Det ligger inte för mig
att göra saker bara för att någon säger till mig att jag SKA göra det. Jag måste
själv förstå Varför.
Visst lät jag mig matas som en fågelunge när jag var
nykristen, men sedan kom funderingarna kring om/vad/hur det som predikades
skulle kunna omsättas i praktieken i den tid jag levde i. Enda sättet att
få veta om något är sant är att utforska det noga och satsa allt.
Jag var alltså intresserad
av att ta reda på om de mest frekventa andliga principerna jag läste om var sanna. Jesus sa ju en hel del konstiga saker. B l a
sa han: ”Ge bort allt du äger och ge till de fattiga!” VA? Hur överlever man
då? Det fanns helgon som gjorde det och efter ett antal självutgivande år satt
de i ett kloster, halvsvalt och frös. Sedan fick de förstås ledgångsreumatism
och dog eftersom det saknades verksamma mediciner.
Ändå ville jag testa denna
princip, i liten skala;
Jag var på en resa med
tre mål: det var kristna konferenser och kristet missionsarbete för ungdomar.
Jag hade med mig något mer än 1000 kr. Det var under den första konferensen, då
vi bad och sjöng så mycket, som den inre Rösten bad mig att ge bort det mesta
av mina pengar till en medmänniska i nöd. Jag bad över detta och jag behövde ett säkert
tecken eftersom det ju kunde vara egna tankar, knäppa tankar.
Efter bönen skyndade jag
till mattältet, där det var rätt så tomt. Satte mig och åt bredvid en tjej jag
inte kände. Sedan kom en pastor och började prata med tjejen, som hade stora
problem socialt och ekonomiskt. Jag tog min tallrik för att gå men pastorn sa
att jag kunde sitta kvar. (?) Ok, då gjorde jag väl det, medan jag fick en inblick
i hennes tragiska situation. Plötsligt slog det mig att den där tusenlappen
(1975) skulle kunna förändra hennes liv rätt mycket. Därefter fylldes jag av
en mycket stark kärlek och glädje. Det bubblade upp inom mig och jag sa till
pastorn:
-
Det var bra
att jag fick sitta kvar här, för jag tror att jag kan hjälp till!
Sedan fick hon pengarna.
Hon bara stirrade på dem och kunde inte tro sina ögon. Det var mycket pengar på
den tiden. Tårarna började trilla ned för hennes kinder. Sedan kramades vi,
länge, och under tiden badade vi båda i ett himmelskt Ljus. Jag kände mig lyft
in i en annan, högre dimension – motsatsen till det ångestfyllda egots –
kärlekens. Vi stod där länge och grät och höll om varandra medan hon tänkte:
-
Gud måste ha
förlåtit mig att jag skaffade ett barn med en tillfällig förbindelse, eftersom
han hjälper mig så här. De i församlingen dömer mig, men kanske inte Gud?
Hennes hjärta läkte
något, såren varade inte längre. Någon måste ju ha sett hur hon hade det och
brytt sig om henne? Var Gud alltså barmhärtigare än de som menade sig företräda hans sak?
Jag fick senare brev
ifrån henne. Hon skrev att hon hade köpt en vävstol och mycket trasor. Nu vävde
hon mattor för fullt och det var många som ville köpa dem. Hon tackade så
mycket för att hon nu LEVDE igen!
Livet hade fått innehåll, hon accepterade sig
själv och hon tjänade lite extra pengar.
Hon älskade sitt "oäkta"barn mer än någonsin. Det var nu en stor himmelsk gåva, en rikedom - något att vara stolt över! Hur vi kommer hit är mindre viktigt än ATT vi faktiskt får komma hit.
Men – hur skulle nu JAG
klara mig??? Experimentet var inte avslutat. Jag betalade biljetten till
Stockholm och nästa konferens. Den kostade 60 kr och det var allt jag hade,
allt. Resan gick bra ändå tills bromsarna slogs på vid Stockholms Central.
”Gud, vad har jag gjort? Är jag sjuk i huvudet? Jag har ju inga pengar till konferensveckan i Stockholm. VAD HAR JAG GJORT!?”
En tjej klappade mig på
axeln och stirrade på mig med stora, förvånade ögon.
- Herren sa
till mig att jag skulle ge dig de här pengarna!??
Hon räckte mig 60 kr. Jag
sa till henne att hon hade gjort rätt och att det faktiskt var Guds röst hon
hört därför att det jag behövde just då var exakt 60 kr. Detta lugnade oss båda
två, eftersom ingen av oss ville bli psykotisk.
Veckan i Stockholm bestod
delvis av sångstunder på sta’n. Det var ju så på Jesusrörelsens tid. Man hade
en knapp på sig som sa: "esus lever!" Och man delade ut broschyrer efter
sångstunden så att folk skulle hitta vägen till himlen. Solen sken, det var kul
att sjunga och mat fick jag varje dag - men inte glass. De andra hade råd att
köpa glass av och till, men inte jag, jag var pank. Det kändes lite tråkigt
eftersom det var så varmt och man blev torr i halsen av att sjunga. Men det
finns andra värden i livet än glass.
Det var under en
sångstund då jag gick runt med broschyrerna och delade ut dem. Jag sa det inte
till alla, men till en kvinna som stod där ensam, det något klyschiga:
-
Vet du om att
Jesus älskar dig?
-
Nej, sa hon!
Jag har tänkt att ta livet av mig idag!
-
Snälla, göra
inte det! Jag kan besöka dig i morgon. Vill du det?
-
Ja, tack.
Nästa dag gick jag till mötet
med kvinnan och slog mig ned i soffan. Snabbt kom det en katt och kurade ihop
sig i mitt knä. Den spann och var mycket kelig. Då bröt kvinnan ihop och grät.
Jag undrade ju varför och hon berättade att denna katt var väldigt folkskygg
och alltid gömde sig under en säng om den kom någon på besök. Eftersom katten
hade reagerat på de energier som just då omgav mig – de ljusa, så hade katten
därmed bekräftat att jag kom från den ljusa sidan med hopp om nytt liv. Hon ville att vi skulle be tillsammans att Gud skulle ta
hand om hennes livssituation. Det gjorde vi, lugnt och fint. Jag behövde inte
anstränga mig på något sätt eftersom jag bara var något som Kraften använde.
Det hela skötte sig själv. Och denna omvändelse kändes inte det minsta
konstlad, inte ens för mig!
Djur är mycket känsliga för energier och andar. Mycket användbara i sådana här sammanhang. De föredrar alltid Ljuset.
Kvinnan och jag hade kontakt
efter detta och jag hälsade på henne i Småland, dit hon flyttade för att få
lite sinnesro. Hennes grannar tillhörde Frälsningsarmén och tog väl hand om
henne. Nytt jobb hade hon fått och en mysig man som satt i en gungstol och
rökte pipa. Hon hade gått från kaos till idyll!
Jag kunde knappt tro att det
var sant – att jag hade varit inblandad i detta skeende, bara för att jag
beslöt mig för att praktiskt experimentera med en viss andlig lag: GE SÅ SKA NI
FÅ! Det jag själv hade fått var viktiga insikter och glädjen i att få se
sorgsna ansikten lysa upp och stråla mot mig och mot livet. Vetenskapliga
undersökningar visar att människors belöningssystem går igång mer när vi göra
något för andra än för oss själva.
Sedan var det en annan
sak: Hur skulle jag ta mig från Stockholm och vidare till missionsgruppen OM
utan en krona på fickan? Jag frågade kompisarna på konferensen om någon skulle
åka bil till Småland? Nix, inte någon. Men en tjej hade viss kontakt med ett
par som skulle åka till Småland den veckan. Tyvärr hade hon glömt deras
efternamn och telefonnumret hade hon inte med sig. Hon skulle försöka minnas
namnet medan hon gick ut och shoppade i Stockholm City.
Hon hann inte långt
förrän hon träffade på just dessa två vänner och kunde be dem skjutsa mig. När
hon kom tillbaka till kyrkan såg hon blek och omskakad ut medan hon berättade
vad som hänt: ”Jag bara gick iväg några hundra meter – och där stod de!” Det är
ju inte så självklart i en storstad…
Så blev jag då skjutsad
till Småland och anlände mitt i natten. Då var jag faktiskt tvungen att fråga
om jag kunde få låna pengar till ett hotell, men de som körde mig ville till
varje pris ge mig pengar till hotellrummet och det gjorde de med stor glädje!
Så anlände jag då till
Smålandsstenar i tid, men utan pengar. Jag förklarade varför och de svarade att
eftersom denna organisation levde av gåvor och tro så var det okey att jag åkte
med dem till träningslägret i Belgien ändå. Vad som sedan hände tänkte jag
också berätta, det var under denna tid som min sjukdom började slå rot.
Sjukdomen var alltså inte ett straff för mina "synder" eller uttryck för
bristande tro, såsom vissa religiösa kan tänka. Den var bara ett led i min
utveckling. Belöning för det goda jag gjort hade jag ju redan fått: Kärlekens
lön är kärleken!
Nu hade jag inga pengar
mer att ge bort. Nu skulle jag i stället ge upp allt som hade att göra med
komfort, näringsriktigt mat, värme, sömn, vila mm. Jag närmade mig med snabba
steg det klosterliv jag upplevt i mitt förra liv: Askes, Enkelhet, Celibat,
Självuppoffring, Bön. Tänk så rätt det kändes från början…men efter hand kom
jag att omvärdera detta med Askes, den medeltida synen på att den andliga
människan för att nå Gud måste späka sitt kött, gå i tagelskjorta och piska sig
själv för att uppnå ett högre andligt tillstånd. Var det verkligen vägen till
Gud? Med oemotståndlig kraft drogs jag bakåt mot medeltiden igen...och nunnelivet.
De tuffa träningsveckorna i Belgien väntade på mig, innan jag skulle skickas vidare till Österrike.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar