av mig hjälmen och sa:
- Ska ni verkligen slå en handikappad tant, som knappt kan gå, utan måste åka moped?!
Killarna blev alldeles röda i ansiktet och mumlade:
- Åh förlåt! Vi kan passa din moped medan du handlar!
Nå, jag löste problemen med både invandrargäng och nazistgäng genom att skaffa mig en ovanligt stor och tung EU-moped som jag dundrar fram med och sedan får gängen välja att kasta sig i diket eller att bli mosade.
Eftersom antalet lägenheter i en småstad är begränsat så infann sig successivt en större stabilitet i området, men just då råkade en nära anhörig ut för ett rån av en somalisk liga i Stockholm. De var nära att skjuta ihjäl henne. De sår som nästan hade läkts inom mig revs upp och jag stod plötsligt vid vägvalet Hat eller Kärlek, igen. Det var då jag började gå på integrationskaféet där de flesta är somalier. Jag fick där möta kvinnor som gav mig mycket kärlek och värme! (Dessvärre inga män)
Min älskade släkting blev skenavrättad och berövad hela sin grundtrygghet. Men eftersom hon var svenska så ledde inte detta eller andra brott mot svenskar i invandrartäta områden till några massmediala reaktioner.
Jag misstänker att effekterna av en svår gruppvåldtäkt kan bli betydligt värre än den mindre misshandel som utlöste Hijab-upproret - men inte en enda av dessa våldtäkter (oavsett gärningsmän) har lett till upprop, uppror, demonstrationer eller andra starka reaktioner mot den situation av sexuellt förtryck av kvinnor vi har i Sverige idag.
Däremot blev följdverkningarna av gruppvåldtäkten i Indien 29 dec 2012 orsak till demonstrationer och kravaller där, som länge gick som en följetong i svensk press. De svenska gruppvåldtäkterna tegs ihjäl. Av vilken orsak då? Och varför så stort fokus på ett misshandelsfall medan vi blundar för 60 gruppvåldtäkter? Vi bör bekämpa ALLT våld mot kvinnor.
Jag vet inte hur många av muslimerna här som är bokstavstroende men jag vet att Koranen säger attmannen bör slå sin fru om hon är uppstudsig. Detta är viktigt för att uppehålla den gudomliga ordningen: att kvinna måste underordna sig mannen.
Jag tycker inte att man ska delta i sådant som Hijab-uppror om man inte är insatt i den muslimska läran och de besvärliga förhållanden vissa muslimska kvinnor lever under, även utan trakasserier av vissa svenskar.
Förresten finns det kvinnor som är bra på att försvara sig själva: Sarah tog av sig en sko med mycket vass klack och kastade i skallen på mannen som skrek: "Nigger, åk hem!"Bravo Sarah! Om jag hade varit där så hade jag gärna kört över den skitstöveln med min moped eller åtminstone skällt ut honom - i solidaritetens namn. Däremot kommer jag aldrig att ta på mig Hijab, inte förrän jag konverterat. Jag har aldrig sett ett demonstrationståg med muslimer som har kors runt halsen därför att de vill värna kristendomen. Som väl är, för det skulle se konstigt ut med burka och kors i kombination.
ETT AV DE BÄSTA SÄTTEN ATT RIVA NED MURARNA EMELLAN OSS: HUMOR!
Det var fyra år sedan jag på allvar tog mitt liv - men fick det tillbaka främst p g a goda människor på mitt forum.
Medan jag hade mina andningsstillestånd såg jag inte till en enda fjäder, inte en enda ängel, ingen NDU. Det var bara svart. Men efter upplivningen kände jag i varje cell av min kropp att jag har ett enormt ANSVAR för mitt och andras liv, primärt mitt eget förstås. Jag kunde känna hur oerhört djupt jag skulle ha sårat dem som fanns närmast mig. Min son hade kanske blivit alldeles knäckt. Och cirklarna utåt - till bekanta, till obekanta: De kan bli förfärande stora!
Trots att jag inte fick veta detta i himmelen men under min tid som medvetslös så inpräntades denna kunskap på något sätt djupt i mig: hur stor skada jag skulle ha vållat andra. Och detta medetande skulle jag behövt dras med "på andra sidan". Så, sedan dess är jag förändrad och kan absolut inte tänka mig att riva upp mitt livskontrakt med Gud. (Eutanasi nära döden är en annan sak)
Lägenheten bredvid min gapar fortfarande tom och jag tänker med smärta på mannen som under kortare tid satte i sig nog med knark och alkohol för att avsluta det här livet och jag ber att han ska hitta ljuset i nästa liv. Om detta för mig chockartade dödsfall skrev jag i föregående inlägg. Jag har nu fått mer information: Han var en av dessa många som förlorade sin familj med barn och villa. De flyttade långt bort. Och mamman dog ... Han saknade stöd.
Tyvärr visste jag inte att en väninna blivit uppmanad att kolla upp honom lite, fast hon inte kände honom - och det blev aldrig av. Vi visste inte att vi båda hade fått liknande "uppdrag" gällande samma person. Jag tror alltså att det i första hand är vi vanliga som ska stötta varandra eftersom den "professionella" hjälpen det talas om mest är till för de allra rikaste, man får betala själv. Att ringa Hjälplinjen två gånger om året räddar inga liv. (Deras gräns) På en vårdavdelning får man knappt tala med någon. Hjälpen finns tyvärr inte, den professionella.
Medan jag pratade med väninna om det inträffade fick jag veta att någon nära mig hade tagit sitt liv i våras, efter flera försök. Jag bor i ett låghusområde. Hjärtat åkte upp i halsgropen. Det var ju i våras jag kom i kontakt med en suicidal kvinna, med flera, täta försök bakom sig (omfattande sådana). Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa, tills hon drog sig undan. Jag hoppades att hon fortfarande var ihop med mannen hon träffade när jag släpade ut henne på dansbanan, men jag visste inte.
Med tunga steg och en sten i bröstet gick jag mot hennes hus, stod framför dörren och försökte minnas om det var rätt dörr (vi hade mest träffats hos mig). Där frös jag fast. Förmådde inte att ringa på. Då kom det en ung grabb, som en västanfläkt, och undrade varför jag stod där. Jag förklarade saken och att jag egentligen bara ville veta om hon levde. Han sa att han kunde ringa på och säga att han hade råkat ringa fel. Visst, jag gick ut och väntade.
Så kom då killen ut, log och sa: HON LEVER!
Jag tackade honom varmt och omtöcknad av lycka vacklade jag hemåt. Då hade åtminstone inte det "uppdraget" misslyckats! Ja, jag tänker på det sättet eftersom jag har den livssynen att Gud kallar oss till olika uppdrag - att vi är varandras skyddsänglar.
Så, då var det kanske den andra kvinnan som hade tagit sitt liv? Jag hade assisterat polisen med vissa nycklar när de letade efter en kvinna som bara hade struntat i att gå till jobbet utan att höra av sig. Hon orkade inte bry sig mer.
Plötsligt kändes som om jag var ute och gick mitt i en stridszon, där skott hördes och minor sprängdes, där folk dog runt omkring mig oavbrutet. Och det är faktiskt så det är:
Var 40:e sekund är det en människa som tar livet av sig. Fler människor på jorden dör i självmord än p g a mord och krig!!!
P g a smittorisken hör vi bara talas om självmorden via djungeltelegrafen, inte massmedia. Bara mord rapporteras. Men, tänk om vi varje dag fick höra om hur många som tagit sitt liv, särskilt under sommaren då de flesta självmorden sker!
Om vi bombarderades med dessa fruktansvärda fakta så skulle det kanske leda till av VI och de politiker vi röstar på skulle börja GÖRA någonting radikalt år den pågående katastrofen. Jo, vi har ju redan en Nollvision, som bara består av några fagra ord, men jag menar PÅ RIKTIGT!
Att låta någon som nästan tagit sitt liv få träffa en psykolog fyra gånger i förebyggande syfte låter som en mycket bra idé, bättre än att förse en människa med mängder av mediciner som dels ökar ångesten initialt, dels kan användas för att ta sitt liv med.
Att sätta höga staket på Västerbron är förstås inte fel det heller. En vän jag hade hoppade från bron. Egentligen var det så att jag ingick i ett skyddsnät runt kvinnan, med uppgift att dra ut henne i livet - och det gjorde jag. Hon var t ex välkommen hem på julaftonen. Det var den bästa julen jag haft - för kvinnan var så oerhört lycklig över förtroendet (hon hade svår schizofreni) att hon lät sin tacksamhet falla ned som ett glittrande fyrverkeri över oss andra i rummet. Hon var verkligen inte van vid att fira jul med en familj!
Jag visste inte vad de övriga i skyddsnätet gjorde men tydligen satsade de inte så mycket som jag, så när jag tvingades att flytta från stan p g a arbete så bröt hon ihop strax efter och tog hon sitt liv.
Ja, det är inte lätt att spela rollen som ensam skyddsängel, men tillsammans kan vi göra väldigt stor skillnad.
Som nu under sommaren: bjuda in singlar på diverse trevligheter och inte bara sluta sig familjevis. Singelresor, singelträffar ... whatever, bara de ensamma får känna att de också har existensberättigande och får ta del av livet "där ute".
Själv har jag genomlidit så många stunder på så många stränder och öar i egenskap av den enda ensamma personen där att jag har gett upp. Jag väntar ofta tills någon ev. har tid med mig innan jag ger mig ut i turistdistrikten, där jag bor. De dagarna, de stunderna är hela min sommar. De ögonblicken ÄR min sommar.
Min liv som sjuk är nu reducerat till ögonblick av lycka, det har jag accepterat, och denna lycka är jag villig att dela med mig av.
När min son plötsligt hade tid att köra ut mig med båten en varm, solig sommardag med lätt bris var jag nära att glömma bort ett par fattiga, bil- och båtlösa vänner. Men, som väl är funkade telepatin, så när jag höll på att packa hörde väninnan av sig och jag kunde erbjuda en fantastisk dag på havet - i gemenskap med varandra, det skapade och skaparen.
DU SOM HAR NÅGOT ATT DELA MED DIG AV - GÖR DET! Det finns mängder av fattiga människor idag som inte har chans till sådant som jag här skildrar med några bilder. Genom att dela vår lycka med andra växer den! Och så kan vi minska de där juli-självmorden en aning. VI KAN!
Det här inlägget handlar om djup sorg inte bara över samhällets men också min egen oförmåga att bry mig tillräckligt mycket om min nästa.
Det var tre år sedan polisen knackade på min uteplatsdörr på natten - jag är nattmänniska. De saknade min granne. Jag kände bara till att en gammal dam hade bott i lägenheten och nu var på äldreboende. Visste inte att sonen hade tagit över lägenheten, för jag hade aldrig sett honom där, inte hört någonting. Det enda som syntes var det långa gräset på uteplatserna.
Polisen bad mig hålla utkik efter mannen, som jag bara sett en enda gång med sin mamma.
Så, jag kastade ett öga på lägenheten när jag gick in eller ut, men jag ringde aldrig på dörren.
Jag tänkte att han kanske bara lät lägenheten finnas där och gå upp i värde, som en spargris. Han kunde ju inte bo där? Så tyst är väl ingen?
Förra veckan hade jag lite svårt att komma ut med mopeden. Det stod en ambulans parkerad på trottoaren utanför min uteplats. Där fanns också två polisbilar. Poliser gick in och ut i lägenheten.
Jag bävade. Var han död, den man jag trodde aldrig hade bott i lägenheten? Brevbäraren sa att han sällan fick post och dessutom var brevlådan full av reklam.
Jag vågade inte blanda mig i ev. polisutredning, så jag åkte iväg, men utan att kunna släppa frågan: Var han död?
Idag tänkte jag gå till ett par grannar och fråga om de visste något eftersom jag mådde så dåligt av situationen. Men så såg jag några människor som bar ut det som fanns i lägenheten i en mängd större påsar.
Jag sa till dem att polisen en gång bett mig hålla uppsikt över lägenheten och att jag behövde få veta om mannen levde eller inte.
- Han är död. Han söp ihjäl sig! - Åh nej, om jag bara hade vetat att han fanns där inne, men det tvivlade jag på. - Äsch, du kunde ändå inte ha gjort någonting åt det. Han hade STORA problem. - Jag ringde aldrig på ... - Han var väldigt skygg. - Ok.
Bara en liten bit ifrån min soffa, där jag nu sitter, gick en man långsamt under. Vad än omgivningen säger så känner jag att det kanske fanns något litet jag kunde ha gjort, sökt kontakt. Om vi människor inte kan göra ett dugg för varandra så har ju medmänsklighet inget värde alls? Men det tror jag det har. Jag orkar inte höra orden: "HAN hade så stora problem" igen. Jag vill omformulera det till att: "VI har så stora problem!"
Så vitt jag vet har inga förbättringar gjorts sedan artikeln skrevs. Behandlingshemmen är nedlagda och missbrukaren saknar värde. Som jag redan skrivit om har Nederländerna en helt annan modell, som kostar mycket pengar men man ser det som billigare att satsa än att inte satsa.
Efter de fem år då jag ägnade mig åt att försöka fixa fram hjälp till vissa missbrukare gav jag upp helt och hållet eftersom min stad enbart hade s k "öppenvård", vilket ingen jag kände klarade av. Jag flydde till Holland en tid, för att få känna tryggheten i att här tog staten hand om de sociala problemen och jag kunde, med gott samvete ta en lång semester i idylliska stadskärnor.
Sedan jag kom hem igen har jag varit ganska apatisk och bara sett på medan de genuina A-lagarna i min stad dött ut. Narkomaner finns, men de märks inte på samma sätt. Min granne blandade knark med alkohol.
Händelsen träffade mig som en pil rakt in i hjärtat. Det var ju därför jag en gång flydde Sverige - för att slippa se hjälp-lösa missbrukare dö mitt framför ögonen på mig. Det gör för ont.
Eftersom jag sitter här på nätterna och skriver så knackar polisen på ibland för att få hjälp av områdets nattmänniska. Nyligen behövde de nycklar till diverse dörrar. Jag följde med dem, började känna mig som en i gänget. Till sist fann de sin "missing person" i sängen, fullt levande, med djupt sovande. Hon hade aldrig sjukskrivit sig. Men hon LEVDE!
En granne jag fick kontakt med nyligen hade gjort tre större självmordsförsök på ett halvt år. Jag lyssnade mycket på henne och tog med henne ut på dans. Hon träffade en man och ägnade sig helt åt honom, men det gjorde inget att hon kopplade bort mig - bara hon fortsatte försöka leva. Det var tufft att kolla varje dag att hon var vid liv. Jag blev väldigt glad när hon tog tag i livet igen.
Ja, så ser det ut i lägenheterna närmast mig.
Jag undrar om svenskarna håller på att utradera sig själva genom sin individualistska livsstil?
Jag tycker jag skötte det uppdrag polisen gav mig för dåligt, jag borde ha mediterat och kopplat in min intuition i stället för att bara ägna mig åt rationellt tänkande. Intuitionen har varit till större hjälp än det rationella tänkandet, i mitt fall, när det gällt att hitta rätt i livets djungler. Den kunde kanske ha hjälp mig råka sammanstöta med DIG eller skymta din skugga någon natt. På andra sidan väggen låg Du och dog ut, så nära mig, så långt borta. Ensam. Övergiven.
Förlåt att jag inte kände efter
inte såg den flämtande veken
genom stängda persienner
ditt ständiga döende i det vissna gräset
din stelnande form i de nedblåsta plastblommorna
på uteplatsen
din utsatthet
i din instängdhet
Förlåt att jag inte hörde
dina desperata skrik
i den kompakta tystnaden
Vi är alla delar av varandra
och en dag hoppas jag få se dig i Evighetens värld!
