Global Age Watch Index har kommit fram till den märkliga nyheten om att svenska åldringar är bland dem som har det bäst i hela världen.
Den senaste tiden har det duggat ned nyheter om åldringar som nekas äldreboende och därför begår självmord eller måste fortsätta må extremt dåligt, tillika med de barn som inte räcker till för att övervaka sin mamma eller pappa.
Jag har hört talas om flera självmord bland isolerade, desperata åldringar. Min mamma (långt bort) valde att dö i en bröstcancer, som hon hemlighöll för att slippa fortsätta sin isolering i sängen, med korta besök av hemtjänsten. Det säger sig självt att om man är för sjuk för att ta sig ut så äts man ju upp av ensamheten. En människa har en SJÄL! Detta tas inte hänsyn till vid biståndsbedömningen.
Den gamle säger: "Jag känner mig så otrygg!" Men hur ska bistånd på ett objektivt sätt kunna mäta otrygghet? Sverige vill alltid ha "objektiva parametrar" på allting. Krävs kanske en uppfinning?
Eller - varför inte helt enkelt TRO PÅ DEN GAMLE! Om han/hon inte orkar sitta där ensam så låt honom/henne slippa det! Vad sägs om valfrihet i vården?
Jag förstås kvinnan som hoppade från balkongen under en möte med kommunen - hon avgick i protest! Hon visste att ord inte räcker och att otrygghet inte går att presentera i snygga siffror, som kan behaga kommunen, Maria Larsson eller Världsbanken!
Jag gjorde själv en liknande grej en gång - rusade i vild panik ut från ett biståndsmöte, som inte jag själv hade initierat utan en sköterska, som ansåg att jag behövde mera stöd. Men den som var chef över henna (och okunnig i medicinska frågor) körde över sköterskan - och mig. Jag sprang omkring i tofflor och mysdress i skogen en timma innan jag kollapsade.
Jag är inte ålderspensionär än, bara sjukpensionär, med ändå välisolerad i mitt hem, har ramlat utanför den sociala kontexten p g a kronisk sjukdom, som förvärras. RA har ett nedbrytande förlopp.
Sökte något kollektivliknande boende i flera år, på nätet, innan jag gav upp och insåg att det inte fanns något sådant för kroniskt sjuka. Man måste gifta sig och låta en stackars man genomlida alla skov och operationer. Lite väl mycket begärt tycker jag.
Tidigare tänkte jag att OM jag skulle bli GAMMAL och sjuk, mot alla odds, DÅ skulle jag kunna få gemenskap med andra på ett äldreboende. Men så började allt rasa. De lades ned i allt snabbare tempo, 25 % på 10 år. Dessutom gjordes flertalet serviceboenden om till Trygghetsboenden utan service och möjlighet att få äta middag med andra varje dag. Nu har jag ingenting i Sverige att se fram emot mer än fortsatt isolering och i bästa fall döden.
Jag skrev om tankar på att emigrera till Skottland i tidigare inlägg:
http://inreliv.blogspot.se/2013_09_26_archive.html
Skottland har visst självstyre och verkar ha det lite bättre än England, där t ex boende är alldeles för dyrt. Jag förstås om England inte kom med på listan och att Skottland inte gjorde det eftersom det inte är en självständig stat, ännu.
Det går inte att mäta välstånd enbart i pengar. Det äldre par jag lärde känna i Skottland hade förmodligen ingen hög inkomst att skryta med. Men man bör också besinna utgiftssidan:
- Efter att ha bott i många år (osäker på om det var 50 eller 60) i ett statligt byggt hyresradhus, så BETALADE DE INGENTING ALLS I HYRA!
- De BETALADE INGENTING för att åka med lokalbussen.
- De BETALADE INGENTING för läkarbesök och max 70 kr för en medicin.
- De betalade - när de hamnade på äldreboende - INGENTING I VÅRDAVGIFT!
Har undersökningen tagit hänsyn till detta?
Det krävdes inget bråk för att komma in på äldreboende. Sonen behövde inte överklaga i fem år. Boendet bara fanns där när det behövdes.
I den lilla byn var sammanhållningen god och alla såg efter den demente mannen, så att han inte råkade gå utanför byn. Han tog nämligen långa promenader överallt, övervakad av byborna. Det hände att någon granne tittade över med mat ibland. Kulturen var mer av det gamla slaget: att invånarna bryr sig om varandra.
Det fanns förresten en trapphiss installerad av kommunen så att mannen skulle kunna ta sig mellan de två våningarna i huset.
Varför erbjöds mannen i den här artikeln en minitoa till vardagsrummet i stället för en trapphiss?
http://salaallehanda.com/nyheter/1.2217836-100-arige-melker-nekas-aldreboende
Jag minns ännu lördagskvällarna på seniorboendet i Holland: Hur de gamla satt och drack öl, åt god mat och skrattade hjärtligt. De hade helt enkelt kul tillsammans! Jag memorerade det jag såg och tänkte: Tänk om det hade varit så här i Sverige!
Å andra sidan så finns det faktiskt lyxiga seriorboenden och Gated Communities i Sverige: FÖR DE RIKA SVENSKARNA FINNS DET FORTFARANDE VÄLFÄRD - MEN INTE FÖR DE FATTIGA! (Tog inte undersökningen hänsyn till ökade klassklyftor?)
Äldreminister Maria Larsson kommer säkert att kunna köpa sig ett exklusivt boende. Allt hon behöver göra är att fortsätta ljuga, som i flera massmediala fall:
"Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson känner igen Idas (98 år)berättelse. Larsson menar att de äldre själva ska få bestämma, när de passerat en viss ålder, när det är dags att flytta till ett äldreboende. Ingen ska göra det åt dem."
Men snälla Maria - det är ju DU som är äldreminister! Det är ju DU som är ansvarig för situationen!
Du säger att de äldre själva ska få bestämma och att kommunens skyldighet är att tillhandahålla äldreboende. Du säger det samtidigt som Alliansen (där du väl är med?) lägger ned äldreboenden i ett allt snabbare tempo. Fy på dig! Du är en mycket bra anledning att inte rösta på KD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar