Det var tre år sedan polisen knackade på min uteplatsdörr på natten - jag är nattmänniska.
De saknade min granne. Jag kände bara till att en gammal dam hade bott i lägenheten och nu var på äldreboende. Visste inte att sonen hade tagit över lägenheten, för jag hade aldrig sett honom där, inte hört någonting. Det enda som syntes var det långa gräset på uteplatserna.
Polisen bad mig hålla utkik efter mannen, som jag bara sett en enda gång med sin mamma.
Så, jag kastade ett öga på lägenheten när jag gick in eller ut, men jag ringde aldrig på dörren.
Jag tänkte att han kanske bara lät lägenheten finnas där och gå upp i värde, som en spargris. Han kunde ju inte bo där? Så tyst är väl ingen?
Förra veckan hade jag lite svårt att komma ut med mopeden. Det stod en ambulans parkerad på trottoaren utanför min uteplats. Där fanns också två polisbilar. Poliser gick in och ut i lägenheten.
Jag bävade. Var han död, den man jag trodde aldrig hade bott i lägenheten? Brevbäraren sa att han sällan fick post och dessutom var brevlådan full av reklam.
Jag vågade inte blanda mig i ev. polisutredning, så jag åkte iväg, men utan att kunna släppa frågan: Var han död?
Idag tänkte jag gå till ett par grannar och fråga om de visste något eftersom jag mådde så dåligt av situationen. Men så såg jag några människor som bar ut det som fanns i lägenheten i en mängd större påsar.
Jag sa till dem att polisen en gång bett mig hålla uppsikt över lägenheten och att jag behövde få veta om mannen levde eller inte.
- Han är död. Han söp ihjäl sig!
- Åh nej, om jag bara hade vetat att han fanns där inne, men det tvivlade jag på.
- Äsch, du kunde ändå inte ha gjort någonting åt det. Han hade STORA problem.
- Jag ringde aldrig på ...
- Han var väldigt skygg.
- Ok.
Bara en liten bit ifrån min soffa, där jag nu sitter, gick en man långsamt under. Vad än omgivningen säger så känner jag att det kanske fanns något litet jag kunde ha gjort, sökt kontakt. Om vi människor inte kan göra ett dugg för varandra så har ju medmänsklighet inget värde alls? Men det tror jag det har. Jag orkar inte höra orden: "HAN hade så stora problem" igen. Jag vill omformulera det till att: "VI har så stora problem!"
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/100-av-104-missbrukare-dog_175992.svd
"Av 104 missbrukare som följts under tio år har 100 dött och två försvunnit spårlöst. Flera hade kunnat räddas om inte missbruksvården skurits ned så kraftigt, anser forskaren Björn Sallmén."
Så vitt jag vet har inga förbättringar gjorts sedan artikeln skrevs. Behandlingshemmen är nedlagda och missbrukaren saknar värde. Som jag redan skrivit om har Nederländerna en helt annan modell, som kostar mycket pengar men man ser det som billigare att satsa än att inte satsa.
Efter de fem år då jag ägnade mig åt att försöka fixa fram hjälp till vissa missbrukare gav jag upp helt och hållet eftersom min stad enbart hade s k "öppenvård", vilket ingen jag kände klarade av. Jag flydde till Holland en tid, för att få känna tryggheten i att här tog staten hand om de sociala problemen och jag kunde, med gott samvete ta en lång semester i idylliska stadskärnor.
Sedan jag kom hem igen har jag varit ganska apatisk och bara sett på medan de genuina A-lagarna i min stad dött ut. Narkomaner finns, men de märks inte på samma sätt. Min granne blandade knark med alkohol.
Händelsen träffade mig som en pil rakt in i hjärtat. Det var ju därför jag en gång flydde Sverige - för att slippa se hjälp-lösa missbrukare dö mitt framför ögonen på mig. Det gör för ont.
Eftersom jag sitter här på nätterna och skriver så knackar polisen på ibland för att få hjälp av områdets nattmänniska. Nyligen behövde de nycklar till diverse dörrar. Jag följde med dem, började känna mig som en i gänget. Till sist fann de sin "missing person" i sängen, fullt levande, med djupt sovande. Hon hade aldrig sjukskrivit sig. Men hon LEVDE!
En granne jag fick kontakt med nyligen hade gjort tre större självmordsförsök på ett halvt år. Jag lyssnade mycket på henne och tog med henne ut på dans. Hon träffade en man och ägnade sig helt åt honom, men det gjorde inget att hon kopplade bort mig - bara hon fortsatte försöka leva. Det var tufft att kolla varje dag att hon var vid liv. Jag blev väldigt glad när hon tog tag i livet igen.
Ja, så ser det ut i lägenheterna närmast mig.
Jag undrar om svenskarna håller på att utradera sig själva genom sin individualistska livsstil?
Jag tycker jag skötte det uppdrag polisen gav mig för dåligt, jag borde ha mediterat och kopplat in min intuition i stället för att bara ägna mig åt rationellt tänkande. Intuitionen har varit till större hjälp än det rationella tänkandet, i mitt fall, när det gällt att hitta rätt i livets djungler. Den kunde kanske ha hjälp mig råka sammanstöta med DIG eller skymta din skugga någon natt. På andra sidan väggen låg Du och dog ut, så nära mig, så långt borta. Ensam. Övergiven.
Förlåt att jag inte kände efter
inte såg den flämtande veken
genom stängda persienner
ditt ständiga döende i det vissna gräset
din stelnande form i de nedblåsta plastblommorna
på uteplatsen
din utsatthet
i din instängdhet
Förlåt att jag inte hörde
dina desperata skrik
i den kompakta tystnaden
Vi är alla delar av varandra
och en dag hoppas jag få se dig i Evighetens värld!
Din sörjande granne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar