FYRA DAGAR KVAR TILL OPERATION

Ja, nu har jag tvättat ett par ombyten kläder som jag kan ta mig in i med gipspaket och med en arm.

Muddar på koftor och jackor är osäkra moment. Modet har aldrig varit trängre än nu. Man måste banta ned armarna för att få dem igenom en jackärm. Det är löjligt! Tacka vet jag 80-talets mode då man kunde klä sig varmt och tjockt under kappan. Och kappor finns ju inte ens idag. Märkligt med tanke på alla tights och tunikor som behöver täckas när det regnar eller är kallt.

Men modet är ju inte funktionellt. Man ska vara sexig medan man dör, när man är gipsad, när man är utslagen eller gammal: sexig, sexig, sexig. Ingenting annat är viktig. Vi förökar oss ju tills vi är 200 år, eller var det 250?

Det tighta modet är alltså ett av problemen. Jag har för få nattkläder och även mina pyjamasar har tighta ärmar. Jag kommer inte att vara helt naken i alla fall, tror jag, någon gammal trasig tröja kanske finns att sova i, från 80-talet.

Jag skulle tvätta det lilla jag har idag, men då fanns det inget varmvatten i kranarna. Jag försökte att inte få panik. "If anything can go wrong it will". Till sist kom vattnet. Puh!

Och igår blossade Herpes upp. Jag måste vara infektionsfri till operationen. Ned med två Valtrex Original, snabbt som sjutton. Ha! Där fick ni! Försök knäcka mig bara, men jag äter inga kopior mer och originalet klarar ni inte av! Det blev en snabb Herpes-reträtt.

Jag ringde färdtjänst och beställde resan, men det kunde de inte godkänna, sa de. Jag förklarade att resekontoret redan hade godkänt den, men nej, DE skulle ringa kontoret för att få grönt ljus, då jag åker utanför landstingsgränsen. Kul, att ha ovisshet in i sista sekunden. Som sagt, det är mycket här som kan gå snett. Ingen resa. Eller en förkylning. Om jag klarar mig fram till operationsbordet utan hinder så betraktar jag det som ett mirakel.

Jag ser inte fram emot att vätta håret med Hibiscrub och se ut som en igelkott i håret, torrare än torrast. Balsam, smink, fön och sånt - glöm det! Smycken, värdesaker - glöm det! Alla dessa ritualer inför operationen är väl ungefär som att hamna i fängelse eller på psyk och där avklädas all mänsklig värdighet. Man känner sig som en plockad höna. Man är till sist en hibiskrubbad kropp i en sjukhusdräkt, en kalkon som ska in i ugnen. fjädrarna är borta.

Jag köpte en ny toalettväska och borste för att allting ska vara så rent som möjligt. Det skulle ta en månad att göra ren min borste och desinficera den. Den gamla väska ska vi inte tala om. Det är väl inte bara slarvig jag är utan de dåliga händerna och tröttheten har fått det mesta att gro igen hemma. Och så ska man plötsligt var bakteriefri från topp till tå! Jag som har spindelväv i taken lite här och där. Hemtjänst städar enbart golv så resten har ett lager damm på sig. Men vi har reducerat dammet i sovrummet något.

Det stod att jag inte fick röka eller snusa före operationen, men ingenting om att inte supa??? Så det är alltså tillåtet? Bra! Jag kan behöva en stänkare. Att jag inte får köra bil hem efter det att de har kopplat bort morfindroppet tycket jag var en onödig anmärkning, vem skulle ens vilja försöka?

Fast, morfin har ju den effekten på somliga att man blir så euforisk och kärleksfull att man tappar verklighetsuppfattningen. Jag brukar gråta och skatta av glädje, säga att jag älskar kirurgen och kräva att personalen ger honom en stor kram från mig. Dessutom vill jag krama alla i personalen för jag är så kärleksfull att det saknas gränser. Skulle nog kunna flyga ut genom fönstret och hem, eftersom ALLT plötsligt är möjligt. Undrar om det är därför de slutade ge mig morfin?? Sedan blev det bedövningsmedel eller urkassa värktabletter.

Nå, snart är man där och under narkosen kommer jag inte att kunna oroa mig, kanske inte heller efteråt om jag nu får mitt morfindropp. Den skicklige, men äldre, något darrhänte kirurgen gör kanske ett bra jobb ... eller inte. Åldern kan ju ta ut sin rätt. Men det finns väl assisterande läkare med och om allt skulle skita sig så har vi ju alltid vår trygghet i

GOOGLE!

NÄRA DÖDEN, mina upplevelser

7 DAGAR KVAR TILL OPERATIONEN

Okey, vissa ser det som att jag går för långt med det här, men om 7 av 100 dör av en knäoperation, så kan en livstidssjuk person som jag, som ska göra en komplex handprotesoperation, trots dåliga lungor, faktiskt dö. Chansen är kanske liten, det beror på vad man tycker om siffran 7. Själv tycker jag den låter för hög. Det handlar väl mest om den allt mer dåliga hygienen på sjukhusen, för att nu inte tala om i mitt hem ... och dit kommer man ju omgående tillbaka.

Det viktigaste är väl avklarat rent praktiskt, nu återstår "bara" förberedelse för att eventuellt dö. Jo, det är bra att skriva ned psalmer och sånt. Det ekonomiska och hur jag ska begravas har jag redan pratat med sonen om. Självklart vill jag inte lämna honom nu, eller den hemlöse som bor hos mig, eller den ensamma, svårt drabbade kvinna jag nyss fick kontakt med mig. Hon har förbjudit mig att dö. Så sedan är det ju upp till Gud med det där. Dödsdagen är förutbestämd. Man kan nog ha sina önskemål, men bara inom vissa ramar.

Jag tänker på Paulus. Han sa ungefär så här: "För min del är det bästa att jag får gå hem till Gud, men för er skull är det bästa att jag stannar kvar." Det är så jag tänker med. Så, det är upp till skaparen.

Men även om jag är behövd så är jag också plågad och längtar hem. Tänkte att jag kanske kunde få hjälpa till från andra sidan, som skyddsängel, varför inte? Att få dö under narkos borde ju vara den perfekta döden?

Jag mötte en person idag som jag pratade existentiella frågor med. Vi kunde givetvis mötas, eftersom det alltid går om man är villig att erkänna att man inte vet allt om Livet. Men jag kände att vi inte hade rört oss inom samma sfärer. Och jag insåg att trots alla New Age böcker jag läst är fortfarande Jesus den viktigaste, andliga personen för mig - och en del av mig.

Jag uppskattar intellektuella människor som ifrågasätter det mesta, men det jag uppskattar mest är dem som har Ljuset i sina ögon. Det är bara ljus och kärlek det är frågan om. Egentligen är allting utom kärleken oviktigt, även om det kan vara kul att tänka och läsa en massa esoteriska skrifter. Risker att gå vilse bland dimmorna finns. Jag har allt mött en del onda väsen på min vandring. De ser och vet allt men deras sanningar är inte alltid snälla - på så vis avslöjar de sig själva.

Ett medium på "fel" sida sa till mig att jag hade ett hjärta av is. Ett annat medium, det enda jag vågar lita på, Anna-Lena Vikström, la händerna på mig och jag kände, såg och hörde hur en massa is inom mig faktiskt smälte bort. Kärleken är större än "sanningen", de där otrevliga sanningarna om de inre sår och trauman vi fått under våra resa genom universum.

Jag har tidigare skrivit om mina Nära döden upplevelser på bloggen. Jag lämnade min kropp och övergick i ett himmelskt tillstånd. 

Klicka på länken nedan!

http://inreliv.blogspot.se/2012/09/nar-doden-upplevelser.html

Dagarna före OPERATIONEN

Åtta dagar kvar till knogprotes-operationen. (Vill skriva men har redigeringsproblem med blogger)

Är som bedövad. Ligger i sängen medan bilderna flimrar förbi, bilderna från minnenas arkiv: Jag blir klädd i gröna kläder, får ett spruta så att jag inte kan prata, ångra mig och springa iväg, men känna smärta fullt ut. Båren rullas in i operationssalen, där man börja sticka sönder mitt lår i 1000 år och en evighet. Tårarna rullar nedför kinderna. Jag kvider, men kan inte säga: "Ni lovade mig narkos!" Tortyren fortsätter. De hugger i låret och foten ända tills de inte orkar mer. Musklerna i foten rycker till hela tiden. De ser att nervblockaden inte bedövar min fot och det hade jag sagt till dem, men de tror aldrig på mig - att det finns annorlunda hjärnor med annorlunda nervbanor, t ex autism.

Jag förs över från båren till operationsbordet. De rycker i mig och är arga för att jag inte hjälper till mer. De behandlar mig som en frisk person med en sjuk fot. Jag är inte tillräckligt gammal för att de ska ta min ledgångsreumatism på allvar.
Till sist ligger har jag kommit fram till det stadium då de otrogna måste tro och måste ge mig generell narkos. De börjar nedräkningen och efter några sekunder är bara min kropp kvar på bordet och min själ tar semester i den djupa vilan.

Uppvaknandet brukar vara chockartat. Där ligger jag maktlös med en dunkande hand, fot eller axel. Smärtan är svår eller outhärdlig. Kan inte tala eller svälja. Halsen är söndertrasad av slangarna. De tar de minsta de kan eftersom jag har Sjögrens syndrom, förutom Polyartrit. Men i alla fall är halsen trasig och jag kan inte ens dricka vatten. Någon sträcker fram små svampar indränkta i vatten, som jag kan suga på. Jag suger begärligt, som en törstande i öknen. Jag ber om fler svampar.

Jag förs över till en säng och får ligga där max tre dagar. Till en början med får jag bedövningsmedel via en kanyl nära den opererade axeln (vid axeloperation). Det funkar två dygn och sedan är jag nära att kvävas och halva ansiktet hänger. Trycker på larmet. Personal sliter ut slangarna och utlämnar mig åt smärtans tigrar. Jag tigger morfin av sköterskan. Hon ger mig en enda Ketogan och det hjälper inte ett dugg. Tårarna kommer och tar över. Jag snyftar högljutt och sköterskan drar för draperiet så att ingen ska behöva se mig, men höra kan de ju. Jag tigger senare fler Ketogan, men det blir bara två. Jag glömmer aldrig just den operationen med smärttoppar på samma nivå som vid barnafödande. Jag ville bara vråla ut smärtan med fick försöka kväva mina skrik i kudden.

Ja, det är ungefär sådär det brukar gå till. Är Spenshult bättre? Kommer de att ge generell anestesi och sedan morfindropp. Kommer de att respektera mig och min höga smärtkänslighet? Kommer det att bli bättre nu? Jag vågar inte tro - på något, inte ens på Gud. Det är 17 operationer för mycket.

Sätter på mig hörlurarna och fördjupar mig i Youtube-filmer om änglar och NDU-upplevelser.
Jag kan råka tillhöra de 7 procenten som dör. Jag kanske ska dö nu? Men jag kan inte be. Ringer präst på journumret och vill att han ska be för mig, men han talar i stället lugnande och tröstande: "Gud finns där i din smärta även om du inte kan säga ett ord p g a dödsångest. Det hänger inte på Dig. Du har en skyddsängel som vakar över dig!"

Jag berättar om alla mina änglamöten. När jag varit nära döden så har jag mött dem många gånger. Nej, jag har inte sett dem/den, bara hört en vänlig, neutral röst tala till mig.
Jag behöver kanske inte tro på Gud, det kanske räcker med att han tror på mig?

HJÄLP - NY LEDOPERATION!

Nu är det tio dagar kvar till min knogprotes-operation.(Har reumatism) Google säger: "Jaha, du vill söka på knäprotesoperation?" NEEEEEJ! svarar jag och fortsatte söka tills jag sett alla detaljer kring denna operation, som inte är så vanlig.

Hade tänkt låta bli Ledoperation nr. 18. Operation nr 20. Är slut, otroligt trött. Som att bli torterad om och om igen. Om man inte har opererat sig på fem år och senaste gången var en mardröm, hur vågar man då gå in i tortyrkammaren igen? Svar: det orkar man inte. Jag tänker ordna transport och infinna mig dagen D, men oförberedd. Om jag inte dör får sonen köra hem mig, annars till kremeringen.

Jag kunde inte förbereda mig nog för att leva i sex veckor med bara en enda hand, på en sjuk arm med dåligt fungerande vänsteraxel. Jag försökte, men skräcken har kramat mig så hårt att jag mest har legat i sängen och våndats. JAG VILL INTE!!! Men alternativet är att låta höger hand bli totalt förlamad inom ca 5 år. Förlamad hand i hur många år? Då ryker moped och gitarr definitivt. Nu finns det kanske en liten chans att jag åtminstone kan köra moped så småningom, med anpassat handtag.

Tyvärr har jag gått upp mycket i vikt så jag har dåligt med kläder. Har alltså försökt skaffa nya kläder, som går att få på sig med en hand! Och hur lätt är det? Har man lyckats hitta en 44/46-byxa, så får man ändå kämpa för att få på den. Jag har resignerat nu. Blir så sjuk i början och under skovet att jag inte orkar gå ut ändå. Men vad ska jag ha på mig inne? Mysdresserna med dragkedja? Nja, om jag delvis stängt den först.

Märker att muddar och trånga ärmar är allt för vanliga bland de få kläder jag äger. Men modet är ju supertight idag. Det är svårt att få in en hand i en jackärm - och med gips på? Nej, just det.
Jag har ett nattlinne och en morgonrock, som jag tror går över gipset. För övrigt, för sent nu. Orkar/hinner inte.

När jag har opererats börjar semestern för de flesta. Min son och matinhandlare försvinner väl då och då. Mina fasta boendestödjare, som kan gå ifrån reglerna ibland, försvinner de med. Allt försvinner.
Det enda som blir kvar är en dunkande högerhand, som jag väl ska hänga i taket - hur då?

Jag har virat en handduk runt en stolsrygg. Tänkte blöta ned den varje dag för att kunna tvätta mig under vänster armhåla. Boendestödet innehåller både män och kvinnor. Ingen man får tvätta mina bröst i mitt badrum. Min integritet går före allt annat känner jag. Är inte ens ålderspensionär än och har integritet. Hoppas på massvis med morfin, men det blir förstås inte mer än några tabletter.

Jävla värk! Vill inte mer, inte orkanstyrka. Köpte olja i en affär och sa: "Och så vill jag ha ett kilo hasch!" Han sa att det tyvärr var slut. Och så log vi stort mot varandra. Skönt att han hade humor.

En granne har flyttat in och börjat storrenovera lägenheten. Jag kan ju inte fly undan och inte stå ut. Isolering knapp. Måste få sonen att köpa hörselkåpa som står emot betongborr - med inbyggd radio. Jag fick ett litet sammanbrott när oljuden satte igång. Var väck i tre dagar. Det kanske är min autism som gör att alla starka reaktioner slår ut mig i tre dygn? Nervsystemet krånglar alltså. Ta det lugnt? Nix, inte min grej.

Nej, allt är inte köpt och jag känner mig lika förberedd för operationen som en djuphavsdykare med snorkel eller en person som ska avrättas om fem minuter. I botten ligger detta med att mina önskemål om narkos har blivit överkörda flera gånger. Nu bad jag om generell anestesi och förklarade att nervblockad inte fungerar på vissa, kanske just autistiska personer. Det var första gången i mitt liv jag fått tala med en narkosläkare i enrum i god tid före operation. Hon gav sitt ord. Jag hoppas hon håller det???