LERNIA

(fortsättning: Barn med särskilda behov)

 

Så började då äntligen den riktiga, den rent praktiska delen av utbildningen till billackerare. Dags för mig att slappna av? Nja, jag kände inte för det. AMU hade ändrat namn till Lernia år 2000. AMU innebar att staten bjöd på kurser för att minska arbetslösheten. Lernia är ett VINSTDRIVANDE företag, som ägs av staten.  Jag är inte för vinster i skola, vård, omsorg och sådant som har med ”mjukvara” att göra. Hur kan man samtidigt hjälpa och tjäna pengar på en hjälpbehövande person? För att Lernia ska göra vinst på sina utbildningar så krävdes det tydligen en hel del LÄRARLÖSA LEKTIONER.

 Detta hände innan praktiskt taget hela Sverige blev till salu och marknadskrafterna skulle svepa fram som en ödeläggande tornado över landet. Så jag var oerhört naiv i mina förväntningar på Lernia.

 Markus hade blivit utlovade åtta timmars extra stödundervisning varje vecka – men om det inte fanns någon lärare där – hur skulle då stödundervisningen gå till? Via en robot? Markus såg inte till några sådana. Nej, han och de andra fick en viss arbetsuppgift och sedan försvann läraren några dagar eller en hel vecka.  De övriga på programmet var invandrare, vissa från hårt segregerade bostadsområden. Jag kan gissa att några hade dåliga kunskaper i svenska, att några led av posttraumatisk stress p g a krig. De hade behov av att ha en lärare närvarande i rummet. De klarade inte av situationen. En efter en föll de bort.

 Men Markus strävade på och infann sig varje dag på verkstadsgolvet. Hans starka känsla för detaljer  (autism) gjorde att han kunde känna sig fram, känna när en bildel var tillräckligt slipad, slät och fin för att duga. Han fick leta runt tills han fann något redskap som inte var stulet än. Det fanns vissa elever som tog med sig någon värdefull maskin när de hoppade av. Det fanns givetvis inte väktare heller, som kunde se till att inte lokalen tömdes på utrustning. Det hade man inte råd till.

 Till sist var Markus faktiskt den enda eleven som var kvar på programmet!

 Jag insåg från hans berättelser att inte ens själva undervisningslokalen var helt anpassad till rådande miljölagar. Jo, jag hade läst igenom dem. En dag suckade Markus djupt och sa:

 -  Det blir jobbigt nästa vecka – då är jag helt ensam i lokalen!

-  Vaddå? Helt ensam? Var är läraren?
-  Han är ute och undervisar.
-  Var då?
-  På något företag.
-  Du menar, BLIR undervisad?
-  Nej, HAN undervisar!
-  Aha! Är det SÅ Lernia går med vinst!
-  Och stödundervisningen då, hur går det med den?
-  Vaddå, stödundervisning? Det har jag aldrig fått någon, fast jag hade behövt det på Fordon – fattade inte elläran.

 Jag googlade lite på problemet nyss. Jag vet ju hur gymnasiet ser ut idag, men hur kan man ha lärarlösa lektioner där det finns ungdomar med särskilda behov, eventuellt utlovade stödundervisning?

Hittade ett vittnesbörd på Flashback:

 ” Jag påbörjade en elutbildning hos Lernia - och avslutade den innan månadens slut. Lärarlösa lektioner, matematik från kl 7-15.30 (bara matte alltså - fick inte ens se en sladd), ingen hjälp förutom självhjälp vid programhanteringen, osv”

 Jag hittade också en vilsen man, som talade om Lernia som ett vuxendagis, där man bara sitter av tid utan att det bedrivs lärarledd undervisning. Han talade nog om det första, teoretiska halvåret, som Markus också genomled – utan lärare. Deltagarna satt mest och spelade kort och snackade. Lärare såg man sällan till.

 

http://www.tv4play.se/program/nyheterna-v%C3%A4st?video_id=2330019

Men det fanns datorer och tanken var att alla skulle erövra ”datakörkort” på egen hand, med bl a ordbehandling och Excel. Eftersom min son knappt kunde skriva eller räkna så var det bara en del av datakörkortet han kunde klara; de mer allmänna delarna i datakunskap.

 Markus var van vid värdelösa skolor, så han satt av den där tiden och drog nytta av samtalen med yrkesskadade svetsare, vilket fick honom att ändra inriktning till ett annat yrke.

 Den tyska modellen, där man tidigt kan gå in i en praktisk lärlingsutbildning, varvad med teori, på VERKLIGA ARBETSPLATSER BETALDA AV FÖRETAGET, SOM LEDER TILL RIKTIGA JOBB I SLUTÄNDAN – det är vad jag tror på. Stora delar av svenskt utbildningsväsen är ett slag i luften och sedan sitter 30 % av ungdomarna där, arbetslösa.

 Driven av mitt okuvliga rättspatos (och okunnighet om det nya marknadssamhället) skrev jag ett mail till Lernia, till en rad olika instanser:

 "Hej!

Om jag har förstått saken rätt, så får inte Markus någon stödundervisning alls? Dessutom ska han vara helt ensam i lokalen nästa vecka??? Det vill säga med undantag av:

 

Expressen
Aftonbladet
GP
TV 4

Med vänlig hälsning
Ensamma Mamman"

 Telefonen ringde tidigt på morgonen och en rejält uppstressad röst sa:

 

-     Har du ringt massmedia än?

-        Gäsp! Nej.
-        Gör inte det då! Vi anordnar en konferens här så att vi får träffas och reda ut saken!
-        OK!

 Jag åkte ned till Göteborg, tillsammans med min son och mitt fickminne (ett måste för dem som ägnar sig åt privat ”Uppdrag granskning-verksamhet”, vilket numera var min livsstil.

 Jag satt vid ett mycket stort konferensbord där det satt åtskilliga företrädare för AF, Lernia på olika nivåer och Länsarbetsnämnden.

En man harklade sig och sa:

-        Hmmhrrrkkk … Ja – under alla mina år i yrket så har något sådant som det här ALDRIG INTRÄFFAT  TIDIGARE!!!

 

 

 -    Nahää? (Det svåra med att ha autistiska drag är att när man tycker sig göra rätt så anser det omgivande samhället att man gör fel. Suck!)

 

     Den närmast ansvarige på Lernia var av den rödlätta sorten, som lätt rodnar t ex om man  tvingas ljuga. Och det var han ju tvungen att göra. Han menade att de åtta timmarna stödundervisning handlade om att läraren kunde ringa en specialpedagog och be om råd, om det behövdes, (men det behövdes antagligen aldrig).

 -        Men läraren är ju sällan där? sa jag.

Färgen i ansiktet stegrades för var gång som han tvingades komma på ett lögnaktigt svar som lät bra.

Lokalerna följde inte heller de gällande miljöföreskrifter helt och hållet, så mannens ansikte var rödare än ett stoppljus efter mot slutet av sammanträdet. Jag tyckte lite synd om honom.

 Eftersom utförsäljningen av svensk välfärd vid detta tillfälle inte hade slagit igenom så totalt som idag så var jag helt enkelt korkad, när jag trodde att något misstag hade begåtts av någon instans. Men marknadssamhället gör inte fler misstag än t ex Tyranosarus Rex. Det är till sin natur destruktivt, såvida man inte tar bort vinstkraven i allting som har att göra med funktionshindrade barn och vuxna, sjuka och gamla! Dessa grupper måste skyddas från kravet på att gå med vinst.

 Detta var inte ett krig vi kunde vinna ... men jag protesterade i alla fall. Demokrati är något alla måste slåss för alltid, även om det kan se meningslöst ut. Den som är tyst är också medskyldig.

 Som enda kvarvarande elev, tog Markus sig igenom programmet och lärde sig själv det mesta. Visst, han fick ju vissa uppgifter och viss feedback. Och han fick ett Intyg på att han nu hade en yrkesutbildning.

HAN VAR ÄNTLIGEN YRKESMAN!

 

En sång till alla dem som ännu kämpar på för sitt människovärde:

 

WHAT DOESN’T KILL YOU MAKE YOU STRONGER!