DET PARANORMALA

I mitt förra inlägg använde jag ett ord, som jag inte lärde mig i skolan, i kyrkan eller på Internet: PREKOGNITION. Man frågar inte efter det man inte vet finns. Jag hade inte läst parapsykologi eller intresserat mig särskilt mycket för det området. Orsaken var att jag, som kristen, hade lärt mig att parapsykologi var något farligt – att det var ockultism.

Men faktum var att jag under livets gång blev allt mer paranormal! Och vad gör man åt det? Kämpar emot? Nej, you’ve got to go with the flow!

 Jag hade massor av märkliga upplevelser i bagaget den dag jag klev in i en lokal där kommunen bedrev verksamhet för sjuka, gamla och arbetslösa människor. Jag slog mig ned i soffan och småpratade med dem som satt där. Plötsligt var det en kvinna, som arbetade där, som sa till mig:

 -        Snälla du, gå och sätt dig bredvid den gamla mannen där borta – han som har en rullator!

-        ??? Ja, men han är ju dement och pratar ett språk som ingen förstår. Hur kan vi då prata?
-        Snälla!
-        OK!

Jag satte mig bredvid mannen och såg djupt in i hans skimrande, glada, öppna ögon. Han var väl ca 90 år gammal och tycktes befinna sig i en annan dimension – himlen. Han tycktes ha tappat det mesta av minnet (kan säkert vara skönt!) och nu kunde han bara le ett underbart, stort, tandlöst leende. Jag log tillbaks och nickade med huvudet när han pratade fast jag inte förstod ett dugg. Det kändes ändå meningsfullt, som om vi kommunicerade kärlek, bortom orden.

 

 

 

 Efter en stund började han peka på en påse, som låg i en korg i rullatorn.

-        Vill du ha påsen? Frågade jag.

-        Han nickade ivrigt med huvudet.

Han fick sin påse men ville inte ha den. Han gav den till mig. Han tycktes vilja att jag öppnade den, så det gjorde jag. I påsen låg det en bok som hette:

 

NATURLIGT ÖVERNATURLIGT: EN HANDBOK I PARAPSYKOLOGI.

 Mannen pekade på mig, på boken och på mig igen.

 -        Vill du att JAG ska ha boken?

Han nickade mycket ivrigt med huvudet. Jag ställde frågan ett par gånger till. Varje gång nickade han med huvudet och pekade glatt på mig. Jag kände mig tvungen att ta emot gåvan. Jag tackade mannen, som efter en stund gick iväg med sin rullator.

Slumpen? De senaste åren hade det haglat ned händelser, som jag inte förstod och inte hade några ord för. NU hade jag, av en dement främling på ett kafé, fått ett lexikon med ord för mycket av det jag hade varit med om (och inte hade varit med om än)!

Mirakelkursen innehåller en del meningar som jag tycker är riktigt bra, t ex ”Kärlek är att släppa rädslan”. Jag var tvungen, p g a Kärleken, att släppa rädslan och acceptera de sinnen, som inte var accepterade eller namngivna av vetenskapen. Tänk efter! De flesta tror på Kärleken, men ändå vet vi så lite om vari den består och varför den har så stor läkande kraft. Också det som är osynligt finns.

Den kyrka, som gjorde att jag blockerade mig för området parapsykologi – Pingstkyrkan – var också den kyrka som gjorde mig paranormal! Man predikade där om något som Bibeln kallar ”Andends dop” (the baptism in the Holy Spirit). Denna upplevelse skulle öppna dörrarna till ”Andens gåvor” (the gifts of the Holy Spirit): att tala främmande språk, att kunna se in i framtiden, att kunna veta saker om en människa som bara hon och Gud vet, att kunna förmedla helande, tröst och hjälp med mera. Jag menar att jag i viss mån, ibland, fick tillgång till dessa gåvor, utom tungotalet, som alltid finns tillgängligt om jag vill använda det.

 Jag vet att människor är rädda för tungotal, anser att det är fake, sjukt, galet, påhittat av hysteriska människor. Jag tycker inte att det ska användas i stora folksamlingar, där alla ropar högt. Det skrämmer ju ihjäl vissa eller för mig, som högkänslig, kan det bli för påfrestande.

Jag är inte pingstvän längre och behöver inte försvara denna företeelse. Ville bara berätta vad som hände mig en gång;

 För mig var dopet i Anden som att bli träffad av en kärleks-blixt.

 

 

 

 

Den slog ned i mitt hjärta. Det sved till där och en värme spred sig uppåt och till min tunga, som började tala främmande språk. Samtidigt drunknade jag i en känsla av att vara oändligt älskad av någon som SER MIG och denne någon älskar och lider med alla människor på jorden. Tyvärr fick jag också känna smärtan i denna lidande kärlek, men jag fick det jag hade bett om, så det var bara att acceptera. När jag viskar eller pratar de olika främmande språken i min ensamhet så känner jag Guds närvaro och att jag dras närmare honom. Vissa ord påminner om latin, andra ryska, hebreiska eller kinesiska. Det är vackert och en sak vet jag: Jag har inte hittat på orden själv. De gör mig inte hysterisk utan lugn.

Jag läste en gång en bok av den välkände New Age författaren Gerald Jampolsky. Även om jag inte kan tro på hela ”A cours in Miracles” så gillar jag hans kärleksfulla utstrålning. I denna bok beskrev han hur också han ”träffades av blixten” och började tala i tungor. Detta medan han satt i ett rum och väntade på att få träffa en hinduisk guru! Kanske är denna upplevelse inte bara för de kristna utan något som jordens mystiker alla kan ”råka ut för”?

Upplevelsen av den heliga Ande krossade för alltid murarna mellan denna värld och andevärlden. Den var efter detta absolut verklig!

 Min förvandling gjorde att ett antal pastorer vid ett tillfälle bad mig vara närvarande och be medan de skulle försöka driva ut onda andar ur en kvinna de ansåg vara besatt av onda andar. Jag visste inte ens om jag skulle tro på att det finns besatta människor, men jag ställde upp på min första och enda EXORCISM!

 Vi bad en stund för den svårt plågade kvinnan och sedan hördes det en gigantisk smäll i fönstret intill mig. Jag blundade medan jag bad och väntade nu bara på att glassplittret skulle regna ned över mig, men det gjorde det inte. Fönstret var helt!??? Det fanns ingen naturlig förklaring till smällen. Kvinnan kastades omkull av en kraft och låg sedan gråtande på golvet tills hon lyftes upp av pastorerna. Hon var totalt utmattad och grät av tacksamhet, av befrielse.

Upplevelsen gav mig en djup respekt för den mörka andevärlden och trots att jag under min livstid stött på ca tre kraftigt besatta människor så har jag inte ensam utövat exorcism eftersom det kan vara farligt. Men vid de tillfällen jag blivit attackerad så har jag haft kraft nog att få andarna att lämna mig ifred. Om man vill utforska det andliga kan man dessvärre inte helt undvika vissa konfrontationer.

En gång när jag satte mig på en buss fanns där en man som var besatt. Han skrek ut både svenska ord och helt obegripliga ord, mixat med ordet "Satan". Plötsligt vände han sig om, såg mig rakt in i ögonen och utropade: ”Kristus!” Sedan sa han en del personliga ord till mig om den livsprocess jag befann mig i. En sak han nämnde var att jag var en diamant som höll på att slipas. Andevärlden kände alltså till att de svårigheter jag gick igenom var till för att jag en dag skulle börja glänsa som en diamant, men jag var inte där än. Jag var deprimerad över att min kropp bröts ned och lyste knappt alls – det visste andarna. Något mer fick jag inte höra eftersom polisen klev ombord och tog med sig den stackars mannen.

 Jag fick vänja mig vid att leva i Andarnas Rike och där gå hand i hand med beskyddaren Sanctus Espiritus: