Min son skulle träffa en företagsläkare i hopp om att kunna få ett intyg på att han bör byta yrke. Läkaren har ställt sig negativt till detta förut, men man kan ju inte bara ge upp. AF kräver detta intyg för att vilja ge honom lönebidrag till ett lärlingsjobb, dvs. omskolning. Drömyrket och anställningen finns där alldeles nära - allt hängde på ett tunt papper och en människas goda vilja.
30 % av ungdomarna är arbetslösa idag och en stor del av dem har Aspergers syndrom, Autistiska drag, ADHD, Dyslexi eller annat!
Diagnoserna innebär att man inte är bäst på allt, men kanske desto bättre på vissa saker. Att inte tillvarata denna stora resurs visar på ett stort människoförakt. Det talas mycket om rasism gentemot afrikaner, men är inte detta en slags nazism, fascism - att kasta en mängd begåvade ungdomar på soptippen för att de inte är "normala"? Satsar man på deras STARKA SIDOR och tar hänsyn till de svaga så finns det massor som dessa personer kan bidra med.
Kampen för Markus rätt till ett Liv började för 27 år sedan. Skolan svek hela vägen med bristande specialundervisning - och efteråt var det egentligen bara detta som väntade:
Kampen för en AMS-kurs till billackerare var lång och jag spelade schack med samhället tills jag slog ut dem, teoretiskt alltså. Men det var Markus som fick arbeta hårt och utveckla en åsnas envishet.
Hur det gick med billackeringsarbetet står i föregående inlägg. Han blev mycket skicklig och rejält förgiftad. Jag letade friskluftsmasker och isocyanatfilter, filter mot lösningsmedel och partiklar. Men det gick inte att förhindra att han blev allt sjukare.
Vad gör man då ? Söker arbetsskadeersättning? Nix. Det går inte om sjukdomen inte objektivt kan bevisas. Genom mycket googlande hittade jag en kvinna som forskade på Capsaicintester. Hon rekommenderade mig att söka ett sådan åt Markus, men Allergologen sa nej. De gillar inte att mammor kommer med krav och kunskaper - men hur skulle jag annars ha gjort?
Så mitt arbete körde fast - inget Capsaicintest - inga objektiva parametrar - ingen arbetsskadeersättning - ingen lösning. Åren gick, Markus stod ut med sina plågor, tills en utväg dök upp - OM han kunde bevisa att han var sjuk i SHR. Det nya läkarbesöket ägde rum i morse.
Jag kunde knappt sova i natt och kämpade hårt för att hålla fast vid hoppet, tills telefonen ringde:
- Du, mamma, läkaren ska skriva ett papper om att jag bör byta yrke! Dessutom skickar han remiss till ett Capsaicintest!
Jag är så van vid att Markus blivit sviken. Är så ovan vid att samhället o vården fungerar. Kunde knappt ta in att det han sa var sant. Känner mig som en anakonda som smalt ett tjockt får. Det tar tid att smälta. Glädje förstås! Men besvikelsen finns med - jag blev inte trodd - vi måste vänta på testet i 7 år. Det är en lång tid att plågas av de besvär jag tog upp i föregående inlägg.
Så, då bör AF ta emot Markus och hans kompis/arbetsgivare för att diskutera en lönebidragsanställning och snart hoppas jag att ha en son som mår bra och kan le, rentav skratta ibland? Vissa bestående skador får vi räkna med, men vi hoppas symtomen klingar av.
Det var många år sedan Henåns båtmotorgymnasium förkastade Markus p g a hans neuropsykiatriska funktionshinder, men han har lärt sig massor själv under de 15 som gått genom alla de motorer han har mekat med. Och nu väntar ett jobb som mekaniker - trots samhällets massiva motstånd. En omväg på drygt 15 år. Genom att tvinga in alla i en form får man aldrig ned arbetslösheten.
Ett granfrö faller i jorden. Det växer upp och blir en gran. Ett björkfrö blir till en björk.
Och en människa kommer en dag att leva ut det hon egentligen är, om hon bara håller fast vid sin dröm. Autistiska drag är normala, naturen har specialdesignat människor för olika uppgifter. Det var aldrig meningen att vi skulle vara stöpta i samma form. Konformiteten ligger i strid med livets innersta väsen - genetisk mångfald.
Jag har själv autistiska drag - men i andra områden av hjärnan än min son. Han är tyst. Jag maratonpratar. Han är praktisk. Jag är det inte. Tyvärr slogs min sanna natur ned av min mamma och jag reagerade med en sjukdom som hindrade mig att leva ut det jag är: musik och konst. Men jag får vara nöjd med det jag kunnat åstadkomma, dem jag kunnat trösta eller glädja med min sång.
När jag fick mitt speciella barn visste jag att min huvuduppgift var att backa upp det han ÄR.
Jag flyttade till en stad där han funnit en bra vän, som skulle länka honom till fler vänner och därmed motverka autismens introverta drag. En av dessa vänner är nu Markus blivande arbetsgivare, om allt går i lås. Dessa vänner passar inte heller under rubriken Normal. Och det, hävdar jag, är inte nödvändigt!
Men när personer med specialbegåvningar går samman för att skapa ett företag så kan det bli som när man lägger pussel - bitarna passar ihop och det blir en vacker helhet. Snart hoppas jag att de tre killar som nu går samman ska göra många kunder glada och smitta dem med sin arbetsglädje!
ENSAM ÄR INTE STARK - MEN TILLSAMMANS KAN VI GÖRA SÅ MYCKET BRA
En låt med tre killar som åstadkommer en riktigt vacker sång tillsammans:
ALL FOR LOVE - ALL FOR ONE!
Jag har inte fått några kommentarer på länge. Undrar om folk inte vet att om man klickar på "Inga kommentarer" då öppnas en sida, där du kan lämna kommentarer? Så snälla du, som läst detta inlägg, skriv några ord så jag vet att någon tycker något om det jag skriver. Visserligen är bloggen uppe i 13 000 läsare, men utan respons så blir det svårt för mig att skriva vidare; HJÄLP!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar